Gene Clark – The Byrd And The Best (Del 4 av 6)

Gene Clark – The Byrd And The Best

När Gene Clark avslutade samarbetet med Doug Dillard berodde det inte enbart på att duon ville gå skilda musikaliska vägar. Sent omsider hade Gene börjat inse att han inte kunde fortsätta att misshandla kroppen. Han började också göra bilturer till norra Kalifornien och hittade så småningom en fristad i Little River, en halvmil söder om Mendocino.

I dag är trakten gentrifierad med dyra fastighetspriser, men då var området tämligen outforskat. Det fanns också något annat som passade Gene, nämligen en vänlig låt gå-atmosfär. Han träffade dessutom människor som jobbade med kreativa yrken, som konstnärer och författare. Atmosfären kändes nästan som en försinkad The Summer of Love. Under de kommande åren skulle också flera rockmusiker söka sig till trakten.

Den största fördelen var dock att få kände till Clark eller brydde sig om vem han var. Dessutom påminde trakten om hans uppväxt i närheten av Kansas City.

Carlie McCummings
Carlie McCummings
Ungefär samtidigt träffade han Carlie McCummings. Hon hade tidigare dansat på klubben Gazzarri’s i Hollywood men arbetade nu på skivbolaget Bell. Gene frågade henne om hon ville flytta med honom norrut och till hans stora glädje tackade hon ja. De hyrde en stuga till en början men skulle senare köpa en fastighet samt ingå äktenskap. Därmed började den kanske bästa tiden i Clarks liv, åtminstone sedan han lämnade Bonner Springs 1963.

Gene Clark erhöll fortfarande en del royalties, men han var ändå inte ekonomiskt oberoende. Gene hade dock inga tankar på att dra sig tillbaka, eftersom han alltid hade en brinnande, närmast manisk lust att skriva låtar och kreativiteten flödade i den nya miljön. Problemet var bara att för att sälja skivor var man tvungen att ge intervjuer, uppträda och turnera.

Under våren 1970 producerade Jim Dickson en lössläppt nyinspelning av She Darked the Sun med Gene Clark, uppbackad av bland andra Chris Hillman och Michael Clarke. Inspelningen, som i och för sig inte gör någon lycklig, utgavs inte förrän 2016 på The Lost Studio Sessions 1964–1982.

I maj återvände Gene Clark till studion för att spela in ett par sånger. Det anmärkningsvärda var att han fick uppbackning från alla originalmedlemmar i The Byrds – dock inte samtidigt. Trots att Gene var nykär och på väg att starta ett nytt liv, har Roger McGuinn berättat att han såg ut som ett vrak under inspelningarna.

Clark kan ha varit i dåligt skick, men det sprids ändå en doft av välbehag när One in a Hundred, med sitt Byrdssound inklusive McGuinns berömda Rickenbacker, gör en jingle jangle-jive.

På en bonus-CD, vilken initialt skickades ut till dem som förhandsbeställt The Lost Studio Sessions 1964–1982, finns dessutom en sagolik akustisk tagning av One in a Hundred, som kan vara inspelad redan i slutet av 1969 (kompositionen registrerades i november samma år). Det är sällan som förhållandet mellan artisten och mottagaren känts så intimt som under denna herdestund, när Genes andäktiga och familjära röst höjer syrehalten.

Gene Clark – The Lost Studio Sessions Bonus Acoustic CDShe’s the Kind of Girl bleknar en aning i jämförelse med One in a Hundred vid en första granskning men vinner ändå i längden. Vi får helt enkelt patenterat Gene Clark-tempo med sedvanliga, uppiggande intervallavbrott. Dessutom är det en av få skapelser där flöjt (spelad av Bud Shank) skapar ett bättre resultat. She’s the Kind of Girl är helt enkelt ytterligare en i den långa raden av harmoniska kompositioner.

Även i detta fall finns en utsökt, akustisk version, utgiven på bonus-CD:n, där alla bitar faller på plats. Denna inspelning hade dock först getts ut 2012 på två nya versioner av Preflyte; dels en engelsk utgåva [Retroworld], dels en japansk motsvarighet [Air Mail Archive].

Samlingen Flying High innehåller för övrigt tidigare outgivna remixar på One in a Hundred och She’s the Kind of Girl.

Det dröjde till 1973 innan originalinspelningarna av de båda låtarna släpptes officiellt.

Förhållandet och äktenskapet med Carlie McCummings blev harmoniskt till en början, trots att Gene höll på att göra henne galen genom att ständigt spela sin senaste skiva i hemmet. Jag kan tänka mig att många artister inte orkar lyssna på den färdiga produkten mer än några gånger efter att ha arbetat i många timmar med den, men det lustiga med Gene var att han bara spelade sina egna plattor – om och om igen! Diskussionerna gick säkert höga, i och med att Carlie gärna lyssnade på tyngre grupper som Cream, Mountain och Led Zeppelin – musik som Gene föraktade.

Men annars var den första tiden en lycklig tid, vilket Carlie har vittnat om: ”He was living a dream. It was an amazing time. We used to take walks four or five times a week. He would sit by the window and look out over the ocean and write songs. I remember hearing some of those songs and being completely transported to another place. The music was so incredible.”

Efter ett relativt improduktivt år som melodisnickrare var det dags att återigen ställa sig framför mikrofonen. Resultatet blev: The Virgin, 1975, Back to the Earth Again, The Lighthouse, The Awakening Within, Sweet Adrienne, Walking Through This Lifetime, The Sparrow, Only Yesterday’s Gone, The Waxing and Waning of the Moon och The First Time That I Ever Saw.

Gene Clark - The Lost Studio Sessions 1964–1982Det är dock svårt att veta när merparten av dessa spelades in. Det kan ha skett redan våren 1970, vilket nämns i bookleten till The Lost Studio Sessions 1964–1982, men den som läser John Einarsons bok kan misstänka att de spelades in flera månader senare.

Bara två av de elva låtarna skulle hamna på skiva – jag återkommer till dem – medan det dröjde ända till 2016 innan merparten av de övriga dök upp på The Lost Studio Sessions 1964–1982. (The Waxing and Waning of the Moon och The First Time That I Ever Saw väntar fortfarande på utgivning.)

Som vanligt, tänkte jag säga, slutar man aldrig att bli upprörd när det visar sig att få av dem gavs ut. Gene brydde sig ännu en gång inte om att förlägga dem, vilket är ytterligare ett bevis på det slöseri som präglade hans karriär från 1966 och framåt.

Eller som The Clarkophile sammanfattar efter att ha recenserat dem:

”These songs are a major addition to the canon. Don’t be fooled by the fact that they remained unreleased, abandoned by their composer. Their importance cannot be overestimated. They are that good. Gene was that good.”

Back to the Earth Again är Genes gröna vågen-sång – en ekologisk själamässa, med en sarkastiskt riktad text mot stressade stadsbor (”Have you ever seen a manufactured flower that blooms?”), inlindad i en mysig, småputtrande lunk. Han säljer in budskapet om det goda livet på landet bättre än en amerikansk väckelsepredikant – och något senare har man avyttrat lägenheten och möts av fågelkvitter när fönstret öppnas på morgonen.

The Lighthouse är ännu mer minimalistisk. Den hemtrevliga stämningen från Back to the Earth Again är som bortblåst och har ersatts av en irrationell rädsla, som förstärks av Genes beskrivning av en storm som metafor för plötslig förlorad kärlek. Musikaliskt sett är låten ändå den mest karaktärslösa av dessa sju tidigare outgivna inspelningar.

Clark kan ha hämtat inspiration från den fyr som fanns vid kusten nära den stuga han hyrde under tiden som arbetet pågick.

Likriktade, enerverande, lätt klaustrofobiska men ändå hypnotiserande The Awakening Within utsätter lyssnarens tålamod för prövningar. Men efter ett par försök har denna snarare blivit förhäxad av Genes malande och hotfulla röst och känslan av att allt håller på att rämna. Ja, det är en röst som har ett brett register och inte bara låter mysig eller bräcklig.

Efter att ha läst några recensioner och beskrivningar, verkar det som om The Awakening Within hyllas mest av dessa outgivna kompositioner, trots att låten inte är den mest lättillgängliga av dem.

