Glöm Neil Young, The Guess Who, Steppenwolf, Joni Mitchell, Leonard Cohen, The Band och allt vad de heter och möt den verkliga kanadensiska sparven i tranedansen, The Staccatos från Ottawa. Gruppen som slog ur underläge, men vars melodier skrev sig själva och hade en musikalisk bredd som autobahn.
I förra artikeln om Laura Greene tänjde jag extra på superlativerna, men det gällde bara en låt. Denna gång plockar jag fram lovorden mer än en gång, för det går inte att sitta instängd i konformismens trånga bås när undertecknad lyssnar på den kanadensiska gruppen.
The Staccatos ska inte förväxlas med den sydafrikanska gruppen med samma namn, som var ganska populära i hemlandet. (Det fanns dessutom en amerikansk och en engelsk grupp som hette The Staccatos under sextiotalet som också spelade in skivor.)
Gruppen, vars skivkarriär varade mellan 1965 och 1968 innan de bytte namn till Five Man Electrical Band, hade en sällsynt förmåga att blanda alla de bästa ingredienserna inom pop och rock – garnerat med en dos surfmusik och garagerock – och erhålla ett högst tilltalande resultat. Oddsen blir inte sämre av att deras skivor håller hög klass produktionsmässigt.
The Staccatos har hämtat mycket inspiration både från The Beatles och The Hollies, trots att den senare gruppen inte fick en stor hit i Kanada förrän sommaren 1965, men här finns ändå ett eget, högst attraktivt sound.
Jag hittar knappt en enda svag låt på de tio singlar och två album som gruppen hann ge ut (de gav också ut två instrumentallåtar under namnet The Smart Set) och då handlar det ändå om eget material till nästan 85 procent.
The Staccatos bildades 1963. Efter något år utkristalliserades en kärna med Les Emmerson (sångare och gitarrist samt gruppens huvudsaklige låtskrivare), Vern Craig (gitarrist och låtskrivare), Rick Bell (sångare och trumslagare) och Brian Rading (basist).
Debutsingeln, fina beatpoplåten It Isn’t Easy, kom ut i april 1965 på det lilla skivbolaget Allied.
It Isn’t Easy blev ingen hit, förmodligen beroende på att gruppen inte hade ett storbolag i ryggen, men till uppföljaren Small Town Girl hade kanadensiska Capitol tagit gruppen under sina vingar. The 4 Seasons-inspirerade Small Town Girl blev en Topp 20-hit i hemlandet, även om jag föredrar den betydligt tuffare B-sidan If This Is Love.
Jag skulle i princip kunna nämna samtliga A- och B-sidor på gruppens singlar; dissekera dem ton för ton, instrument för instrument, produktion för produktion samt ge exempel på inspirationskällor, men dels är utrymmet begränsat, dels ska man inte hålla på med intrikata analyser av musik som kommunicerar så bra med lyssnaren ändå. Nöden kräver dock att jag måste göra några, för att inte säga flera, undantag.
Lekfulla men ändå svängande Move To California är väl det närmaste The Staccatos kommit The Beach Boys.
It’s A Long Way Home är en intagande låt, som Paul McCartney nog hade önskat att han skrivit till albumen Help! eller Rubber Soul.
Veckans featurelåt Poor Baby delar frikostigt med sig av musikaliska läckerheter – från den snäsiga men ändå lena solorösten, uppbackad av fin harmonisång – till ett glatt trumpetsolo som överraskar lyssnaren.
Olofssons Lost Treasures
The Staccatos1966
Efter tre hitsinglar fick The Staccatos förtroendet av skivbolaget att spela in ett album. Hade det inte varit för att debutalbumet Initially bara innehåller tre nya egna låtar, hade jag inte tvekat att göra slut på lagret av superlativer. Förutom dessa tre låtar innehåller det nämligen sex tidigare utgivna låtar samt tre coverlåtar. Gruppen gör bland annat en tuff version av Marty Wildes Bad Boy.
Någon kanske undrar vad som hände med garagerocken som jag nämnde i inledningen av artikeln, men ni behöver inte vänta längre när The Staccatos köper tur och retur-biljett till en resa med tidsmaskinen.
Sjätte singeln Let’s Run Away, utgiven i augusti 1966, är ytterligare bevis på den musikaliska spännvidd som fanns i gruppen. På singeln sammanlänkas en hårdkokt version av The Hollies i verserna med The Small Faces komprimerade trumsound. Från och med nu blev Les Emmerson gruppens ende låtskrivare. (Vern Craig lämnade The Staccatos ett par år senare.)
Merparten av ovanstående singlar blev hits i Kanada, även om det skulle dröja till tidigt 1967 innan gruppen fick en riktigt stor hit. Med risk för att bli gnatig är Half Past Midnight ännu en bekräftelse på The Staccatos välljudande, musikaliska mångfald. Här levererar de ridande popmästarna fin stämsång, inlindad i en mäktig, stråkförsedd ljudbild, vilket resulterar i ytterligare en smakfull singel. Och då har jag ändå inte nämnt det drivande sticket.
