Peter Thulin – LARM i mitt hjärta

Peter Thulin – LARM i mitt hjärta

PopDiggers fortsätter sin djupdykning i musiktidningen LARMs historia med att intervjua Peter Thulin, ägare av och frontfigur för skivaffären Musik och Konst – en av Malmös kvarvarande sambandscentraler för musik. Peter var på mer än ett sätt djupt insyltad i LARM. Inte bara i PostorderLARM, utan också i den skivutgivning som musiktidningen lade grunden till.

I den här intervjun får vi ta del av Peter Thulins minnen från mitten av 1970-talet till början av 1980-talet; om hans upplevelse av musiktidningens formativa år, persongalleriet kring PostorderLARM och om LARM Records som gav ut tre sju-tummare för att lansera Linus, Problem respektive Wilmer X. Ett givet komplement till Staffans Soldings Att skapa LARM – ett rockfanzine som frälste Sverige och Kalle Oldby minns mer och mer av LARM… Intervjun avslutas med att Peter berättar om vilka grupper och låtar som är hans favoriter just nu, vilket visar sig vara en hel del.

PopDiggers: Hur började din relation till musiktidningen LARM?

Peter Thulin: Det fanns ett ställe i mitten av 1970-talet här i Malmö vid Gustav Adolfs Torg som hette Stereo Music Center och de sålde cut-outskivor som jag plöjde igenom då och då. Skivorna kom på container från USA via de synnerligen suspekta bröderna Assarsson – de så kallade ”LP-miljonärerna”. Stereo Music Center fanns på flera ställen i stan, men den största affären på Gustav Adolfs Torg hade en kista med singlar längst in i butiken. Ryktet hade gått att Legendary Stardust Cowboys Mercury-singel Paralyzed fanns till försäljning och jag gick dit för att leta efter den. Och då stod där redan någon och rotade. Det var Lennart Persson. Det var så vi träffades. Han hittade sitt exemplar och jag hittade mitt.

Men detta möte innebar inte att jag fick någon direkt förbindelse med musiktidningen LARM, utan istället kom jag i kontakt med LARM genom Staffan Solding som var kund hos musikaffären Musik och Konst där jag har jobbade. Jag hade nämligen börjat ta hem reggae-plattor och afrikanska skivor. Reggae-skivorna kom från England och för de afrikanska plattorna hittade jag en ingång i Electra som distribuerade Decca. Längst bak i Decca-katalogen fanns en kategori som de kallade ”West Africa” – i den ingick ett underbolag med kontor i Lagos, Nigeria, som i sin tur hade flera skivmärken. Jag beställde gamla original genom dem. Det var helt nytt. Och när skivorna kom in, så var det bara att ringa Peps, Bosse Skoglund och Rolf Alm och alla dom, så kom dom in och dammsög. Det gällde även reggae-plattorna – som Staffan Solding också var intresserad av.

PD: En tidig introduktion av afrikansk och jamaicansk musik i Sverige, alltså. När började du jobba för Musik och Konst, mer exakt?

Samlarn
Samlarn kom som bilaga med vissa nummer av LARM. I den kunde privatpersoner sätta in radannonser för att köpa, sälja eller byta musikrelaterade grejor; skivor, böcker och tidningar.
PT: Affären öppnades 1968 av konstnärsparet Maj och Gösta Stentoft. I och med att jag extrajobbade vägg i vägg på Tempo sedan 1972, frågade de först om jag ville jobba extra på lördagar. Och sen, 1974 eller 1975, precis när jag gjort lumpen och när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra, ringde de och frågade om jag ville jobba där fast – med löfte om att de inte skulle hålla på så värst länge till. Det var så mitt letande efter ny musik började. På den tiden höll Musik och Konst mycket på med musik för invandrare från Jugoslavien och Ungern, den typen av skivor. Men det var ju inte riktigt vad jag ville syssla med. Det var då jag började bredda sortimentet med reggae-importer från England.

