Nick Lowe

Lennart Perssons intervju med Nick Lowe och översikten av hans och gruppen Brinsley Schwarzs skivutgivning i musiktidningen LARM måste ha gjorts någon gång under våren 1978 med tanke på kommentarerna om LPn Jesus Of Cool, som gavs ut i mars 1978.

Intervjun med den självsäkre och dynamiske Nick Lowe visar en rastlös artist som vägrar upprepa sig eller stänga in sig i en speciell genre. Nick Lowe har fortsatt utvecklas med värdighet under i stort sett hela karriären; lite som en fin whisky åldras. Att hans (What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding förekommer på det storsäljande soundtracket [1992] till filmen The Bodyguard gav säkert honom ekonomiskt andrum. Numera finns Nick Lowe på Yep Roc. Samarbetet med Los Straitjackets, som smygstartade med Bowi-instrumentalaren Shake That Rat [Sing Along With Los Straitjackets, 2001], har blivit mer omfattande och stadigare sedan dess. Med stil. Lyssna bara på Crying Inside från senaste dubbel-singeln [2018].

Artikelns översikt av skivutgivningen slutar med singeln Little Hitler. Håkan Petterson tog över stafettpinnen från Lennart Persson och publicerade förtjänstfullt både Brinsley Schwarzs diskografi och Nick Lowes egen (fram till 2015). Håkans Pop uppdaterar också informationen om Brinsley Schwarz sista album, It’s All Over Now. I Lennart Perssons artikel troddes nämligen dessa mastertejper vara bortslarvade. It’s All Over Now (CD) kan beställas direkt från Ian Gomm.

Att en så ständigt aktuell och inflytelserik artist som Nick Lowe ännu inte har fått sin historia systematiskt nertecknad kan verka märkligt, men lyckligtvis håller Will Birch på att färdigställa hans biografi. Planerad utgivning 2019. PopDiggers kollar upp hur arbetet fortskrider i en intervju med Will Birch.

Till denna artikel hör ett ganska kort avsnitt om Jim Ford som ger ett nästan spöklikt intryck av den undflyende artist som kanske influerat Nick Lowe mest. Avsnittet i LARM är utgångspunkt för Per Magnussons berättelse om hans och L-P Anderssons detektivarbete att spåra Jim Ford och hur de medverkade till att Bear Family gav ut Jim Fords inspelningar.

– Man snappar ju upp ett och annat…

Det är Nick Lowe som håller på att förklara varför han är popmusikens mest komplette kreatör i detta nu.

– När jag jobbar tillsammans med Dave Edmunds, så suger jag åt mig alla små tricks han har för sig. Och Paul McCartney har jag lärt mig av. När Brinsleys var uppvärmare på en Wingsturné, så brukade han alltid kolla in våra “sound checks” och komma med tips efteråt. Han sa åt oss att när vi skulle sjunga stämmor, så skulle vi in i det sista hålla oss längst bak på scenen, precis som om vi hade glömt att vi skulle sjunga. Och så precis i sista sekunden skulle vi rusa fram till mickarna. På det viset lät det för publiken alltid fantastiskt om körsången. Oavsett hur det egentligen lät…

Ja ja, men låtarna då?

– Jag har ingen speciell stil. På sin höjd en viss attityd till det här med popmusik. Och så snor jag hejdlöst! Jag kan skriva låtar på beställning, i vilken stil som helst. Tror du förresten att ABBA skulle behöva… nä, det gör dom nog inte. Eller…

Nick Lowe är på väg att ta steget från kultfigur till regelrätt popstjärna och skulle väl egentligen inte behöva royaltypengarna från ABBA. Det skulle vara för äran i så fall. Drömmarna om ära och berömmelse har han haft ända sedan han fick vända i dörren när han kom till första skivinspelningen.

Det var 66–67 nångång och gruppen hette Kippington Lodge, men det kommer vi till lite senare. Det började redan ett par år innan, när Nick och Brinsley Schwarz startade skolgruppen Sounds 4 Plus 1 tillsammans. På repertoaren: Eddie Cochran, Little Richard, Chuck Berry. Nick steg av rätt tidigt och gruppen upplöstes 1965 när även Brinsley fått nog, och istället bildade gruppen Three’s A Crowd. På repertoaren: Hollies, Beach Boys, Four Seasons. Under tiden spelade Nick i olika halvprofessionella soulgrupper.

– Namnet på gruppen varierade efter vilken typ av ställe vi spelade på. Om vi spelade på en hippieklubb så brukade vi kalla oss något i stil med The Amazing Expanding Headtrip och var det en soulklubb så blev det The Funky Revue… eller nåt sånt. Men musiken var alltid densamma…

Samtidigt hade Brinsleys grupp snott åt sig ett skivkontrakt med Parlophone, ändrat namn till Kippington Lodge och börjat spela på heltid. Barry Landeman från Sounds 4 Plus 1 fanns med på orgel. Första singeln blev Shy Boy / Lady On A Bicycle [Parlophone 5645]. Producent var Mark Wirtz och från gruppen var det bara Brinsley som medverkade.

