Gene Clark – The Byrd And The Best (Del 3 av 6)

Gene Clark – The Byrd And The Best

Efter att Gene Clark lämnat The Byrds i mars 1966 gjorde vår hjälte ett längre besök hos familjen – men denna gång som före detta medlem i en berömd grupp. Det blev dock inget glatt återbesök, eftersom Gene var nedstämd över alla bråk och avundsjuka som rått under de senaste månaderna. Även om Clark var lättad efter att ha fattat sitt beslut, kände han sig ändå sårad över att medlemmarna inte hade försökt övertala honom att stanna kvar i The Byrds.

Dessutom ville varken journalister eller fans lämna honom ifred. Eftersom Gene till varje pris ville hålla familjen utanför, blev det än värre när de också drabbades.

Clark åkte också på ”retreat” till norra Kalifornien. Besöket gjorde stort intryck, vilket han förmedlade i ett vykort (scrolla ner en bit på sidan) till familjen.

Cookie FairiesOm Gene Clark inte passade som medlem i The Byrds, skulle det visa sig att han var ännu mindre lämpad att lanseras som soloartist. Fast hans första initiativ handlade om något helt annat: en mycket hastig karriär som A&R-man, manager och producent.

En dag när Gene satt på sitt favorithak stannade två unga flickor till och undrade fräckt om han kunde skriva en låt till dem. Till deras stora förvåning ställde han sig positiv till förslaget.

Det gick så långt att han skrev och spelade in en demo som fick titeln Don’t Know What You Want. Flickorna, som trodde att något var på gång, döpte sig till The Cookie Faires, men ingen ville ge ut inspelningen. Det blev ett hårt slag för Gene, som hade drömt om att bli framgångsrik hitmakare på egen hand.

Det utmärkta nyhetsbladet Echoes Newsletters letade faktiskt upp en av tjejerna i duon många år senare och gjorde en intervju med henne (scrolla ner drygt halva sidan).

Ungefär samtidigt inledde Clark en relation med Michelle Phillips från The Mamas & The Papas. De lyckades hålla affären hemlig, men efter ett tag förstod hennes svartsjuka make John Phillips vad som var på gång och gav henne sparken från gruppen (även om hon skulle tas till nåder senare).

Apropå relationer, skulle Gene stöta på skådespelerskan Terri Messina (inte släkt med Jim Messina från The Buffalo Springfield, Poco och Loggins & Messina) några månader efter att han träffat Michelle Phillips. Deras förhållande pågick under ett halvår, men precis som Phillips hade Messina svårt att hantera hans bräckliga psyke. Det är dock inte sista gången som vi kommer att stöta på Terri.

Ett par månader efter uppbrottet från The Byrds hade Gene samlat ihop några musiker och bildade Gene Clark & The Group. De bestod av Bill Rhinehart (a.k.a. Rinehart) på sologitarr (med bakgrund i gruppen The Leaves, som låg på listorna med en cover på Hey Joe), Chip Douglas, född Douglas Farthing Hatlelid, på bas (före detta The Modern Folk Quartet, som några månader senare skulle ingå i The Turtles under en kort period men också producera skivor med bland andra The Monkees) och Joel (Joe) Larson på trummor (tidigare medlem i förstaupplagan av The Grass Roots).

Gene Clark and The Group
Gene Clark & The Group. From left: Bill Rhinehart, Gene, Joel Larson and Chip Douglas. Photo: Henry Diltz. Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.

Genes vision för ensemblen handlade om att hitta ett sound som påminde om The Beatles senaste magnum opus, Rubber Soul, smaksatt med folkrock. Clark hade också stora planer för gruppen, men problemet var att han saknade ledaregenskaper. Dessutom hade Gene inte längre ett bollplank i Roger McGuinn, som kunde plocka ut det bästa ur melodierna och ge dem raffinerade arrangemang.

Man repade in nya låtar som That’s Alright By Me, Keep On Pushin’, Needing Someone och Elevator Operator. That’s Alright By Me skulle inte ges ut förrän 1998, medan de tre andra låtarna hamnade på Gene Clarks debutplatta.

Gene Clark & The Group fick ett tvåveckorsengagemang i juni på kända klubben Whisky a Go Go. Gruppen saknade dock scenutstrålning och för Gene var det stor skillnad att omges av starka personligheter i The Byrds, jämfört med att vara huvudperson.

Första spelningen på klubben blev en besvikelse, enligt Chip Douglas:

”When you get in front of people in that kind of situation and everybody’s expecting to hear something that really is perfect and then it’s not perfect, I think that freaked Gene out, and he couldn’t handle that. I didn’t really like it that much either, the way it turned out. It was a little bit on the embarrassing side because none of us really played up to par that night. That was our chance and we blew it – all of us, it wasn’t just him.”

Men det var förstås dömt att misslyckas på förhand, eftersom en stor del av publiken förväntade sig ett nytt The Byrds på scen.

Gene Clark and GroupDet finns en intervju med Chip Douglas från 2004 om hans dagar med Gene Clark & The Group.

I mitten av juli gjorde Gene Clark och hans mannar debut i studion, men enligt Chip Douglas blev det ingen bra inspelning. Douglas hyste också tvivel gentemot några av Clarks nya sånger. Han menade att de var för påverkade av Bob Dylan, med många underliga ackordsekvenser och omständliga textrader, vilket inte skulle tilltala en publik som krävde mer lättlyssnat stoff.

Tyvärr har taperna försvunnit och är med stor sannolikhet borta för alltid, eller? I en intervju med Chip Douglas, hämtad från The Clarkophile, verkar det som om Douglas äger en tape som ska innehålla 12–14 låtar. Längre än så kom dock inte intervjuaren Tom Sandford när han pratade med honom.

Även om det skulle finnas en tape innehåller den nog till största delen känt material, bland annat låtar till det som skulle bli Gene Clarks debut-LP.

Inspelningarna blev också slutet för Gene Clark & The Group, då Gene helt enkelt meddelade de övriga att han skulle upplösa gruppen.

Tro för den skull inte att vår vanligtvis hårt arbetande kompositör låg på latsidan efter att ha lämnat gruppen. Nej, förutom de elva melodier som spelades in under hösten och till slut skulle hamna på debutalbumet, registrerades ytterligare femton kompositioner under september och oktober (plus tidigare nämnda That’s Alright By Me, som inte registrerades förrän 1968). Ingen av dessa skulle dock ges ut förrän 2003. Det saknas också information om när låtarna spelades in, men det bör ha skett mellan juli och oktober.

Gene Clark
Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.
Innan det är dags att beskriva kompositionerna som hamnade på Clarks första LP, gör jag en avstickare och berättar om inspelningarna från hösten som inte gavs ut förrän långt senare.

Den första av dem, If I Hang Around, ingick på samlingen Byrd Parts 2. Numera finns det också en demo, som släpptes på tolvtums-EP:n Back Street Mirror. De låter relativt lika men Chip Douglas har adderat harmonier på den förstnämnda.

Melodin gör ett gråkallt, demoniskt och nästan skräckinjagande intryck – kanske en vink om Genes psykiska tillstånd under det förvirrande året 1966. Det är beklagligt att denna spänningsladdade komposition aldrig hamnade på skiva.

Efter att Clark inlett ett löst samarbete med musikern Richard Lewis, som dock återvände till en civil karriär ganska omgående, presenterades fler låtar: Doctor, Doctor, On The Bright Side, She’s Made Up Her Mind, That’s Why (Nobody for Me) och A Long Time.

