Staffan Solding om denna artikel.
När Lennart och jag träffades första gången hösten 1969 dröjde det inte länge förrän vi upptäckte att vi hade många gemensamma musikintressen. Kinks var ett av dessa. Så när tidningen LARM blev verklighet var steget till att göra en exposé över Kinks utgivningar inte långt borta. Precis som jag skriver i inledningen till min del klöv vi genomgången vid 1973. Och egentligen mellan två olika faser i Kinks utveckling.
Våra Kinks-samtal efter Misfits 1978, som var den sista plattan som kom med i översikten, blev färre och mindre entusiastiska. Till och med nedslående. Och inte utan anledning. De plattor som kom nu var inte bra i jämförelse med vad som hade kommit ut tidigare.
Mellan 1964 och 1996 gav Kinks ut 28 album; 24 studioalbum och fyra livealbum. Det blev också tio EP och 78 singlar. Jag skulle idag inte kunna säga namnet på någon av de som kom efter 1978. Möjligen Come Dancing.
Däremot minns jag mycket väl så här 49 år efter våra första möten hur de tidigare singlarna och albumen kom som ett glittrande pärlband genom våra samtal. Alltid något nytt, alltid något vi inte tidigare hört eller lagt märke till. Alltid något mer att upptäcka. Därför blev också LARM-genomgångens två delar egentligen ett gemensamt arbete. Varje singel, varje EP, varje album och andra udda utgivningar blev föremål för diskussioner. Sista ordet fick dock den vars del Lennart eller jag ansvarade för.
Fortfarande framstår Kinks, precis som Lennart skriver, som Englands finaste rockgrupp genom tiderna. I alla fall fram till 1978. Och med en och annan ljusglimt därefter. Men det slipper ni ju läsa om här.
Året var 1966, det var sommar och de engelska strandstäderna var fyllda av svenska feriestudenter. Jag var en av dom slynglar som invaderade den viktorianska teaterbyggnaden i Torquay. En jättelik anläggning med sammetsfåtöljer och kikaruthyrning. Här ifrån har jag det första egentliga minnet av Kinks. Visserligen hade man ju hört deras plattor och köpt dem också, men här stod dom livs levande på scenen i sina vinröda jackor. Dom var som gjorda för att passa in i miljön. Om man hade tagit bort dom 800 skränande tonåringarna och den bullrande rockmusik som kom från scenen.
När Ray och Dave Davies hoppade upp och ner på scenen i fem minuter och sjöng Milk Cow Blues, så sa jag för mig själv att dom är mina för evigt. Så har det blivit.
Dock inte utan förbehåll. Bara för att jag nu skriver om Kinks på 70-talet så lysnar jag naturligtvis inte bara på Kinks efter Showbiz. Men vi fick ju dela det någonstans, Persson och jag. Och då min tolerans till musikteatertanken var något högre än Perssons så föll det sig ganska naturligt att jag tog hand om den senare halvan.
Det är ingen uppåtgående kurva som Kinks musik har följt. Den kan snarare liknas vid en berg-och-dalbana, där bergen var högre och dalarna mindre djupa på andra sidan 70-talet. Mitt i allt det här måste man ändå komma ihåg att Ray Davies är en av vår tids bästa rockmusiker och textförfattare. Ingen kan visa upp en sådan mängd sånger med verkligt innehåll, med ett innehåll som distanserar det mesta som hafsas ihop i dagens rockmusik.
Helt klart framstår Ray Davies som en av de mest progressiva rockmusikerna. Trots att dagens kända rockare tvingas leva ett liv avskilt från stora delar av verkligheten så har Ray ofta haft förmåga att fånga bitar av den i fantastiska sånger. Ibland har verkligheten blivit för betungande och Ray har helt enkelt lagt av och försvunnit. Men alltid för att komma tillbaka med nya idéer, nya försök och vinklingar. Bättre eller sämre.
Nä, ta ni nu er an 70-talets Kinks. Under tiden ska jag sätta på Kinks Kontroversy. Den är ändå bäst.
One Of The Survivors / Scrapheap City
[RCA 74-0940, 1973]
En singel släppt endast i USA. One Of The Survivors innehåller glimtar från Ray Davies egen barndom. Johnny Thunder far som en stormvind längs landsvägarna på sin motorcykel med alla 50-talets rockhjältar ringande i öronen. Johnny Thunder är en av dom som överlevt. Överlevt vad? Gamle Johnny Thunder ser lite överviktig ut och hans polisonger börjar bli gråa.