Vänder vi på singeln visar sig Weatherman vara ännu en låt med stänk av McCartney när han var som bäst.
I början av 1968 kom album nummer två, A Wild Pair, även om The Staccatos fick dela halva utrymmet med mer kända The Guess Who. Det berodde förmodligen på att skivan lanserades som del i en reklamkampanj för Coca Cola. (När plattan kom ut kunde man förmodligen bara köpa den genom att skicka in kapsyler till företaget.) Till skillnad från debutalbumet hittar vi enbart låtar på A Wild Pair som aldrig gavs ut på singlar.
Min favorit på albumet är She Is Tomorrow, vars inledande vers skvallrar om att här väntar något alldeles extra, även om förväntningarna kanske sjönk en aning när refrängen infann sig. Tell Her For Me kvalificerar in som god tvåa.
De övriga låtarna tilltalar också undertecknad, även om de ibland balanserar på ytlighetens gräns. Hela albumet finns för övrigt på YouTube. Då får ni också några fina låtar med The Guess Who på köpet.
The Staccatos kanske mest spännande bidrag till pophistorien är ändå Didn’t Know The Time. Stämmorna rör sig likt kulan i ett flipperspel och medan lyssnaren funderar på om det är vers, refräng eller stick som är huvudtemat eller hur de fick fram ljudet i solot, inser man att ytterligare ett spännande kapitel skrevs i kanadensisk pophistoria.
Tyvärr sålde dock The Staccatos singlar sämre och sämre. I slutet av 1968 föreslog därför gruppens producent Nick Venet att de borde byta namn, eftersom The Staccatos inte längre var ett tidsenligt gruppnamn. När Venet hörde gruppens fängslande, psykedeliska sång Five Man Electrical Band insåg man att det lät som ett perfekt namn, inte minst med tanke på att gruppen nu hade blivit en kvintett.
Strax därefter kom den första singeln under det nya gruppnamnet. Private Train kan vid första anblicken förefalla seg och oengagerad, men ge den fler chanser och ni kommer förhoppningsvis märka att Les Emmerson & Co inte har tummat på singelkvaliteten. Emmerson komponerade i princip samtliga av gruppens låtar.
Baksidan Last Time I Saw Memphis har ett tidstypiskt, sent sextiotalssound med ett allsångstema som ändå vinner i längden.
Året därpå kom gruppens första album, som kort och gott döptes till Five Man Electrical Band. Det är lätt att återupprepa recensionen från The Staccatos debutalbum, trots att albumet också innehåller en hel del låtar som tidigare getts ut. Bland de nya låtarna sticker, förutom tidigare nämnda Five Man Electrical Band, Running Back ut.
I slutet av sextiotalet flyttade medlemmarna till Kalifornien för att komma närmare branschen. Under det nya namnet fortsatte man att kämpa i motvind ett par år innan Signs blev en stor hit både i Kanada och i USA. I normala fall är detta inte min musik, men kombinationen tuff sologitarr, orgel och en sångare som går en jämn match mot instrumenten, gör åtminstone delar av Signs till en vass låt.
Jag ska inte gå närmare in på Five Man Electrical Bands fortsatta öden, delvis med tanke på att de nu hade bytt sound och snarare blivit ett typiskt tidigt sjuttiotalsrockband. Det finns annars ganska bra översikter av gruppens karriär här och här.
Nämnas bör dock att ni som gillar just tidig sjuttiotalsrock kanske borde testa gruppens andra album Good-Byes & Butterflies och att Signs följdes upp av Absolutely Right, som också blev en stor hit i hemlandet.
Five Man Electrical Band skulle få ytterligare en stor hit i Kanada, I’m A Stranger Here, och fortsatte att spela in ytterligare några singlar fram till gruppens upplösning 1975.
Historien om Five Man Electrical Band tar dock inte slut här. Gruppen återbildades 1986 för att samla in pengar till ett välgörenhetsprojekt. Sedan dess har de gjort spelningar med oregelbundna intervall, även om bara Les Emmerson och Ted Gerow återstår från originaluppsättningen.
Fem år efter återbildningen gjorde den amerikanska gruppen Tesla en cover på Signs, som blev en Topp 10-hit i USA.
Ni som nu är riktigt frustrerade över att ha hört så mycket bra(!) musik på kort tid, undrar förstås hur man bäst får tag på The Staccatos musik. Jodå, det finns, eller fanns, en lösning på era bekymmer i form av 2CD-samlingen First Sparks The Anthology (1965–1969) [Pacemaker, 2009], som innehåller allt som The Staccatos spelade in plus några av Five Man Electrical Bands tidiga låtar. Jag skriver ”fanns”, eftersom samlingen är utgången, men fortsätt hemskt gärna att leta!
Be the first to comment