Enligt John Einarson ska That’s Why (Nobody for Me) vara en tidig titel för Tried So Hard (som dök upp på Clarks debutplatta), men Johnny Rogan skriver att det är två olika kompositioner. Rogan har benämnt That’s Why som ”his train song”.

Senare samma höst registrerades fler verk: Understand Me Too, On Tenth Street, Big City Girl, Sometime and Again, She Told Me och While You’re Here. Ungefär samtidigt ska ytterligare två låtar ha spelats in: The Way That I Feel och Too Many Days.

Fem av dem, A Long Time, Big City Girl, Doctor, Doctor, On Tenth Street och Understand Me Too, förevigades 2018 på samlingen Sings for You [Omnivore], medan sju av inspelningarna fortfarande ligger och samlar damm.

Man ska komma ihåg att det är demoinspelningar, även om det förekommer fler instrument än akustisk gitarr.

Gene Clark - Sings For YouOm Gene varit ute efter en hit känns A Long Time som klippt och skuren. Han tar helt enkelt lyssnaren med storm trots det spartanska kompet, när molltonerna haglar redan efter ett tiotal sekunder in i versen. Alltmedan Genes bevekande och vädjande röst vilar över anrättningen. Det finns inte många artister som kan åstadkomma så mycket med så få medel. Jag vågar knappt tänka på hur bra en riktig inspelning hade kunnat bli …

Bluesinspirerade Big City Girl och behagligt gungande men ändå rätt obemärkta Understand Me Too är några av Genes outgivna avtryck som inte riktigt håller måttet, även om det finns vissa partier på Understand Me Too som lyfter den.

Doctor, Doctor är Gene tillbaka i högform – där voltmetern går i topp och varje ton gnistrar och sprakar. Doctor, Doctor har till och med vissa drag av The Electric Prunes och The 13th Floor Elevators psykedeliska utsvävningar, trots att den samtidigt promenerar på ganska mjukt underlag.

Här finns faktiskt viss koppling till The Byrds, i och med att det kan vara framtida medlemmen Clarence White som står för de ilskna gitarrtonerna.

On Tenth Street bjuder på mer varsamma tongångar, där Clark är och nallar på Bob Dylans ägor. Gene har närkontakt av första graden med mottagaren, som får känslan att man fått en exklusiv vipbiljett till skivstudion.

Han går loss på strängarna på She Told Me, men finesserna dyker inte upp med lika täta intervall denna gång, trots att inledningen lovar mycket. Med support av ett par gitarrer, bas och trummor hade vi ändå kunnat få habil folkpop. Kompositionen finns på Back Street Mirror.

Gene Clark
Photo: Gene Trindl (?)
I slutet av augusti inleddes de inspelningar som senare skulle mynna ut i debutalbumet. Bland musikerna märks Chris Hillman och Michael Clarke från The Byrds samt studioproffs som Glen Campbell och Jerry Cole. Även Brian Wilsons textförfattare till The Beach Boys klassiska Smile, Van Dyke Parks, finns med på keyboards. Bill Rhinehart från Gene Clark & The Group fick också vara med på ett hörn.

Det kanske mest intressanta med inspelningarna ur ett musikhistoriskt perspektiv, är att Gene i och med Tried So Hard gick i bräschen för det som två år senare skulle bli countryrockens start, i samband med The Byrds album Sweetheart of the Rodeo. Det gäller också i viss mån Keep On Pushin’ och Think I’m Gonna Feel Better.

Den sista låten spelades faktiskt in av ”nya” Byrds knappt fem år senare med Clarence White på sång men ligger fortfarande kvar på lagret.

Jag menar ändå att Gram Parsons grupp The International Submarine Band hade gett ut det första countryrockalbumet, Safe at Home (färdigställt i december 1967, men det dröjde cirka ett halvår innan det kom ut), och att Chris Hillman varit och nosat på soundet tidigt 1967, på låtar som Time Between och The Girl with No Name.

Inspelningarna avbröts dock då Gene Clark beslöt sig för att hjälpa några gamla vänner. Det är allmänt känt för Byrdsfans att Clark återvände till gruppen under några veckor hösten 1967, men det är obekant för många att han hoppade in redan i september 1966 för en kortare turné efter att David Crosby fått problem med rösten. Gene hade dock inga tankar på att återvända till The Byrds.

Det finns fotografier som visar att både Clark och Crosby står på scen samtidigt och att vår man till och med håller i en gitarr (scrolla ner drygt halva sidan)!

Gene Clark - EchoesI slutet av september spelade Gene Clark in sin första solosingel, musikaliska mästerverket Echoes, kryddad med en av hans främsta och mest självreflekterande texter.

Echoes följer inga regler för hur ett musikstycke bör modelleras, men det gäller också några nummer ett-hits från andra halvan av 1966.

I efterhand förvånas jag fortfarande över att nyckfulla och obstinata hits som Hanky Panky, Wild Thing, Summer in the City, Sunshine Superman och 96 Tears kunde toppa singellistan i USA. Då ska man ändå veta att The Beatles, The Supremes och nya TV-sensationen The Monkees också hamnade på förstaplats under samma tidsperiod. Det var sannerligen en eklektisk tid för popmusiken.

Stråkarrangemanget på Echoes kändes dessutom rätt i tiden, med tanke på att The Left Banke precis fått en stor hit med barockinspirerade Walk Away Renée.

Texten, med sitt tema om människor som hamnat snett i tillvaron, var dock kanske inte vad Columbia önskade sig. I själva verket handlar delar av den om Gene själv och hans rådlöshet efter att ha lämnat The Byrds.

Echoes är en hisnande odyssé i Clarks dåtid; en krönika över tilldragelser sedan The Byrds tidiga dagar.

Hear the castles you can build
Out of dreams you half fulfilled
Won’t keep out all of the ill wind that is blowing
And you look still for a trace
Of an opening in a place
Where you find the life that you were used to knowing

Echoes saknar dessutom vers och refräng; en sorts stringens som skulle kunnat hålla ihop låten. Vi andra – som helt och hållet ignorerar vers, refräng, stick, stringens och allt vad det heter utan bara njuter av ett fulländat arrangemang, signerat Leon Russell – låter oss följa med på en spektakulär expedition i okända musikaliska trakter, kringgärdad av klassiska instrument samt Genes skugglika, något dövande men icke desto mindre iögonfallande röst. Remixvarianten från 1972 är kanske ännu mer förledande.

Mest häpnadsväckande är att Jim Dickson hittade Echoes av en ren slump:

”Gene gave me a tape with another song on it and ’Echoes’ was on the other end of the tape. I just found it by accident. If I hadn’t found it, it would have been forgotten about. Gene never brought it forward or pressed for it. It was one of those things that he put on tape and then forgot about like hundreds of other songs of his that were lost that way.”

Trots att Jim Dickson satte in en tvåsidorsannons i ett par branschtidningar när singeln släpptes i början av november – med Gene i klassisk pose, klädd i randig t-shirt med jackan nonchalant hängande över axeln och med ett mystiskt uttryck i ansiktet som borde fått flickorna att sucka av åtrå – floppade skivan.

Gene Clark

Gene Clark hade fortfarande teen appeal, men Columbia visste nog inte riktigt hur de skulle hantera honom. Frågan är också hur tonåringarna skulle kunnat identifiera sig med texten.

Flera rikstäckande popprogram där artister mimade till sina skivor – Hollywood á Go Go, The Lloyd Thaxton Show och Shivaree (plus mer livepräglade Hullabaloo och Shindig) – hade dessutom lagts ner under 1966, så nu återstod i princip bara Dick Clarks American Bandstand och Where the Action Is!. (Det skulle ha varit intressant att se Gene lansera Echoes i The Ed Sullivan Show, eller i något annat populärt varietéprogram, med en orkester i bakgrunden.)