Kompet stod studiomusiker, med gitarristen Big Jim Sullivan i spetsen, för. Gruppen Ivy League doade i bakgrunden.

Singeln floppade naturligtvis å det miserablaste, men fick i varje fall Nick Lowe så intresserad att han anslöt sig till gruppen. Glada i hågen och välrepeterade kom man till studion för att spela in sin andra singel. Bara för att upptäcka att bakgrunden redan var inspelad! Och eftersom man skrivit kontrakt med det villkoret att Wirtz bestämde vilket material som skulle spelas in, så var det bara att bita ihop tänderna och åka hem igen. Brinsley gick in och la på sången.

– Det var då jag förstod att jag bara var ett snyggt ansikte för lanseringen i tonårstidningarna. På den tiden – då varken drack eller knarkade jag – hade jag så vackra kindben…

– Vi var en så kallad “mud on the wall group”. Med det menas att skivbolagen skriver kontrakt med och spelar in hundratals grupper i hopp om att någon ska slå igenom. Kastar man tillräckligt mycket lera mot en vägg, så är det alltid något som fastnar…

Rumours / And She Cried [Parlophone 5677] fastnade emellertid varken på någon vägg eller någon histlista.

Från och med nästa singel – Tell Me A Story / Understand A Woman [Parlophone 5717] – tilläts gruppen att själv spela på sina plattor. Story var t o m en egen komposition, skriven av Barry Landeman. Producent var Mike Collier. Men precis som alla de andra inspelningarna gruppen gjorde, så är den tämligen usel och det förefaller helt rättvist att den bara sålt i 70 exemplar.

Härnäst kom Tomorrow Today / Turn Out The Light [Parlophone 5750] och In My Life / I Can See Her Face [Parlophone 5776]. Mittemellan dem lämnade Landeman gruppen och ersattes av Bob Andrews från PP Arnolds kompgrupp. Skivframgångarna lät fortfarande vänta på sig och för att sno ihop till brödfödan började man backa upp artister som Billie Davis och JJ Jackson. Ibland for man iväg på korta turnéer runt de simplaste franska nattklubbarna.

I Can See Her Face var Nick Lowes först inspelade komposition men det är också det enda som gör den intressant. “A terrible record” är Nicks enda kommentar till debuten. Nog sagt.

Vi är nu framme vid 1969, skivkontraktet är avslutat och gruppens ekonomiska status är rätt obefintlig. Skattmasar och inkassomän blir allt mer påträngande.

– Brinsley brukade skicka iväg brev som sa “Jag har inga som helst planer på att betala. Stäm mig gärna, för jag har ändå inga pengar att betala med”. Det började gå utför med Kippington Lodge.

Trummisen Pete Whale söp ner sig, trodde att han var Gud och ersattes av Billy Rankin, en amerikan som tidigare spelat med grupper som Martin James Expression och Light. Man träffade honom under en turné i Tyskland och därmed var gruppen Brinsley Schwarz ett faktum. Namnbytet följde kort efter. Dessförinnan sa man upp sitt kontrakt med managern genom att begära 600 pund för att påbörja inspelningen av en LP. Managern svarade med att erbjuda 100 pund – under förutsättning att man spelade in en platta med musik som skulle användas som bakgrundsbrus i varuhus…

In på scenen stiger irländaren Dave Robinson (senare mannen bakom i tur och ordning Hope & Anchor, Graham Parker och Stiff) och hans bolag Famepushers, en rätt ljusskygg organisation. Man var emellertid beredda att försöka matcha fram gruppen, som vid den tiden fann det allt svårare att fixa spelningar och därför med glädje antog erbjudandet.

PR-grej nummer 1: Nick Lowe hade skrivit en låt vid namn Ballad Of A Has Been Beauty Queen och Robinson och hans kompanjoner hade planer på att samla ihop i drös avdankade gamla skönhetsdrottningar för ett jippo med en spelning för pressen. Förslaget röstades ned.

Istället bestämde man sig för PR-grej nummer 2: Den “nya” gruppen skulle göra sin debut på Fillmore East i New York! Och den samlade engelska pressen skulle flygas över till USA för att bevittna den. Idén var väl i och för sig inte så dum, en ny engelsk grupp har antagligen större chans att dra åt sig lite välbehövlig uppmärksamhet genom att spela på Fillmore än om man slunkit in på Marquee. Det var bara det att saker och ting trasslade till sig på vägen.

