Gene Clark – The Byrd And The Best

Gene Clark – The Byrd And The Best, introduktion

Detta är en mycket lång artikel. Det är också en mycket svår artikel att skriva, eftersom huvudpersonen skrev några av de bästa men ändå mest vemodiga låtar jag hört, samtidigt som han arbetade hårt med att bränna ljuset i båda ändar. Det är ändå en kulturgärning som måste utföras, då The Byrds särklassigt största talang – och i mitt tycke bästa manliga rockartist någonsin – aldrig fått den uppmärksamhet han förtjänar. Som en klok person skrev: ”Antingen älskar du Gene Clark, eller har du aldrig hört honom.”

Jag ville nämligen skriva den definitiva artikeln om Clark; redogöra för hans liv och karriär, skildra i princip samtliga kompositioner samt lämna skivtips. Det innebar dock att Gene Clark – the Byrd and the Best blev så utförlig och djuplodande att jag beslöt mig för att stycka den i sex delar, exklusive denna introduktion.

Därför rekommenderar jag att ni tar mycket tid i anspråk för att läsa varje del, inklusive de närmare två hundra länkarna till Gene Clarks låtar och coverversioner (även om det förekommer relativt få länkar under första halvan av del ett). Det krävs alltså både tid och tålamod att ta sig an denna lysande artist.

Så fördjupa er och insup meningarna, men först och främst: lyssna på en musiker, vars röst, texter och musik – oavsett om det handlar om melodier som sitter som ett smäck eller längre, mer svårtuggade verk – skapar en så intim kommunikation med lyssnaren som ingen annan artist lyckats med enligt undertecknad. Många kommer att förvånas över vissa sakuppgifter och bli svarslösa när det gäller ett stort antal inspelningar, som relativt få känner till.

Det krävs med andra ord stort utrymme, eftersom undertecknad alltså anser att Gene Clark är den främsta rockartisten någonsin; om inte kvantitetsmässigt så i alla fall kvalitetsmässigt.

Gene Clark & Bob DylanJag är mycket medveten om att en del beundrare av Bob Dylan, Neil Young och Bruce Springsteen (för att nämna några av de värsta konkurrenterna om titeln) kanske känner sig en smula indignerade. Men jag saknar den fullständiga närvarokänslan och bräckligheten hos andra artister som utmärker Clarks röst och musik.

För Gene kommunicerar direkt till oss med texter om fatal kärlek; texter som innehåller invecklade ord och abstrakta meningsbyggnader men som ändå fascinerar samt musik som flödar av sorgbundna men även olycksbådande toner. Han verkar ha access till ett parallellt universum, där melankoliådern aldrig sinar.

Min hjälte var helt enkelt uppslukad av tanken på att ständigt bli en bättre kompositör. Hans musik är intim, gemytlig, dyster, smärtsam, avskalad, grandios, episk, spirituell, lättillgänglig och djupsinnig.

Och så har vi den melankoliska, bräckliga, men också rofyllda, innerliga, älskvärda, robusta och pastorala barytonrösten, som visar att en riktigt bra sångare kan fånga publiken i alla sammanhang.

Jag har inte använt vanliga adjektiv som ”varm” och ”mjuk” för att beskriva hans röst. Men när jag lyssnar till en del av Genes sånger, får man känslan att han är ens bästa och mest pålitliga vän både i goda och dåliga tider.

Det finns vissa tillfällen – först och främst när vi bara hör Gene och en akustisk gitarr med patenterade mollackord, samtidigt som hans blottade röst har tagit permission från världen utanför – när jag undrar om det bara är en lycklig dröm.

Det är just dessa egenskaper som jag saknar hos bland andra Dylan och Springsteen. Kanske beror det också på att Bob Dylan alltid framstått som en gåtfull och oåtkomlig individ utan svagheter och att jag alltid haft lite svårt för Bruce Springsteens röst.