Det som var inne något år tidigare var också på väg att bli passé, inte minst med tanke på att musiken tagit ytterligare kliv i utvecklingen.

Paul Revere & The Raiders
Paul Revere & The Raiders
Nya amerikanska band i olika genrer hade dykt upp; The Lovin’ Spoonful, Paul Revere & The Raiders, The Mamas & The Papas, The Young Rascals och The Association – för att inte tala om The Monkees.

The Turtles, som hade hängt på folkrocktrenden 1965 och fått en stor hit med Bob Dylans It Ain’t Me Babe, skulle efter ett mindre framgångsrikt år återkomma på listorna i början av 1967 med Happy Together. The Beach Boys hade hängt in surfbrädorna, skickat hot rod-bilarna till veteranbilsmuseum och börjat skapa popsymfonier. Dessutom låg Jefferson Airplane och The Doors i startgroparna.

Samtliga ovanstående namn, delvis med undantag för The Lovin’ Spoonful och The Turtles, hamnade också högt på albumlistan. En lista som blev allt viktigare, både ur ett konstnärligt och kommersiellt perspektiv, då album inom en snar framtid skulle börja generera större intäkter än singlar.

Följaktligen fanns det mindre och mindre plats över för en före detta Byrds-stjärna, som dessutom inte var pigg på att turnera eller marknadsföra sig på annat sätt. Å andra sidan hade Bob Dylan tagit en längre paus, så det fanns kanske en vakant plats att besätta för artister som skrev mer djupgående texter.

När jag försöker hitta framgångsrika, manliga artister från den amerikanska kontinenten, förutom Dylan som skrev personliga texter från denna period, går jag dock bet. Det närmaste jag kommer är Neil Diamond. (Leonard Cohen dök ju inte upp förrän 1968.)

Gene Clark
Photo: Gene Trindl
Clark hade kanske kunnat bli en ny Tim Hardin eller Tim Buckley, vilket förstås låter bra i teorin, men ingen av dessa kritikerrosade artister nådde ens Topp 100 på Billboards albumlista mellan 1966 och 1968 (även om Bobby Darin fick en stor hit med Hardins If I Were a Carpenter, hösten 1966).

Man ska också veta att till och med seriösa grupper som The Buffalo Springfield lanserades i tonårstidningarna med rubriker som ”Win a dream date with Buffalo Neil”.

Det skulle dröja ytterligare några år innan singer-songwriter-genren slog igenom på allvar – då artister hyllades för sin kreativitet och inte behövde ställa upp på idolporträtt.

Hade man lagt manken till kunde Gene Clarks första LP ha getts ut redan i december 1966, men nu dröjde det tills början av februari året därpå, eller? Det finns faktiskt en uttömmande artikel i ämnet, vilket behövs eftersom uppgifterna går isär.

Det fanns ytterligare två faktorer som inte förbättrade oddsen. Ursprungliga producenten Larry Marks byttes ut mitt under inspelningarna efter ett bråk med Columbia. Jim Dickson – som till slut kom att producera merparten av skivan, trots att det står Gary Usher som producent – ville ge sina skyddslingar, bröderna Vern och Rex Gosdin, en chans och parade ihop dem med Gene Clark. Dickson kände dåligt samvete för att han hade ignorerat dem tidigare och i stället satsat all tid på The Byrds.

Gene Clark - Gene Clark With The Gosdin Brothers På omslaget står titeln ”Gene Clark with the Gosdin Brothers”, vilket förmodligen förvirrade en del skivköpare. Bröderna Gosdin har ju dessutom en minimal roll. Gene avslöjade senare för sin bror David att han hade velat kalla skivan ”Harold Eugene Clark” men blivit överkörd av Columbia.

För det andra dök det upp bara någon vecka före The Byrds kritikerrosade album Younger Than Yesterday. Det kunde tolkas som att Columbia inte längre var intresserade av Clarks tjänster.

Musikaliskt sett har jag egentligen inte så mycket att invända. Förutom ett par klena spår, som I Found You och Is Yours Is Mine, har Gene Clark levererat ett knippe solida nummer.

Problemet är dock att Leon Russell-arrangerade Echoes och So You Say You Lost Your Baby sticker ut alldeles för mycket. Eller rättare sagt: de övriga kompositionerna har en ganska steril, andefattig och ihålig ljudbild – nästan som vore de demoinspelningar jämfört med Echoes och So You Say You Lost Your Baby.

Skivan ger helt enkelt ett klanglöst och färglöst intryck, med många hål som borde ha täppts igen. Kontrasten blir för stor, speciellt efter att ha hört inledningsspåret Echoes. En recensent på engelska tidningen Uncut var inne på samma tankar många år senare.

Gene ClarkDiskrepansen blir för tydlig, med komplexa Echoes och abstrakta So You Say You Lost Your Baby å ena sidan och nästan trallvänliga och smått triviala Tried So Hard, Keep On Pushin’ och Think I’m Gonna Feel Better som motvikt.

Eller vi ska kanske hellre prata split personalities, för plattan innehåller dessutom några mer hårdföra konstruktioner, som påträngande och garagerockfärgade Elevator Operator, marginella Couldn’t Believe Her samt Needing Someone, som har hämtat inspiration från ett par genrer.

Chip Douglas hävdar för övrigt att det var trumslagaren Joel Larson som skrev merparten av Elevator Operator men att Clark därefter lade beslag på låten.

The Same One är dock Gene tillbaka i sitt rätta element; en melodi som flyter omkring med molltonerna fladdrande i bakgrunden, medan han försöker förstå före detta flickvännens ändrade attityd (”Today not the same one. You had another face prepared”).

Gene Clark with the Gosdin Brothers innehåller helt enkelt en mishmash av stilar, i stället för att fungera som en sammanhållen enhet.

Man blir ännu mer frustrerad med tanke på att Gene hade spelat in eller arbetat på kompositioner under hösten – That’s Alright By Me, If I Hang Around, Doctor, Doctor, A Long Time och On Tenth Street – som hade kunnat förvandla albumet till något alldeles extra.

Gene Clark - EchoesGene Clark with the Gosdin Brothers har kommit ut på CD flera gånger. Den första utgåvan – tidigare nämnda Echoes från 1991 – har delvis mer karaktär av samling, även om samtliga spår från LP:n finns med.

På den skivan hittar vi också remixar på Is Yours Is Mine, Tried So Hard, The Same One, Couldn’t Believe Her, Keep On Pushin’ och Elevator Operator samt en akustisk demoversion av So You Say You Lost Your Baby. (Här finns också sex Gene Clark-låtar från tiden med The Byrds samt ytterligare ett par bonuslåtar, som jag återkommer till senare.)

Utgåvan på Sundazed från 2007 har med stor sannolikhet bättre ljud (”The new disc is sourced directly from the original Columbia 2-track stereo LP master that were not found when CBS did the Echoes CD set in ’91. So this is not remixed”) och innehåller sex extraspår.

CD:n på Sundazed bjuder på alternativa tagningar av Tried So Hard, Elevator Operator samt akustiska demoversioner av So You Say You Lost Your Baby (som inte är samma demo som på Echoes) och Is Yours Is Mine. De två sistnämnda versionerna känns ändå ganska meningslösa. (Jag återkommer till de övriga två bonuslåtarna senare.)

Det råder dock olika uppfattningar vilken variant man bör ha. De riktiga fanatikerna borde kanske hosta upp drygt 100 dollar för ett gentilt originalexemplar i mono.

Gene Clark
Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.
Apropå remixar ska jag återkomma till Gene Clark with the Gosdin Brothers i del fyra och visa hur plattan borde ha låtit.