I den vevan berättade Staffan Solding om LARM. Han tyckte att kunde bidra på något vis, även om jag absolut inte är bra på att skriva eftersom jag är dyslektiker. Men jag var beredd att hjälpa till på andra sätt. Genom att packa tidningar, leta upp bilder, lägga upp ”bäst nu”-listor och vara med på redaktionsmöten.

Sen dröjde det inte länge innan idén med PostorderLARM kom. Det började med de första Stiff– och Chiswick-singlarna. Lagret hade jag i en bokhylla i min etta på Mellanheden. Större än så var det inte från början.

Jag tror att jag kom med LARM-gänget när det andra numret precis var färdigt, 1976. I den vevan flyttade jag till Bergsgatan. Efter ett tag hade jag ett helt rum fullt med skivor från England, Nederländerna och Frankrike med hjälp av Skydog, Dynamo och även en del från USA och Grekland. Vi arbetade upp en ganska diger katalog till slut. Jag hade god hjälp av Lennart, för han hade fingertoppskänsla för vad vi skulle ta hem.

Vi hade en del riktiga storsäljare. Vi sålde främst till LARM-prenumeranter, som fick listan med den oregelbundna utgivningen av tidningen och sen så skickade vi ut lite listor separat också.

PD: Vad hade ni för distributörer då?

Television ‎– Little Johnny JewelPT: En hel del. Dynamo, som hade rötterna i Nederländerna, var en av dem, men de hade något kontor i London. Vi tog in jättemycket genom Dynamo, till exempel Little Johnny Jewel med Television. Jag tror att vi sålde 200 exemplar av den. Den tog slut ganska fort, men eftersom dess vinyl var ganska skör, skickade vi ut bitar av singeln på skoj till dom som beställde för sent med kommentaren att efterfrågan hade varit så stor att vi var tvungna att dela upp singeln i flera bitar. Skämtet uppskattades inte av alla.

Av han som låg bakom Skydog i Frankrike, Marc Zermati, fick vi bland annat Cocksucker Blues med Stones. Den tror jag att vi också sålde 200 exemplar av. Skydog hade också sju- och tolvtummare med Flamin’ Groovies – och så hittade vi lite udda grejor med Groovies på United Artists. Och Nick Lowes två japanska Bay City Rollers-singlar och den holländska EP:n med alla fyra låtarna.

PD: Var det först och främst Skandinavien som ni sålde till?

PT: Ja, huvudsakligen Sverige, egentligen. Lite till Danmark och Norge också, men inte så mycket till Finland, faktiskt.

PD: Du måste ha träffat en hel del originella personer under den här tiden?

PT: Ja, du. Första gången som jag och Lennart var i London 1977, jagade vi skivor på dagarna, sen käkade vi och gick vi på spelningar på kvällen. I regel var Ted Carroll från skivaffären Rock On med. Kvällarna brukade sluta med att vi var och röjde i hans skivlager. Sen blev det taxi till hotellet vid tre, halvfyra-tiden på natten.

PD: Ja, i den affären har man varit inne några gånger.

PT: Stampat jordgolv. Liten kompakt affär. Och du skulle sett stegen ner till källaren – inte att leka med. Ted Carroll var en mycket speciell person. Han var busschaufför i Dublin när han blev ombedd att hjälpa till när Phil Lynott fick fart på Thin Lizzy. Så det första Ted fick göra när han kom till London var att packa ner en souvenirflaska whisky till varje Whiskey in the Jar-singel som skickades ut som reklam till DJs och radiofolk.

Ted Carroll
Ted Carroll granskar Radio Stars ‎– Songs For Swinging Lovers.
Sen blev han road manager för Thin Lizzy och var med på deras turnéer. Alla pengar som han tjänade gick till skivinköp för han var en hängiven skivsamlare – även som busschaufför i Dublin. Och sen öppnade han ett litet kyffe på en sidogata till Portobello Road där han sålde skivor på lördagar. Efter ett tag så tröttnade han på det där.

När Ted Carroll var med Thin Lizzy på turné i USA dammsög han alla småställen på skivor och när de var i Gibraltar lär han ha köpt en hel skivaffär där av ett gammalt engelskt par som hade spanska och portugisiska pressningar med omslag som många inte hade sett tidigare.