Baksidan Scrapheap City är möjligen en demo-version gjord innan LP:n Preservation Act II, där låten finns med. Där sjungs sången av Belle and the Floosies, medan den här singelversionen sjungs av Ray Davies. Denna version överglänser stort LP-versionen. Låten börjar med en mjuk flöjt som böljar fram, ett piano glider sakta in och sedan kommer Rays sång. Texten dras fram med hjälp av en starkt markerad, vandrande rytm. Inte så dumt.
Sitting In The Midday Sun / One Of The Survivors
[RCA 2387, 6/1973]
En sommar-Kinks-låt av det gamla goda märket. Sparsamma instrument, likt tiden för Face To Face, leker vid sidan Ray Davies sång. Texten handlar om luffaren som hellre sitter vid flodkanten och låter tiden rinna förbi, än skaffar sig stereo och banklån.
Sweet Lady Genevieve / Sitting In My Hotel
[RCA 2418, 11/1973]
Kan det vara ännu en låt sparad från 1966? Det låter nästan så. Ray sjunger i väg en fin kärlekssång. Varför låter det så bra? Kan bero på att den är förskonad från blås, körer och annat påhäng. Ett försynt munspel smyger sig in då och då, det är också allt. Sweet Lady Genevieve handlar om förlorad kärlek, om obesvarad kärlek, om kärlek man egentligen inte förtjänar.
Preservation Act 1 (LP)
[RCA 5002, 1973]
Gamla Kinks finns inte längre. Nya Kinks är Ray och Dave Davies, Mick Avory, John Gosling, John Dalton, Alan Holmes, Laurie Brown, John Beecham, Krysia Kocjan, Sue Brown, Pamela Travis, Lewis Rich och Lee Pavey. Kinks är inte längre en rockgrupp. Kinks är en musikteatergrupp.
Tankarna kring användandet av nya medier har länge funnits i Ray Davies huvud. Ända sedan kraschen med Arthur har Ray gått och funderat på hur han skulle lösa problematiken med kopplingen ljud och bild. Om det nu inte gick att få filmen sammanlänkad med plattan, så fick man väl helt enkelt framföra plattan på scen. En kompromiss så god som någon.
Att använda en hel LP för ett tema var inget nytt. Men att använda fyra LP-plattor var i rocksammanhang något helt nytt. Preservation Act 1, Preservation Act II och Schoolboys In Disgrace kretsade kring samma tema.
Efter Everybody’s In Showbiz började rykten spridas om att Kinks tänkte bjuda på en teatershow baserad på idéer från tiden för Village Green Preservation. I januari 1973 startade åbäket sin tur. Kinks tredje fas hade slutligen börjat på riktigt.
Singlarna Sweet Lady Genevieve, One Of The Survivors och Sitting In The Midday Sun finns alla med på Act 1. Men man kan inte sätta in låtarna i något sammanhang eller tema. Historiens handling lägger sig som ett domedags-ok över musiken. Alla Rays figurer är så grovt uthuggna att allting blir naivt skolteatermässigt. Människorna saknar liv och en verklighet att sättas in i. Visst förstår vi att Ray har velat visa på onda människor i en ond tid men bilderna är allt för suddiga. Och inte nog med det, musiken blir lidande. Man kan nästan höra den gråta.
Första akten avslutas med Demolition framförd av Mr. Flash och hans goda gamla vänner i deras håla. Denna fruktansvärt dåliga sång skulle stega vidare in i akt två och sätta sina spår.
Mirror Of Love / Cricket
[RCA 5015, 4/1974]
Mirror Of Love / He’s Evil
[RCA 5042, 7/1974]
Mirror Of Love släpptes i England två gånger med tre månaders mellanrum. Det hjälpte inte…
Preservation Act II (dubbel-LP)
[RCA 5040, 1974]
Akt två startar med att Mr. Flash sitter som ledare. Men landet är splittrat och Mr. Black ligger på språng för att överta makten. För Flash betyder pengar makt, men Black vet att moral också spelar in för vem som skall få makten. Och i rätt ögonblick kan det vara det avgörande greppet. Black kommer till makten och det visar sig då att han egentligen är en fascistoid galning som vill göra alla mänskliga varelser till artificiella människor. Va?
