För några veckor sedan skrev Olofssons Lost Treasures om staden Leeds i samband med artikeln om Christine Quaite. Varför inte ta och återvända dit för att berätta om mannen bakom en av pophistoriens stora landsplågor.
Leeds har haft en hel del popstjärnor under årens lopp, men det var riktigt tunnsått på den fronten under sextiotalet. En ung man vid namn Jeff Christie beslöt sig dock för att göra något åt saken.
Redan i slutet av femtiotalet hade Jeff (född 1946) tagit de första stegen mot ära och berömmelse, genom att bli medlem i lokala grupper. I likhet med många andra unga män med drömmar om framgång var instrumentalgrupper som The Ventures och The Shadows förebilder. Christie fastnade för gitarr, även om han också trakterade bas och piano.
Under de kommande åren fortsatte popstjärnedrömmarna. Jeffs föräldrar var dock kritiska, eftersom sonen struntade i skolan och saknade ambitioner att arbeta.
När Christie och hans musikvänner, som nu kallade sig The Outer Limits (efter en TV-serie med samma namn), fick skivdebutera 1967 med When The Work Is Thru’, var det ett litet steg på vägen mot framgång.
Det är en elementär och glad låt, som pendlar mellan pop och soul. Som en poppigare variant av Georgie Fame eller Cliff Bennett & The Rebel Rousers.
When The Work Is Thru’ var dock ingen officiell release utan släpptes som en välgörenhetssingel för Leeds universitet. Följaktligen var det få som hade möjlighet att höra låten. (The Outer Limits delar singelutrymmet med gruppen The 5 Man Cargo, som faktiskt bestod av ett par före detta medlemmar från The Outer Limits.)
Jeff Christie hade nu börjat skriva låtar. Trots att Jeffs pappa Michael helst hade sett att sonen ägnat sig åt andra sysselsättningar, lånade han gruppen 200 pund efter att ha hört dem spela och insett hur talangfulla de var.
I samband med en affärsresa till London stötte Michael Christie på producenten Dru Harvey, övertalade honom att gå på en av The Outer Limits konserter – och resten är historia. Gruppen fick skivkontrakt med Deccas underbolag Deram.
Debutsingeln på ett riktigt skivbolag, Just One More Chance, är en låt där inledningen skvallrar om att det kommer att hända spännande saker. Att lyssna på den känns som att bläddra igenom en instruktionsbok, som handlar om hur man bygger den perfekta poplåten.
Olofssons Lost Treasures
The Outer Limits1967
Singeln var nära att ta sig in på Englandslistan och det var i alla fall en bra start. (På den tiden bestod listan av 50 låtar.) Däremot blev Just One More Chance en mindre hit i Tyskland och gavs faktiskt ut i USA senare samma år med studiogruppen The Hondells. Trots att demonproducenten Gary Usher sitter bakom spakarna, känns deras version alldeles för överarbetad.
B-sidan, Help Me Please, hade nog kunnat få motvilliga diskoteksbesökare att äntra dansgolvet, men som låt betraktad är den anonym. Om ni tycker att Jeff låter hes, beror det på att han var kraftigt förkyld under inspelningen.
Det dröjde över ett år innan uppföljaren kom. På papperet såg det ut som en slagkraftig kombination. Great Train Robbery, med sin pampiga ljudbild, är en typisk representant för det bombastiska popsound som hade tagit ett grepp om poppubliken under 1967–1968, med akter som The Casuals och Barry Ryan.
Den som lyssnar på låten får nog associationer både till The Bee Gees och Keith West i inledningen och versen.
Singeln gavs ut på skivbolaget Instant, som var Immediates nystartade progressiva bolag. Dessvärre var det få som kände till Instant och eftersom England bara fem år tidigare drabbats av ett ökänt tågrån, vägrade flera radiostationer att spela singeln. Att låten inleds med skottlossning gjorde förstås inte saken bättre.
Om jag har vissa dubier mot Great Train Robbery raseras allt eventuellt motstånd när B-sidan, Sweet Freedom, visar sig vara ännu ett bra exempel på sen engelsk sextiotalspop, med slagkraftig vers och refräng.
Missen med Great Train Robbery blev dödsstöten för The Outer Limits och trots en minnesvärd turné med ingen mindre än Jimi Hendrix, valde ett par av medlemmarna att sluta. Efter några medlemsbyten upplöstes de i början av 1969. Det finns faktiskt en kortare dokumentärfilm om gruppens öde, som ser ut att vara inspelad samma år.