Vår vän Gene var förstås ivrig att ge sig ut på vägarna för att lansera sin första skiva (skriver undertecknad med stor ironi). För i verkligheten gjorde han bara en solospelning samt några konserter, uppbackad av framtida Byrdsmedlemmarna Clarence White och John York, inför en likgiltig publik. Bröderna Gosdin ska också ha varit med på en av spelningarna.

Chris Hillman menar att Gene Clark saknade en bra manager och inte heller hade förmågan att engagera en livepublik. Först och främst hade Clark behövt rätt låt för att attrahera hitlistepubliken.

Den 26:e januari, bara någon vecka innan Gene Clark with the Gosdin Brothers fanns ute i butikerna, spelade han in hårdkokta och soulinspirerade Don’t Let It Fall Through, med ett aptitretande blåsarrangemang av Hugh Masekela (som någon månad tidigare spelat trumpet på The Byrds So You Want to Be a Rock ’n’ Roll Star). Trots förutsättningarna saknar Don’t Let It Fall Through en bärande melodi och visar dessutom att om Clark hade någon svaghet så uppenbarade den sig när han försökte skriva rappa låtar.

Don’t Let It Fall Through låg på hyllan i nästan femtio år innan den såg dagens ljus på The Lost Studio Sessions 1964–1982.

Samma dag tog Gene dock revansch på Back Street Mirror. Det är ett synnerligen välarrangerat musikstycke, där han spottar ur sig fler svårbemästrade ord och meningar än tidigare och drar på dem tills de spricker. Men den vikarierande ordvirtuosen kommer ändå ut till slut och visar sitt rätta jag, med ett cementerat tema om obesvarad kärlek och ensamhet; ”Then I felt about how hard it would be being here without you.”

Gene Clark - The Lost Studio Sessions 1964–1982Det är en smula tragiskt att Back Street Mirror inte gjorde entré förrän på The Lost Studio Sessions 1964–1982.

Ett litet ljus i mörkret var dock att brittiska skådespelaren David Hemmings (mest känd för sin huvudroll i kultfilmen Blow-Up) spelade in låten, med samma arrangemang som finns på Clarks inspelning, och som hamnade på LP:n Happens sent 1967. (På skivan har för övrigt Roger McGuinn och Chris Hillman bistått med tre kompositioner.)

Samma år dök det upp en skum utgåva av Back Street Mirror med kanadensiska sångaren Kelldecaut Réan, där man återigen använt arrangemanget från Hemmings inspelning.

Gene Clark spelade också in Yesterday, Am I Right för första gången under januari, med våghalsigt arrangemang av Masekela. Cirkusstämningen i bakgrunden kämpar med att låsa in molltonerna men förlorar ändå slaget när Gene äntrar scen med sin ovanligt smärtsamma röst.

Trots att förstaupplagan av Yesterday, Am I Right inte gavs ut förrän 2018 på tolvtums-EP:n Back Street Mirror, undrar jag om inte The Doors producent Paul A. Rothchild fått höra arrangemanget och beslöt sig för att kopiera det på Touch Me.

Under våren presenterade den besatta kompositören sex nya inspelningar för Jim Dickson; Whatever, One Way Road, Bakersfield Train, Got to Get You off My Mind, Down On the Pier och Only Colombe. (Jag återkommer till One Way Road och Down On the Pier senare.)

Jag behöver väl inte nämna att ingen av dem hamnade på vinyl under året. Whatever, Bakersfield Train och Got to Get You off My Mind ligger för övrigt fortfarande kvar på något lager och det är bara få personer, inklusive Johnny Rogan som säger att det handlar om ganska enkla kompositioner, som hört dem.

Only Colombe påminner en del om Back Street Mirror, trots den fjäderlätta och porlande bakgrunden, eller låter som om Bob Dylan just har börjat upptäcka att harpsichord är ett riktigt intressant instrument. Den remixade stereoversionen, där vi slipper den påfrestande kören, är ännu bättre.

Gene Clark - So You Say You Lost Your BabyI april släppte Columbia So You Say You Lost Your Baby i en remixad monoversion. Låten hade alltså förutsättningar för att ha kunnat bli en hit, men Genes röst begravs tyvärr när bakgrundssångarna kommer in. Man måste också fråga sig hur publiken skulle kunnat identifiera sig med av hans mer avancerade texter.

Columbia började nu tappa intresset för det tidigare guldägget. Jim Dickson hade velat ge ut Back Street Mirror, med Don’t Let It Fall Through som B-sida, men fick kalla handen.

I stället spelade Gene in Ian & Sylvias The French Girl, med orkesterarrangemang och harpsichord. Det är en förträfflig låt, med en ljudbild insvept i en tempererad filt och Gene låter som om han satt på värmereglaget på full styrka när han sjunger, men då den var en cover innebar det ett kliv tillbaka i den musikaliska utvecklingen. Å andra sidan låter The French Girl både som en hitlåt och har ett iögonfallande, tidstypiskt sound, som borde ha tilltalat en större publik.

Monoversionen, med inlagd kör, är kanske ännu mer kommersiell, men resultatet blir ändå misslyckat. Jag är i normala fall den första att hylla harmonier och körer, men när de glider in första gången efter cirka tretton sekunder känns det lika intelligent som att låta en hord elefanter besöka en porslinsbutik.

Gene Clark
Photo: Gene Trindl
The French Girl, med Only Colombe som baksida, skulle getts ut på singel, men även de planerna skrinlades. Gene Clark, som aldrig var så begeistrad i The French Girl, tog dock beslutet med jämnmod. Dessutom kom han inte överens med producenten – nya underbarnet Curt Boettcher – som hade arrangerat monovarianterna både på Only Colombe och The French Girl.

Det har faktiskt funnits spekulationer om att Clark, Usher och Boettcher spelade in tillräckligt med låtar för att räcka till ytterligare ett album, men det är med stor sannolikhet bara hörsägen.

En annan anledning varför The French Girl ratades kan ha berott på att The Daily Flash släppte den i samma veva.

Båda melodierna dök upp på samlingen Echoes. Monoversionerna finns också på Sundazeds tidigare nämnda CD-utgåva av Gene Clark with the Gosdin Brothers.

Under senvåren slog vår besatta musikmakare till igen med fler nykläckta produkter: Translations, I Just Like You (a.k.a. It’s Easy Now), I Am Without You, So Much More och tidigare nämnda Don’t Know What You Want. Ingen av dem har heller sett dagens ljus.

En annan händelse som påverkade Gene Clark var att The Byrds bytte manager från Dickson–Tickner till Larry Spector på inrådan av David Crosby. Ett avtal som i och för sig också omfattade Gene, men han stod inte högt på prioriteringslistan och hade heller inte längre finansiell uppbackning från Columbia.

Sweetwater
Sweetwater; Alex Del Zippo down on the left.
Efter att ha sett den populära, lokala gruppen Sweetwater uppträda, tog Clark kontakt med gruppens keyboardist, Alex Del Zippo, och undrade om han ville inleda ett samarbete. Man spelade in en demo på åtta låtar tillsammans med några musiker.

Demon har under många år gått under namnet ”Sings for You” och blivit legendarisk bland fansen – något av Gene Clarks svar på Brian Wilsons Smile-projekt. Tre av dem, tidigare nämnda Yesterday, Am I Right samt One Way Road och Down On the Pier, hade således spelats in tidigare men fick nya kläder.

Sings for You på 8 låtar ska alltså inte förväxlas med tidigare nämnda samlingen med samma namn, som innehåller 14 stycken och som kom 2018. (Samtliga låtar nedan ingår dock på 2018 års utgåva.)