Hela historien haltar. Den är inte genomtänkt och den saknar det mest fundamentala – idéerna och kraften från folket. Folket finns inte med.
Det handlar inte om människor, det handlar om klichéer. Och värst av allt – det finns inte en enda bra sång i hela andra akten. Två hela LP-plattor och inte en enda bra sång.
Soap Opera (LP)
[RCA 5081, 1975]
Så satte då Ray Davies äntligen ihop den historia, det tema, som skulle förklara Rays envisa fasthållande vid musikteatertanken. Temat var verkligt det låg nära Rays egen person. Samtidigt som musiken också låg närmare Ray än vad den gjort på länge. Det fanns liv i den.
Historien börjar med att The Starmaker i Everybody’s A Star presenterar sig som den store trollkarlen. Han som kan förvandla den mest simpla och enkla person till en stjärna. Med det burkliga gitarrljudet och det maffiga blåset kastar sig Ray som “the Starmaker” in i människors roller och rollernas spel.
Rockstjärnan vill skaffa sig kunskap om de verkliga människorna genom att gå ut och på måfå ta en sådan roll och sedan skriva en sång om detta. Han knackar på i ett synbart ointressant hus och träffar Andrea (som mycket skickligt spelas av June Ritchie), fru till Norman, vilkens roll Stjärnan ska ta. Den vanlige mannens roll. Man skall behandla honom som Ordinary People och han skall själv göra alla eftergifter, bara för konstens skull. En bitande ironi över Rays egen situation kontra verkligheten sammanvävt med fint smålir på Dave Davies gitarr och John Goslings piano.
Stjärnan byter ut sin silverlamé mot Normans kritstreckade kostym och känner brytning med sin egen värld lika häftigt som om man glömmer öppna dörren när man skall igenom den. Rush Hour Blues befäster tanken att Ray fortfarande kan bygga upp fantastiska sånger. Bara för att sedan bryta av med den gäspigt drömmande och sömnigt utdragna Nine To Five.
Stjärnan kläms in i Normans värld. Han tar inte bara över hans pyjamas, hans cornflakes och hans fru. Han tar också över hans tråkiga jobb, hans efter-jobbet-drink på puben och hans inhumana miljö. Tre sånger tar ett fast grepp om verkligheten – When Work Is Over, Have Another Drink och Underneath The Neon Sign. Vår hjälte har efter att ha dränkt sina sorger i pubens alkoholhaltiga drycker riktat sina fötter mot hemmet. Nattens skimmer i den stora staden börjar sätta tvivlande tankar i huvudet på vår Stjärna. Vad är riktigt, vad är sant i det falska neonljuset? Till ljudet av fin gitarr, en bas med skönt drag och ett saxat saxsolo börjar gränserna mellan Stjärnan och Norman suddas ut.
Väl hemma möts naturligtvis Stjärnan i dörren av sin fru. Med stråkar, blås, kör och hela baletten kommer Soap Opera till sin kärna i You Make It All Worthwhile. Här finner Stjärnan värdet av dagar av meningslöst kontorsjobb – gemenskap och kärlek. Stjärnan är inte längre stjärna utan Norman, ett ansikte i hopen. Han har accepterat att inte vara något han inte är. Men innan han lägger handskarna på hyllan hinner han rasa över det mest engelska man kan tänka sig. Det är inte mjölk och té eller bacon och ägg eller “fish and chips” utan ankor på väggarna. Dessa fruktansvärda ankor i plast, porslin eller keramik, som i gälla färger pryder de flesta engelska hem. Med plattans bästa låt river Ray ner det sista hindret för stjärnans uppgående i Norman. En riktig rockare, skönt befriad från blås, kör och stråkar. Ducks On The Wall och Stjärnan är en av alla, men ändå en personlighet. Det är viktigt att veta vem man är, vad man än är. Men…
…då stiger Dave Davies fram i albumets sista nummer, You Can’t Stop The Music, tar Stjärnans roll och höjer glaset för dem som varit. Hela Kinks och Ray Davies musikaliska historia finns samlad i denna avslutare. Den karakteristiska kompgitarren från Ray, den bitande gitarren från Dave och sedan kommer den akustiska gitarren, bas, trummor, John Goslings fina piano, kören och blåset finns också där.
Och naturligtvis Rays fina sång. För på plattan är det Ray som sjunger, medan det i teater- och TV-versionen är Dave som tar de avslutande tonerna. Ray har placerat sig i publiken.