Med alla skivorna som han hade köpt, slog han ihop sig med en kille som hette Roger Armstrong och startade Rock On och sedermera Chiswick/Ace Records. Rock On blev förebild för Musik och Konst. Affären skulle ha mycket på väggarna. Anledningen till att vi la in ett svart plastgolv var att det skulle påminna om Rock Ons stampade jordgolv.

PD: Höll ni kontakten med Rock On?

PT: Oh ja. Vi bytte skivor. Vi skickade sådana som hade speciella svenska omslag och så fick vi andra skivor av dem i retur. Keith Richards Run, Rudolph Run, som var svår att få tag i med bildomslag i England, skickade vi i hundratal till dem. Liksom Sex Pistols EMI-singel Anarchy in the UK med det svarta omslaget – som försvann snabbt från de engelska skivdiskarna.

Det finns förresten en underbar historia om när Julius Platthandel i Lund beställde fem exemplar av Anarchy in the UK från England, så skickade distributören 500 istället. Julius blev helt förfärad och skickade genast tillbaka 495 ex till distributörens stora glädje, för då hade den hunnit dras in.

PD: Hur var dom som höll i Skydog då?

Skydog
Skydog records & other services . . . The lost note that strings the facts together again.
PT: Skydog hade ju sedan i början av 1970-talet gett ut skivor med bland andra Iggy & The Stooges (Metallic KO), Velvet Underground och Flamin’ Groovies. Inte helt legalt, kan tilläggas. Vi träffade tidigare nämnde Marcel Zermati i Malmö när han jobbade som tour manager för det franska bandet Dogs. Då han presenterade sig, berättade han att han hamnat bakom galler för att ha gett ut piratskivorna på Skydog. Och verkade vara jättestolt över det! När jag sen påpekade att det var synnerligen olämpligt att turnébussen stod parkerad på ett övergångsställe, sa han på bruten engelska: ”Dönt you nö me? I äm jöst löking for tröbel!” Och så var det inte så mycket mer med det – han flyttade inte bussen.

Dogs rykte lever förresten vidare med Klippanbandet Legendary Lovers som tog sitt namn efter titeln på ett av Dogs album.

PD: Och holländarna då?

PT: Dynamo/Dynamite langade som sagt skivor från London till oss. Men kontakten var sparsam. Ibland ville de ha betalt två gånger för skivorna. Och de var riktigt svåra att få tag på. Vi ringde hur många telefonsamtal som helst. Och sen, helt plötsligt, var de back in business igen. Det var lite suspekt. Lennart och jag letade efter deras kontor i Londons skummare kvarter, men kom aldrig längre än till entrédörrens ringklocka. Vi fick ibland lådvis med singlar som inte passade in i PostorderLARMs profil istället för det som vi hade beställt – till exempel The Residents och sådant.

PD: Det måste ha varit ett styvt jobb att packa alla skivpaket som ni skickade ut via PostorderLARM?

PT: Ja, och det gällde att hålla huvudet kallt. Jag har en bra historia om det. Vi hade som sagt en hel del att paketera och vid ett arbetsmöte hemma hos mig skulle vi packa försändelser. Två personer, som jag av barmhärtighet inte ska nämna namnen på, fick som uppgift att hjälpa Thomas Jarlvik och mig med att plocka ut skivor till rätt adressat med hjälp av beställningarna som kunderna hade gjort. Efter ett långt tag kom de med en hel hög som de packat. Vi frågade ”Men var är beställningarna”? De svarade glatt att de låg ju i paketen… Paketen var snyggt och pedantiskt igenklistrade. Så kunde det gå till.

PD: Försäljningen via PostorderLARM måste väl ha genererat någon form av pengaflöde?

Linus
Linus. Foto: Thomas Jarlvik.
PT: Ja, det stämmer att vi fick in en del på postorderförsäljningen och vi tyckte att vi skulle använda pengarna på något bra sätt. Det var så grundplåten till tre LARM-skivorna kunde läggas.

