Fuzz som i fuzz guitar och furious som i garage rock. Efter ett tjugotal artiklar om mjäkiga popartister och gapiga soulsångare, är det hög tid för Olofssons Lost Treasures att ta tidsmaskinen till distortionens förunderliga värld och bli hänförd av många vilda, obskyra eller bara nödvändiga garagerocklåtar. Det är alltså dags för en ny special, eftersom det gått mer än en månad sedan Kind(a) Kinks.
Fyrtio år efter att jag köpte återutgåvan av Nuggets The Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965–1968 är jag fortfarande lika fascinerad över att flera relativt vilda och monotona låtar kunde bli stora hits på Billboards singellista.
Några anmärkningsvärda exempel är The Castaways, Syndicate Of Sound, The Standells, ? (Question Mark) & The Mysterians, The Music Machine, The Electric Prunes och The Blues Magoos. Då ska man dessutom veta att både The Castaways och The Music Machines singlar, liksom många andra hitlåtar från samma decennium, gavs ut på småbolag.
Nämnas bör också Paul Revere & The Raiders, vars vildsinta låtar Just Like Me och Hungry blev stora hits.
Inget ont om gruppens mest kända låt från denna period, men den är lite för poppig för att platsa. Jag har inga tankar på att göra reklam för droger, men antidroglåtar och garagerock fungerar lika bra tillsammans som bröderna i en ökänd grupp.
Det känns smått osannolikt att se dem framföra blues- och garagerockinspirerade albumspåret Get It On inför hysteriska tonårstjejer i TV-showen Where The Action Is.
Hade det inte varit för de löjliga uniformerna (plus andra groteska scenkläder som medlemmarna använde fram till 1968–1969) och töntiga dansstegen, hade Paul Revere & The Raiders varit medlemmar i Rock And Roll Hall Of Fame för längesedan.
Prototypen för den kanske mest perfekta, om inte den bästa, garagerocklåten lyder som följer: slagkraftigt eller provocerande gruppnamn; fräck titel; texter om opålitliga kvinnor eller om att vägra anpassa sig; sångare med kaxig attityd; förvrängt gitarrljud samt rasslande tamburin.
Fuzz & Furious syfte är dock inte att presentera oljud som självändamål, utan låtarna måste utmärka sig på andra sätt. Ett exempel på just oljud som självändamål är denna grupp (även om låten är ganska fräck), men jag lär få mothugg av deras fans.
Det är svårt att hitta något mer vitalt än dessa snorungar, som redan innan tonåren var passé hade skrivit texter om fruntimmer som ständigt svek; texter som handlade om att aldrig lyda auktoriteter eller slå dank. Så småningom tvingades många av de uttjänta musikerna ändå klippa håret och skaffa sig ett jobb.
Jag blir också trollbunden över alla skivetiketter från mängder av småbolag, där informationen i en del fall är mycket knapphändig. För det är i denna undervegetation som den musikaliska växtligheten frodas som mest.
Jag ska förstås inte skriva en lång artikel om genren utan nöjer mig med att presentera ett tjugofemtal personliga favoriter. Å andra sidan har det väl getts ut sisådär 758 olika samlingar sedan Pebbles-serien banade väg 1979. Det finns dessutom hur många garagerocklåtar som helst på YouTube, så frågan är om det över huvud taget går att hitta obskyra låtar i genren.
Jag är heller inte någon stor expert på garagerock, som har koll på varenda skivbolag som fanns ute i bushen. Jag köpte de tio första volymerna av Pebbles, plus en del andra samlingar, men tappade delvis intresset när kvantiteten segrade över kvaliteten. Jag hoppas dock att läsare som har ”normala” kunskaper i genren finner en hel del guldkorn i Fuzz & Furious.
Jag har alltså valt att använda termen ”garagerock”, trots att uttrycket inte ens förekom under genrens storhetstid. Men för mig fungerar också benämningarna ”garagepunk” och ”sextiotalspunk”.
En del av nedanstående grupper gav förstås ut fler bra låtar än de som jag nämner, men faktum är att närmare hälften av dem som förekommer i artikeln bara gjorde en skiva.