Sweet Adrienne har Clark återigen blivit vår vapenbroder, med sin trivsamma och betagande stämma och en tämligen ortodox kärlekssång, satt till en melodi som definitivt inte behöver karta och kompass för att hitta hem.

Gene Clark

Betraktaren Gene Clark återvänder till Back to the Earth Again-stämningen på Walking Through This Lifetime, men som så många gånger förr avviker melodin från huvudleden, samtidigt som Genes röst genomgår en förvandlingsprocess och antar en spröd och ömtålig ton. Texten skulle kunna handla om vår hjälte och hans besvikelse över alla kommersiella misslyckanden.

Tonen blir om möjligt ännu mer intim och skör på The Sparrow, som når zenit när Gene sjunger ”Then there’s the sparrow who still can sing” och visar vem som är marknadsledande även i singer-songwriter-facket.

Only Yesterday’s Gone tar det inte många sekunder innan vi angör ett förtrollande musikstycke, som faktiskt blir ännu bättre efterhand och fortplantar sig till något som påminner om en storslagen hymn. Jag undviker att skriva om Genes röst denna gång, eftersom adjektiven som hade krävts för att beskriva den när han glider in textraderna ”Grace of peace come over us. Spread you freedom over us. And I’ll be satisfied”, ännu inte har uppfunnits … Han ”förolämpar” dock oss, i och med att den inte ens är två minuter lång.

När jag lyssnar på The Sparrow och Only Yesterday’s Gone, där Gene jobbat över med sinnrika ackord och melankoliska toner i sitt parallella universum, tänker jag ännu en gång på hur mycket talang som bara gick till spillo.

Jag blir inte på bättre humör när det visar sig att han spelade in en demo på hitdoftande Here Tonight, förmodligen hösten 1970. Melodin skriver sig själv, vilket framgår i ännu högre grad när den släpptes ett par år senare.

Hösten 1970, eller i januari 1971 (uppgifterna varierar), klev Gene Clark in i studion tillsammans med The Flying Burrito Brothers. Chris Hillman, Michael Clarke och Bernie Leadon ville helt enkelt ge Gene en hjälpande hand.

Man spelade in Here Tonight på nytt, som alltså visar potentialen. Två år hann dock passera innan konsumenterna fick förmånen att ta del av den – dessutom i en liten upplaga. (Here Tonight gavs också på The Flying Burrito Brothers samling Honky Tonk Heaven, 1973).

Herb Alpert & Jerry Moss
Herb Alpert & Jerry Moss
Teamet gjorde också en version av Genes Tried So Hard, som 1971 gavs ut på The Flying Burrito Brothers tredje album. Enligt sajten 45cat släpptes dock gruppens inspelning på singel i England redan i december 1970, vilket tyder på att den spelades in hösten samma år.

Trots att Dillard & Clarks båda album hade blivit försäljningsmässiga fiaskon, åkte Jerry Moss från skivbolaget A&M upp till Little River för att stötta Gene. Det stod i och för sig i skivkontraktet att han var tvungen att leverera ytterligare två album, men det var ändå en fin gest från Moss sida.

I början av 1971 inleddes arbetet till ett album, som skulle få titeln White Light. Producent för skivan blev talangfulla gitarristen och studiomusikern Jesse Ed Davis.

Gene och Jesse hade träffats strax tidigare och kom nu att bli mycket goda vänner. Davis var indian och eftersom Clark också hade indianblod blev de ännu mer tajta. Dessvärre hade duon också ett par andra gemensamma intressen: alkohol och droger. (Jesse Ed Davis dog redan 1988 av en överdos, bara 43 år gammal.)

Läsare som följt denna artikelserie från början kanske tror att vår huvudperson var ett hopplöst offer för alkohol och droger, men under de första åren av sjuttiotalet levde Gene relativt sunt. Dessutom var han fokuserad under skivinspelningarna och agerade till och med som assisterande producent i vissa fall.

Jesse Ed Davis
Jesse Ed Davis
White Light, som släpptes i augusti 1971, blev ett av rockhistoriens första low fi-album. Lyssnaren bjuds på ett dinglande bord av fräscha råvaror, samtidigt som lantliga dofter stimulerar luktsinnet medan musiken lunkar på. Gene hade med andra ord hittat hem när han flyttat till norra Kalifornien.

Gene Clark och Jesse Ed Davis har använt sig av den minimala produktionens taktik men ändå lyckats skapa nya livsformer. De har grävt riktigt djupt i myllan och återvänt med en hemvävd och jordnära ljudbild – så långt bortom melodier som Echoes och Back Street Mirror det går att komma.

För en gångs skull, tänkte jag säga, har Gene hittat rätt tidsmässigt. Det var samtidigt som singer-songwriter-eran var som störst, med namn som James Taylor, Cat Stevens och Gordon Lightfoot eller varför inte Neil Young, Stephen Stills och Leonard Cohen. Ensamma mystiska män med gitarr, som kunde sitta på en stol på scen och ändå trollbinda publiken.

Med sin talang borde Gene Clark ha klivit på tåget och inte längre varit tvungen att vända upp och ner på branschtidningen Billboard när han ville studera sina albums placeringar på listan. (Nu var jag lite ironisk eftersom Clarks två första soloalbum efter avhoppet från The Byrds, liksom de två skivorna med Dillard & Clark, inte ens nådde Topp 200 på Billboards albumlista.)

Gene Clark - White LightDet stod i och för sig bara ”Gene Clark” på omslaget, men på skivetiketten nämns den korrekta titeln. Fotot på framsidan kommer från ett tak på en byggnad i Mendocino, medan bilden på Gene på baksidan är taget hos hans vän och granne Philip O’Leno.

Redan på inledningsspåret, trivsamt guppande The Virgin med maken och frugan sittande framför den sprakande brasan i stugan medan stuvningen puttrar på spisen, har den musikaliska anrättningen satt ner foten. Men det är bara en sida av myntet, för snart går epikern Gene Clark igång på alla växlar. Tänk ännu en gång på att illitterata småstadsbon har lyckats formulera en mening som ”Are the vessels which on wisdom’s karmic ocean she will float”.

På nästa spår, With Tomorrow, är The King of Melancholy tillbaka – både med nykläckta molltoner och sedvanlig närvarokänsla. En sångare som dragit ännu en nitlott i kärlekslotteriet, manifesterad via enkla men ändå slående textrader som ”When she was near I didn’t think she would leave. When she was gone it was too much to believe. So with tomorrow I will borrow. Another moment of joy and sorrow”. Fast det känns nästan som en förolämpning mot lyssnaren att musiken bara varar i cirka 2:20.

Vi hör tågvisslan i bakgrunden på titelspåret medan färden går över prärien. Genes musik på delar av albumet framkallar nämligen många visioner över landskap långt utanför storstäderna, oavsett om dystra toner sköljer över lyssnaren eller om han närmar sig rotmusikens innersta väsen. Trots bilderna på naturen som dansar runt i skribentens huvud, råkar texten denna gång faktiskt handla om något helt annat: huset som ägdes av Philip O’Leno.

O’Leno ägde dessutom en stor boksamling, som främst innehöll böcker om filosofi, andlighet och mysticism. Gene läste aldrig någon av dem men hämtade ändå inspiration från Philips berättelser.

Because of You, Where My Love Lies Asleep och speciellt avslutningsspåret, mässande men ändå medryckande 1975, kan under första lyssningen ge ett utdraget och likgiltigt intryck, men då gör man sig själv en otjänst. Det är singer-songwriter-, rock- och countryartisten Gene Clark i ett, inlindad i ett mycket finmaskigt och attraktivt rotrocksystem, även om Because of You går en aning på sparlåga.

Gene ClarkBeträffande rotmusik finns det en cover på White Light – The Bands (eller Bob Dylans) Tears of Rage – som Clark har gett en totalrenovering. Det som Gene möjligtvis förlorar i känsla jämfört med Richard Manuel, tar han igen genom att göra den betydligt mer tillgänglig. Ja, Gene lyckas nästan framkalla en ny melodi!

