Gene Clark – The Byrd And The Best (Del 2)

Gene Clark – The Byrd And The Best

I januari 1965 spelade The Byrds in den slutgiltiga versionen av Mr. Tambourine Man. Producent blev Terry Melcher – en musiker som efterhand kommit att bli alltmer aktiv bakom spakarna. Melcher var också son till berömda Doris Day, som hade genererat stora intäkter åt Columbia under årens lopp.

Under januari–april spelade The Byrds dessutom in de tagningar av You Won’t Have to Cry, Here Without You, I Knew I’d Want You och It’s No Use som skulle hamna på debutalbumet.

Byrds Mr. Tambourine Man sheet musicEnligt Jim Dickson ville inte David Crosby att Gene skulle sjunga solostämman i versen på Mr. Tambourine Man och försökte göra allt för att få bort honom. Dickson säger också att Crosby hatade Bob Dylans sånger, men när Mr. Tambourine Man blev en stor hit hade han ändrat uppfattning: ”He was anti-Dylan until we had a hit, then he was an expert on Dylan. David was very changeable.”

De kan faktiskt tacka Terry Melchers status för att Mr. Tambourine Man över huvud taget såg dagens ljus. Personalen på Columbia var nämligen inte begeistrade i ett gäng unga, långhåriga popmusiker utan någon större erfarenhet. Ett annat problem var Jim Dicksons och Terry Melchers rädsla för att Bob Dylans despotiska manager Albert Grossman skulle vägra ge ut Mr. Tambourine Man, så Dickson gick direkt till Dylan för att få välsignelse.

Melcher hade redan satt sin prägel genom att arrangera basintrot. Han hade också mixat bort Gene Clarks röst och Leon Russells piano (ett instrument som dock inte passade).

Det är ganska känt att Roger McGuinn var den enda medlem som spelade på Mr. Tambourine Man och att man i stället använde kända studiomusiker från The Wrecking Crew, som Jerry Cole, Larry Knechtel och Hal Blaine. Michael Clarke hävdar till och med att Gene Clark var bortrest samma dag och följaktligen inte ens sjunger på Mr. Tambourine Man, men det har jag svårt att tro!

På samlingen Never Before [Murray Hill, 1989] finns en tidigare outgiven stereomix på Mr. Tambourine Man.

Byrds with Bob Dylan
Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.
Mellan inspelningen och utgivningen av debutsingeln, lade The Byrds grunden för sin popularitet genom att bli ett högaktat husband på klubben Ciro’s i Hollywood. Musiker som Skip Spence (Jefferson Airplane och Moby Grape) och Arthur Lee (Love) har vittnat om att The Byrds konserter på Ciro’s blev en stor inspirationskälla. Det finns också de legendariska bilderna, när Bob Dylan förenar sig med The Byrds på scen. Ja, flera Hollywoodkändisar äntrade dansgolvet, förbluffade över den nya gruppens utstrålning.

Engelsmannen Derek Taylor, som skulle bli The Byrds pressagent, sammanfattade kvintettens magiska konserter på Ciro’s: ”It doesn’t happen too often in music where you can go somewhere and have your life changed in a 25-minute set.”

Om inte The Byrds skapat denna hysteri hade singeln kanske aldrig nått skivköparna. Columbia var nämligen fortfarande osäkra på gruppens kommersiella potential och väntade fram till 12:e april med att ge ut den. Den 26:e juni nådde ändå Mr. Tambourine Man förstaplatsen på Billboards singellista.

Medlemmarna hade velat ge ut Gene Clarks I Knew I’d Want You som A-sida, om man inte fått tillstånd att ge ut Mr. Tambourine Man. Det är en shuffle som går i 6/8-takt och som med stor sannolikhet inte hade blivit en hit med ett sådant egenartat arrangemang. Å andra sidan har I Knew I’d Want You en omfångsrik ljudbild, som gör ett starkt intryck.

Texten är ingen av Clarks bättre, men raderna ”I’d like to love you, and together we’d find. The place we’ve been looking for, we’ll have peace of mind. There we’ll be happy, and there I’ll know why”, förebådar en period i Genes liv – de första åren under sjuttiotalet – när han för en gångs skull fann något som i alla fall påminde om harmoni.

