Yrke: låtskrivare

Vi inleder veckans Olofssons Lost Treasures med ett pop quiz. För nu gäller det att klura ut den gemensamma nämnaren mellan poppig garagerock, mästerlig soul, drömlik psykedelika och sommardoftande pop. För att inte tala om denna osannolika inspelning!

Det är dags att presentera en av många låtskrivare från sextiotalet, Keith Colley, som i ur och skur satt och filade på den perfekta låten oavsett genre. Han berättade i en intervju att som låtskrivare gällde det att ständigt vara på hugget, för om inte du själv kom på den där säljande melodin i tid kunde någon annan få samma snilleblixt.

Därför kunde Keith Colley skriva upp mot femton låtar i veckan. Enligt honom själv har han skrivit cirka 700 stycken under årens lopp.

Colleys låtar har spelats in av artister och grupper som The American Breed, Chet Baker, Bobby Bare, Pat Boone, Glen Campbell, Jackie DeShannon, The Hep Stars, Tom Jones, The Knickerbockers, Gary Lewis & The Playboys, Gene McDaniels, Jody Miller, Rick Nelson, Gary Puckett & The Union Gap, The Righteous Brothers, Bobby Vee och Gene Vincent.

Jag ska också nämna att Keiths karriär som låtskrivare är mer intressant både ur ett musikaliskt och ett kommersiellt perspektiv än hans solokarriär, men jag inleder ändå med att berätta om solokarriären.

Keith Colley (född 1941) kommer inte från en musikalisk miljö utan växte upp på en ranch i östra delen av staten Washington.

En dag visade en av ranchens anställda honom hur man tar ut ackord på gitarr – och sedan var det kört! Det var kanske inte vad Keiths föräldrar hade önskat, men så länge han skötte det dagliga arbetet på gården gick det bra.

Colley blev medlem i ett high school-band och började fundera på att skriva låtar. Efter high school flyttade han till Seattle för att studera på University of Washington.

En god vän, som också var journalist, tog Keith till en lokal diskjockey, där de spelade in Dion & The Belmonts A Teenager In Love. Hans version väckte uppmärksamhet, bland annat från Jerry Dennon som ägde Jerden Records – skivbolaget som är mest känt för att först ha gett ut The Kingsmens Louie Louie. Dennon i sin tur banade väg för Colley, som sedan flyttade till Los Angeles och fick kontrakt med skivbolaget Era.

För säkerhets skull valde Era en känd melodi som A-sida på debutsingeln – det gamla örhänget Zing! Went The Strings Of My Heart. Man måste komma ihåg att detta skedde under en tid när det, enligt John Lennon, ”bara var en jävla massa Bobbies” som regerade på hitlistorna.

Keith Colleys version, med sitt tidstypiska sound, är varken bättre eller sämre än den stora mängd teenpoplåtar som spottades ut företrädesvis mellan 1958 och 1963.

B-sidan, egna It’s Nice Out Tonight, låter nästan som Pat Boone på rockhumör, vilket förstås inte säger så mycket. Jag är ändå lite svag för denna typ av musik, eftersom ljudet ofta är kristallklart och låtarna är bra arrangerade.

Det är först med fjärde singeln The Number som saker och ting börjar falla på plats. Trots att The Number nästan känns påstridigt likformig, har låten ett driv som räddar den från att falla ihop och man blir dessutom nyfiken på vad som ska hända längre fram.

Sommaren 1963 hade Keith skrivit en låt med titeln ”Falling In Love”. Ägaren Al Allen på Colleys dåvarande skivbolag, Unical, godkände dock inte texten, varför man valde och vrakade bland lämpliga spanska ord. Resultatet blev Enamorado, men trots att uppladdaren kallar låten för ”marvelous Mexican dop wop recording”, kan jag inte hålla med.

Skivköparna var dock mer på hugget och förde upp Enamorado till 66:e plats på Billboard. Jag kan dessutom tänka mig att låten blev en stor lokal hit. Det var också en fjäder i hatten för Keith när Chet Baker spelade in en version tre år senare tillsammans med The Mariachi Brass.

Stärkt av dessa framgångar gällde det att fortsätta med ett vinnande koncept. Därför spelade man in ytterligare en låt på spanska, Queridita Mia, som förstås heter Little Darlin’ i original. Låten fick dessutom ett arrangemang som starkt påminde om Enamorado.

Efter en sista singel på Unical, sötsliskiga men ändå fint producerade Summer Sunshine tillsammans med Kathy Stephens, gjordes en deal mellan Al Allen och skivbolaget Vee-Jay.