Plattans kanske bästa spår, finstämda och hänförande For a Spanish Guitar, har hyllats av Bob Dylan: “(It’s) something I or anybody else would have been proud to have written.” En recensent på tidningen Rolling Stone fortsatte på den inslagna vägen: ”Spanish Guitar is a first cousin to Visions of Johanna mixed with Tom Thumb’s Blues, harmonica riff and all.”

Den som tror att For a Spanish Guitar ska handla om den spanska gitarrens egenskaper lär dock bli besviken. Å andra sidan har den ett så rikligt bildspråk att intrycket nästan blir översvallande.

Man tog också det mycket ovanliga greppet att spela in One in a Hundred ännu en gång, låt vara att den bara hade något år på nacken. Jag har svårt att besluta mig för vilken av de två varianterna jag föredrar – och bara det är en styrka! Lyssna bland annat på Jesse Ed Davis formidabla gitarrspel.

Carlie menar också att Genes barytonröst lät som bäst i början av sjuttiotalet – några år innan han började dricka igen.

White Light blev rosad av recensenterna. Den enda kritik som riktades mot plattan var att den var för underproducerad. Min invändning, vilket också gäller The Fantastic Expedition of Dillard & Clark, är att speltiden är för kort.

Kanske saknar albumet också en låt som kunde ha blivit ett givet singelval, men det fanns ju redan ett par aspiranter från denna period, som Yesterday’s Gone och Here Tonight.

Trots att Gene Clark alltså hade ett fan i Jerry Moss lade inte A&M ner något större arbete på att marknadsföra White Light. Det kan till viss del ha berott på att Gene inte hade höga tankar om kostymkillarna på skivbolaget, men det gäller ju också att vara samarbetsvillig.

Gene ClarkDet går förstås att spekulera i det oändliga varför White Light inte sålde, men det finns en självklar anledning och den heter Gene Clark. Han hade nämligen fortfarande svårt att acceptera att en artist måste göra intervjuer, uppträda och turnera för att en platta ska sälja, såvida man inte redan är berömd. Gene var ändå medveten om problemet när han berättade för Philip O’Leno om en av A&M:s storsäljande akter: ”Those damned Carpenters, they play the game!” Eftersom Carlie väntade parets första barn – sonen Kelly föddes i december – hade han fler anledningar att hålla sig hemma.

Jag skrev att Gene Clark hittat rätt tidsmässigt. Det gäller nog bara musiken, för hans texter var förmodligen för dubbeltydiga, för introspektiva och kanske till och med för obsoleta för publiken i jämförelse med en del andra akter. Det var nämligen i samma veva som artister angrep krig, sjöng om studentkravaller eller beskrev omtumlande händelser.

Föga förvånande hade Gene ytterligare kompositioner på lager, när Opening Day och Winter In från inspelningarna först dök upp på Flying High.

Opening Day, vars melodi antar pikanta skepnader efterhand, hade inte gjort bort sig på plattan. Winter In visar sig dock till vissa delar vara i princip samma melodi som 1975 men med annorlunda text.

När White Light första gången kom ut på CD med extraspår 2002 [A&M], fanns det ytterligare gömt godis, om än i mindre mängder. Fast Ship of the Lord är ännu en komposition med ett gemytligt, hemvävt, om än något knastertorrt sound, som nog hade platsat på White Light.

På CD-releasen hittar vi också en alternativ mix av Because of You, återkommande Winter In samt en egenartad men ändå kanske överflödig tagning av Stand By Me. Opening Day ingår också men i en något annorlunda version än den som finns på Flying High.

Kvalitetsbolaget Sundazed har också gett ut plattan på CD [2011] – dock utan extraspår.

Så sent som 2019 gjorde skivbolaget Intervention slag i saken och släppte White Light i flera format men utelämnade extraspår.

Gene Clark - Here TonightMen det skulle inte räcka med dessa outgivna låtar. År 2013 kom CD:n Here Tonight: The White Light Demos [Omnivore], som innehöll tre tidigare outgivna spår; For No One, Please Mr. Freud och Jesus Christ.

For No One är Gene i bara mässingen (det tar dock nästan hundra sekunder innan han börjar sjunga) och denna avlövade och smärtsamt vackra melodram hade definitivt förgyllt originalutgåvan av White Light. Det gäller i viss mån också Please Mr. Freud, även om Dylans ande svävar lite för närgånget över kompositionen.

Jimmy Christ låter dock mer som ratat material, vilket faktiskt visar sig stämma eftersom Gene ursprungligen skrev den till dokumentären The American Dreamer (se nedan), utan att för den skull lämna några direkt negativa avtryck efter sig.

På CD:n finns akustiska demoversioner av samtliga spår på White Light, förutom One in a Hundred, Tears of Rage och 1975. (Albumet har laddats upp på YouTube.) Man har dock lagt till demon på Here Tonight samt tidigare nämnda Opening Day och Winter In.

Lyssnaren ska förstås gräva i plånboken och inhandla ett exemplar, eftersom ni då får plats på första parkett till Genes ömtåliga, blottade, dämpade men ändå rustika röst. Ni får dessutom akustisk gitarr och munspel serverad på silverfat, inklusive några tagningar som faktiskt låter ännu bättre än de gör på White Light.

Titelspåret förvandlas till exempel till ett livsexilir, medan de musikaliska kvaliteterna i Where My Love Lies Asleep mer framhävs i demoversionen. Mest gripande är Genes hjärtskärande röst i den alltför korta versionen (drygt en minut) av With Tomorrow.

Däremot existerar andra, akustiska utföranden av The Virgin och 1975, som dock bara kan avnjutas på den bonus-CD jag nämnde i samband med The Lost Studio Sessions 1964–1982.

Den asketiska versionen av The Virgin överträffar den officiella utgåvan, när Genes felfria och osminkade stämma får allt annat att stanna upp.

American DreamerSamtidigt som Gene Clark höll på med albumet ville Clarks vän Dennis Hopper att han skulle bidraga till dokumentären The American Dreamer. Gene hade några melodier i huvudet – han hade alltid melodier i huvudet – och resultatet blev Outlaw Song och The American Dreamer.

Outlaw Song är ett ganska oansenligt stycke, även om det är svårt att dela ut ett betyg då den bara är drygt en minut lång.

När öronen vaknar till Genes svartsynta sfär och hans innerliga men ändå något blaserade röst, som ändå når våra innersta känslosträngar på The American Dreamer, förstår man att svårmodets mästare ännu en gång har visat var skåpet ska stå. Hade The American Dreamer ingått på White Light hade den blivit plattans kanske bästa nummer och hade kunnat passa som singel.

Gene skrev faktiskt The American Dreamer under ett restaurangbesök tillsammans med sin fru, eftersom han var tvungen att leverera något före det stundande studiobesöket senare samma kväll. Carlie McCummings: ”He was just sitting there, I’m eating and he’s writing on these napkins and went right into the studio an hour or two later and did it.”

Sångerna gjorde premiär på CD-fronten på samlingen American Dreamer 1964–1974 [Raven, 1993].

Det finns faktiskt en annan, om möjligt ännu bättre inspelning av The American Dreamer, som kan höras i filmen The Farmer från 1977. Även Outlaw Song finns med i en annan version och titel; Outside the Law. Den lyhörda och elastiska ljudbilden på dessa två inspelningar är något av de bästa jag hört från denna tidsperiod, vilket även medför att Outside the Law låter acceptabel.

Under 1970 och under de första månaderna av 1971 hade alltså Gene Clark spelat in tillräckligt med material för att ge ut två förstklassiga album, eller vad som kunde ha blivit ett av rockhistoriens främsta dubbelalbum. I stället fick vi i och för sig gedigna plattan White Light, men den innehåller bara sju nya egna kompositioner! Så det var bara knappt en tredjedel av det inspelade materialet som släpptes under denna period.

Ännu en gång måste man poängtera att när Gene hade spelat in låtar men inte fått dem utgivna verkar det som om han inte ville kännas vid dem igen. Det var ytterst sällsynt att han skulle göra undantag från den regeln.