Vi inleder botaniseringen i distortionens förunderliga värld med en arg ung man och hans jeremiader, som att döma av den instrumentella meteorsvärmen och harang av klagan, snarare borde ha hetat Angry Guy – eller Angry Kid. Han påminner nämligen mer om en kinkig femåring, som just fått reda på att det inte blir något lördagsgodis. Men medan Art dunkar huvudet i klagomuren, fortsätter tonerna att skengaloppera.
Jag har aldrig sett en officiell utgåva på Where You Gonna Go, så frågan är hur många exemplar som kom ut i handeln.
Skivbolaget Valiant hade bara några månader tidigare fått en jättehit med rar harmonipop, så man kan inte klaga på deras musikaliska bredd.
Varför inte spänna vidare på Valiant och gå en gyllene medelväg mellan vilt och vackert, genom att presentera en mycket välproducerad låt med en blivande stjärna.
Tänk om alla flådiga soulsångare, som Wilson Pickett, hade haft vett att omge sig med gitarrister som sov med fuzzboxen under huvudkudden. Då hade (musik)världen sett mycket trevligare ut, för den här outgivna versionen får både Pickett och slynglarna från Sveriges tredje största stad att låta som välkammade söndagsskolegossar.
Ibland går det alltså en snäv gräns mellan garagerock och soul, vilket gruppen Oscar & The Majestics åskådliggör. Ni som uppskattar denna relativt stora hit från slutet av 1967, kommer förhoppningsvis att falla för Oscar och hans mannar.
Det finns också tillfällen när musiken kryssar mellan garagerock och rhythm ’n’ blues. Högoktaniga Jump, Jive And Harmonize känns som en knockout i första ronden.
Jag har skrivit om Thee Midniters tidigare – en grupp med stort musikaliskt omfång.
Det skadade inte att skaffa sig ett fräckt namn om man ville spela garagerock. Visst, att kalla sig The Pirates är väl inte det mest fantasifulla valet, men namnet antyder i alla fall att harmonipop inte står på menyn. Jag undrar dock vad Mose Allison hade tyckt om piraternas inspelning …
Fuzzgitarr bör vara huvudrätt om man vill få en kulinarisk upplevelse, men tidvis kan jag nöja mig med att inmundiga andra instrument. Orgel i all ära men i detta fall är det nog trumsoundet – så kallat ”Wall of Echo” – som kittlar smaklökarna bäst. Jag är också fascinerad av sångarens förmåga att kunna spotta ur sig orden. Försök själva sjunga ”meet my little sweety in the night time” plus övriga ord som omger refrängen i samma hastighet utan att slå knut på tungan …
En annan grupp som förstod att vägen till ett garagerockfans hjärta kan gå via ett fräckt trumsound var The Ryells Combo. Visserligen låter As Long As You Want It mer som en snällare variant av denna stora hit men hav förtröstan och vänta tills gitarrsolot.
Efter denna mjuklandning är det dags att återvända till de riktiga tungviktarna. Jag undrar dock om medlemmarna ville undvika hitlistorna när de valde gruppnamn. De tänjde ytterligare på temat när skivbolaget döptes till Grave.
Harmoni och finess lyser också med sin frånvaro på nästa orgie i oljud. Som någon mycket riktigt påpekar lånar gruppen både från en rockklassiker och denna stora soulhit.
Ni som anser att noise annoys bör hoppa över denna rara singel. Här finns inte ens något som sticker ut – det är mer ett exempel på oljud som självändamål – men jag faller ändå till föga!
Ordet ”rar” syftar på att spekulanter kanske får punga ut med en månadslön för ett exemplar. Det lär finnas högst fem stycken och singeln har sålts för närmare 4000 dollar! Läs gärna kommentarerna i anslutning till videon, bland annat från sångarens dotter.
Nästa grupp, som valde namnet för att de ville inleda biografierna i framtida rocklexikon, står för en av klassikerna i genren, även om låten innehåller vissa psykedeliska moment. Med sin domedagsröst förmedlar sångaren känslan att världen håller på att gå under och färden mot apokalyps blir alltmer intensiv efter hand.
I’m Higher Than I’m Down är nog en av de mer kända alsterna bland garagerockfans i denna genomgång, men jag måste ändå inkludera detta mästerverk för er som ännu inte har hört det.
Don’t Want Your Lovin’, framförd av en annan obskyr grupp, förmedlar i viss mån samma undergångsstämning. Som om något ödesdigert – eller skräckinjagande – väntar runt hörnet, samtidigt som ännu en kverulerande sångare uttrycker sin besvikelse över det täcka könet.