Innan dess ska jag dock berätta att Kathy Stephens kan vara en pseudonym för Nancie Mantz, som skulle komma att skriva en del låtar tillsammans med Keith. Mantz är också intressant i andra sammanhang, framför allt som samarbetspartner med Annette Tucker till denna garagerockklassiker och denna hyllade låt i samma genre.

Strax efter att Keith Colley fått kontrakt med Vee-Jay sökte ingen mindre än P.F. Sloan upp honom och erbjöd sina tjänster. Resultatet blev en av sextiotalets klassiska men sorgligt bortglömda poplåtar, Welcome Home Baby, utgiven i maj 1965.

Olofssons Lost Treasures

Keith Colley1965

Ett intro med sextiotalistiskt, luftigt trumsound följs av Keith Colleys klara och smått darrande stämma, som snart får assistans av Herb Alpert-trumpeter. Keith nöjer sig dock inte med detta, utan 25 sekunder in i låten stegras hitfaktorn, i och med att stråkarna dansar in på scen och bäddar för refrängen. När Colley inleder den genom att sjunga titeln i falsett, för att därefter med innerlig röst förkunna att allt slutar lyckligt, smälter jag som vax.

Welcome Home Baby är helt enkelt en mästerlig låt i den snälla popgenren, vars utomordentliga Gold Star Studios-produktion framhäver potentialen ytterligare och får undertecknad att känna att allt är möjligt.

Jag har svårt att förstå varför låten inte blev en stor hit. Det kan ha berott på att Vee-Jay led av likviditetsproblem efter storlyftiga affärer med The Beatles och The 4 Seasons tidiga utgåvor. (Bolaget gick i konkurs året därpå.)

Men i ärlighetens namn känns Welcome Home Baby en aning daterad, trots den makalösa produktionen. Man ska komma ihåg att låten gavs ut ungefär samtidigt som The Byrds skivdebuterade med Mr. Tambourine Man. Dessutom var Colleys konkurrenter, som Roy Orbison, Gene Pitney och Del Shannon, sakta men säkert på väg ut från hitlistorna.

B-sidan, Tonight I’m Telling You, är en småcharmig poplåt, där The Beatles möter Herman’s Hermits.

Keith Colley hade nu nästan lagt solokarriären på hyllan och börjat arbeta för skivbolaget Challenge, som ägdes av legendariske Gene Autrey. Han var också knuten till musikförlaget 4 Stars. Det var nu som Keith på allvar kom igång som kompositör – ofta med hjälp av sin fru Linda.

Det hindrade dock inte att det dök upp en soloutgåva med oregelbundna mellanrum. Folkpopinspirerade Up Off My Knees från juli 1966 saknar en bärande melodi, men rent produktionsmässigt har jag inga invändningar.

I december året därpå kom Keiths nästa stora ögonblick som låtskrivare under solokarriären. Nästan oförskämt kommersiella Shame, Shame, som delvis känns som en föregångare till 1968 års tuggummipop, borde också ha blivit en hit. Låten är producerad av legendariske Gary Usher och de två skulle komma att samarbeta en hel del.

På A-sidan till Shame, Shame hittar vi för övrigt en nyinspelning av Enamorado.

Fast historien slutade ändå ganska bra efter att den engelska gruppen The Magic Lanterns (där Albert Hammond och de blivande 10CC-stjärnorna Lol Creme och Kevin Godley senare blev medlemmar) spelat in Shame, Shame och fått en hyfsat stor hit med den – i USA!

Keith Colley skulle ge ut ytterligare ett par solosinglar under sjuttiotalet, men de är ganska lättglömda. Vi övergår i stället till låtskrivaren Keith Colley, som ni kunde stifta bekantskap med redan i ingressen.

Den första låt som jag hittat kunde också ha varit en av de mest intressanta. Redan 1961 spelade nämligen en ung man vid namn Jim Ford in Colleys rocklåt Lazy Love.

Man undrar onekligen om det är samme Jim Ford, som många av oss hörde talas om första gången när Nick Lowe spelade in hans 36 Inches High till sitt debutalbum Jesus Of Cool, 1978. Men enligt Jim Ford-experten L-P Anderson är det en annan sångare med samma namn, som förmodligen kom från Kanada.

Vi hittar ytterligare en rocklåt på nästa singel – denna gång med okände Dennis Roberts. Blue Carnation är ingen märkvärdig låt, men det mörka och hotfulla anslaget skapar en spänning som nästan kryper in på skinnet.

Tidigt 1965 spelade en annan låtskrivare, Jerry Fuller, in Colleys I Get Carried Away – en nästan förandligad låt med drag både av blue eyed soul och northern soul. (Några av dem som laddat upp I Get Carried AwayYouTube har använt termen ”northern soul”.) Keith har för övrigt skrivit låten med Mantz och Tucker.