Terry Melcher ‎– Terry MelcherRedan samma höst öppnade Gene Clark åter dörren till sitt andra hem, det vill säga skivstudion. The Byrds före detta producent Terry Melcher ville nämligen inleda ett samarbete med Clark. Problemet var bara att Melcher fortfarande led av sviterna efter de chockerande händelserna med Charles Manson och hans mördargäng ett par år tidigare och inte befann sig i psykisk form.

Man hann dock spela in Lester Flatt, Earl Scruggs & The Foggy Mountain Boys Don’t This Road Look Rough and Rocky (Gene sjunger dock ”that” på senare inspelade versioner), Bed of Roses (förmodligen The Statler Brothers inspelning med samma titel) och The Beach Boys / Bruce Johnstons Disney Girls. Det finns dock inget som tyder på att inspelningarna överlevt.

Under det hektiskt året 1971 köpte Gene Clark också en fastighet nära det lilla samhället Albion, precis söder om Little River. Huset var i dåligt skick, så Gene fick lägga mycket tid på att rusta upp det, fast å andra sidan kostade det bara 28000 dollar.

Gene och Carlie trivdes dock utmärkt på de nya ägorna, trots att det var primitivt till en början. Här kunde han få lugn och ro för att skriva låtar. Att välja mellan det livet eller att åka från flygplats till flygplats för att uppträda kväll efter kväll trots scenskräck var inget svårt val.

Kai Clark
Kai Clark
De första åren i den nya fastigheten blev lyckliga. Royaltycheckarna fortsatte att komma med regelbundna mellanrum och paret levde relativt billigt. Gene Clarks yngste son Kai, som föddes 1973, har berättat att pappan kände sig som en bergsman från den gamla västern medan han arbetade på det nya huset.

Gene var som ett litet barn och tanken var att han och Carlie skulle förbli gifta tills döden skilde dem åt. Tyvärr skulle det visa sig några år senare att bergsmannen bara var en American dreamer …

Även om livet på landet var harmoniskt till en början, skulle det dröja fyra år efter att paret träffats innan Carlie lyckades få honom att stiga på ett flygplan och då krävdes både sprit och lugnande medel.

Det var också under denna tid som Gene skrev en sång med utgångspunkt från massakern på Nordirland i januari 1972. Men till skillnad från de politiska ställningstaganden som John Lennon (Sunday Bloody Sunday) och Paul McCartney (Give Ireland Back to the Irish) gjorde, handlade Clarks skildring om det som gått förlorat. Tyvärr är det bara ett fåtal som fått förmånen att höra det färdiga resultatet.

White Light sålde alltså dåligt i USA men valdes till ett av årets bästa album i holländska rocktidningen Orr. Man hade planer på att flyga till Amsterdam i maj 1972 för att uppträda på en festival, men det fanns inte en chans att Gene skulle sätta sig på ett flygplan för en längre resa, trots att Chris Hillman och Michael Clarke berättat att de hade fått ett furstligt mottagande när The Flying Burrito Brothers uppträtt i samma land.

David Crosby och Chris Hillman är bara några i raden som vittnat om Gene Clarks scenskräck. Det fungerade någorlunda så länge han inte var huvudperson på scen, men Gene kunde inte axla ansvaret som soloartist.

GetawayEn liten ljuspunkt var att Through the Morning, Through the Night kom att ingå i framgångsrika filmen The Getaway, men så hade Gene också varit god vän med huvudrollsinnehavaren Steve McQueen sedan The Byrds glansdagar.

I april 1972 hade arbetsnarkomanen samlat på sig ytterligare bidrag och åkte till Los Angeles för att börja på ännu ett album. I laguppställningen ingick ett rutinerat gäng musiker; Chris Hillman, Michael Clarke, Chris Etheridge, Sneaky Pete Kleinow (båda med kopplingar till The Flying Burrito Brothers), Byron Berline, Spooner Oldham (keyboardist och låtskrivare) och supergitarristen Clarence White, som just då ingick i en av många upplagor av The Byrds.

Eftersom Terry Melcher var i sämre form än någonsin efter att ha råkat ut för en motorcykelolycka, fick hans assistent Chris Hinshaw ta över. Det fungerade kanske på det musikaliska planet, men Hinshaw hade tidigare samarbetat med soul- och funkkungen (och drogkungen) Sly Stone – en relation som senare skulle visa sig bli förödande för Gene Clark.

Som vanligt hade Clark åstadkommit sånger som duger i alla väder; Full Circle Song, In a Misty Morning, I Remember the Railroad och Shooting Star.

Full Circle Song är väl den mest kommersiella i kvartetten av nya melodier. En alternativ men sämre tagning finns på samlingen American Dreamer. Jag måste också nämna en ”unplugged”-version från 1985, där Michael Clarke ”stjäl” showen utan att ens spela något instrument!

Full Circle Song i all ära, men det är de övriga, nya kompositionerna som jag väljer att spela om och om igen. De är suggestiva, spirituella och skimrande.

Byron Berline
Byron Berline
I inledningen till In a Misty Morning får man känslan att det gått grus i maskineriet, eller att Gene har hamnat i kvicksand och har svårt att ta sig upp igen, men hans röst och musiken – hetsad av Byron Berlines excellenta fiolspel – tar oss sakta men säkert upp på stadig mark igen. När jag lyssnar på sången och bakgrunden på In a Misty Morning, som ändå inte har någon av hans mer distinkta melodier, känns allting bara så självklart.

Texten, med sitt paranoida tema, skär sig gentemot det musikaliska laidbackgunget, vars avslutande del dock väcker demonerna till liv igen, men det gör bara kompositionen mer effektfull.

År 2017 hamnade en längre variant av In a Misty Morning (länken innehåller dock bara ett kort utdrag) på en samling, utgiven av Sierra Records Members Club.

Nostalgiskt reflekterande I Remember the Railroad är ett ännu bättre spår, med ett trivsamt komp som låter både jordnära och andäktigt på samma gång. Efter drygt en minut antar I Remember the Railroad nästan en religiös skepnad, där Gene agerar väckelsepräst. När man väntar på att detta himmelska parti ska upprepas dör dock låten ut för snabbt.

Shooting Star är kanske segerkandidaten, vilket mottagaren inser redan när Gene Clarks älskvärda men ändå något sköra stämma ljuder över den begärliga melodin. Då har vederbörande ändå ingen aning om vad som väntar efter cirka hundra sekunder – när ett kärnfullt och majestätiskt stick ännu en gång skapar musikalisk trolldom.

Man spelade återigen in hans högtflygande men bortglömda She Don’t Care About Time plus några coverlåtar. Byrdsfans blir säkert besvikna första gången de hör den nya versionen, men ge den fler chanser!

Freddy Weller - Roadmaster Tungfotade Roadmaster, som senare skulle bli titellåt på nästa album, var dock skriven av Freddy Weller (gitarrist i The Raiders men som samtidigt hade en tämligen framgångsrik solokarriär som countryartist) och Spooner Oldham och inte av Gene som vissa utgåvor antyder.

I ärlighetens namn hade det varit bättre om de avstått från att ge sig på den, då vi, förutom en stelbent melodi, även tvingas stå ut med klichéfyllda textrader som ”I’m a roadmaster baby and I spent my life on the road, I’m a traveling musician and I’m carrying a pretty big load”.

Det andra spåret som inte har Gene Clarks underskrift är Eddy Arnolds countryhit I Really Don’t Want to Know från 1954. Gene spolar ner sentimentaliteten i köttkvarnen och lyckas nästan pressa fram en soullåt ur maskineriet. Ibland kan jag dock känna att han röstmässigt är ute på för djupt vatten.

Vi bjuds på ytterligare en upplaga av Don’t That Road Look Rough and Rocky (eller ”Rough and Rocky”, som blev titeln när den hamnade på vinyl), som i mitt tycke vida överflyglar originalet. Det är för övrigt en ofelbar tolkning som jag får anledning att återkomma till.

Inspelningarna kantades dock av problem, först och främst på grund Chris Hinshaws beteende.

En dag när Gene Clark befann sig på annan ort kom Sly Stone(d) och tog över. De två spenderade tusentals dollar på kokain och mat under några dagar. Problemet var att de tog pengarna från skivbolagets budget. När ekonomerna på A&M såg notan fick Gene skulden och inspelningarna lades på hyllan.