The ByrdsGene Clarks kompositioner har ofta ett större omfång och känns mer empatiska än övriga Byrdsmedlemmar. Ingen av dem lyckades heller nå samma höga nivåer på soloalbumen som Clark, även om Roger McGuinns Back from Rio (där han å andra sidan haft många år på sig att skriva låtar) och Chris Hillmans bidrag till The Flying Burrito Brothers och The Desert Rose Band kom nära. Mitt förhållande till David Crosbys kritikerrosade If I Could Only Remember My Name är däremot mycket komplicerat.

Flera av Clarks längre musikstycken påminner om hymner, ledda av en predikare som förmedlar ett betydelsefullt evangelium – ofta med vissa ekon av Roy Orbison men utan dennes präktighet eller ovilja att utforska nya områden. Hans musik lider inte heller av Van Morrisons stundtals planlösa irrande mellan de musikaliska kontrollerna; det finns flera riktigt vidsträckta Gene Clark-skapelser som saknar döda partier.

Jag har benämnt några av dessa längre verk som går i relativt sakta mak för ”Gene Clark-tempot”. Ordet ”tempo” ska ändå tolkas som något positivt, för det finns alltid en mening, ett driv eller nyans som anför hans melodier, trots att de kan förefalla sävliga till en början. För när Gene mässar och drar ut på orden och meningarna, blir det sällan intetsägande utan varje stavelse och ton känns substantiella.

Gene ClarkEtt särdrag är hans förmåga att ständigt hitta nya sätt att variera ackord (åtminstone låter det så), stick med mera, som leder bort lyssnaren från den markerade leden mot okända men fängslande områden. Men tro för den skull inte att Gene Clarks musik skulle vara svårtillgänglig, för han bjuder förstås också på åtskilliga koncisa låtar, som i teorin har en utstakad väg mot hitlistorna.

Genes texter är också ett kapitel för sig; sorgfyllda men också så diffusa att Bob Dylan ibland framstår som lättillgänglig i jämförelse. Det skadar alltså inte att ha texterna framför sig när man lyssnar på honom.

När en journalist en gång frågade Gene varför hans texter ofta handlade om sorg och smärta, svarade han: ”Well, when you’re happy you don’t sit down and write songs. You’re too busy enjoying being happy. It’s when you are alone and in that deepest darkest place – all that has to be released in some way.”

Marissa Nadler
Marissa Nadler
Kort sagt: Gene Clark engagerar alltid och han blir aldrig slätstruken.

Kanske var Marissa Nadler inne på samma tankar, när hon spelade in bedårande och gripande I Can’t Listen to Gene Clark Anymore (Nadler låter för övrigt lika bra live), eller när folksångerskan Pamela Richardson hyllade honom. Skotska gruppen Teenage Fanclub har också hedrat Gene Clark på ett mer brutalt sätt.

Ni som inte är välbekant med Gene Clarks produktion och vill ha mer på fötterna efter att ha ägnat ytterligare några minuter åt att läsa resten av introduktionen, kan klicka på följande länkar, som tar er till de enligt undertecknad tio bästa utgivna låtarna, tio bästa outgivna låtarna (som getts ut efter Clarks död eller laddats upp på nätet) samt fem bästa coverversionerna, inklusive kommentarer om dem. Det finns också en Bubbling Under-lista till de två första listorna.

(På tal om länkar vill jag redan nu nämna att vissa av dem går till PopDiggers, där vi skapat en ”skivspelare” för varje länk i den ordning de förekommer i artikeln.)

Förhoppningsvis blir ni nästan lika exalterade som artikelförfattaren efter att ha lyssnat på kompositionerna och vill bara veta mer. Paradoxalt nog låter de outgivna låtarna nästan ännu bättre!

Gene är också en person som kunde bli väldigt manisk när han väl hade företagit sig något; som kunde undvika både mat och sömn under många, många timmar medan han höll på med en komposition.