Alla i gruppen (utom Billy) hade problem med inresevisum och anlände till New York ungefär en timma innan det var dags att spela! Därmed gick de tre repetitionsdagarna upp i rök. Journalisternas plan krånglade – motorhaveri över Grönland eller nåt liknande – och efter arton timmars resa anlände man till New York tjugo minuter innan gruppen skulle spela. Vissa journalister brydde sig inte ens om att gå dit, andra gick dit och mådde pyton. När man kom tillbaka till England – lagom till utgivningen av gruppens debut-LP – plockades skarprättaryxorna fram i spalterna. Det hade gått upp för journalisterna att man lurats med i ett amatörmässigt PR-jippo och nu gällde det att visa att man åtminstone inte hade låtit sig påverkas i överdrivet positiv inriktning.

– Själv hade vi det rätt ballt under USA-trippen, men det varade bara tills vi kom hem och såg recensionerna! I mångt och mycket var vi för tidigt ute. Det hippaste ordet i tidningarna vid den tiden var “hype”. Idag är det “fun” och “pop” och om den trippen arrangerats idag av t ex Stiff-folket, så hade det blivit en stor succé. Idag är det “coolt” att vara krass, på den tiden var det definitivt ute…

– Allt vi fick ut av det hela var dåligt anseende och skulder som släpade efter oss i två år!

Plattan Brinsley Schwarz [United Artists UAS 29111] var inte så mycket att hurra för heller. En bedrövlig blandning av Crosby, Stills & Nash och halvdan betongrock. Den är bäst glömd. Uppföljande Despite It All [Liberty LBG 83427], som kom ett halvår senare i november 1970, är klart bättre. Nicks låtar var mer sammanhållna, mer iöronenfallande och hans texter innehöll en och annan rad värd att lägga på minnet. Och Country Girl låter som en av Neil Youngs mer melodiösa saker. Just den låten plockades också ut på singel, men när gruppen ombads att framföra den i “viktiga” TV-programmet Top Of The Pops så vägrade man. Varpå singeln snabbt försvann från BBC:s spelningslistor.

– Vi hade bränts av Fillmore-grejen och var livrädda för allt som hade med press, radio och TV att göra. Vi gömde oss under ett helt år, gav inte en enda intervju. Satte inte ens in annonser för våra plattor. Mest höll vi på med att lyssna till amerikansk musik – The Band, Allman Brothers – och att proppa oss fulla med knark. Därför är den tiden i mycket en dröm för mig.

För att vara helt ärlig, så var det antagligen all LSD jag konsumerade som höll mig kvar i gruppen. Annars hade jag antagligen hamnat i Smokie eller spelat bas bakom någon usel kabaréartist…

– Så småningom blev jag lite konstig och la av knarket. Det var inte speciellt svårt. Jag var skiträdd att jag höll på att bli galen och enda chansen var att lägga av direkt.

Gruppen bodde nu tillsammans i ett hus och blev mer och mer sammansvetsade, både i musik och själ. Men man blev också mer isolerade och det blev allt längre mellan spelningarna. Man beslöt sig t o m för att spela in nästa LP i nämnda hus, men innan dess utökades gruppen med en ny medlem. Gitarristen Ian Gomm värvades genom en annons i Melody Maker.

– Vi hade gjort så många gitarrpålägg på Despite It All att vi var tvungna att utöka med en gitarrist för att kunna spela låtarna på scen.

– Natten innan alla de förväntansfulla gitarristerna skulle provspela för oss, så trippade Billy och jag ut rejält. Vi var alltså inte i bästa form nästa dag, och när alla gitarristerna kom släpande på sina Les Paul och Marshall-förstärkare, så var vi totalt uttråkade innan dom ens pluggat in gitarrerna.

– Då tågar Ian med dagens första Telecaster-gitarr och jag ger honom jobbet innan han har börjat spela! Men han såg gräslig ut – rött hår och fruktansvärt fula kläder – och gruppen tog mig åt sidan och skällde ut mig för att jag gett honom jobbet. Som tur var så visade det sig att han var en underbar gitarrist…

Silver Pistol [United Artists UAS 29217] lät vänta på sig i drygt ett år och visade att gruppen jobbat med att skruva ner sig själva och musiken. Det drar fortfarande åt countryrock-hållet, men samtidigt finns här drag av den småsvängigt återhållsamma rockmusik gruppen skulle ägna sig åt framöver. Det faktum att plattan spelades in “live” utan några pålägg gör musiken ännu mer enkel och naturlig. Det är inte speciellt svårt att spåra ett visst mått av bitterhet och besvikelse i texterna, men på samma gång andas helheten positiv optimism. Plattan är jämn, med höjdpunkter i Nick Lowes mjukt romantiska Nightingale och i gruppens avspänt rockiga version av Jim Fords Ju Ju Man.

(Lennarts text om Jim Ford och Per Magnussons uppföljning hittar Ni här.)