Vi började med Linus (Karl Gebhardt/Kal X. Blue), via Uffe Lindqvist som hade träffat Linus där uppe i Stockholm. Linus var en intressant person. Han hade ju upplevt hela hippie-eran på plats och haft ett band där Bill Payne [som senare bildade Little Feat tillsammans med Lowell George; PopDiggers anmärkning] var med i – Something Wild. De låg på en etikett som hette Psychedlic Records. Linus kunde verkligen berätta historier – han hade ju träffat alla.

Förutom den första singeln, Trippin Out/She’s Kinda Weird, hade de gjort en inspelning till: She’s Got Hole in her Soul – vilket inte hindrade dem från att sjunga ”She’s Got Soul in Her Hole” på scen. Den fanns på acetat i några exemplar och jag fick ett ex av Linus i den vevan. Jag kom bra överens med honom, men han bråkade med många andra.

Vi spelade in de fyra låtarna till EP:n hos Dan Tillberg på Bellatrixstudion vid Värnhem i Malmö med bra musiker och gjorde ett fint omslag som vi blev väldigt nöjda med.

Problem
Problem på Dad’s Dancehall i Malmö, 1978. Foto: Thomas Jarlvik.
Sen kom Problem. Lennart Persson var kompis med Stefan Ahlqvist och jag med Håkan Olsson, vilket gjorde det självklart att detta blev vårt nästa släpp.

Vi tyckte att Problem gjorde väldigt bra garagerock med svenska texter, vilket var ovanligt vid den tiden. Även denna inspelning blev en EP som gjordes hos Dan Tillberg.

Och därefter singeln med Wilmer X. Inspelningen kom till helt på mitt eget initiativ. När vi spelade in hos Tillberg fick vi betala rätt mycket för studiotiden. Att istället åka till Klippan-studion Bombadill och spela in Wilmer X blev betydligt billigare. Jag tror det kostade 500 spänn, eller något sådant, för en hel dag.

Trummisen Jörgen Stridh jobbade på en MC-firma i Malmö. Han hade inget körkort, men körde ändå. Jag fick sitta i framsätet och agera som körlärare under övningskörningen till Klippan i deras servicebil med de övriga bandmedlemmarna där bak bland verktygen. När vi kom dit, och det var precis innan jul, kommer jag ihåg att Pål Spektrum drack kaffe ur en termos med en tomte på. De satte upp sina grejor i studion och en liten kille hjälpte till att sätta upp och micka trummorna – det visade sig att det var Sticky Bomb [som sedermera skulle skaka sig hela vägen in i Wilmer X; PopDiggers anmärkning]. Vi spelade in de två låtarna, men när de sen skulle mixas, insåg jag min begränsning. Det var Lennart Persson som slutligen var med och mixade med Pål. Resultatet blev till slut Sov Min Älskling/Säj, Din Mamma och Din Pappa.

Various Artists - Rockums
En enkelriktad samlingsskiva.
Wilmer X hade samtidigt blivit inbjudna att vara med på en samlingsskiva med ny Malmö-rock som Almathea höll på att sätta samman under namnet ”Rockum” – med ”Rockumskranen” på omslaget. Vi sa om ni är med på den samlingsskivan så ger vi inte ut singeln. Och de avstod, vilket de har tackat oss för. Rockum lämnade för övrigt inget större avtryck till eftervärlden.

LARM-singeln gav vi ut via Svenska Popfabriken som hade distributionsavtal med MNW/SAM eftersom det var lite bökigt att sälja de 1 000 exemplaren som gjordes av de två tidigare LARM-skivorna, för det gjordes nästan bara genom PostorderLARM.

Jag kommer ihåg att vi med spänning väntade på release-bladen från MNW/SAM när vi visste att plattan skulle släppas. Men när vi fick release-bladen visade sig att utrymmet var helt tomt där presentationen av singeln med Wilmer X skulle vara. Vi tog kontakt med SAM och undrade vad som hänt. Jo, då tyckte de att singeln var alltför kommersiell, så de ville inte släppa den. Sov Min Älskling är ju egentligen en omstuvad Jimmy Reed-låt som de inte tyckte passade in i deras katalog. Då agerade Pål Spektrum – han var liksom stenhård – så att den släpptes till slut, även om det satt långt inne. Ett par år senare blev Wilmer X ett av MNW:s flaggskepp.