Starmaker blev en stor succé. Jag är inte förvånad. Den innehåller allt som Preservation Act inte innehöll. Ett tema som Ray behärskade (det handlar ju om honom själv) och kunde förvandla till en vettig pjäs. Dessutom var musiken förvånansvärt god, rent av djävligt bra. Det om något gjorde Soap Opera till en av Kinks bästa plattor under 70-talet.
Ducks On The Wall / Rush Hour Blues
[RCA 2546, 1975]
En singel, släppt i England, som drogs in omedelbart. Låtarna togs från Soap Opera och var två av de bästa där. Men det kan väl inte vara därför som den drogs in?
Schoolboys In Disgrace (LP)
[RCA 5102, 1975]
Jag förstår inte varför Ray Davies kände sig tvingad tillbaka till temat från Preservation Acts. Visserligen var inte Acts inte på något sätt genomtänkt eller välformulerad, men detta bör inte ha varit den avgörande faktorn för att återuppta temat. Speciellt som han hade lyckats så mycket bättre med Soap Opera.
Musikaliskt är däremot Schoolboys ganska intressant. Större delen av plattan är förskonad från blås, kör och stråkar. Möjligen kan detta spela in. Möjligen kan det faktum att Kinks försöker vara ett rockband igen spela in.
Musiken på Schoolboys är tät, tätare än på mycket länge. Dave Davies, som hela tiden velat behålla Kinks som en rockgrupp, kryper nu fram mer och mer med sitt fina gitarrspel. Han drar med sig John Gosling och hans piano på vilda utflykter. Gitarrsolot i The Hard Way skulle jag inte vilja vara utan. Det är ett sånt solo som Chris Spedding har sökt efter på sina senaste singlar. Det bits.
Mycket i musiken skickar våra tankar till 50-talet, till Rays ungdom. Gungande riff och muntrutande doa-doa körer markerar tidsepoken. Jack The Idiot Dunce och First Time We Fall In Love.
De svagaste låtarna på plattan är de låtar som i pjäsen håller samman historien. På platta blir dom svaga. Dom blir förklarande utan egentligen förklara något för den som bara lyssnar på musiken. Ett dilemma som alla musikteatergrupper hamnar i när man ger ut sin teatermusik på platta.
Om skall ta Ray Davies på ordern så är det härmed slut på Kinks musik-teater-avdelning. Schoolboys In Disgrace avslutas med en personlig sak från Ray, “No more looking back”, “No more living in the past, yesterday’s gone, that’s a fact”.
Vi får väl se… och höra.
Sleepwalker (LP)
[Arista 062-98763, 1977]
RCA hade väl känt att det bara var utförsbacke när det gällde Kinks. Preservation Acts hade inte rosat marknaden precis och trots den något uppåtböjda kurvan i och med Schoolboys blev det sista plattan på RCA. Arista tog Kinks under sitt beskydd. Eller var det så att Arista viftade med den tjockaste dollarbunten? Ja, för inte var det flugpapper man använde för att dra åt sig Kinks, även om deras sätt att fånga artister verkar vara lite klibbigt.
Även om Sleepwalker inte är lika musikaliskt och innehållsmässigt stabil som Soap Opera, så innehåller den en av Ray Davies allra bästa sånger från senare år, Life On The Road. Det goda stannar inte vid det. I Sleepwalker har grabbarna vinkat adjö till kören och blåset, som vandrat iväg med instrumenten på axlarna. För gott? Gått, gått kommer aldrig igen!
För ett år sedan visade TV en film om ungdomar i 13-14 årsåldern från landsbygden, som begav sig till London. Till “the bright city lights”. Spända av förväntan gled man med tågen in mot Euston Station. Några dygn senare, efter nätter i pappkartonger, satt man, om man hade haft otur, på tåget tillbaka hem. En del blev hemma för gott, andra vände åter till storstaden, så fort man skaffat lite nya pengar.
Just detta har Ray fångat, som bara han kan, i Life On The Road. “When I arrived at Euston I was nearly not more than a child… Sought night and day after a kissable lady but all that I caught was a cold…”.
Sleepwalker är fylld av god Kinksmusik. Alla låtarna har något att ge. En del mer, en del mindre. En del kanske alldeles för lite. Efter Life On The Road kommer pekpinnen fram igen i Mr. Big Man. Ett sorgligt återfall från Rays sida, men låten har ett snyggt, halvkvävt slutackord.