Första intrycket av On Her Own är att vi serveras en ordinär anrättning, som inte smakar bättre av en trumslagare som slåss mot väderkvarnar (”The drumming is so indelicately over-busy that whoever’s in the seat makes often criticized Byrds stickman Michael Clarke seem like a virtuoso”, som en recensent beskriver eländet), men ge den några lyssningar och kryddorna i Genes buffé sätter fart på smaklökarna. Fast On Her Own är ändå ett av de svagare spåren på Sings for You.

Past Tense tar vid där On Her Own slutar men har en mer omedelbar approach. Melodin utvidgas i refrängen (som inte är en refräng i egentlig mening), samtidigt som Alex Del Zippos piano hjälper till att höja temperaturen ytterligare. Menyn innehåller återigen inget sensationellt, men Past Tense hade ändå lämpat sig som albumspår (texten finns överst men scrolla ner drygt halva sidan för att hitta analysen).

Yesterday, Am I Right, som alltså är en nyinspelning av originalet från januari, bär Gene Clarks melankoliska signum, där man ännu en gång förundras över hans förmåga att hitta molltoner och alstra dyster sinnesstämning i solsystemet. Redan under de första 30 sekunderna har Genes sargade röst gett lidandet nya dimensioner, vilket dock inte ska tolkas som något negativt. Man undrar nästan om demon spelades in på en psykiatrikers kontor …

Inledningen på Past My Door utmärkts av en slentrianmässig melodi och en misslynt sångare, som minskar fokuseringen. Undertecknad, som undrar om Gene har börjat tumma på kvaliteten, får äta upp sina tankar drygt en halvminut in, när han gör en helomvändning och förvandlar Past My Door till en berättelse av episka mått. Jag vågar inte ens tänka på hur engagerande en riktig utgåva hade kunnat bli!

Gene Clark - Sings For You, 1Gene Clark - Sings For You, 2

That’s Alright By Me lider ännu en gång av en trummis som slår hårdare än en MMA-kämpe, vilket dessvärre gäller för ofta på Sings for You-skivan, men annars har jag inga invändningar. Det är en typisk Gene-komposition; när lyssnaren undrar hur länge han ska reprisera samma tema, börjar överraskningarnas man på ny kula. Jag får anledning att återkomma till That’s Alright By Me.

One Way Road känns bara så självklart rakt på – en vers på fyra meningar och en refräng bestående av två meningar och 40 sekunder senare har Gene brutit ner allt motstånd! Men det är förstås inte vem som helst som kan skriva så konventionellt men ändå skapa ett fullfjädrat slutresultat.

Down On the Pier är en uttrycksfull two-step shuffle och smått glänsande epos, med influenser både från Bob Dylans 4th Time Around och The Beatles Norwegian Wood. Även om texten inte tillhör Genes mest kryptiska, förtjänar den återigen en analys. Ja, orden är impregnerade med förtvivlan över att ha blivit övergiven.

Fast 7:30 Mode är kanske det riktiga mästerverket på Sings for You. Första intrycket deklarerar att komplexitetens mästare skapat ett opus utan vers eller refräng, som mal på till synes utan slut under nästan sex minuter, där lyssnaren i inledningen undrar vad det är för gråkall trakt man hamnat i när musikerna frambringar karg stämning. Samtidigt har ordakrobaten Gene Clark formulerat en mycket flerledad text, som inte är den mest lättanalyserade. Vi talar alltså om en person som kom från lantlig arbetarklassmiljö och som aldrig läste böcker.

Som vanligt har Tom Sandford träffat rätt:

”The apotheosis of his Dylan worship and a touchstone for future metaphor mining, ’7:30 Mode’ was the most ambitious lyric Gene had attempted thus far, rife with striking images, fictional / mythical characters and complex, sometimes downright incomprehensible, wordplay. At six minutes in length, with no chorus, no identifiable catchphrase(s), no instrumental hooks, it’s only solo a fifteen-second harmonica teaser, and bearing a title with no immediately identifiable significance to whatever it was he was singing about, ’7:30 Mode’ was clearly an audacious attempt to hit a poetic home run, and the intended centrepiece of the Sings for You sessions. It was Gene’s first epic.”

Gene Clark
Photo: Gene Trindl
Den som är intresserad av att läsa recensioner av Sings for You-utgåvan från 2018 hittar mycket matnyttigt här.

Trots dessa ofta uttrycksfulla stycken, brydde sig aldrig Gene om att förlägga sex av de åtta sångerna direkt efter att de spelats in, vilket säger en hel del om att han inte trodde på dem.

Under knappt ett år spelade Gene Clark in 46 egna kompositioner! Bara 11, eller 14 om man räknar David Hemmings / Kelldecaut Réans och The Rose Gardens inspelningar (som jag återkommer till), av Clarks låtar skulle ges ut under 1967 eller tidigt 1968 och 17 av dem har hittills inte släppts på skiva. Av de 29 kompositioner som getts ut under årens lopp är det bara en handfull som jag hoppar över. Som jämförelse kan nämnas att The Byrds bara spelade in drygt ett trettiotal egna låtar mellan april 1966 och december 1967.

Gene komponerade alltså låtar som en galning under pophistoriens mest händelserika tidsperiod, men vad hjälpte det! När The Summer of Love pågick som bäst – där ena spännande akten efter den andra, inklusive The Byrds, skapade musikhistoria på rockfestivalen i Monterey och blev den nya rockaristokratin – hade han snarare blivit en relik från folkrockeran som få var intresserade av.

Det är också typiskt för Gene Clark att han aldrig kom att återanvända någon av dessa, i vissa fall, fulländade alster i framtiden. Det hade varit lätt att arrangera om dem och få en mer tidstypisk ljudbild till kommande LP-skivor eller skriva om texterna, men som vanligt ville han gå vidare när något väl var genomfört. Gene ansåg alltså att varje färdigskriven komposition redan var skadat gods, såvida den inte spelades in relativt snabbt, och ambitionen var att ständigt skapa bättre verk.

Rose Garden
The Rose Garden
Under sommaren stötte Gene på bandet The Blokes. Han blev imponerad och ville bli deras manager, vilket kanske inte hade varit det bästa valet med tanke på hans personlighet. Gruppen bytte senare namn till The Rose Garden och skulle få en ganska stor hit med Next Plane to London i slutet av samma år.

Gene ville att de skulle spela in hans låtar och gav dem en acetat med tidigare nämnda On Tenth Street, Understand Me Too, A Long Time, Big City Girl och Doctor, Doctor plus en senare demoinspelning; Till Today.

Till Today låter i början som en utgallrad idé men hettar till efter 45 sekunder och detta frappanta, men för korta parti, återkommer ett par gånger.

The Rose Garden valde att spela in Long Time och Till Today – ett beslut som de ska ha en stor eloge för. Jag menar dock att Long Time i synnerhet hade kunnat bli mer slående om den varit något längre och haft mer gedigen produktion.

Men inte nog med det, utan en av medlemmarna hävdar att Gene skrev gitarrslingan till Coins of Fun, som hamnade på gruppens debutalbum.

Om Gene hade fört en tynande tillvaro med en framtid som såg allt annat än ljus ut, dök det plötsligt upp ett erbjudande som var svårt att tacka nej till. David Crosby hade nämligen fått sparken av Roger McGuinn och Chris Hillman på ett abrupt sätt och nu behövde The Byrds en ny kompgitarrist. Så i september återvände Clark ännu en gång till sina gamla kompisar.