Ungefär samtidigt gästspelar gruppmedlemmarna på plattan Ernie Graham [Liberty LBS 83485] – en rätt slätstruken affär.

– Kommer du ihåg den irländska gruppen Eire Aparent, som Jimi Hendrix producerade en LP åt? Ernie var medlem i den gruppen och Dave Robinson var manager… eller rättare sagt roadie… åt dom. Där har du det sambandet. Jag kommer inte ens ihåg hur det lät.

Nu börjar gruppen bli sugen på att spela ute igen, men på sina egna villkor. Nick Lowe talar i en intervju från den tiden om att man vill spela på “Something like the old R&B club circuit, small places where you get some feedback and a bit of magic in the air”. Man har kollat in och blivit kompisar med den amerikanska gruppen Eggs Over Easy (en fin LP på A&M), som regelbundet spelar på puben Tally Ho och därmed kan sägas ha dragit igång det som senare kallas “pubrock” i musikpressen. Brinsleys provar själv på att spela på några pubar och tar tacksamt åt sig av den öppna och hjärtliga publikkontakten. Musiken blir samtidigt i motsvarande grad rockigare och mer utåtriktad. Flummiga gitarrsolon och lågmält filosoferande är inget att dricka öl till.

Gruppens fem live-inspelade låtar på Greasy Truckers Party [United Artists UDX 204-4] är visserligen inspelade på Roundhouse och inte på någon pub, men ger ändå en bra bild av hur gruppen lät när man tog sina första steg in på pubarna i början av 1972.

Att man på Roundhouse-plattan – som man för övrigt delar med degklumpar som Man och Hawkwind – spelar Lee Dorseys Wonder Woman och presenterar egna, klart poppiga Surrender To The Rhythm, visar att man börjar erkänna sina egna rötter i popmusiken. Den utvecklingen poängteras ännu mer på efterföljande studio-LP:n Nervous On The Road.

– Till skillnad från amerikanska rockmusiker, så har vi engelsmän sällan några musikaliska rötter att tala om.

– Det skulle i så fall vara den amerikanska rock- och popmusik vi växte upp med på radion och försökte imitera så gott vi kunde. Allt från Crickets Please Don’t Ever Change till Wilson Picketts Mustang Sally över Chris Kenners I Like It Like That och all Tamla Motown-musiken. Vi upptäckte framförallt att det var jävligt skoj att spela!

Det hörs också på Nervous On The Road [United Artists UAS 29374], den första av Brinsleys LP-plattor jag oförbehållsamt och tveklöst kan rekommendera. Ian Gomms It’s Been So Long bjuder på ekon av Buddy Holly och Happy Doing What We’re Doing är en jublande varudeklaration med en helt oemotståndlig refräng. “Happy doin’ what we’re doin’… happy doin’ it right… and we’ll keep on doin’ what we’re doin’ so long as the feelin’ is right”. Nick Lowes trio Surrender To The Rhythm, Don’t Lose Your Grip On Love och Nervous On The Road tillhör det allra bästa han gjort. Och det är bara första sidan.

På andrasidan finns ytterligare tre fina Lowe-låtar. Plus fina versioner av Chris Kenners I Like It Like That och Ronnie Selfs Home In My Hand. Den sistnämnda är med all sannolikhet upplockad från debut-LP:n med Commander Cody & His Lost Planet Airmen, vars barmusik hade mycket gemensamt med Brinsleys pubrock. Cody närmade sig sina rötter på samma sorglösa sätt som Brinsleys och verkade ha lika roligt under tiden.

Att man undvek onödig gränsdragning mellan olika musiksorter visade Brinsleys när man sommaren 1973 gav ut singeln Hypocrite / The Version [United Artists UP 35530]. Hypocrite är en av Bob Marleys bättre, men mer okända låtar. Underbar text och en fin melodislinga, som gruppen verkligen tog tillvara. Man försökte inte jobba fram ett ansträngt autentiskt reggaesound utan gör istället låten till en suverän syntes mellan amerikansk sent-på-natten-soul och Marleys lunkande reggae-gung. På etiketten kallar sig gruppen The Hitters.

Hypocrite hade spelats in Rockfield-studion, antagligen samtidigt med att man gjorde Nervous On The Road. I samma veva hade man också backat upp den då okända sångaren Frankie Miller på dennes debut-LP Once In A Blue Moon [Chrysalis CHR 036], som producerades av Dave Robinson. En betydligt mer livfull kombination än den med Ernie Graham och en skitfin platta. Frankie Miller tycker idag att den är för “laid back”, men jag kan inte hålla med honom. Själv sjunger han precis så bra som han alltid gjort och Brinsleys ger honom ett välavvägt ruffigt och nyanserat komp. Herregud, Nick Lowe spelar ju t o m kontrabas på en låt!