Jackie DeShannon
Jackie DeShannon
En ny stereomixI Knew I’d Want You finns på Never Before. En annan mix dök för övrigt upp på samlingen Echoes (som egentligen har Clarks första soloalbum som huvudtema) [Columbia / Legacy, 1991].

Båda sidorna på The Byrds debutsingel har förstås ett oöverträffat sound för sin tid, även om Jackie DeShannon kanske var en föregångare på originalen till Needles and Pins och When You Walk in the Room ett par år tidigare.

Genes familj hade ingen aning om att han blivit medlem i en grupp som hette The Byrds. De blev dock varse vad som var på gång när han äntligen ringde hem, samtidigt som det dök upp mängder med tidningar i brevlådan om den nya sensationen.

Familjen reagerade på olika sätt. David Clark tröttnade snart på att bli känd som Gene Clarks lillebror och menade att han delvis förlorade sin identitet. Yngre brodern Rick njöt dock av sin höga status bland tjejerna på grund av släktskapet. Kelly Clark tröttnade också på bli känd som Gene Clarks pappa och att få höra från vänner och arbetskamrater om sonen skickade en del av alla pengar han tjänade.

The Byrds ‎– Mr. Tambourine ManPå debutalbumet Mr. Tambourine Man, som släpptes i slutet av juni, är det som många redan vet Gene Clark som dominerar. Han har skrivit tre av de fem egna kompositionerna utan assistans, inklusive tidigare nämnda I Knew I’d Want You.

Den femte, I’ll Feel a Whole Lot Better, går ju pang på rödbetan från första sekund med sin expressiva gitarrslinga, som påminner en del om Needles and Pins. Det är helt enkelt ett popmusikaliskt smörgåsbord, fyllt av läckerheter!

I’ll Feel a Whole Lot Better (som jag får anledning att återkomma till några gånger) blev den låt, förutom singlarna, som framfördes flest gånger i TV-showerna. Visserligen mimade bandet till den i västkustens dåtida popprogram, Hollywood á Go Go, Shivaree och Lloyd Thaxton Show, men det är ändå en fröjd att se hur entusiastisk ledartrion ser ut på scen. Det finns dock ett par uppträdanden med förinspelade bakgrunder och livesång; dels banbrytande Shindig, dels Hullabaloo.

You Won’t Have to Cry är tillsammans med I’ll Feel a Whole Lot Better det mest lättillgängliga spåret på skivan, med delikat tamburinspel av Gene. Det skulle heller inte förvåna mig om han ligger bakom det bländande sticket.

Den färgglada målningen från föregående spår antar snart en betydligt mörkare nyans, när Here Without You sprider ödesdigra toner. Två på ytan enkla meningar – ”The streets that I walk on depress me. The ones that were happy when I was with you” – blir till stor poesi utan att Gene ens behöver använda svårstavade eller komplicerade ord. Men slutet inger ändå visst hopp: ”I know it won’t last I’ll see you someday.” David Crosbys eminenta harmonier höjer den emotionella temperaturen ytterligare.

It’s No Use står och stampar på tröskeln till garagerocken. Jag undrar om inte Roky Erickson hämtade viss inspiration från gitarrsolot när han skrev You’re Gonna Miss Me. De forcerade harmonierna frambringar känslan att någon osynlig kraft är ute efter att förgöra dem.

Debutalbumet är en utmärkt platta men tyvärr kom man aldrig att återanvända Genes sånger från tidigare inspelningstillfällen, trots att You Showed Me, The Reason Why och For Me Again definitivt hade tillräckligt med potential.

The ByrdsMan begick ännu en fadäs eftersom Genes bästa komposition i konkurrens med I’ll Feel a Whole Lot Better, den elektriska återgivningen av She Has a Way, också ratades.

En melodi som inleds med genomträngande gitarrtoner och oantastlig stämsång, vilket lyfter den från att bara bli ett hjälpligt nummer till något betydligt mer. She Has a Way har en ljudbild som känns mer långtgående än flera av de övriga inspelningarna, så den kunde lika gärna ha ingått på The Byrds andra album.