Gene ClarkComebacken inleddes på ett modest sätt med ett gästspel i The Smothers Brothers Show i oktober. Trots att The Byrds mimar till Mr. Spaceman och Goin’ Back är det ändå en fröjd att se klippen! Gene ser fräsch ut på avstånd, men närbilder avslöjar en man som inte riktigt verkar bekväm med situationen.

Under sin andra comeback, där huvudtanken nog var att Gene Clark skulle återvända till teamet, visade det sig direkt att hans mentala tillstånd ännu en gång blev en hämsko. På första repetitionen bemästrade inte Gene att sjunga eller spela – det var som om allt låste sig när han inte agerade på egen hand utan var övervakad av andra.

På de första livespelningarna var Clark så uppskakad att roadmanagern var tvungen att skruva ner volymen både till hans gitarr och sångmikrofon. Efter några flygningar var panikkänslorna tillbaka och efter en spelning i Minneapolis fick han ta tåget tillbaka. Ett par veckor senare hade Gene Clark ännu en gång tågat iväg från The Byrds.

Trots fiaskot med turnéer kom Clark ändå att få en liten roll på gruppens kommande LP-skiva, The Notorious Byrd Brothers. Han har förmodligen skrivit Get to You tillsammans med Roger McGuinn (även om låten under årens lopp krediterats McGuinn och Chris Hillman). Det har också gått rykten om att Gene sjunger i bakgrunden på Goin’ Back (Clark hävdade att han även sjunger på Space Odyssey), men det finns inget som tyder på att det skulle stämma.

Strax efteråt fick Gene Clark ett erbjudande att komponera musiken till antidrogfilmen Marijuana, med Sonny Bono som värd, som skulle visas för high school-ungdomar. Genes musik består av instrumentala, psykedeliska stycken, som framförs av gruppen Things to Come.

Annars höll Clark låg profil under resten av året. Han passade dock på att besöka familjen i Bonner Springs under julen men återvände till Los Angeles lagom till nyår.

När 1967 var till ända hade Larry Spector hunnit avsluta samarbetet med Gene, som nu stod utan både skiv- och förlagskontrakt.

Mac McClanahan And The Rhythm Busters - That Nonsense StuffI början av 1968 dök det plötsligt upp en mystisk singel med konstellationen Mac McClanahan & The Rhythm Busters, där en Gene Clark står som medkompositör både på That Nonsense Stuff och No Sweeter Love, även om det handlar om rockabilly i dess mer ursprungliga form. Det är dock osäkert om det är vår Gene Clark som skrivit dem, men hans söner har ändå lagt beslag på förlagsrättigheterna.

Det finns ytterligare en handfull inspelningar från olika tidsepoker krediterade Gene Clark, men det är med stor sannolikhet andra personer med samma namn.

Ungefär samtidigt träffade Gene Clark musikern Larry ”Laramy” Smith. De två fann varandra och då skivbolaget A&M erbjöd skivkontrakt (Jerry Moss – ”M” i A&M – var nämligen beundrare av Clark) började man leta efter lämpliga musiker.

Gene tog Smiths City of the Dead och modifierade både kompositionen och titeln; nu hette den i stället Los Angeles, även om han själv skrev sticket. Låten, som förutom just Clarks abrupta stick i ärlighetens namn inte har så mycket att erbjuda lyssnaren mer än ett påfrestande driv, skulle förbli outgiven ända till 1998, då den dök upp på samlingen Flying High [A&M].

För en gångs skull var det Gene som ”lånade” från andra kompositörer, eftersom nästa alster, Line Down the Middle (som senare spelades in av Dillard & Clark med titeln Lyin’ Down the Middle), huvudsakligen var skriven av Smith.

Ytterligare två kompositioner spelades in; dels en nyinspelning av That’s Alright By Me, som låter betydligt bättre när vi slipper den furiösa trumslagaren från demoversionen, dels en cover på Dylans I Pity the Poor Immigrant. Ingen av dem skulle ges ut förrän på Flying High. John Einarson har dessutom antytt att det kan finnas mer material med Laramy Smith.

Det var meningen att The Gene Clark–Laramy Smith Group skulle ha fortsatt arbeta på en skiva, men Smith hade ett bräckligt psyke och låg dessutom i skilsmässa. I stället började Gene Clark umgås med musikern Doug Dillard, som han stött på några år tidigare.

Doug DillardDillard hade haft en relativt gynnsam karriär i The Dillards, tillsammans med sin bror Rodney, och var känd som en av landets bästa banjospelare, men de hade nyligen gått skilda vägar på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter. Doug Dillard hade också blivit vän med gitarristen Bernie Leadon, med förflutet i gruppen Hearts and Flowers.

Trion inledde ett fruktbart samarbete. Clark började fila på melodier, ofta med assistans av Dillard och Leadon, och satte därefter texter till dem.

Den nya trion kompletterades med David Jackson (bas) och Don Beck (mandolin och dobro). Andy Belling (harpsichord) kom också att ingå i denna lösa konstellation. När det var dags att göra livespelningar för att lansera bandets första skiva engagerades även Michael Clarke, som hade lämnat The Byrds knappt ett år tidigare.

På papperet såg det ut som en exemplarisk allians. Genes roll kändes som en bra kompromiss mellan att vara anonym gruppmedlem och soloartist med allt ansvar det innebar. I början var han på gott humör och kände att Dillard & Clark skulle kunna gå en ljus framtid till mötes. Doug var dessutom en glad prick – en egenskap som borde fått Gene att fungera bättre. Jim Dickson har för övrigt kallat Dillard ”a sweetheart of a guy”.

Det fanns dock ett problem. Den alltmer alkoholiserade Gene Clark skulle i Doug Dillard möta en musiker som var om möjligt än värre än han själv när det gällde att titta djupt i glaset. Det var inte bara spriten som flödade, utan de testade både lättare och tyngre droger.

Gene Clark & Doug Dillard
Photo: Homer Earl Dillard
Jim Dickson var många år senare fortfarande mycket förbryllad över att Doug Dillard överlevde alla dessa år. (Dillard dog 2012 – 75 år gammal.) Skillnaden mellan Gene och Doug var dock att den senare snarare blev mer upprymd ju mer alkohol och droger som konsumerades.

Både Bernie Leadon och Doug Dillard har, som så många andra, hyllat Gene Clark som kompositör. Leadon: ”He put chords in places people normally didn’t, which led his melodies in interesting directions.” Med risk för upprepning har de också konstaterat att Clark var svår att komma inpå livet.

Leadon menar dessutom att Gene hade scenskräck. I normala fall brukar ett lämpligt intag av alkohol råda bot på den värsta rampfebern, men Gene blev bara mer och mer rädd för att uppträda ju mer alkohol och droger han använde, åtminstone under denna tidpunkt i karriären.

Trots Genes introverta sida var han ofta generös – som när han gav Bernie Leadon hälften av rättigheterna till Train Leaves Here This Mornin’. Det skulle komma till nytta fyra år senare när Leadon hade blivit en del av The Eagles och införlivat låten på gruppens debut-LP.

Samtidigt som inspelningarna pågick bad skivbolaget Gene Clark att ställa upp i ett annat sammanhang. Då A&M misstänkte att sångaren John Bradens höga och påfrestande röst inte skulle passa publiken, ville de att Gene testade några sånger; Baptist Funeral, Raymondo the Clown och Ribbons of Friendship. Ingen av inspelningarna har nått marknaden, även om Bradens original hamnade på hans debutalbum. John Einarson skriver dock att låtarna skulle ingått på ett soundtrack till en film som aldrig slutfördes.