– Vi träffade Frankie genom Eggs Over Easy. Vi brukade träffas och spela hemma i deras hus – countrylåtar, gammal rock. En kväll hörde vi Frankie sjunga tillsammans med Jimmy Dewar och det var fantastiskt! Då var han anställd av Chrysalis, som låtskrivare eller nåt, men dom var ovilliga att låta honom göra en LP. Så vi spelade in den med honom och sedan vaknade Chrysalis-folket.

Någon gång under slutet av 1973 eller början av 1974 – jag kommer inte ihåg vilket – turnerade gruppen i England som uppvärmare åt Paul McCartney och hans Wings.

– Sättet vi hamnade på den turnén var rätt ovanligt. Henry McCullough, som ju spelade med Wings, hade spelat med Eire Aparent och kände därför Dave Robinson. Dave fick Henry att etablera kontakt med McCartney och sa sedan att “vi tänker inte betala för att få spela på din turné, men du ska få betala oss för att vi spelar”. Precis som nu, så var det på den tiden regel att man fick betala för att komma med som uppvärmare åt stjärnorna, men McCartney blev så imponerad av Daves fräckhet att han antog erbjudandet! Och fortfarande får jag inbjudningar till alla hans partaj…

McCartney lär fortfarande sitta på de live-inspelningar som gjordes med Brinsleys under turnén. Bland annat så spelades turnéns sista kväll in – och den slutade med att de båda grupperna jammade tillsammans på scenen. En enda låt från den inspelningen har slunkit ut. Brinsleys småhafsiga version av Chuck Berrys Run Rudolph Run finns på Brinsley Schwarz Original Golden Greats [United Artists USP 101] – en samlings-LP av visst intresse för de mer fanatiska samlarna. Förutom Rudolph finns här nämligen nya mixningar av Shining Brightly (bongotrummorna är borta – tack för det!) från debut-LP:n och Funk Angel från Despite It All och dessutom svåråtkomliga Hypocrite.

Men nu har vi gått tiden i förväg. Golden Greats var United Artists sista allvarliga försök att matcha allt pressberöm med lite skivförsäljning och kom ut i början av 1974. Redan i oktober 1973 hade det emellertid kommit en ny LP – Please Don’t Ever Change [United Artists UAS 29489]. Den såldes i en handfull exemplar till oss mest hängivna fans och fick inte ens de sedvanligt bra recensionerna. Helt oförklarligt. Plattan är ju kanon.

Här har man verkligen accepterat och utvecklat sina rötter i popmusiken.

Titellåten är en kärleksfull tolkning av låten som Goffin-King ursprungligen skrev åt the Crickets, men det stannar inte vid det. Även resten plattans spår låter som kärleksfulla tolkningar av kända och obskyra popklassiker. Why Do We Hurt The One We Love? låter som en låt av Ernie K-Doe i reggaetappning, Play That Fast Thing skulle kunna vara baserad på en outgiven Sun-inspelning med Jerry Lee Lewis, I Worry borde Fats Domino omedelbart se till att spela in och Down In Mexico hamnar nånstans mittemellan Drifters och Coasters med sin obetalbara text. Men alla är skrivna av Nick Lowe. Ändå handlar det aldrig om nån sorts “revival” och ytterst sällan tangerar man det nostalgiska. Vad det handlar om är att kanalisera och bearbeta alla de intryck och upplevelser man haft i rockmusiken. Och om det låter högtravande, så är det något man snabbt glömmer när man hör plattan.

Singeln I’ve Cried My Last Tear / Bring Down [United Artists UP 35462] har jag svårt att riktigt tidsbestämma – och Nick själv kommer naturligtvis inte ens ihåg låtarna! Bägge låtarna spelades in i The Whos Rampant Studios under hösten och vintern 1973, men gavs antagligen inte ut förrän en bit in på nästa år. Hur som helst, Tear är en stompig och fin version av Ernie K-Does gamla låt och baksidan rymmer en av Ian Gomms bästa kompositioner. Av någon underlig anledning har man lagt publikljud på A-sidan.

Under våren spelade man i det som skulle bli gruppens sista LP-platta – The New Favourites Of Brinsley Schwarz [United Artists UAS 29641]. Producent var Dave Edmunds, som gruppen lärt känna under sina tidigare inspelningar i Rockfield-studion. Kombinationen var lyckad och hade det inte varit för att det är så meningslöst att rangordna, så skulle jag utnämnt det här till gruppens bästa platta. (Det gör jag nog ändå, förstås!) Nicks djupdykningar i popkulturen är svårare att härleda, nu är det bara oklassificerbart bra popmusik med väl inbakade influenser från de mest skiftande håll. Edmunds produktion ger dessutom en helhet som inte skulle kunna höra hemma någon annanstans än i 70-talet. Låtarna från utomstående kompositörer är som vanligt valda med säker hand – Now’s The Time plockar man från en gammal Hollies-baksida och Trying To Live My Life Without You har man troligtvis snappat upp från en utsökt Hi-singel med Otis Clay.