Den andra av Keith Colleys låtar som jag faller pladask för är Mister Loveman med Yvonne Carroll, utgiven i juni 1965. Inte lika omedelbar men ändå en smärre soulklassiker är Carrolls inspelning av hans How Long Must This Fool Pay?.

Jag måste göra ett undantag och tillfälligt hoppa framåt till 1970, för i ingressen nämnde jag en annan version av How Long Must This Fool Pay? med för mig okända gruppen Murge, som också kändes som en soulklassiker redan första gången jag hörde den.

Senare samma år spelade ingen mindre än Bobby Bare in Keiths Talk Me Some Sense. På ytan är det simpel countrypop, men då gör man det alldeles för lätt för sig. En gedigen ”countrycrooner” och en bra produktion räcker gott.

Året efter dök ”garagerockkompositören” Keith Colley upp på scen. Förutom One Track Mind fick The Knickerbockers även spela in hans, frugans och Tuckers High On Love – en inte lika omedelbar låt som Lies eller One Track Mind, men inte sämre för det när gitarrtonerna kommer i kaskader.

Som om det inte vore nog visar det sig att denna Pebbles-låt också är skriven av Herr och Fru Colley.

Keith Colley visar dock återigen sin eklektiska sida, när mjukpopduon Gil & Johnny gav ut hans och Annette Tuckers I’ll Coat Your Mind With Honey.

Året därpå blev faktiskt något av sommarpopens år för Keith. Duon Kathy & Larry satte tonen med lättnynnade Magic Island.

Gruppen The Love Generation fick äran att spela in tre av Keith Colleys låtar; originalet till Groovy Summertime samt Playin’ On The Strings Of The Wind och Meet Me At The Love-In.

Låtarna i sig har inte så mycket att erbjuda, men den sommarpräglade produktionen får i alla fall undertecknad att vilja lyssna på dem mer än en gång.

Ett kvinnligt låtskrivargeni, Jackie DeShannon, fick också ta del av Keiths kompositörsådra samma år i form av jazzinfluerade Time.

Ur ett pophistoriskt perspektiv är nästa komposition riktigt intressant. Det är nämligen en tuff och intensiv låt med Gayle McCormick & The Klassmen. Samma McCormick som ett och ett halvt år senare hamnade högt på amerikanska singellistan som sångerska i (A Group Called) Smith med sin tunga version av The Shirelles Baby It’s You.

Det finns en härligt tidstypisk promofilm på Wonderous Time, som dessvärre har dåligt ljud.

Ni kanske kommer ihåg Yvonne Carrolls Mister Loveman ovan. Gayle och hennes mannar spelade också in låten.

Det tredje mästerverket på Keith Colleys CV, förutom Welcome Home Baby och Shame, Shame, är Thee Prophets magiska poplåt Playgirl, utgiven tidigt 1969. Låten blev dessutom en Topp 50-hit.

Playgirl hade faktiskt spelats in men inte getts ut redan ett par år tidigare av The Knickerbockers, men deras inspelning, med trummisen Jimmy Walker på sång, låter hopplöst ansträngd i jämförelse med Thee Prophets version.

En annan intressant aspekt med Keith Colley är att han, förutom samarbetet med Gary Usher, också stötte på gänget (Curt Boettcher, Gary Usher, Michael Fennelly, Lee Mallory och Doug Rhodes) kring de klassiska studiogrupperna Sagittarius och The Millennium.

I april 1969 släppte till exempel före detta Millennium-medlemmen Sandy Salisbury singeln Do Onto Others, skriven tillsammans med vår pålitlige låtleverantör.

Med sådana meriter känns det lämpligt att avsluta historien om låthantverkaren Keith Colley. Under de kommande decennierna skulle han fortsätta inom musikbranschen på den administrativa sidan, bland annat som A&R-man. Colleys låtar har också förekommit i filmer och TV-serier.

Det finns några samlingar med Keith Colley, som Bird Doggin’ [Rev-Ola, 2004] och Mindrocker [Sonic Past Music, 2006], där man bland annat kan höra hans egna demoversioner. (På tal om The Millennium hittar vi en annan koppling till Keith, eftersom skivbolaget Sonic Past Music grundades av före detta Millennium-medlemmen Joey Stec.)

Jag anser dock att samlingarna är ganska ojämna. De är dessutom utgångna, så det kan bli svårt att få tag på dem till ett bra pris.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

1 Trackback / Pingback

  1. Olofssons Lost Treasures – Vol. 2 - PopDiggers

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.