Ibland kan Ray vara så där menlöst löjlig, så man vet inte om han menar allvar. Sångerna är mäktiga och texterna viktiga, men ändå vet man inte om han skämtar eller menar allvar. Brother är en sådan låt. Jag brukar hoppa över den. Den är lång till på köpet. Juke-box Music är bättre. Den handlar om musikens makt. Makten hos musiken, makten i texterna och makten hos de som framför musiken. Denna oerhörda makt över dem som lyssnar. Det är en fråga om att göra texterna viktiga för männsikor, en fråga om ansvar hos musikerna inför sina åhörare. Kan man säga att Ray Davies tar detta ansvar? Kan man säga att Ray står upp för vad han säger? Njaaa, för det mesta faktiskt. Samtidigt som han i nästa andetag säger att det bara är juke-box-musik. Att det gäller att kunna skilja på verkligheten och drömmar. Och det, det är upp till oss.
Sen kommer tre lågvattenslåtar. Men Stormy Sky bjuder på mycket fint cymbal och high-hat-spel av Mick Avory. Och Full Moon är Kinks på burk. Ja, ni vet det där fina burkljudet som man kunde höra från Kinks förr.
Förr och förr. Kinks är faktiskt inte bara förr. Life Goes On. Det finns hopp. Hopp för människorna, hopp för musiken. “People fight back, even if the future looks black”. Här finns också musikhistoriens mest välplacerade handklappning. Klapp-klapp, så där mitt i alltihop. Förödande.
Father Christmas / Prince Of The Punks
[Arista 153, 12/1977]
Efter en något trevande inledning böljar Ray Davies ut i en av de mest förödande uppgörelser med det kommersiella julfirandet som har gjorts inom rockmusiken.
“Father Christmas, give us some money
Don’t mess around with those silly toys
We’ll beat you up if you don’t hand it over
We want your bread so don’t make us annoyed
Give all the toys to the little rich boys
Have yourself a very merry Christmas
Have yourself a good time but remember the kids who have nothing
While your drinking down your wine.”
Det kan inte sägas bättre. Detta bara bevisar att Ray Davies är en av 60- och 70-talens allra bästa låtskrivare. Så är det!
Misfits (LP)
[Arista AB 4167, 5/1978]
Är han en domedagsprofet eller är hans tankar förankrade i verkligheten? Är han en cyniker eller en förkämpe? Det gäller Ray Davies och Kinks och deras sista, i alla fall senaste platta.
Instabiliteten i världen, kastningarna i musiken och Rays plats i det hela blir grunden till många av sångerna på plattan. Och även om det finns mycket tveksamhet, frågor och tankar på plattan så blir ändå nyckelorden framtid, uppbrott och verklighet. Verkligheten är något av en hederskod. Verkligheten kan vara påträngande, verkligheten kan vara frånvarande. Rays roll som rockstjärna har alltid oroat honom, den har hotat honom bort från verkligheten. Detta har satt sin prägel på musik och text. Osäker kluvenhet har format sig till ord, meningar, strofer, verser och sånger. Vem är jag och vad gör jag? En rockstjärna vandrar på en smal stig. En del låser sig i rollen som rockmusiker, andra försöker försöker förankra sin roll i verkligeheten. Vad gör Ray?
Ja, ännu vandrar han på den smala stigen och har inte fastnat i någon rockfantasi. Ändå är det många år sedan Ray lämnade de sociala miljöskildringarna bakom sig, till förmån för personliga funderingar kring saker och ting som trycker på i hans egna hjärnvindlingar. Det känns inte särskilt inspirerande att tala om musiken på plattan. Den är jämn och hög i kvalitén, men ointressant. Visst finns riffen där och visst kan man bygga upp sånger på dem, men… lite tomt känns det ändå. Det är för bra och fint för att det skall låta bra och fint. Och ändå är det rätt bra.
Misfits är stark. I samma klass kan vi utan att tveka sätta också A Rock’n’Roll Fantasy. Live Life, Permanent Waves, Black Messiah (i något slags New Orleans-reggae) och Out Of The Wardrobe är typiska Davies-sånger. Så typiska att de inte behöver förklaras.