Under jobbet med plattan lät sig Edmunds övertalas att under sommaren turnera i England tillsammans med Brinsleys. Turnén var på många sätt ett fiasko, främst därför att väldigt lite folk kom till konserterna. Brinsleys hade, precis som alla de andra pubrockarna, haft väldigt svårt för att bygga upp en publik utanför Londons pubar.

– Den så kallade pubrocken var bra på många sätt, inte minst därför att den banade väg för punken och “the new wave”. Det var en reaktion på alla mastodontkonserter och all jävla kolsyresnö, men det visade sig svårt att nå utanför pubarna. Mycket därför att många av grupperna i ärlighetens namn var rätt usla. Och dom grupper som var bra hade aldrig en aning om hur man skulle spela in plattor, så den vägen lyckades ingen föra ut musiken.

– Det var idén, att satsa på rock istället för gitarrsolon, att eftersträva publikkontakt istället för att fika efter större och större spelningar, som var riktig och viktig. Om det nu finns något inom popmusiken som kan vara viktigt. Jag tror det inte…

Två förödande bra live-inspelningar från turnén dök emellertid upp på Edmunds Subtle As A Flying Mallet [RCA RRL 101] och fler finns i något arkiv någonstans.

French “disco club” 45
– Men dom är inte bra. Dom gjordes inför en publik på kanske fem personer och Edmunds var i dålig form. Riktigt dålig form. Han både söp och knarkade alldeles för mycket. Han gjorde verkligen sitt bästa för att bryta ner sig själv. Det var den huvudsakliga anledningen till att han inte producerade fler plattor åt oss.

Näste producent blev istället amerikanen Steve Verroca, som då befann sig i England och bland annat producerade två av Kevin Coynes bästa plattor. Samarbetet gav inte mer än tre singlar. Den första var en rätt grovt tillyxad version av Tommy Roes Everybody [United Artists UP 35768] i ett arrangemang som oblygt hämtats från Gary Glitters samlade hitsinglar.

Man kan undra vem som vid det här laget var mest desperat efter en hitlåt, gruppen eller skivbolaget? Även nästa singel var en väl grov spekulation. I Should Have Known Better / Tell Me Why [United Artists UP 35779] var båda Beatles-låtar och gjordes i och för sig med hedern någorlunda i behåll, men tilltaget verkar ändå rätt meningslöst. Plattan släpptes under namnet The Limelighters. Att man hade betydligt bättre eget material visar ju den allra sista singeln – There’s A Cloud In My Heart [United Artists UP 35812]. Låten är inte bara Nick Lowes kanske allra bästa poplåt, gruppen framför den dessutom med sällan hörd auktoritet. Brinsley Schwarz ettriga Duane Eddy-gitarr är en fröjd bara den.

– Samtidigt med Cloud spelade vi in en hel LP i Rockfield. Femton låtar, bland annat en fruktansvärt fin låt som hette We Can Mess Around With Anything But Love. Sen blev skivbolaget av med mastertejpen…

Nån gång under våren 1975 gick gruppen Brinsley Schwarz till de sälla jaktmarkerna. Bob Andrews och Brinsley själv hamnade genom Dave Robinsons försorg i The Rumour, Billy Rankin spelade träig betongrock i gruppen Tiger ett tag och Ian Gomm gjorde ingenting. Först nyligen flöt Gomm upp till ytan igen, med en hyfsad version av Chuck Berrys Come On [Albion Records ION 1].

– För mig känns inte Brinsley Schwarz som något speciellt bra eller viktigt. Jag spelade bas och sjöng och gick hem när jag var färdig. Jag hade inte en aning om, och brydde mig inte om det heller, hur man gjorde plattor. Efter hand lärde man sig förstås en del…

– Men Brinsleys var ingen bra grupp… mer än ibland på scen… och till sist blev det för begränsat för mig. Jag gillar att chocka folk. Att le åt dom… och så i nästa stund sparka dom på pungen! Så fungerade gruppen t ex när vi spelade en reggaelåt för en hippiepublik, som hatade allt som hade med “Skinheads” och reggae att göra. Men även på det planet fanns det spärrar inom gruppen.

– Vi hade ett tag en regel att vi vid varje spelning skulle presentera två nya versioner av andra artisters låtar, men det slutade vi med efter att Brinsley och jag hade ett fruktansvärt gräl över en av låtarna jag ville spela. Det var Gilbert O’Sullivans Get Down, som just då låg etta på hitlistan. Men det var ju för simpelt… det gick inte an att spela en sån låt…

– När jag inte längre skämdes för att jag gillade popmusik och verkligen erkände för mig själv att det var i den jag hade mina rötter, då beslöt jag mig för att lämna Brinsleys. Ett kort tag efter upplöstes gruppen av sig själv.

