Hedge & Donna – det vackraste!

I förra veckan beskrev jag Smokey and His Sisters melodier som hänförande och fjäderlätta, med stämmor som nästan bad om ursäkt för sin existens. Denna vecka återanvänder jag temat men går ytterligare ett steg längre. För om den duons musik andas elegant storstadsmiljö, känns veckans akt som en exotisk naturupplevelse, när toner och änglalika röster svävar ut över de djupa skogarna.

Omslaget till Hedge & Donnas första album lämnar det mesta åt fantasin – en antydan att något mystiskt och gåtfullt väntar lyssnaren. Det är inte så lätt att se om det är gryning eller solnedgång eller hur djupt in i skogen paret befinner sig. I själva verket skulle de kunna stå i en inomhusträdgård.

Vad som heller inte framgår av omslaget så här på avstånd är att Donna är afroamerikanska – ett faktum som gör att duons röster både samspelar och kontrasterar, vilket skapar ett unikt röstkoncept. Donna har dessutom ett brett register; hon kan kvittra som Joni Mitchell men samtidigt sjunga basstämman i vilken kyrkokör som helst.

Det är också lätt att dra paralleller till andra duoprojekt med manlig och kvinnlig röst från samma decennium, som Ian & Sylvia. (Peter, Paul & Mary passar väl också in på beskrivningen, även om de var en trio.)

Hedge & Donna
Hedge Capers (född 1945) och Donna Carson (född 1946) möttes när de studerade på Whittier College i Kalifornien. Tidigt 1967 började duon uppträda på lokala klubbar, bland annat på legendariska Troubadour. Klubbens ägare Doug Weston blev dessutom deras manager. Det dröjde inte länge innan Capitol viftade med skivkontrakt. Hedge, eller Hedges som kan kallade sig senare, och Donna gifte sig för övrigt samma år.

I februari 1968 släpptes debutalbumet, som också har den alternativa titeln Love. De första intrycken blir översvallande, för både de ljuvliga och storslagna arrangemangen samt duons harmoniserande röster skapar en helhet som är svår att beskriva i ord.

Hälften av de tio låtarna har skrivits av Hedge Capers (han har fått hjälp på ett par av dem, bland annat av Donna Carson), men de bästa nya låtarna Can Your Hear Me och I’ve Got A Long Way To Go står nog parets gode vän Billy Batson för. Eller rättare sagt: Capers låtar, som Lace Child och Midnight (All The Songs Have Been Sung), är mer introverta, reflekterande och kräver mer av lyssnaren. Men ge dem några chanser.

Olofssons Lost Treasures

Hedge & Donna1968

Den mest kända låten på Love är Donovans Catch The Wind men glöm honom och njut av Hedge & Donnas version, när stråkarna sveper in och duons röster tävlar om uppmärksamheten. (Inom parentes måste jag också nämna Paul Revere & The Raiders.)

Hedge & Donnas debutalbum är en magnifik skapelse från början till slut – som en musikalisk mission för en vacker och fredlig värld. Det bästa är att albumet finns på YouTube, även om låtordningen inte stämmer. Det kan till och med vara Hedge Capers i egen hög person som driver kanalen.

Det är också duons debutalbum som är anledningen till att denna artikel över huvud taget skrevs och vars sound jämförs med en naturupplevelse i ingressen. Jag ska ändå fortsätta att berätta om deras musikaliska avtryck, men allting förbleknar i jämförelse med Love.

(Innan jag går vidare måste jag dessvärre konstatera att relativt få av Hedge & Donnas låtar finns på YouTube. Men läs artikeln, så har jag lösningen på detta problem!)

Bara ett halvår senare anlände uppföljaren, som kort och gott fick heta 2. Det har hänt mycket under dessa relativt få månader. Stråkarna har nästan försvunnit, liksom det optimistiska, musikaliska anslaget från första albumet. I stället får vi till vissa delar ett relativt okommersiellt och lågmält album – mer förankrat i soul och gospel.

Det känns bitvis som en minimalistisk version av The Staple Singers och Nina Simone; som Richie Havens hänsynslösa intensitet eller som en tidig Dylan innan han pluggade in elgitarren. Det kommer heller inte som någon större överraskning att ett av covervalen är Simones Four Women, som duon också sjöng live.

Det händer dock att formeln från debutalbumet upprepas, till exempel på originalet till Jackson Brownes From Silver Lake (som dök upp på hans debutalbum, 1972). Till en början känns Brownes komposition lite motsträvig, men efter att ha snurrat några gånger på skivtallriken har den antagit smått episka format.

Billy Batson står ännu en gång för det bästa materialet, där Please Understand Me är ytterligare ett bra exempel på den ”nya” genren folksoul.

Trots att inget av albumen tog sig in på Billboards albumlista (Top 200) väckte duon ändå viss uppmärksamhet. De uppträdde bland annat på folk- och nattklubbar långt hemifrån i städer som New York och Boston.

Hedge & Donna hamnade också på omslaget till Jet (en veckotidning riktad till afroamerikansk publik, som hade startat 1951) i mars 1969, där tidningen skrev en kort och koncis sammanfattning av deras musik: ”Running the gamut of musical categories – blues, folk, rock.”

Höjdpunkten i karriären var kanske ändå att få uppträda i The Smothers Brothers Comedy Hour (1969) och på Atlanta International Pop Festival (1970).

Duons tredje och sista album under sextiotalet blev All The Friendly Colours, utgivet 1969. Det känns, precis som 2, nästan som en föregångare till low-fi-genren (eller lo-fi, som det ska heta numera).”