The Outer Limits lämnade bara ifrån sig fem låtar, men under gruppens existens spelade de in betydligt mer material. Cirka 40 år senare gavs de ut på dubbel-CD:n Floored Masters – Perfect Impact [Angel Air, 2008], tillsammans med Jeff Christies soloinspelningar från slutet av sjuttiotalet.
Samlingen visar att The Outer Limits hade haft tillräckligt med material för att spela in ett album. CD:n innehåller flera lekfulla poplåtar, vars melodier skriver sig själva.
Min favorit är Look At Me, som borde ha släppts på singel och marknadsförts av ett alert skivbolag, men även Funny Clown faller mig på läppen.
Floored Masters – Perfect Impact finns på Spotify och jag kan även rekommendera låtar som Dream, Stop, Everything I Touch, See It My Way och Man In The Middle Of Nowhere. Det är företrädesvis lekfull och lättlyssnad pop, som ändå känns spännande och givande att lyssna på. Ibland låter Jeff Christie och hans Outer Limits som en poppigare variant av Procol Harum.
Jeff gav dock inte upp utan satsade ännu mer i jakten på hitlåten – nu i en genre som han kallade countrypop.
Christie var i och för sig mer inne på progressiv musik men insåg att det skulle bli lättare att slå igenom om han skrev mer kommersiella låtar. Det skulle bära frukt under det kommande året på ett sätt som han i sina vildaste drömmar aldrig kunde ha anat.
Efter att ha knackat dörr hos skivbolagen utan att få napp fastnade Tremeloes-medlemmen Alan Blakely för en av Jeffs kompositioner, Yellow River, och gruppen spelade in låten i ett par olika versioner.
Ett problem var dock att The Tremeloes var på väg att överge de trallvänliga poplåtarna för att i stället satsa på eget material. Gruppen hade dessutom nyligen fått en stor hit med egna kompositionen (Call Me) Number One. Så till slut tackade medlemmarna nej till att ge ut Yellow River.
Egentligen hade jag inte behövt orda om bakgrunden till Yellow River, för det finns faktiskt en dokumentär även i detta fall.
Jeff Christie hade dock på känn att låten kunde bli en hit och bildade en ny grupp, vars namn blev synonymt med hans efternamn.
Alan Blakely föreslog att hans bror Mike, som spelat trummor i gruppen The Epics, skulle kunna ingå i den nya gruppen. Även gitarristen från The Epics, Vic Elmes, blev medlem i Christie, medan Jeff övergick till bas. Så nu hade han blivit medlem i en trio utan att känna de andra medlemmarna!
The Epics hade gjort tre singlar men fört en tynande tillvaro, trots att både Jackie DeShannon och P.F. Sloan–Steve Barri hade bidragit med material. Just How Wrong You Can Be är en riktig pärla i den mjukare popgenren och The Epics matchar både The Baytowners och P.F. Sloans versioner.
Efter ett namnbyte till Acid Gallery och ytterligare en singel, Roy Woods Dance Round The Maypole, hängde man upp instrumenten på hyllan.
Yellow River släpptes i april 1970 och enligt Jeff Christie toppade låten hitlistorna i 26 länder. Många kanske inte tänker på att det är en antikrigslåt, inspirerad av en soldat som återvänder hem efter amerikanska inbördeskriget.
The Tremeloes gav till sist ut Yellow River – på spanska. Deras version blev dessutom en stor hit i Sydamerika. Strax under dem på hitlistan låg för övrigt en låt som hette Yellow River …
Det är förstås inte lätt att följa upp en gigantisk hit. Man har i princip två vägar att gå: antingen spela in en kopia eller skapa något annat. Christie valde det första alternativet, vilket ändå renderade i en ny stor hit. Men San Bernadino känns ändå som en utspädd version av Yellow River, vars bäst före-datum redan gått ut.
Därefter tappade dock den engelska publiken intresset, även om fina Iron Horse blev en mindre hit. (Låten blev faktiskt ganska populär i Sverige.) Gruppen fortsatte dock att nå framgångar i flera andra länder innan de upplöstes i mitten av sjuttiotalet.
Jeff Christie har fortsatt att turnera i revivalsammanhang under många år med nyare upplagor av gruppen. Det finns en hel del videor med Yellow River på YouTube från olika tidsperioder.
Kanonstart på min söndagsmorgon. Mycket trevlig artikel och givande länkmix.