Nick ägnade sig åt att komponera – försåg bl a Kursaal Flyers med låten Television – och provade med gott resultat på att producera. Graham Parker, Elvis Costello, Dr Feelgood och The Damned. Och var med om att dra igång skivbolaget Stiff.

– Jake Riviera var min manager och eftersom jag ville behålla honom, så var det bara att hänga med…

Samtidigt med producerandet har Nick hela tiden skrivit låtar och spelat in dem – när han har haft tid. Direkt efter upplösandet av Brinsleys spelade han in två singlar under pseudonym för United Artists. Bay City Rollers We Love You / Rollers Theme [UP 35891] var naturligtvis ett försök att rida på hysterin kring den skotska popgruppen, men är samtidigt en fin och välproducerad poplåt. Han kallade sig Tartan Horde.

– Den spelades in i Rockfield och jag spelar själv alla instrument, utom trummor. Det gör Steve Goulding. Det var för övrigt första gången jag jobbade tillsammans med honom. Sen är det en drös skolungar i kören.

Let’s Go To The Disco / Everybody Dance [UP 36057] gavs ut under namnet The Disco Brothers och bakom det gömde sig förutom Lowe trummisen Terry Williams, Dave Edmunds och Bob Andrews på dragspel! På baksidan spelar Daniel Adler från Roogalator gitarr. Ytterligare en perfekt popsingel.

Om den första Bay City Rollers-singeln smög sig tämligen obemärkt förbi i England, så gjorde den desto mer väsen av sig i Japan. Där klättrade den helt plötsligt rätt upp på förstaplatsen på hitlistan! Så det var bara att sätta ihop en uppföljare åt japanska United Artists. Rollers Show / Allorolla Part 1 [CM-66] är mer av samma sak. Den här gången är det gruppen Clover som står för kompet.

– Och så är jag färdig med hälften av en speciell Rollers-LP åt Japan! Dom låtarna skriver jag i sömnen…

Second left is drummer Mouse Modern. Real name Christopher Millar a.k.a Rat Scabies.
Den sistnämnda singeln gavs alltså enbart ut i Japan, men holländska United Artists har på en EP [006-60 123] gett ut följande låtar: Bay City Rollers We Love You, Let’s Go To The Disco, Everybody Dance och Rollers Show. Kontakta närmaste importaffär.

Ytterligare en United Artists-inspelning, den lätt ironiska I Love My Label, dök senare upp på Stiff-plattan A Bunch Of Stiffs [Seez 2] tillsammans med Lowe-produktioner av Wreckless Eric (den sublima Whole Wide World), Magic Michael (urgh!), Stones Masonry (gäsp) och Elvis Costello (en tidig inspelning av Less Than Zero, som klart skiljer sig från singelversionen).

So It Goes / Heart Of The City [Buy 1] var annars Lowes första utsläpp på Stiff-etiketten. Återigen hopsnickrad enbart med hjälp av Goulding. Det samma gäller EP:n Bowi [Last 1]. Och båda plattorna är väl så välkända vid det här laget att kommentarer är överflödiga. “Every home should have one”. Köp en. Köp båda. En lite ansträngt nertagen version av Goffin-Kings Halfway To Paradise [Buy 21] blev sista Stiff-singeln. The Attractions står för kompet och Edmunds körar. På baksidan slängde man in en halvfärdig och ruffig I Don’t Want The Night To End. I kompet, gitarristen Larry Wallis plus The Rumours rytmsektion Bodnar och Goulding.

Under tiden på Stiff gav suspekta bolaget Dynamo ut Keep It Outta Sight / Truth Drug i Holland. A-sidan producerad av Dave Edmunds i Rockfield. B-sidan irriterande oproducerad av Jake Riviera i den London-studio där Nick oftast först sätter sina idéer på band, Pathaway. Minst ett femtiotal mer eller mindre hel- och halvfärdiga låtar lär finnas på band.

Keep It Outta Sight var bara ett försök att göra om Wilkos låt i ett annorlunda arrangemang. Det är jag, Edmunds och Terry Williams som spelar. Inspelningen är skit. Värdelös. Baksidan var en halvfärdig demo-inspelning. Jag ville under inga villkor ha plattan utgiven i England, men jag behövde pengarna, så Dynamo fick ge ut den i Holland.

Vänskapen med Edmunds hade genom åren djupnat så mycket att Lowe blev den som till störst del hjälpte Edmunds över depressioner och knarkmissbruk. Men det var Riviera, de bådas manager, som föste samman paret i gruppen Rockpile. Gitarristen Billy Bremner och Terry Williams, som just lämnat gruppen Man, fullbordade sättningen. Lowe och Williams hade redan hjälpt Edmunds med att spela in LP:n Get It [Swansong SS 59404]. Lowe sjöng, spelade bas och skrev ensam och tillsammans med Edmunds plattans bästa låtar.