Ett annat karaktärsdrag, som gör mig upprörd i efterskott, är att om Gene Clark spelat in flera låtar men inte fått dem utgivna strax därefter, fick de helt enkelt ligga och samla damm. Den envise mannen menade att de tappade fräschör efter en tid:

”When you’re the artiste, the writer too, and you’re that familiar with your product, if material sits around for too long, it sort of stagnates … Unless a producer comes along and hears it and asks you to go back and pay attention to it, you lose the incentive to want to work with it anymore.”

Genes självförtroende som textförfattare och kompositör fick till följd att han var övertygad om att ständigt kunna utvecklas – att det alltid fanns en bättre text och melodi runt hörnet.

The Byrd Who Flew Alone: The Triumphs and Tragedy of Gene Clark Gene Clark är som sagt alldeles för bortglömd, även om han fått viss renässans under de senaste åren med dokumentären The Byrd Who Flew Alone: The Triumphs and Tragedy of Gene Clark [Four Suns, 2013] samt ett par samlingar med tidigare outgivet material.

Men hans sånger som soloartist genererar ändå inte miljontals lyssnare på YouTube, utan det handlar i bästa fall om några hundra tusen. Man kan bara jämföra med en annan kultfigur, Townes Van Zandt, vars videor och ljudklipp setts av betydligt fler människor.

Det är också lätt att dra paralleller med Gram Parsons, som också fått mer uppmärksamhet. Visst är Parsons två soloskivor fenomenala, men han har bara skrivit cirka hälften av materialet på dem.

Gram Parsons hade säkert fortsatt att ge ut mer enastående musik om han fått leva, men han hade ju tack vare en arvsfond helt andra förutsättningar än arbetarklasskillen Gene Clark.

Före detta Byrdsmedlemmen Chris Hillman, som haft förmånen att studera de båda kultfigurerna på nära håll, har sin bild klar:

”Gene was the better songwriter. Gram could have been a great songwriter, but he lacked discipline. Everybody’s going on about Gram, but you should listen to Gene. Here was a guy who was not well read, but he could write lyrics that would make your hair stand on end.”

Men, invänder någon: Gene Clark lämnade ju The Byrds mindre än ett år efter att Mr. Tambourine Man blivit en stor hit och gav väl bara ut en handfull skivor efter det?

Vad få känner till, förutom fansen, och som gör Gene Clark till en anmärkningsvärd artist, är att det har dykt upp fler inspelningar efter hans död i maj 1991 än som gavs ut under hans drygt 25 år långa karriär. En stor övervägande del av dem förtjänade dessutom ett bättre öde. De som trängt in i snårskogen av relativt okänt material har inga behov att hitta ut igen.

För att göra ett tillfälligt avbrott i superlativer och känsloutbrott, presenterar jag en dos torr fakta.

Johnny Rogan - Byrds Requiem For The Timeless Volume 2Författaren och Byrds-specialisten Johnny Rogan listar i boken Requiem for the Timeless Volume 2 [R/H, 2017] cirka 255 kompositioner av Gene Clark. Av dessa släpptes ungefär 85 medan han levde. (Jag har inkluderat de tidiga inspelningarna från 1964–1965 med The Byrds, som först gavs ut 1969 på LP:n Preflyte.)

Efter Genes död har drygt ett sjuttiotal låtar släppts på officiella utgåvor, även om ett tiotal av dem drogs in snabbt. Därmed återstår knappt hundra outgivna inspelningar, varav ett tjugotal har kommit ut i bootlegform eller laddats upp på nätet.

Teoretiskt sett skulle det alltså återstå 75–80 stycken, men det är förstås svårt att veta hur många av dem som fortfarande existerar eller vilken standard de håller.

Rogan, samt i viss mån författaren John Einarson som skrivit boken Mr. Tambourine Man: the Life and Legacy of the Byrds’ Gene Clark [Backbeat, 2005], nämner en del av dessa kompositioner, inklusive beskrivningar, i sina böcker. Det gör även Tom Sandford, som driver den ypperliga bloggen The Clarkophile. Jag tar upp deras tankar om dem i artikeln.