Dessutom tyckte inte skivbolaget av någon underlig anledning att kompositionerna låg riktigt rätt i tiden, vilket är besynnerligt med tanke på att akter som America, Jim Croce, The Eagles, Loggins & Messina och Seals & Crofts skulle få sina genombrott runt 1972–1973.

Gene Clark hade delvis en annan teori:

”The record company didn’t like it when I was finished with it. They didn’t see any commercial value in it and they just sort of shelved it. But it was from troubled times. People were kind of going away from artistic things at that time and getting more into the heavy metal and hard rock thing and that made it kind of difficult in a way to do an album with really good material on it and get any kind of backing for it, sorry to say.”

En tid senare fick dock Jim Dickson höra inspelningarna. Trots att A&M var missnöjda var de inte främmande för att ge ut dem i Nederländerna där Clark var populär.

Man var dock tvungen att komplettera de åtta låtarna med fler kompositioner för att få ett album med tillräcklig speltid. Därför adderades innehållet med tre av Genes tidigare inspelningar från sjuttiotalet; den första versionen av One in a Hundred, She’s the Kind of Girl och Here Tonight.

Gene Clark - RoadmasterResultatet blev snudd på ett fantastiskt album, Roadmaster, utgivet i januari 1973. Plattan blev dock snabbt en raritet.

Paradoxalt nog är covern och titelspåret Roadmaster det klart sämsta bidraget, vilket hindrar plattan från att kunna kallas mästerverk. Ett annat skäl beror förstås på att Roadmaster är ett hopkok på kompositioner från olika år. Men ur ett text- och musikmässigt perspektiv har Gene Clark nästan nått perfektion.

Det enda problemet var att mixningen lämnade en del övrigt att önska, då ljudet från vissa instrument försvann då och då. Hinshaws ursprungliga mix hade av någon underlig anledning kommit på avvägar men återfanns många år senare. Ämnet har varit uppe till diskussion på nätet.

Den bootleg jag hört visar snarare att Chris Hinshaws mix i allmänhet låter mer artificiell, där instrumenten i en del fall dessutom balanseras på ett egendomligt sätt. Ett talande exempel finns på den tidigare nämnda mixen av Full Circle Song från samlingen American Dreamer.

Musikern och journalisten Sid Griffin (The Unclaimed, The Long Ryders och The Coal Porters) har sagt att det fanns fler inspelningar:

”I knew there was Gene Clark stuff in the vaults and found the index cards, yes index cards like a library in 1962, telling me which tracks there were. I remember counting 22 unreleased Gene Clark songs, most from the aborted Roadmaster sessions with Terry Melcher where people like Spooner Oldham and Clarence White were listed as playing on the sessions. There were some other odds and ends too and as I recall some Dillard & Clark outtakes. Alas, I have moved four times since that day so my detailed notes are long gone, gone, gone, but it was obvious Gene had recorded a lot more music than he ever saw released.”

Fast som framgår av artikeln ska de dessvärre ha brunnit upp 2008.

Den troligtvis bästa CD-utgåvan av Roadmaster släpptes 2011 på Sundazed – ett bolag som borgar för hög kvalitet (”It has been painstakingly mastered from the original A&M session tapes and is packaged in new album artwork”).

Det finns också en japansk utgåva [A&M, 2013], som innehåller alternativa tagningar av One in a Hundred och She’s the Kind of Girl. De är dock sämre än originalen.

Genes åtta år yngre bror, Rick, som hade gått ut high school ett par år tidigare och utbildat sig till snickare (han arbetade faktiskt tillsammans med en annan snickare, Harrison Ford, innan Ford blev filmstjärna), hörs på sång i bakgrunden på Full Circle.

Rick Clark hade sökt upp sin äldre bror i norra Kalifornien något år tidigare. De hade knappt träffats sedan Gene lämnade hemmet 1963, men Rick ville nu lära känna sin bror, inte minst på grund av att han också hade ambitioner att bli musiker. Varken Gene eller hans fru var pigga på att ha Rick hängande i hasorna, men under åttiotalet skulle lillebror komma att fungera som stöd åt honom.

Ungefär samtidigt som Clark arbetade med Roadmaster ville Columbia ge ut hans första soloalbum, Gene Clark with the Gosdin Brothers. Dickson hörde detta, tog kontakt med honom och de mixade om albumet, eftersom duon trodde att i dessa populära countryrocktider skulle många uppskatta att få höra den bortglömda skivan.

Gene Clark - Collectors SeriesPlattan fick titeln Collector’s Series: Early L.A. Sessions och släpptes i juli 1972. (Den finns uppladdad på YouTube.)

Man tog bort Elevator Operator och lät de mest countryinfluerade låtarna, Tried So Hard och Keep On Pushin’, inleda albumet, vilket dock innebar att plattan bara blev 23 minuter lång. Gene sjöng också in några av dem på nytt.

Resultatet skiljer sig markant och det känns nästan som att lyssna på en annan LP. ”Hålen” som jag nämnde i del tre har fyllts igen och låtarna får en annan dynamik. Beträffande Echoes är det självklart en smaksak vilken av de två versionerna man föredrar, men Genes skugglika röst på nyinspelningen ger den onekligen en ny dimension.

Dessvärre var det få som var intresserade av att köpa den ommixade utgåvan och plattan blev snabbt utgången.

För att hitta en CD-release får man gå till Japan [Sony, 2014], men den innehåller mycket bonusmaterial, bland annan monoversionen av Gene Clark with the Gosdin Brothers. Det finns dock inget riktigt unikt material, utan man har hämtat övriga spår från Columbias / Lecacys (Echoes) och Sundazeds utgåvor.

När Gene var färdig med Roadmaster och ommixningen av Gene Clark with the Gosdin Brothers gick han in i studion på nytt.

Han visar var skåpet ska stå redan på en annorlunda, och oöverträffad, tagning av Roll In My Sweet Baby’s Arms än den som finns på albumet Through the Morning Through the Night.

Vi får ytterligare en version av She Don’t Care About Time, som kanske är den allra bästa och som får hin håle själv att bli religiös. Fast varför utelämnade man sista versen och bröt det intagande gitarrsolot så snabbt?

Allra bäst – och ett opus där mina superlativ inte räcker till – är en varlig och asketisk nyinspelning av Don’t That Road Look Rough and Rocky, som skiljer sig från den första trevaren på Roadmaster. På den nya versionen hör vi i princip bara piano och stråkar, men när Gene greppar munspelet blir det kronan på verket. Ännu en gång förmedlar han total närvarokänsla och hundra procent intimitet med lyssnaren.

Mojo ReviewTolkningen av Freddy Wellers countrylåt Bars Have Made a Prisoner Out of Me gör tyvärr ingen glad; man får nästan känslan att de hade inmundigat en del drycker före inspelningen.

Inspelningarna gavs dock inte ut förrän på The Lost Studio Sessions 1964–1982, vilket ännu en gång bara är att beklaga.

Det var inte bara Rick Clark som hade sjungit utan att bli omnämnd på omslaget till Roadmaster. Även en viss Roger McGuinn hörs i bakgrunden på Don’t That Road Look Rough and Rocky – kanske ett förebud om vad framtiden skulle bära i sitt sköte.

The Byrds hade nämligen tankar på att göra comeback. Det fanns stora planer, där återförenade The Buffalo Springfield och The Byrds skulle bli förband åt Crosby, Stills, Nash & Young.

För tre av de fyra låtskrivarna i gruppen skulle det kanske bli sista chansen till ära och berömmelse, eller åtminstone en chans att kunna skapa sig bättre förutsättningar inför framtiden. För de fyra huvudpersonerna befann sig sannerligen på olika nivåer i sina karriärer.

Mellan 1969 och 1972 hade David Crosby medverkat på tre album med Crosby, Stills & Nash (med Neil Young som nytt tillskott på det andra och tredje albumet), gjort ett soloalbum samt en duettskiva tillsammans med Graham Nash. De fem albumen hade fått placeringarna #6, #1, #1, #12 och #4 på Billboards albumlista, så han var ingen man ville stöta sig med i nuläget.