Lowe blev emellertid inte gammal i Rockpile. Efter en halv USA-turné som uppvärmare åt Bad Company sa han tack-å-ajö. Rockpile hade hastigt och lustigt lyfts ut från turnén av högre makter. Anledningen, enligt Lowe, var att Rockpile fick bättre recensioner efter konserterna. (Ersättare blev pålitligt urtråkiga The Outlaws!). Lowe har inte speciellt vänliga saker att säga om Swansong och Bad Company.

– Blodsugare! Och Bad Company var så totalt meningslösa att man knappt trodde det var möjligt…

– Men det var inte bara det som gjorde att jag hoppade av från Rockpile. Om jag stannat i gruppen, så hade jag ofelbart fastnat i ett visst sätt att skriva låtar. Visst det hade varit enkelt, men inte särskilt spännande. Jag föredrar att använda mig av olika musiker för olika låtar. På det viset får jag en helt annan frihet än om jag är medlem i en grupp.

Lowe och Edmunds fortsätter ändå att jobba tillsammans då och då. Nu senast under Stiff-turnén förra hösten. På Live Stiffs Live [Stiff Get 1] finns I Knew The Bride och Let’s Eat bevarade åt eftervärlden.

Med steget över till nya skivbolaget Radar har Nick Lowe antagligen kommit en bra bit på väg från kultstämpeln, något han just nu skyr som pesten.

– Jag vill göra hitlåtar, inte inspelningar som diggas av ett litet musikskribenter och skivsamlare. Sånt har jag fått nog av.

Hittills har det kommit tre plattor på Radar. Singlarna I Love The Sound Of Breaking Glass / They Called It Rock [ADA 1] och Little Hitler / Cruel To Be Kind [ADA 12] och LP:n Jesus Of Cool [RAD 1]. Kommentarer känns också här lite onödiga. Antingen har ni plattorna eller också bör ni å det snaraste skaffa dem. Är man det minsta intresserad av popmusiken under 70-talet, så förefaller det tämligen svårt att klara sig utan dem.

Istället bara några detaljupplysningar om inspelningarna. (Ni som tycker att sådant är totalt ointressant, kan ju gå och sätta på plattorna istället.)

Shake And Pop på LP:n är samma låt som They Called It Rock, bara en tidigare inspelning. På LP-versionen spelar Larry Wallis, Bob Andrews, Bodnar och Goulding. På singeln spelar Rockpile.

– Edmunds hatade titeln Shake And Pop! Det är därför den har ett annat namn på den inspelning som han är med på. Själv föredrar jag LP-versionen. Gouldings trummor låter som när ett förhistoriskt monster ramlar huvudstupa ner för en trappa…

Shake, Rattle and Pop!

Cruel To Be Kind är en fyra år gammal inspelning och det är Brinsleys som kompar. So It Goes på LP.n är identisk med Stiff-singeln, medan Marie Provost har snyggats till med fler akustiska gitarrer och körsång. Heart Of The City spelades in live på Roundhouse med Rockpile i höstas. På Nutted By Reality är det Ian Durys kompgrupp The Blockheads som kompar och på 36 Inches High är det The Rumour. På resten av låtarna är det olika kombinationer med folk från grupperna Clover (som förresten spelar på Costellos debut-LP) och The Rumour. Riffet på första delen av Nutted By Reality är stulet från Jackson Browne…

– Men plocka nu bara inte isär alla mina låtar i deras minsta beståndsdelar. Jag har haft nog med besvär att plocka ihop dom!

Ytterligare två plattor borde varit med i den här artikeln, men är det inte av den enkla anledningen att jag inte varken sett eller hört dem. Ungefär samtidigt med att United Artists gav ut Greasy Truckers Party gav man ut ytterligare en liknande live-LP kallad Live At The Paradiso. Den spelades in på en klubb i Amsterdam och Brinsley Schwarz lär ha två låtar på den. Nick kommer bara i håg att den ena är en Ian Gomm-låt* och den andra är hans egen What Would You Do. Plus att han själv sjunger otroligt falskt. Brinsleys har dessutom en låt, Love Song, på plattan Glastonbury Fayre [Revelation]. Troligtvis är det samma inspelning som finns på Despite It All, men man vet ju aldrig. Kan ni bidra med uppgifter om de här plattorna, så hör av er!

(* One More Day/PopDiggers)

Sign me up for PopDiggers newsletter!

1 Trackback / Pingback

  1. Jim Ford ...I just got back from nowhere, I rolled in on a right now train. - PopDiggers

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.