Wilmer X
Alternativ omslagsbild till Wilmer X första singel. Foto: Thomas Jarlvik.
När första LPn med Wilmer X släpptes på Svenska Popfabriken, så spelade de på Musik och Konst och det var fantastiskt mycket folk. Långt ut på gatan. Detta var en lördag, men plattan skulle egentligen släppas först påföljande måndag.

På måndan ringer en förbannad försäljare från Domus’ skivavdelning i Malmö upp till MNW och frågar varför Domus inte hade fått den, när Musik och Konst hade den? Då kommer Pål Spektrum in i bilden och svarar att ”I överenskommelsen står det att Musik och Konst ska ha första tjing – har du inte läst det?”.

PD: I och med dessa tre skivsläpp var LARM Records saga all, men det kom väl i och för sig en flexi med LARM nummer 17 (The Remains: Talkin’ ’Bout You). Och PostorderLARM varade inte heller hur länge som helst?

PT: Vi höll väl på med PostorderLARM en bit in på 80-talet. När Lennart började på Musik och Konst anammade vi idén att vi skulle ha en postorderlista som utgick från affären. Eftersom jag fick barn, så fick vi också evakuera skivlagret som jag hade hemma. Man kan därför säga att Musik och Konst gradvis tog över LARMs postorderkunder. Och det var ingen som hade några åsikter om det.

PD: Nu har det gått drygt 50 år sedan Legendary Stardust Cowboy gav ut Paralyzed, och det är väl i runda slängar också så lång erfarenhet som du har av intensivt musiklyssnande. Med tanke på det, skulle det vara intressant för PopDiggers läsare att få ta del av vad du lyssnar på för tillfället.

Och det visade sig vara en hel cocktail av skilda stilar från olika tidsåldrar. Håll tillgodo och i hatten!

PT: Närmast skivspelaren just nu är: Promised Land Sounds debut-LP från 2013, här inledningsspåret The Storm; Country Joe And The Fish, Electric Music For The Mind And Body, också den en debutskiva, men från 1967, Superbird; The Easybeats: Friday On My Mind, en klassisk singel från 1966; Ronnie Lane and Slim Chance: At the BBC, en relativt nysläppt dubbel LP inspelad 1973–1976, här Roll On Babe från 1974; Naomi Shelton And The Gospel Queens, singeln What Have You Done? från Daptone-albumet What Have You Done, My Brother? (2009).

Också lite nya grejor, från 2019, som: Sea Gets Hotter från senaste albumet av Durand Jones and the Indications; den nyutkomna samlingen The Time For Peace Is Now, som får representeras av gruppen The Fantastic Shadows med A Time For Peace; svenskarna Honeyboy Slim & The Bad Habits Who Put The Jinxtitellåten från deras senaste album; Jake Xerxes Fussell med The River St. Johns från Out Of Sight.

Kevin Coyne med Marlene som en av låtarna från albumet Marjory Razorblade (1973); Bobbie Gentrys album The Delta Sweete (1968), till exempel Okolona River Bottom Band. Hon har ju kopplingar till Jim Ford, vars album Harlan County (1969) ständigt rekommenderas, här titel-låten; Hold On med Alabama Shakes från albumet Boys Or Girls (2012); Green On Reds Here Comes The Snakes från 1989 – kolla in D. T. Blues; Madness: Another Version Of Me från Can’t Touch Us Now (2016).

Och minst en instrumentalare om dagen, varför inte The Ventures med The Bat från deras album In Space (1964); vidare The Surfing Magazines s/t med New Day (2017); The Replacements med Alex Chilton från Pleased To Meet Me (1987) samt NATURLIGTVIS högst densamme med Hey! Little Child – en engelsk singelframsida tagen från Like Flies On Sherbert (1979).

PD: Tack, Peter för att du bjöd på din tid och tack Thomas Jarlvik för fotona.

Peter Thulin
Peter Thulin med Robert Johnson-bysten. (Bysten till höger.)

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.