Vi fortsätter på apokalypstemat, där sångaren uttrycker samma stämning i verserna, medan gitarren tar oss med på en vådlig resa i nervbanorna.
Hårdkokt men ändå nyanserat får bli min rubricering på en låt med en Michigan-grupp, som på ett attraktivt sätt lyckas integrera andra genrer till garagerockens inre krets.
I Cannot Stop You är skriven av Dick Wagner – kanske mest känd som gitarrist hos Lou Reed och Alice Cooper. Han var själv medlem i gruppen The Frost (och tidigare i The Bossmen) när låten kom ut, men den verkar vara skriven för Cherry Slush.
I Cannot Stop You blev faktiskt en mindre hit och såldes i cirka 75000 exemplar, även om den aldrig tog sig in på Hot Hundred. Därmed har undertecknad svikit löftet om att låtarna ska vara relativt obskyra, men ibland måste man tillåta sig konstnärlig frihet.
Jag måste också nämna denna fina poplåt från samma grupp, trots att jag går utanför ämnet.
På tal om välproducerad så åker vi till Waco, Texas och förundras när hypnotiska gitarrtoner ljuder genom rummet – lotsad av en sångare vars policy är att överrösta instrumenten. Ni som anser att de psykedeliska undertonerna är för framträdande i början, får hålla ut i cirka 43 sekunder – sedan öppnas dammluckorna!
Efter denna lilla musikaliska utflykt återvänder vi till unga män som försöker slå hastighetsrekord. Det blir än mer fascinerande när uppladdaren påstår att James Burton (ja, jag får anta att den ”Burton” som nämns syftar på honom) och Hal Blaine skulle spela på Skin Of My Teeth.
Många fräcka namn hinner passera revy i Fuzz & Furious, fast allt spolieras när Adrian Lloyd uppenbarar sig! Namnet ger ju inte associationer till fantasieggande figurer som Lux Interior, för att uttrycka det milt, utan för snarare tankarna till en mobbad elev på en engelsk internatskola. Det blir om möjligt ännu värre när Adrian visar upp sig på bild – som hämtad direkt från juridiska fakulteten på Harvard!
Men man ska aldrig döma en person på grund av utseendet, vilket Lloyds första och enda solosingel är ett utmärkt bevis på. Låten sammanfattar allt som är så bra med garagerock; det spelar ingen roll att Lloyd inte kan sjunga eller ens lyckas skrika med klass, som denne förebild. Fräckt (o)ljud tar ändå alltid närmaste vägen till garagerockvänners hjärta.
Adrian Lloyd hade tidigare varit medlem i surfgruppen The Rumblers, som fick en liten hit med Boss i början av 1963. Därefter blev han ledare för en annan surfgrupp, Adrian & The Sunsets. Lloyd och hans mannar visste hur man skapade fräcka surfinstrumentaler.
Arlie Neaville är heller inget namn för tuffa killar med hår på bröstet utan låter snarare som den lokale byfånen i Redneckville men tillämpa ett artistnamn så alstras rykande het rockmusik.
Jag hade inte tänkt ta med Neaville, eftersom jag antog att han var betydligt mer känd, men att döma av de relativt få som lyssnat på hans låtar på YouTube har jag kanske misstagit mig.
Om ni någonsin letat efter den felande länken mellan femtiotalets rock ’n’ roll och rockabilly och sextiotalets garagerock finner ni den här. Låten är också ett utmärkt exempel på att man kan använda ukulele, dragspel och klarinett på garagerocklåtar, så länge de knappt hörs …
Jag skrev tidigare om konstnärlig frihet – mitt löfte att bara ta upp relativt obskyra artister, grupper och utgåvor. Men jag tvingas göra ytterligare ett undantag, för denne artist kunde förstås aldrig förutse att han åtta och ett halvt år efter att ha spelat in denna vildbatting skulle toppa Billboards singellista. Ni som hoppas på mer garagerock från honom kommer tyvärr att bli besvikna, för musiken på hans övriga singlar från sextiotalet återvänder till popmusikens trygga skyddsrum.