Amerika har satt tveksamheter i huvudet på Ray. Fördelar och nackdelar kastas fram och tillbaka i In A Foreign Land. Hay Fever och Dave Davies Trust Your Heart är värdelösa. Mitt i allt detta växer plattans sista sång fram till ett manifest, en kampsång, en sång till oss alla.
“Get up off your arses, men
Don’t let ‘em think your getting lazy
Get up out of your easy chairs
We gotta lot to do out there, well ain’t we?
Get up, Get up, Get up.”
Gör det. Res er!
Kinks Greatest (LP)
[RCA APL1-1743]
På denna LP har man placerat två liveinspelningar som inte finns någon annanstans – Here Comes Yet Another Day och Holiday. Antagligen inspelade (samtidigt som live-inspelningarna på Everybody’s In Show-biz) under en konsert på Carnegie Hall, New York 1972. Bara för den som måste ha allt.
Survivors-Kaught Konspicuously In Koncert (Pirat-LP)
En pirat-LP inspelad på en konsert i London vid tiden för Mirror Of Love, sommaren 1974. Bra ljud.
Av plattan att döma så var konserten ingen uppspelning av “The Preservation Act”, utan man presenterade också godbitar från tidigare skördar. Victoria, Here Comes Yet Another Day. Njutbart. Money Talks också. Mirror Of Love lika värdelös i verkligheten som på Preservation Act. Celluloid Heroes har man klämt in mellan sorgliga låtar. Demolition, en kraftlös sång. He’s Evil, suck. L – O – L – A, jag önskar jag vore där.
Finns det någon anledning att bli upprörd över en 40 år gammal artikel om The Kinks? Rimligtvis inte! Men när artikelförfattaren i sin nyskrivna introduktion uttrycker sig så provokativt nedlåtande om 80- och 90-talets Kinksskivor, blir jag faktiskt lite irriterad.
Jag minns att jag köpte de här nummerna av Larm när de kom ut. Jag kommer även ihåg att jag verkligen älskade Lennart Perssons sätt att skriva, och hans genomgång av Kinks 60-talsproduktion var verkligen en pionjärinsats i en tid då det inte fanns mycket information att hitta om The Kinks. När det gäller Staffan Soldings motsvarande genomgång av 70-talets Kinksskivor är jag dock inte lika entusiastisk. Solding äger inte Perssons språkliga begåvning, och innehållsmässigt är hans text något av det märkligaste som någonsin skrivits om The Kinks, åtminstone av någon som titulerar sig Kinksfan.
Inledningen är underbar, men sen staplas märkligheterna på varandra –exempelvis avhandlas (och avfärdas) dubbelalbumet Preservation Act 2 på några få rader, medan den långa recensionen av Sleepwalker fördjupar sig i oväsentligheter som handklappningar och Mick Avorys cymbal och high-hat-spel. Samt en fullkomligt absurd analys av en av Ray Davies minst intressanta låtar, Juke Box Music.
Men det mest bisarra med Soldings artikel är att den är så influerad av en text av Phil McNeill, som publicerades i New Musical Express den 23 april 1977, att det ibland gränsar till textplagiat. Inte nog med att Solding stulit McNeills formuleringar rakt av, han har även snott hans åsikter och argument. Om Preservation Act 2 skriver McNeill: “two whole albums without a single really good song on them.” Känns formuleringen bekant?
På ett ställe blir det riktigt fel, när Solding uppenbarligen inte förstått nyansskillnaderna i det engelska ordet “successful”. I sin artikel diskuterar McNeill om det finns något exempel på en lyckad (successful) rockteaterproduktion, och konstaterar: “I reckon Starmaker and “Soap Opera” were highly successful”. Detta uppfattar Solding som att “Starmaker blev en stor succé”, vilket ju är helt fel på alla sätt. TV-musikalen Starmaker fick otroligt nedgörande recensioner i alla de stora engelska musiktidningarna. Soap Opera fick också överlag negativ kritik och sålde dåligt. I USA nådde den 51:e plats på Billboardlistan, den enda lista den lyckades placera sig på.
Avslutningsvis – Preservation har fått utstå mycket både berättigad och oberättigad kritik under åren, men Solding och McNeill är nog ganska ensamma om att tycka att Act 2 inte innehåller en enda bra låt. Själv tycker jag att de flesta låtarna är bra. Mirror of Love är en underbar poplåt och duetterna med Maryanne Price, Oh Where Oh Where Is Love? och Nothing Lasts Forever, är sorgligt underskattade. För att bara nämna några.