Roger McGuinn hade i och för sig nått en del framgångar när han valde att fortsätta som The Byrds med andra musiker, men Topp 10-placeringarna hade lyst med sin frånvaro.

Chris Hillman hade förvisso hamnat i ropet i Stephen Stills grupp Manassas, men det var i mångt och mycket Stills konstruktion och Hillman hade knappt bidragit med något på deras framgångsrika debutalbum. Visst, han firade musikaliska triumfer på The Flying Burrito Brothers klassiska The Gilded Palace of Sin, men du kan inte leva på kritikerrosade album som inte säljer.

Byrds - Byrds

Och stackars Gene … ja, han befann sig så långt ifrån en hög hitlisteplacering som det gick att komma.

En återförening med fyra låtskrivare, som fått betydligt mer erfarenhet sedan sextiotalets mitt, låg rätt i tiden.

David Geffen hade startat Asylum Records tillsammans med Elliot Roberts och fått en bra start med The Eagles. Skivbolaget var dessutom på väg att etablera sig med Jackson Browne och Joni Mitchell. (Linda Ronstadt skulle också skriva kontrakt med bolaget och blev under andra halvan av sjuttiotalet en av de mest framgångsrika kvinnliga artisterna). Något år senare lyckades Geffen få självaste Bob Dylan att skriva på för Asylum.

Så fem erfarna musiker beslutar sig för att producera ett hejdundrande album. Om det ändå hade varit så väl …

För det första inledde de inspelningarna utan att ha repeterat. För det andra valde man av någon underlig anledning David Crosby som producent – ett val som skulle visa sig än mer omdömeslöst eftersom han hade varit hos den ambulerande apotekaren och inhandlat prima varor till inspelningarna. För det tredje visade det sig att när albumet väl släpptes i mars 1973, med titeln ”Byrds” inklusive medlemmarnas namn på omslaget, innehöll det bara fem nya, egna kompositioner.

Byrds - ByrdsKvintetten ville inte heller dra upp gamla sår, vilket fick till följd att det var som att gå på äggskal. David Crosby har i efterhand erkänt att han klantade till det och McGuinn har sagt att det handlade mer om ett enda stort party än en skivinspelning. Crosby anser att en person bör leda styrkorna och att den rätta ledaren för jobbet är Roger McGuinn. I stället stod kompromisserna som spön i backen.

Fyra år efter utgivningen berättade Roger McGuinn om skivinspelningen och det visade sig ändå att intrigerna hade fortsatt. Det var framför allt han och David Crosby som haft olika uppfattningar. McGuinn menade att Crosby ville agera ledare och ge igen för att han fått sparken från The Byrds drygt fem år tidigare, genom att förminska McGuinns roll. Crosby, i sin tur, hävdade att McGuinn hade varit avundsjuk på honom alltsedan han uppnått stjärnstatus i Crosby, Stills & Nash.

Gene Clark, och i viss mån Roger McGuinn, verkar ha varit de enda som tog låtskrivandet på allvar. Visserligen plockade Gene med Full Circle Song, som nu spelades in igen med titeln Full Circle, men han bidrog också med plattans klart bästa nya sång, Changing Heart, där hitmakaren Gene Clark blandar och ger bland ackorden och molltonerna och som vanligt vinner potten.

Roger McGuinn bidrog med fina Sweet Mary och utskällda Born to Rock ’n Roll. Det märkliga är att han spelat in den drygt ett halvår tidigare tillsammans med sina dåvarande medmusiker i The Byrds och de countrydoftande verserna på den tagningen är mycket bättre.

Man kan dock undra om McGuinn höll inne med material. Det finns åtminstone tre bra låtar som cirkulerade vid denna tid; I’m So Restless, Draggin’ och My New Woman, som inte dök upp förrän på hans första soloalbum (juni 1973).

Men annars är det tunnsått. Chris Hillman har senare erkänt att han plockade med två dåliga melodier till plattan, eftersom han ville spara sitt bästa material inför framtiden.

David Crosby bidrog med en ny version av Laughing från sitt debutalbum If I Could Only Remember My Name plus ett nyskrivet nummer, men ingen av dem är ens värd att länka till …

Byrds - Cowgirl in the SandGene fick också äran att sjunga på två av de tre coverversionerna, Cowgirl in the Sand (Neil Young) och (See the Sky) About to Rain (också Neil Young, men det var faktiskt The Byrds som först gav ut kompositionen, även om den förekommit i Youngs liverepertoar sedan 1971).

Ett annat problem med återföreningsalbumet är att det inte känns som ett grupparbete, utan som fyra individer som gått in och avverkat sina låtar och sedan återvänt för viktigare sysslor. Ungefär som på The Beatles White Album – fast med sämre kompositioner.

När albumet dök upp i butikerna gick försäljningen över förväntan till en början, men i takt med att negativa recensioner strömmade in dog plattan. Det blev ändå gruppens mest framgångsrika studioalbum sedan Turn! Turn! Turn! drygt sju år tidigare, om man räknar listplaceringar (plats 20 i USA).

Två singlar släpptes – Circle Song och Cowgirl in the Sand – men ingen av dem lyckades ta sig in på Billboards Topp 100-lista.

Plattan har släppts på CD flera gånger. Jag har i ärlighetens namn inte koll på vilken utgåva som är den bästa, men jag kan tänka mig att Raven [2014] har gjort ett gediget arbete. Det innehåller också två extraspår, men av någon underlig anledning har man lagt in Gene Clarks nästan tre år gamla She’s the Kind Of Girl och One in a Hundred. Jag vet dock inte om det är samma versioner som på Roadmaster.

Det har kommit ytterligare en release [Cherry Red, 2019], som inkluderar en booklet.

Lustigt nog innehåller ingen av CD-utgåvorna nya extraspår, trots att traditionella Come All You Fair and Tender Ladies spelades in samtidigt. Det är dock möjligt att man även spelade in McGuinns My New Woman. Det finns också ett flertal alternativa tagningar som hittills inte getts ut.

När The Byrds varken gjorde TV-framträdande eller gav sig ut på turné, kändes återföreningen som en dålig idé.

Byrds – Full CircleDet handlade inte ens om en reunion i egentlig mening, eftersom ett par av dem höll på med sina ordinarie grupper under tiden som skivan befann sig på tryckeriet. The Byrds (med Roger McGuinn som enda originalmedlem, även om Chris Hillman hoppade in ett par gånger) fortsatte att turnera och Manassas uppföljare, Down the Road, släpptes bara knappt sju veckor efter att The Byrds återföreningsalbum såg dagens ljus. Efter att albumet släppts återgick man alltså till sina ordinarie sysslor.

The Byrds reunionalbum fick i alla fall två vinnare; dels Gene Clark som blev mest hyllad för sina insatser och belönades med ett skivkontrakt av Asylum, dels Neil Young som fått med två av sina låtar på albumet (som av en ren tillfällighet var Elliot Roberts också manager för Young …) och nu kunde se mer pengar strömma in på sitt redan välfyllda bankkonto.

Under året gjorde Gene Clark något unikt, nämligen en två veckors sejour på Troubadour som ”förband” (det var bara Gene och hans akustiska gitarr) till Roger McGuinn. För ovanlighetens skull lyckades han hålla demonerna tillbaka. Clark introducerade även några nya kompositioner på scen, bland annat Silver Raven.

Gene Clark började nu skapa nya musikstycken – vilket är träffande beskrivningar i detta fall – till skivan som skulle bli den kanske viktigaste i hans karriär; No Other. Han fick låna en stuga av sin vän, trumslagaren Andy Kandanes (de två skulle återknyta kontakten senare), vid kusten.

Han hade också långa diskussioner om poesi och religion med vänner hemma i Albion, något som kom att påverka texterna till albumet. Vissa har nämligen påstått att de är drogrelaterade, men Gene hämtade snarare dem från religiösa skrifter och motiv.

Musikalisk inspiration kom från album som The Rolling Stones Goat’s Head Soup och Stevie Wonders Innervisions.