Mustang Records är mest känt för att ha gett Bobby Fuller Four ett välförtjänt kommersiellt genombrott. Därför blir jag en smula förvånad, och positivt överraskad, över att hitta två utgåvor som har alla chanser att bli inröstade i Rock And Roll Hall Of Noise.
Först ut är Opus 1, som gav ut en hotrodpunklåt, med ett orgelsound som kan orsaka tinnitus. Enligt medlemmen Chris Christensen var det Mustangs ägare Bob Keane (mannen bakom Del-Fi Records, där Richie Valens och Johnny Crawford var de stora namnen) som ville ge ut något kontroversiellt och han fick sannerligen valuta för studiokostnaden …
Därefter följer The Rooks, som också har förstått att med ett schysst skrammel slår man hela världen med häpnad!
The Rooks kom från Tacoma och tillhör den så kallade north west-scenen. Faktum är att gruppens gitarrist, Rich Dangel, tidigare varit medlem i The Wailers – samma grupp som startade skivbolaget Etiquette och som gav The Sonics skivkontrakt.
The Rooks skivdebuterade också på Etiquette med Believe In You, som låter som Buddy Holly på steroider. Efter alla år undrar jag fortfarande hur de lyckades skapa ett så sagolikt gung i refrängen.
På tal om dopade låtar och north west-scenen, så låter dessa omogna slynglar som Bo Diddley efter att ha plundrat det lokala apoteket. Jag känner mig dock lite lurad på konfekten, när det visar sig att sångaren i princip hissar nödflagg redan efter 90 sekunder och låten över huvud taget är för kort.
The Sonics var inte den enda grupp som spelade in en låt med den ”säljande” titeln Dirty Old Man. Låten, som gavs ut på Scotty, blev ändå en lokal hit i Minneapolis och skulle ges ut igen av Columbia på deras underbolag Date. Problemet var bara att det tidigare hade funnits en grupp med samma namn (där USA:s blivande utrikesminister, John Kerry, var medlem). Därför gavs singeln ut under det hopplösa namnet ’Twas Brillig.
Medlemmarna i bandet kan ändå vara stolta över all fuzz som singeln åstadkommer. Det gäller också sångaren med efternamnet Elfving(!), vars röst är som hämtad från en skräckfilm. Det finns en samling med The Electras, men jag saknar tre av låtarna från gruppens sju singlar.
Jag vet inte vilken planet denne sångare härstammar från – som jordvarelse heter han Bill Rhodes och gruppen kom från Seattle. Man kan tro att Bill inlett ett krig mot mänskligheten när han bräker sig igenom en låt, vars titel och blytunga komp kanske sammanfattar de relativt få år som garagerockeran varade.
Jag sparar det bästa – eller värsta – till sist, nämligen denna fuzzorgie.
Att bena ut låtens historia är dessvärre förenat med huvudvärk och i ärlighetens namn vet jag fortfarande inte om jag har fått allt klart för mig. (Jag hade ju kunnat hoppa över låten och sluppit skriva nedanstående, men så lätt ska undertecknad inte komma undan!)
I början trodde nog många att det var en Stoneslåt, när den dök upp på den engelska EP:n Got Live If You Want It! i juni 1965, krediterad medlemmarnas dåvarande pseudonym Nanker Phelge.
Men I’m Alright är i själva verket Bo Diddleys låt med samma namn, som i sin tur har lånat mycket från en av hans tidigare låtar. Jag undrar dock om inte den gode Bo i sin tur lyssnat intensivt på en singel som kom ut två månader tidigare.
Det blir inte mindre rörigt när både Mick Jagger och sångaren i The Moonrakers envisas med att sjunga ”it’s alright” och att den senare utgivna Diddley-låten hade ingått i The Rolling Stones liverepertoar sedan 1963.
The Moonrakers gjorde också en snabbfotad version av denna bluesklassiker samt den småcharmiga poplåten You’ll Come Back. CD-samlingen Anthology, som innehåller samtliga singellåtar från gruppens bästa period, säljs fortfarande på deras hemsida.
’Twas Brillig kanske inte är det coolaste bandnamnet någonsin, men det är inledningen på Lewis Carrolls dikt The Jabberwocky som handlar om ett jättelikt monster. Så jag tycker nog ändå det är ett rätt bra val. Tycker f.ö. dessa krönikor är trevlig läsning (och lyssning).