Dillard & Clark ‎– The Fantastic Expedition Of Dillard & ClarkFler besök i skivstudion följde under sommaren och hösten och i november anlände The Fantastic Expedition of Dillard & Clark.

Titeln håller sannerligen vad den lovar! Vi får följa med på fruktbara exkursioner, oavsett om det handlar om pop, rock, countryrock, country eller bluegrass. Eller vad vi nu får i denna blomstrande sammanslagning mellan genrer. Undertecknad, som alltid skämts för att han haft svårt för vissa delar av countrymusiken, vill bara ha mer.

Inledningsspåret Out On the Side, med sitt rogivande och arkadiska laidbackgung, skulle lika gärna ha kunnat ingå i The Bands repertoar. Den något trögflytande melodin skickar inga inviter till några hitlistor, men ibland räcker det med en producent (Larry Marks) som vet exakt hur man får ut det bästa av en egenartad sångare och hemmastadda musiker.

Out On the Side sticker dock ut en aning gentemot det övriga materialet, men det beror delvis på att den är inspelad under en annan tidpunkt.

Fortsättning följer med She Darked the Sun, som tar oss med på en mer vedertagen countryresa, med doft av lantlig miljö. När Doug Dillards utsökta fiolsolo uppenbarar sig faller alla bitar på plats.

Färden går i repris på With Care from Someone, som har kallats ”one of the first real progressive bluegrass numbers” på ett par bloggar. Nästan femtio år senare gav Sierra Records Members Club ut en drygt sex minuter lång instrumental återgivning av With Care from Someone – här följer ett kort utdrag.

Gene Clark
Photo: Homer Earl Dillard
Hemligheten med albumet The Fantastic Expedition of Dillard & Clark är kanske just faktumet att det handlar om en klassisk låtskrivare som närmar sig countrymusiken, men i stället för att luta sig mot tradition och känsla väljer han att utgå från en popmusikers eller singer-songwriters musikaliska referensramar. Eller rättare sagt: som stor konstnär var Gene ute efter crème de la crème, oavsett genre, och därför lutar han sig mer mot melodier, kombinerat med kärlek till traditionell countrymusik.

Ovanstående accentueras ytterligare på skivans fjärde och sjätte spår, Train Leaves Here This Mornin’ och The Radio Song – två fulländade verk med så brett musikaliskt spektrum att de borde ha kunnat förföra både pop- och countryfans.

Man måste förstås nämna In The Plan, som Johnny Rogan kallar ”the first ’cosmic country’ outing”. Kanske beror det på det mästerliga samspelet mellan banjo, fiol och harmonierna, med ett färgstarkt munspelssolo som grädde på moset.

Gene får visa att han också behärskar munspel på Don’t Come Rollin’.

Allra bäst, eller åtminstone mest betagande, är avslutningsspåret Something’s Wrong med sublimt mandolinspel, signerat Chris Hillman.

I inledningen tar Gene oss tillbaka till sin barndom, när livet var mer oskuldsfullt och rofyllt innan urbaniseringens obevekliga tand förstörde glädjen; ”Hours of joy when I was just a boy. And never wrong I knew. Kites of red would fly above my head. The birds would sing their song. Now something’s wrong. Where the Sherwood used to be. Neon brambles now I can see.”

Hans innerliga och bönfallande röst skapar nästan en autentisk scen, där schaktmaskiner går bärsärk på hus och träd.

I själva verket ville Gene gå tillbaka till rötterna och leva ett enkelt liv, men det hektiska tempot i Los Angeles och konkurrensen i musikbranschen gjorde att det knappast var möjligt.

Plattans enda cover är Git It On Brother (Git In Line Brother), som ursprungligen gjordes av Flatt & Scruggs. Dillard & Clark följer i princip originalet till punkt och pricka.

Gene Clark & Doug Dillard
Photo: Homer Earl Dillard
Visst står Gene Clark för de flesta visionerna, men utan det läckra banjospelet och övriga samspelta musiker hade resultatet förstås inte blivit så bra som det blev. Det gladlynta instrumentet skapar också en effektfull kontrast till Clarks ofta dystra texter. Gene betraktade ändå Dillard & Clark som ett band och inte som en duo med kompmusiker.

Man kan tro att det är Doug Dillard som spelar banjo, men enligt Bernie Leadon är det han själv som trakterar instrumentet, förutom på With Care from Someone och Git It On Brother (Git In Line Brother).

Jag tror att den första remastrade CD-utgåvan med bonusmaterial [Edsel] dök upp 2006. Bonusmaterialet består av de singlar som gruppen gav ut mellan debutalbumet och uppföljaren (se mer nedan). Återutgivningen på Sundazed [2011] har säkert utmärkt ljud men saknar extraspår.

På tal om bonus eller outtakes, så spelade Dillard & Clark in Bonapart’s Retreat, baserad på Pee Wee Kings inspelning från 1949, men melodin ratades och har fortfarande inte getts ut.

Gene Clark - Train Leaves Here This Mornin'För att ytterligare lansera LP:n släpptes Train Leaves Here This Mornin’ på singel. Hitlisteplaceringen lyste dock med sin frånvaro. (Gruppens tre första singlar är faktiskt krediterade Doug Dillard & Gene Clark.)

Trots att The Fantastic Expedition of Dillard & Clark känns som ett högst tillfredsställande koncentrat och fick bra kritik, sålde plattan dåligt. Långt senare skulle Gene sarkastiskt kommentera försäljningsfiaskot: ”What do you do with contemporary bluegrass in 1968?”

Med en oklanderlig platta i ryggen – Chris Hillman har sagt att den var bättre än allt som hans eget band The Flying Burrito Brothers spelade in – och framstående musiker med ganska lång scenvana, borde Dillard & Clark ha tagit livepubliken med storm. Visserligen var musikerna skickliga på scen när de ville, men gruppen saknade disciplin. De repeterade sällan och var allmänt ofokuserade; man brydde sig till exempel inte om att skriva en låtlista inför konserter.

Inför scendebuten på hippa Troubadour passade Doug och Gene på att ta in bränsle och ta en tripp på en restaurang bredvid klubben. Ensemblen gjorde förstås fiasko men skulle komma att göra bättre konserter under de kommande dagarna. Som vanligt ville dock inte Gene Clark turnera, men gruppen kom ändå att göra en turné på amerikanska kontinenten.

Dillard & Clark återvände till inspelningslokalen för att spela in Lyin’ Down the Middle på nytt och en cover på inte helt okända Don’t Be Cruel. De släpptes på singel i februari.

Den lyhörda produktionen, liksom det korta men slagkraftiga pianosolot, skänker fräschör åt melodin till Lyin’ Down the Middle. Däremot får man en fadd smak i munnen efter den meningslösa tagningen av Don’t Be Cruel.

Inför förberedelsen till uppföljaren passade man på att byta ut några mannar. Både Michael Clarke och Don Beck hade tröttnat. Jon Corneal, före detta The International Submarine Band, ersatte Michael Clarke, som valde att bli en del av The Flying Burrito Brothers.

Samtidigt hade Doug Dillard nyligen blivit ihop med Donna Washburn. Hon var dock inte nöjd med att bara vara flickvän utan ville också bli en del av teamet. Även om det teoretiskt sett doftar lite Yoko Ono om Washburn, skulle hon bli en injektion, främst på harmonisidan, och man måste berömma hennes vokala insatser på bandets låtar.

Bernie Leadon kände sig dock undanskuffad och bestämde sig också för att sluta, vilket ställde ännu större krav på Gene Clark att leverera kompositioner.

Något senare blev fiolvirtuosen Byron Berline medlem.