Jag kan dessutom tänka mig att Clark skrev flera hundra sånger som aldrig registrerades.

Gene Clark fick dock hjälp med en del av kompositionerna, särskilt från Pat Robinson, men även Roger McGuinn, Bernie Leadon, Doug Dillard, Jesse Ed Davis, Tommy Kaye, Tom Slocum, Andy Kandanes, brodern Rick Clark, John York och Carla Olson bidrog i viss mån.

Jag köpte Gene Clarks soloalbum under åttiotalet, och visst: jag tyckte att hans debut var bra och att första plattan med Dillard & Clark var förstklassig, men å andra sidan kände jag avsmak inför No Other.

Det är först under de senaste åren som jag återupptäckt honom och insett att den vemodiga rösten med sitt stora känsloregister och de melankoliska och episka melodierna har något som gör dem till något betydligt mer än bara ett gott hantverk. I dag kan jag dessutom lyssna på No Other med ganska stor tillfredsställelse. Som med en del annan musik som fått klassikerstämpel, finns ett finmaskigt nät av knutar, men när man väl lyckats knyta upp dem väller spektakulära toner ut och berikar rummet.

I de biografier som skrivits om The Byrds och Gene Clark framgår det vilken komplex person han var. Å ena sidan en blyg och jordnära man, som helst ville tillbringa tiden med familjen och dona med huset när han inte var upptagen med att skriva. Men å andra sidan en individ som njöt av sin stjärnstatus, åtminstone till en början, och en alkoholiserad person – ofta med dålig ekonomi – som förvandlades från Dr. Jekyll till Mr. Hyde i takt med alkoholintaget.

Carlie McCummings, som var gift med Gene Clark under första halvan av sjuttiotalet, har sagt: ”He (Gene) was the kindest, gentlest, most loving soul in the world as long as he wasn’t drinking.”

Carla Olson and Gene ClarkGenes parhäst under några år i slutet av åttiotalet, Carla Olson, har beskrivit honom som en av de mest underbara människor hon träffat. Många år efter Clarks död hade hon fortfarande svårt att lyssna på hans musik utan att få ett (mindre) sammanbrott. Hon har också sagt: ”A lot of people write songs but Gene wrote poetry and put that poetry to music” och ”Some of his songs should have been standards by other people”.

Genes äldste son, Kelly Clark, har gjort den kanske bästa analysen:

”My father really just wanted to be a normal guy in a lot of ways. He wanted to chop wood and he wanted to have a family. He had this gift and there were people who wanted him to do it and I think he felt obligated to do it, and it also felt good for him to do it, but he couldn’t handle all the stuff that was going on. A lot of people didn’t. It’s amazing he even lived through the sixties and seventies because a lot of those people didn’t. So I think what really happened to my father is that he got sucked into this whole Hollywood Babylon thing and he really just wanted to be a good husband and father, but the whole lifestyle of Hollywood kept calling him.”

Den här artikeln kommer först och främst att fokusera på Gene Clarks musik, men låt oss vara uppriktiga: Gene brände en hel del broar och han förolämpade flera människor. Det finns anledningar till hans beteende, som dock är mycket svåra att analysera.

Kai Clark
Kai Clark
Ett par av Clarks syskon tror att han antagligen var manodepressiv (eller bipolär, som vi ofta säger numera). I dag vet man att han led av depression och hade en nervös läggning. Alkohol, samt piller och droger till viss del, blev hans botemedel för att hantera depressioner och humörsvängningar. Tyvärr förvärrade dessa substanser beteendet och gjorde honom aggressiv då och då.

Gene led också av scenskräck. Hans yngste son, Kai Clark, har försökt förklara vad det berodde på och vad det skulle komma att betyda för karriären:

”He wasn’t a great performer who could move the crowd with him. Some people are born performers. The Byrds had that. He may have grown into that, he may not have, I don’t know. I think he envied those who could do that. He wanted to be that guy out there, but he couldn’t. I don’t think people realize he battled those problems his whole life.”