En annan gemensam nämnare är att det finns ytterligare en låt skriven av Jackson Browne innan han själv hade skivdebuterat. There Came A Question, som Hedge & Donna här framför live, har såvitt jag vet aldrig getts ut officiellt med Browne. (Låten finns på bootleg.)

Plattans absoluta höjdpunkt, och en låt som verkar vara en av duons mest populära kompositioner att döma av kommentarer på diverse sajter, är Jamie. Det är ett stycke – det känns nästan oförskämt att skriva ”låt” – som tar oss från lågmäld singer-songwriter-stil i inledningen, till röster som skulle kunna driva ett kraftverk. Fast jag blir fortfarande upprörd över att den tar slut alldeles för snabbt.

Men precis som på föregående album blir helhetsresultatet något ojämnt och debutskivan framstår än mer som duons fullträff under sextiotalet.

Jag är kanske inte rätt person att bedöma kvaliteten på soulmusik från 1969–1970 fram till mitten av sjuttiotalet, men gillar man mer lågmälda varianter av Aretha Franklin, Gladys Knight & The Pips, The Staple Singers och Millie Jackson – och inte stör sig på män med rena och klara folksångsröster – skadar det inte att ta sig en närmare titt på duons ”singer-songwriter-soul”.

Hedge & Donna var en typisk albumgrupp, som faktiskt inte släppte en singel förrän i december 1969. Ingen av låtarna Tomorrow Is The 1st Day Of The Rest Of My Life eller Black Betty hamnade heller på något av duons album.

Fjärde albumet, Special Circumstances från 1970, håller jämnare nivå än de två föregångarna, trots att plattan inte innehåller något spår i klass med Jamie.

Ett av plattans bättre spår är Becoming, även om det tar några lyssningar innan låten sitter.

En annan låt med samma suggestiva, sävliga men ändå fascinerande sound är My God And I (dessvärre inte komplett), skriven av John Wilkins, som var Ronny i Ronny & The Daytonas. Jag tror att originalet gjordes av Larry Henley – förre detta sångare i vokalgruppen The Newbeats.

Duon bör ändå haft ganska hög status bland andra dåtida artister och studiomusiker. På plattan förekommer nämligen namn som Bernie Leadon, Janis Ian, Joe Sample och Sneaky Pete. Vi har också crème de la crème på bas i form av Larry Knechtel och Carol Kaye. Trummisen Ron Tutt är heller inte okänd i dessa sammanhang.

Det är lätt att gnälla på de stora skivbolagen, men faktum är att Hedge & Donna fick göra fyra album på Capitol, trots att de knappast bidrog till skivbolagets vinst.

Efter tre år på Capitol utan försäljningsframgångar fick paret dock söka nytt skivkontrakt. Det dröjde inte så länge utan redan året därpå hade Polydor lagt beslag på gruppen. Första och enda albumet på skivbolaget blev Evolution, eller Revolution med ett överkorsat ”R”.

Evolution, med sin fascinerande blandning av tidig sjuttiotalsoul, rock och folk, framstår i skrivande stund som det näst bästa av duons album.

Plattans inledning, Touch Caste On The Water, känns som en holmgång mellan märgfulla röster och instrument, som luktat på ammoniak innan kampen började.

Hedge & Donna gör också en mycket speciell version av The Beatles (eller John Lennons) She Said She Said, där deras olika röster kompletterar varandra på ett utsökt sätt.

Plattans mest spännande stund är duons version av The James Gangs mäktiga Collage. Den finns tyvärr inte på YouTube men väl på en halvskum sajt, liksom många av deras andra låtar.

Ytterligare två år senare kom Hedge & Donnas sjätte och sista album, Capers And Carson, på skivbolaget Janus.

Well I Never är förvisso en låt som vittnar om att duon träffat rätt i inledningen, men plattan saknar den själ och det engagemang som präglat duons tidigare utgivningar.

Samtliga låtar, förutom en utmärkt version av Guava Jelly (som enligt skivetiketten har komponerats av en B. Moreley – ”kanske mer känd” som Bob Marley), har skrivits av paret och det kanske blev för mycket. Så det är inte fel att säga att Hedge & Donna var något av föregångare när det gällde att lansera både Jackson Browne och Bob Marley.

Men varför inte ta och bedöm själva, eftersom albumet numera finns uppladdat på YouTube.

Det finns ytterligare ett singelspår – ett riktigt mäktigt sådant – som faktiskt bara släpptes i Australien. Donna tar till brösttoner i mer än en bemärkelse och visar att en låt utan slagkraftig melodi ändå ror båten i land så länge rösten och känslan finns där.

Samma år fick Hedge Capers en roll som folksångare i filmen Who Fears The Devil? (som klipptes om och återutgavs med titeln The Legend Of Hillbilly John).

Efter albumet Capers And Carson avslutade Hedge & Donna samarbetet. Paret skilde sig dessutom några år senare. De fick dock en son tillsammans innan skilsmässan.

På diverse sajter kan man läsa vad som hänt Hedge Capers och Donna Carson under de senaste decennierna. De har arbetat inom psykiatri och med familjerådgivning och båda verkar ha haft ganska bra liv. Donna sitter i dag på ett äldreboende och ska vara förtjust i alla positiva kommentarer från duons fans.

Så sent som 2017 satte Hedge Capers ihop musikalen The Geeze & Me, tillsammans med sin nuvarande fru.

Hedge & Donna finns också på Facebook, även om ingen av dem driver sidan.

Märkligt nog har duons musik fortfarande inte getts ut på CD. De goda nyheterna är dock att samtliga sex album numera går att ladda ner via denna länk, som finns på samma Facebooksida, så ni behöver nog inte vara rädda. Gå in och dubbelklicka på aktuellt album, så laddas de ner relativt snabbt.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.