Thomas Jefferson Kaye ‎– Thomas Jefferson KayeSom producent anlitades Thomas Jefferson Kaye (Tommy Kaye). Han hade tidigare arbetat med bland andra Dee Clark, Maxine Brown, Chuck Jackson, Jay & The Americans och Loudon Wainwright III. Kaye var dessutom en av kompositörerna till Three Dog Nights hit One Man Band.

Kayes och Clarks första möte slutade i ett praktgräl, men därefter blev de oskiljaktiga. Producenten hade också andra gemensamma intressen med Gene: alkohol och droger …

Inspelningarna blev dock utdragna med många omtagningar. Kända studiobasisten Leland Sklar har ändå bara goda minnen av Gene, som alltid var närvarande och lade ner hela sin själ i processen.

Sklar är inte den enda kända studiomusiker, rockmusiker eller körsångare som medverkar. Här återfinns dessutom namn som Stephen Bruton, Buzz Feiten, Clydie King, Danny Kootch (Danny Kortchmar), Russ Kunkel, Joe Lala, Sherlie Matthews, Jerry (Gerry) McGee, Tim Schmit (Timothy B. Schmit), Butch Trucks samt ständiga gästen Chris Hillman.

David CarradineDet stora problemet, åtminstone på privata planet, var att Gene och Carlie hade hyrt ett hus i Los Angeles medan inspelningarna pågick, men huset förvandlades snart till en stor partylokal.

Det var inte vilka som helst som anlände. Förutom de gamla dryckespolarna, Doug Dillard och Jesse Ed Davis, visade det sig att Tommy Kaye inte bangade för att dra en lina. Addera Genes vän, skådespelaren David Carradine, plus en annan aktör som precis som Carradine stavades t-r-u-b-b-e-l, John Drew Barrymore, så fick man sex nyanser av Keith Moon i ett och samma hus. Efter att tag fick Carlie helt enkelt nog och åkte tillbaka till Albion tillsammans med sönerna.

Trots att Clark hade trivts så bra uppe i norra Kalifornien under några år, drogs han mer och mer mot Los Angeles, inte minst på grund av att det var viktigare för karriären att bo nära musikbranschen. För nu gällde allt eller inget! Dessvärre skulle det gå ut över äktenskapet med Carlie.

Inspelningarna fortsatte med många pålägg och man engagerade även en gospelkör. I en senare intervju har Tommy Kaye sagt att albumet kändes som ett svar på Brian Wilsons (”A work that I saw as my Brian Wilson extravaganza”) och Phil Spectors arbete bakom spakarna – och då vet alla att budgeten gärna blir övertrasserad!

Nu återstod bara att skapa ett säljande omslag. Jag ska inte gå in på alla detaljer mer än konstatera att reaktionerna blev minst sagt blandade när Gene Clark, klädd i smink och sidenbyxor, såg mer ut som en kvinna än som en maskulin man från landsorten.

Gene Clark - No OtherGene Clark - No Other

Gene själv var dock nöjd med omslaget, eftersom han ville ta en paus från rollen som cowboy och dessutom var intresserad av tjugotalets stil, medan Chris Hillman inte var lika positiv: ”Whoever directed him to wear that hideous makeup and drag queen stuff on the No Other album cover? It was like a guy walking over the abyss and someone telling him, ’Go this way!’”

Ett rykte säger också att Gene börjat misstänka att David Geffen var homosexuell (vilket i och för sig visade sig vara sant, men det skulle dröja till 1992 innan han kom ut) och därför ville driva med honom. Kanske inte det mest smidiga sättet när man nyligen fått skivkontrakt och aldrig haft några framgångar som soloartist …

När David Geffen fick se notan för produktionen – hundra tusen dollar, men bara åtta inspelade spår – blev han ursinnig. Eftersom rockmusiken samtidigt befann sig i de långa låtarnas tidevarv, blir man förvånad över hans reaktion. Visst, det var bara åtta låtar, men det var åtta ofta långa och mycket genomarbetade stycken, med en speltid på över 44 minuter, som Gene hade lagt ner hela sin själ i.

Albumet var överproducerat och bombastiskt men det var också poängen; ett sent svar från sjuttiotalet på Phil Spectors produktioner, där massiva lager av instrument och körsångare skulle täppa igen alla andningshål men också ge en känga åt dåtidens ofta instängda och platta ljudbild.

Geffens kritik mot plattan är obegriplig, speciellt med tanke på att Jackson Brownes album Late for the Sky, som gavs ut samma år på Asylum, också innehöll åtta spår men ändå hamnade på Topp 20 på albumlistan.

Gene Clark - No OtherAsylum Records släppte till sist No Other i september 1974 men undvek att marknadsföra albumet. Gene fick inte heller några pengar för att sätta ihop ett kompband inför den turné som var nödvändig för att lansera skivan. Trots de usla förutsättningarna lyckades LP:n nå plats 144 på Billboards albumlista – enda gången som någon av Clarks skivor tog sig in på en lista i hemlandet.

Det finns en historia, som dock kan vara en skröna. När Gene Clark skulle söka upp David Geffen på en restaurang för att ”ha ett samtal”, slutade det med att en anställd hotade att bryta Genes hand om han inte lämnade klubben. Sant eller inte sant, så måste man förstå att han var förbannad efter att ha lagt ner mängder med timmar på albumet och förmodligen insett att detta kunde vara sista chansen. I vilket fall som helst så var en artist i princip körd på västkusten om vederbörande bråkade med Geffen i mitten av sjuttiotalet, såvida man inte redan var berömd.

För David Geffen handlade det inte bara om kostnaden. Vid denna tid var han fly förbannad ändå, eftersom Bob Dylan beslutat sig för att återvända till Columbia efter att bara ha gett ut ett studioalbum på Asylum. Geffen lär inte ha blivit gladare med tanke på att Dylan fortsatte att fira stora kommersiella framgångar under hela sjuttiotalet.

David Geffen och Elliot Roberts hade sålt Asylum till Warner Bros, så det var inte längre ett lika artistvänligt skivbolag. Dessutom var Geffen inne på att bredda verksamheten. Man ska också komma ihåg att Gene Clark aldrig ingick i Geffen / Roberts Management, till skillnad från merparten av artisterna på Asylum.

No Other får en perfekt start med bastanta countryrocklåten Life’s Greatest Fool. Det är mäktiga toner som gör piruetter i rummet – en frappant legering av country och gospel, som exploderar i en gospelhyllning i refrängen. Texten, som handlar om berömmelsens baksidor, fungerar som spännande kontrast till den spänstiga ljudbilden.

Det är som om Gene Clark redan här har fastställt att detta är min tour de force och jag kan göra precis vad jag vill. No Other är helt enkelt en musikalisk syntes som ingen ska få bryta ner!

Gene Clark - Life’s Greatest FoolLife’s Greatest Fool släpptes på singel cirka tre månader efter att No Other getts ut. Ett logiskt singelval men då hade albumet redan trillat ut från försäljningslistan.

Fortsättning följer med Silver Raven – inlindad i en paranoisk ljudbild och en text som indirekt aviserar att slutet är nära. I en intervju från 1974 berättade Gene om texten. Det lustiga i sammanhanget är att silver raven även syftar på Carlies favoritskor, som faktiskt var silverfärgade.

Silver Raven är en bländande men också halsstarrig och smått diabolisk uppenbarelse, vars övergång från högstämda Life’s Greatest Fool nästan blir för svår att hantera. Det eldfängda gitarrspelet en bit in gör Silver Raven ändå ännu mer förhäxande. Låten har också hög status bland Genes fans.

De två efterföljande spåren, titellåten och Strength of Strings, är de mest svårtillgängliga på albumet. Jag ska erkänna att när jag hade lyssnat färdigt på sida ett första gången, skulle det dröja ett bra tag innan andra sidan hamnade på skivtallriken.

No Other är plattans mest bångstyriga, och kanske också repulsiva spår, men den kryper långsamt in på skinnet vare sig du vill eller inte när Genes röst och kören tävlar om herraväldet, samtidigt som basen frustar i bakgrunden. Kompositionen är dock symptomatisk för Gene Clarks karriär; kvaliteten blev sällan lidande, men han hoppade från den ena musikaliska tuvan till den andra, vilket förvillade lyssnarna.