Några personer, inklusive Kai Clark, har också sagt att kändisskapet skrämde honom:

”He was scared of fame. Personally, I think he was scared to be famous to be the one out front. He had it when he was younger, maybe because he was pushed there so quickly he didn’t have the time to think about it. I don’t know. But he definitely was scared of it and he needed things to get over that fear when he walked onstage sometimes. He would drink or whatever. I think he liked more the songwriting aspect of it.”

Trots alla personliga problem förblev Gene en mycket hängiven låtskrivare, som arbetade hårt under åttiotalet för att hamna på rätt köl igen efter att ha nått botten 1981.

Gene ClarkJag har också lyssnat på intervjuer med Gene Clark. Trots sin dubbelbottnade natur framstår han ofta som den där snälla och ödmjuka killen, som man bara vill sitta och diskutera musik med och önska att han ska må bra. Clark verkar dessutom ha koll på tillvaron och känns mer belevad än vad man skulle kunna tro om en person som växt upp i en arbetarklassfamilj i en relativt lantlig miljö.

En del beundrare har vittnat om hur vänlig Gene Clark var när man pratade med honom; att han alltid tog sig tid att sitta ner och diskutera och till och med svara på de mest uttjatade frågorna.

I denna mycket långa artikelserie kommer jag att dissekera i princip samtliga låtar som har släppts med Gene Clark, inklusive olika versioner där det känns aktuellt. Jag kommer också att beskriva de som inte har getts ut utan bara spridits via olika sajter.

Jag ger dessutom tips om skivutgivningar för er som vill veta mer men koncentrerar mig på CD-utgåvor, trots att det under de senaste åren har kommit en hel del specialsläpp på vinyl. Jag har inte heller hört varenda CD-variant men nämner i huvudsak senare utgåvor (de tidiga skivorna är ofta utgångna och ljudet på dem var ju inte det bästa i CD-ålderns begynnelse) med bonusspår. I ärlighetens namn är det dock svårt att hålla reda på alla alternativa versioner, remixar och stereo-/monoutgåvor, som dykt upp sedan slutet av åttiotalet.

Dessutom förekommer alternativa versioner som släppts efter hans död, liksom det existerar alternativa versioner som bara finns på piratutgåvor eller har laddats upp på nätet. Då är vi dock inne på överkursens överkurs.

Gene ClarkDet är också svårt att skriva en artikel om Gene Clark, eftersom det är ett välbekant namn för flera läsare, men å andra sidan ett relativt okänt namn för andra.

En artikel om Clark måste naturligtvis innehålla The Byrds. I så fall blir det ännu svårare, med tanke på den stora mängd information som finns om bandet. Men jag hoppas ändå kunna presentera en del fakta och händelser som relativt få känner till i de två första delarna (som i mångt och mycket handlar om The Byrds).

Perioderna 1966–1967 (som ingår i del 3), 1970–1971 (del 4) och Gene Clarks fem–sex sista år i livet (del 6) är nog mer intresseväckande än hans tid med The Byrds, då det kryllar av inspelningar som aldrig gavs ut.

På tal om lång artikel har jag alltså valt att dela upp den i sex delar.

  • Del 1 och 2 avhandlar tiden från födseln fram tills att Gene Clark lämnade The Byrds.
  • Del 3 presenterar Genes första trevande försök som soloartist samt hans samarbete med Doug Dillard.
  • Del 4 redovisar sjuttiotalets första hälft och avslutas med No Other och reaktionerna efter dess utgivning.
  • Del 5 tar vid i mitten av sjuttiotalet och ändar efter Clarks sista soloalbum 1984.
  • Den sjätte och sista delen beskriver följaktligen Genes karriär från 1984 och fram till hans död 1991 och vad som hänt sedan dess.

Del ett kommer att publiceras i februari. Under tiden rekommenderar jag att ni ägnar många timmar åt att lyssna på de 45 låtarna i Bästa-listorna.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.