Kalle Oldby minns mer och mer av LARM…

Jag minns mer och mer av LARM…

…och det beror naturligtvis på att det första numret nu finns utlagt. Detta kreativa initiativ fick mig att ta trapporna ner till vårt förråd för att stifta en närmare bekantskap med innehållet i den kompletta – det heter så på samlarspråk – utgåvan av LARM.

Kalle Oldby på den bäst LARMade balkongen i Malmö?
Jag har den liggande i säkert förvar mot fukt – en del av oss minns översvämningarna i Malmö, augusti 2014 – och för att tidningarna helt enkelt skulle kännas bra att bläddra i och läsa. Närsomhelst.

Häng med, för nu går det fort ett tag: Jag kom till Lund 1968. Träffade så småningom Christer Svensson på en eftermiddagsföreställning av Bröderna Marx på Palladium. Vi hade samma humor. Svensson bodde på Prennegatan.

Där bodde också Olsson som gillade John Prine, Chaim Tannenbaum och Townes Van Zandt. Christer Olsson var före sin tid. Precis som Christer Svensson som spelade munspel som en prärievarg och kunde allt det viktiga om Bob Dylan.

Svensson kände Persson. Persson skrev om musik på riktigt. Persson och jag var överens om att Muswell Hillbillies nästan var Kinks bästa album någonsin. Lennart Persson ville skriva om musik med likasinnade. På fantasters villkor. Vi var inte nördar. Vi svämmade över av entusiasm och kunskap och vi ville dela med oss. Persson var den naturliga lagkaptenen. Vi blev en klubb. En förening. Saknade bara t-shirt med fräck logga.

”Kan inte du skriva om Muscle Shoals?” undrade Lennart på sitt sedvanliga sätt: Rakt på sak och med ett leende. ”Visst” svarade jag utan att blinka. ’Hur’ fick bli en senare fråga. Sveriges Radio lät mig besöka Muscle Shoals, några år senare.

Polisen i Muscle Shoals vill veta om Oldbys avsikter är ärliga.

Jag tyckte om våra möten. Kreativa och spontana diskussioner om musik vi gillade. Kunskaper från alla närvarande. Man lärde sig alltid något nytt. Någon ny grupp, artist, studio eller samlingsalbum som absolut måste undersökas. Vi var nyfikna, vetgiriga och vi tyckte att vi kunde mycket tillsammans. Struktur?! Mycket fanns redan i Perssons huvud. Bärande artiklar, faktarutor, överraskande inslag och bilder. Så skulle LARM låta.

Men hur skulle LARM se ut? Oj, oj, oj. När jag nu tittar i några nummer av LARM är jag ännu mer imponerad av vad firma Lander & Zadig kunde åstadkomma. Vilka överraskande grepp på layout. Vilken känsla för de enskilda inslagen. Det var guld att ha Bengt Lander & Bo Zadig som formgivare. Deras kreativitet gjorde att LARM aldrig stelnade i sin form. Duon gav mina handskrivna bidrag stort utrymme…

Det fanns andra samarbeten i LARM. Någon/några tyckte att Staffan Solding och jag kunde skriva om slide/bottleneck. Sagt och gjort. Jag lärde mig, Staffan fick ny input och våra medlemmar/läsare blev klokare och ännu mer nyfikna. Det var poängen med LARM. Att ännu fler skulle få veta ännu mer om sådant som man inte visste att man inte kunde klara sig utan. En policy som det skriks efter idag när den skrivande musikjournalistiken är försiktig och begränsande. När man tävlar om att vara först med att hylla det fullständigt okända. När artister/grupper kan gå från att vara folkkära till legendariska på tre veckor.

LARM tog det okända på allvar och gav det tid och utrymme. Jag har alltid velat veta mer om vem som gjorde vad och var det gjordes. Vem spelade elpiano där, vem arrangerade blåset, hur jobbade producenten, vilken tekniker jobbade med balansen i rytmsektionen, hur många andra låtar har Al Kooper spelat orgel på, vilka är de tre bästa låtarna där Chris Spedding spelar gitarr och hur kunde Reggie Young spela med James Carr, Waylon Jennings och Box Tops?!

Reggie fick naturligtvis utrymme i LARM och på 80-talet lärde jag känna honom under mina radioresor till den amerikanska södern.

Larms jubileumsnummer
Reggie på en utomhusspelning utanför Franklin, Tennessee, 2006

Jag har LARM att tacka för mycket. Gemenskapen, kunskapen och de lite annorlunda sätten att få ut tidningen till dess medlemmar. Jag minns när det första numret skulle hämtas i Hässleholm. Olsson jobbade då på Norra Skåne. Vi stuvade in de väldoftande nytryckta exemplaren. Det blev väldigt fullt i bilen… För att vara säkra på att allt skulle komma ’hem’ till Lund/Malmö igen valde vi – Oldby & Olsson – att ta småvägarna tillbaka för att slippa besvärande frågor från eventuella poliser om ”hur-mycket-last-tror-ni-egentligen-att-man får-ha-i-ett-fordon-av-den-här-årgången”?

Staffan (läs Soldings Att skapa LARM – ett rockfanzine som frälste Sverige), jag måste rätta dig på en punkt: Mercan var blå…(Kostade för övrigt 1 500.)

Vi klarade oss. Ingen state trooper på bivägarna! Nästa taktiska drag: Vi delade upp LARM-buntarna på ett par olika postkontor i den västra delen av Lund – jag bodde där då – för att inte belasta den frankerande personalen för hårt. Vi höll andan, alla log och tidningen nådde sina läsare.

Åren kom och gick. Precis som de olika skribenterna/fantasterna i Perssons lag.

2018 är det egentligen bara engelska Uncut och i viss mån Mojo som bär LARMs fana vidare. Har du själv LARM hemma? Gör som jag, ta fram några nummer och läs. Funkar utmärkt som personliga och fantasifulla uppslagsverk.

Det var ett nöje att få vara med och en glädje att bli påmind om det igen.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*