Det finns ett typiskt Rolling Stones-sound (”Stones är ju alltid Stones”, liksom), men det går inte att peka på ett typiskt Gene Clark-sound, i synnerhet inte när han ägnar sig åt något som nästan låter som funkrock eller träskrock. Presumtiva skivköpare skrämdes kanske också av dualismen mellan det glättade omslaget och de svårtydda texterna och otyglade musiken.

På tal om musik, så hade Gene gått från bluegrass i Dillard & Clark, via musikaliskt avskalade White Light, och slutligen landat på burdusa No Other. Nej, Gene Clark tog inte fågelvägen till lyssnarna …

Gene Clark - No Other posterSista spåret på första sidan, Strength of Strings, stryker inte lyssnaren medhårs, milt uttryckt, eftersom det tar två minuter innan Gene tar över. Det finns ändå förandligade partier på drygt sex och en halv minut långa Strength of Strings, där han låter mäktigare men också mer skärrad än någonsin, uppbackad av en ljudkuliss och kör som täpper till alla luckor.

Att lyssna på det långa stycket känns som att stirra på bitarna på ett gigantiskt pussel. Första tanken är att ge upp, men efterhand faller bitarna sakta men säkert på plats.

Andra sidan på No Other låter som pojkbandspop i jämförelse, tänkte jag säga, men From a Silver Phial är klassiskt Gene Clark-tempo, där ordet ”tempo” alltså ska tolkas som något positivt. I detta fall blir det ännu mer tydligt, eftersom den mastiga ljudbilden får låten att levitera från början till slut. Genes röst har sällan låtit bättre och håller som vanligt ihop alla eventuella lösa trådar.

På andra låtar kan en kör bli tålamodsprövande, men på From a Silver Phial infinner den sig med militärisk precision och hjälper Gene att bygga upp en redan solid konstruktion till något riktigt överdådigt. I normala fall skulle jag aldrig gnälla på något som klockar in på 3:40 är för kort, men här infinner sig viss irritation när andningen upphör efter det instrumentala partiet.

Allmusic anser dock att texten gör den till en av de mest underliga i Gene Clarks repertoar: ”From a Silver Phial, as haunting and beautiful as it is, is one of the strangest songs Clark ever wrote, given its anti-drug references (especially considering this is one of the more coked-out records to come from L.A. during the era).”

Gene Clark - The True OnePlattans mest okonstlade spår, The True One, handlar precis som Life’s Greatest Fool om kändisskapets baksidor – något som kanske inte riktigt framgår i skuggan av den uppsluppna melodin.

De två övriga låtarna på sida två kräver mer av lyssnaren. Över åtta minuter långa Some Misunderstanding, förstärkt med ett av de mer ljuvligare intron (mestadels från 30 sekunder) som satts på tape, har en mekanisk och sävlig framtoning, men det finns ändå en betryckt och förtätad ton som förebådar en katastrof längre fram. Some Misunderstanding är ännu ett bevis på Genes osvikliga förmåga att hålla liv i en melodi som annars skulle haft svårt att hålla sig flytande.

Kring sjuttiotalets mitt innebar kompositioner med en längd på åtta minuter ofta partier där musikerna hellre visade upp sina böjelser att trycka på strängarna med blixtens hastighet eller slå på trummorna tills armarna skrek av smärta, men den känslan infinner sig aldrig när det gäller Gene Clark. (Det kommer fler exempel på detta, när jag går igenom outgivet material i sista delen av artikelserien.)

Texten, som inleds med raderna ”There’s been some misunderstanding. And I’d like to make it right. Both of us need inspiration. And the timing must be right”, skulle kunna tolkas som om Gene börjat inse att äktenskapet med Carlie var på upphällningen. Å andra sidan har hon sagt att hans texter aldrig handlade om henne. Delar av den är faktiskt inspirerad av Gram Parsons tragiska död året före.

Lady of the North, som Clark skrev tillsammans med Doug Dillard under ett kokainrus, pendlar precis som Strength of Strings mellan dissonans och konsonans. Men till skillnad från den dissonans eller förvirring som vissa andra artister förmedlar, har Gene Clarks verk ett starkt kit som håller ihop dem.

Frågan är också om Gene någonsin sjungit bättre än han gör på Lady of the North – för att inte tala om alla lidelsefulla, instrumentala passager.

No Other är ett glödande men också tålamodsprövande album som kräver total koncentration. Man bör också läsa texterna medan man lyssnar och spetsa öronen när de omfångsrika och mäktiga bakgrunderna valsar runt i rummet. För om du inte avskärmar dig från omvärlden, riskerar delar av albumet snarare att kännas som musikaliskt testuggande. Men kravet på total koncentration är kanske det bästa betyg ett album kan få.

Robin Pecknold
Robin Pecknold (Fleet Foxes) sings “Life’s Greatest Fool”.
Som nämndes i introduktionen hade undertecknad närmast ett hatförhållande till No Other i början, som senare övergick i ett hatkärleksförhållande. Jag är fortfarande inte helt bekväm med titelspåret eller med delar av Strength of Strings, men om 10–20 år är jag kanske evigt kär i plattan.

Apropå kärlek. Fyrtio år efter utgivningen samlades ett antal musiker, bland annat från Fleet Foxes samt Iain Matthews, och framförde No Other från början till slut. Det är en ynnest som bara brukar föräras plattor som heter Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och Smile

För den amerikanska eller engelska motsvarigheten till Nisse i Hökarängen anno 1974, framstod nog en del av texterna och melodierna som alldeles för svårbegripliga och det var inget bra grepp att lägga två av de mest hårdflörtade spåren på första sidan. Kanske borde Clark & Co tagit sig ytterligare en funderare på om de inte skulle plockat bort en eller två av låtarna, kortat ner någon eller ett par av dem och ersatt det ratade materialet med några av hans tidigare outgivna kompositioner. Gene hade inte många fans kvar och de blev säkert inte fler när omslaget dök upp.

Som en parentes bör nämnas att Clark spelade in en ny men skralare version av Train Leaves Here This Mornin’, som dock inte kom ut förrän på tredje CD-utgåvan [Asylum / WSM, 2003]. Det gick dessutom rykten om att man hade spelat in ytterligare fyra låtar, men det kan nu fastställas att så inte var fallet.

På tal om överproducerat finns det på samma CD-släpp alternativa, demoliknande inspelningar av sex kompositioner. Jag föredrar faktiskt dessa enklare utföranden i vissa fall, framför allt From a Silver Phial och Some Misunderstanding.

Det rådde ingen brist på andra tagningar, vilket en mastodontutgåva [4AD, 2019] bevisade, när den släpptes strax före Gene skulle fyllt 75 år. Såvitt jag kan höra innehåller dock inte denna box någon av versionerna från 2003 års CD-release.

Gene Clark - No Other (box)

Det finns en längre intervju med Clark gjord av tidningen Dark Star, där han bland annat talar om albumet. I samma intervju påstår faktiskt Gene att No Other ursprungligen var tänkt att innehålla tretton spår.

Den legendariska tidningen ZigZag gjorde också en ingående intervju med honom.

No Other blev något av dödsstöten för Gene. David Clark har också helt följdriktigt sagt, ”When they killed it, it killed him”. Å andra sidan blev David förvånad över att hans bror kunde spela in ett nytt utmärkt album bara ett par år senare.

Gene Clark tvingades ge sig ut på en lågbudgetturné, som var så långt ifrån ära och berömmelse det gick att komma. I takt med att alkohol- och pillerintaget ökade blev äktenskapet alltmer lidande.

Hösten 1974 hade Gene knappt sjutton år kvar att leva. Det skulle bli en långsam men säker färd mot döden, kantad av dålig ekonomi och destruktivt leverne. När Clark väl kom på grön kvist igen, samtidigt som nittiotalet stod för dörren, blev det paradoxalt nog en av anledningarna till hans för tidiga död.

Tack till Kai Clark, Indigo Marina (Echoes Newsletters), Tom Sandford (The Clarkophile) och Rita X Wolf (som driver Facebookgruppen ”No Other”) för hjälp med denna artikel.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.