Gene Clark - Why Not Your BabyDet var nu som gruppen upplevde en av sina bästa stunder; Gene Clarks Why Not Your Baby, som tillsammans med The Radio Song gavs ut på singel i juni. Why Not Your Baby, som kännetecknas av en eterisk och direktverkande melodi, når sin höjdpunkt under solot, där ”Wall of Strings” ljuder över nejden.

Trots denna dubbelsidiga dynamit floppade singeln, liksom de två föregående 45-varvarna hade gjort. Gene Clark hade all anledning att känna sig besviken på musikbranschen.

Så här många år senare verkar det ofattbart att Dillard & Clark inte blev mer framgångsrika, trots att ambitionerna kunde ha varit högre. Det hade nämligen hänt en hel del under 1968–1969 som talade till gruppens fördel. De psykedeliska utsvävningarna och haschdimmorna från 1967 hade lagt sig och 1968 skulle bli den mer jordnära musikens comeback.

The Band fortsatte att nå en allt större publik och Creedence Clearwater Revival blev en av de mest framgångsrika grupperna i världen under ett par år. Johnny Cash gjorde hejdundrande comeback på listorna och tog TV-publiken med storm med The Johnny Cash Show. Även Bob Dylan, som för övrigt var en av de första gästartisterna i Cashs show, hoppade på countrytåget med LP:n Nashville Skyline. För att inte nämna Crosby, Stills & Nashs entré på scen, sommaren 1969.

Ändå brydde sig ingen eller få om Dillard & Clark eller The Flying Burrito Brothers. Men Dillard & Clark var kanske för jordnära – för mycket banjo och bluegrass.

I februari 1969 erhöll dock Gene Clark positiva nyheter, när The Turtles nådde sjätte plats på Billboards singellista med Genes och Roger McGuinns You Showed Me, producerad av Chip Douglas.

Under denna tid fick Gene Clark ett överraskande besök. David Clark hade nämligen beslutat att ta sig till Kalifornien för att hälsa på sin berömda storebror. Efter en strapatsliknande resa fick han äntligen träffa Gene.

Gene ClarkDavid skulle tillbringa några veckor tillsammans med sitt äldre syskon och få träffa flera berömdheter, inklusive Bob Dylan. Men han blev också chockerad över att brodern aldrig unnade sig tid till att vila. I stället kunde han arbeta med tre låtar samtidigt hela dagen och natten och därefter åka till studion.

Det var inte bara ett par mannar som byttes ut, utan Dillard & Clark ändrade också musikalisk inriktning. Den första tanken var att bandet skulle bli mer elektriskt, men efter att Berline blivit en viktig musiker i gänget drog man sig mer mot bluegrassgenren. Det var kanske inte så underligt eftersom Doug Dillard spelade banjo.

Inspelningarna till uppföljaren initierades med en version av Don Renos och Red Smileys Wall Around Your Heart, men låten stannade i gömmorna i nästan trettio år innan den dök uppFlying High. Det gäller också gruppens tolkning av Bill Brownings Dark Hollow, som bör vara inspelad ungefär samtidigt.

Det finns egentligen inget att invända mot Dillard & Clarks sätt att ta sig an Wall Around Your Heart, men enligt mig har Chris Hillman gett ut den definitiva versionen.

Under arbetet med nästa album kände sig Gene ofta kluven inför de nya musikaliska vindarna. Han hade försökt skriva nya sånger, men få av dem passade det nya konceptet eftersom bluegrass-influenserna blev mer framträdande. Gene var inte nöjd med situationen men ville samtidigt att Doug skulle få en större roll.

I september 1969 släpptes ändå albumet Through the Morning Through the Night.

När den förväntansfulla lyssnaren studerar innehållet infinner sig viss oro. Plattan innehåller nämligen bara fyra egna kompositioner och har ett coverurval, bestående av så skilda spår som Don’t Let Me Down (The Beatles) och Roll In My Sweet Baby’s Arms (traditionell melodi men först förevigad av Lester Flatt, Earl Scruggs and The Foggy Mountain Boys).

Dillard & Clark - Don't Let Me DownMed Gene i förarsätet, uppbackad av eminenta musiker, lyckas Dillard & Clark till och med överträffa The Beatles original. Don’t Let Me Down skulle bli gruppens fjärde och sista singel, men som vanligt fick de kalla handen av skivköparna.

Titelspåret Through the Morning, Through the Night framstår som ännu en rofylld, bedårande och engagerande låt, men den vill inte lyfta riktigt! Samma formel används på Polly, som dock höjer sig ett snäpp när titeln sjungs och som dessutom har ett anslående gitarrsound.

Missförstå mig inte, för det är sånger som jag lyssnat på flera gånger med välbehag och som hade förgyllt de flesta album. Men de når inte upp till fulländade lovsånger som The Radio Song, Something’s Wrong och Why Not Your Baby, trots att Donna Washburn nästan har fått samma betydelsefulla roll för gruppen som Emmylou Harris skulle få för Gram Parsons några år senare.

Som tur är finns det musiker som är mer lyhörda än undertecknad och 2007 skulle Through the Morning, Through the Night och Polly gå en ny vår till mötes, när Robert Plant och Alison Krauss spelade in dem till succéalbumet Raising Sand.

Genes självbiografiska Kansas City Southern är något så ovanligt som en rockig och ganska lättsam Gene Clark-produkt musikaliskt sett. Den har också en durkdriven bakgrund och Kansas City Southern kunde ha blivit något av en signatur för en säljande artist. Sju år senare gjorde Gene för övrigt en nyinspelning, som jag återkommer till i del fem.

Corner Street Bar är en av få plumpar i protokollet i Gene Clarks minst sagt respektingivande katalog. Man undrar om han råkade lyssna på en skral jazzlåt från tjugotalet på fyllan och därefter tog en taxi för att spela in något i samma stil …

Gene Clark - Through The Morning Through The NightÖvriga fem spår är covers; No Longer a Sweetheart Of Mine (Don Reno och Red Smiley), Rocky Top (Osborne Brothers), So Sad (The Everly Brothers), Four Walls (Jim Reeves) samt traditionella I Bowed My Head and Cried Holy.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om covervalen – de tillför inte något jämfört med originalen utan håller sig i en relativt strömlinjeformad fil. Undantaget är konstellationens sällsamma version av So Sad, som Gene Clark borde fått patent på.

Through the Morning Through the Night har bara släppts på CD två gånger. Första remasterutgåvan kom ut 2002 [Edsel].

Om man inte anser det mödan värt, eftersom albumet lämnar en del övrigt att önska, finns en lösning på problemet eftersom Beat Goes On har gett ut båda skivorna på en remastrad CD [2011]. Den innehåller dessutom de tre bonusspåren från The Fantastic Expedition of Dillard & Clark.

Det finns sannolikt fler inspelningar med teamet, men de förstördes i en brand 2008. (Jag kommer att återvända till ämnet i del fyra.)

Hur som helst började nu Gene Clark att tröttna på gänget, efter att ha fått mindre och mindre att säga till om, och när vår vän tappar sugen går han som bekant alltid vidare.

Vi går också vidare och fortsätter berättelsen i del fyra.


 

 
Tack till Kai Clark, John Delgatto (Sierra Records) och Echoes Newsletters för lån av fotografier.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

1 Comment

  1. Tack! Följer Gene Clark historien. Jättebra även om jag läst så mycket för i artiklar och bokform.
    Tänkte på att ni borde sända ut ett mail till alla som ni har i ert adress register (mail register).
    Känner fler inklusive mig själv som inte får något utskick trots att vi lämnat uppgifter.
    Vill ju bara sprida era fina skriverier…..inget annat.
    Bästa Michael

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.