She Has a Way dök upp på CD första gången 1989 på Never Before.

Ytterligare en låt med Gene Clark-anknytning spelades in, You and Me, skriven av Crosby–Clark–McGuinn, men den nådde dock aldrig textstadiet. Enligt Rogan var instrumentalen en livefavorit under denna period. You and Me har vissa likheter med Boston, men har fler bottnar och hade kanske platsat på plattan.

Debuten har återutgetts åtskilliga gånger på CD. Den första utgåvan, som både var remastrad och innehöll extramaterial (det finns också specialutgåvor med booklet, etcetera), släpptes på Columbia / Legacy, 1996. Några av spåren hade mixats om till stereo. (Läs gärna mer om processen under rubriken ”Remix information” en bra bit ner på sidan.)

För Gene Clark-intressenter hittar vi, förutom She Has a Way (tagningen som finns här skiljer sig förmodligen något beträffande sången från den inspelning som hamnade på Never Before) och You and Me, alternativa versioner av I’ll Feel a Whole Lot Better, It’s No Use och You Won’t Have to Cry.

Byrds - All I Really Want To DoAlbumet blev i alla fall en succé försäljningsmässigt, trots att uppföljaren till debutsingeln, All I Really Want to Do floppade i USA, där den blev utkonkurrerad av Chers version.

The Byrds andra singel lanserades bara tio dagar innan Mr. Tambourine Man nått förstaplatsen på singellistan – ett tecken på kortsiktig desperation. Det var dessutom inget lyckat singelval, snarare ett typexempel på att det sällan lönar sig att göra en efterapning.

Flera personer i The Byrds krets såg inte med blida ögon på att Cher, med mycket hjälp av sin partner Sonny Bono, gav sig på All I Really Want to Do, inte minst med tanke på att duon hade tillhört kvintettens allt större beundrarskara under spelningarna på Ciro’s.

Singelversionen är en aning bättre och skiljer sig dessutom åt något textmässigt i inledningen, där McGuinn sjunger ”I don’t want to compete with you”, medan han sjunger ”I ain’t looking to compete with you” på albumet.

I’ll Feel a Whole Lot Better placerades som B-sida men borde kanske ha varit A-sida från början. Faktum är att den blev förstasida så småningom, men då var det försent.

I slutet av juni hade man påbörjat inspelningarna av en ny Gene Clarklåt, She Don’t Care About Time med Michael Clarke på munspel, tillsammans med en version av Bob Dylans It’s All Over Now, Baby Blue.

The Byrds ‎– The Times They Are A'Changin'Den ursprungliga planen var att de två kompositionerna skulle bilda gruppens tredje singel, med It’s All Over Now, Baby Blue som A-sida. Planen skrinlades dock, liksom nästa idé: att ge ut Dylans The Times They Are A-Changin’ som nästa singel. Det existerar faktiskt ett bildomslag, som kopplar The Times They Are A-Changin’ med She Don’t Care About Time. (Bara fyra exemplar lär ha överlevt.)

Det skulle dröja nästan 25 år innan It’s All Over Now, Baby Blue hamnade på CD – på tidigare nämnda Never Before.

Om inte Cher gett ut All I Really Want to Do hade kanske It’s All Over Now, Baby Blue / She Don’t Care About Time blivit nästa 45-varvare, vilket hade gett bandet andrum för ett tag. Samt stora chanser att nå högt på listorna igen. Att ge ut The Times They Are A-Changin’ hade dock varit en sämre idé, även om den outgivna tolkningen ovan i mitt tycke är klart bättre än versionen som hamnade på andra LP:n.

The Byrds uppträdde också i Hullabaloo några månader senare med en förinspelad version – ett av få klipp för övrigt där Gene ersatt tamburinen med gitarr.

Det finns förresten en intressant artikel i nyhetsbladet Echoes, som ges ut av en fansajt till Gene Clark, om hans gitarrer (scrolla ner en bit på sidan).

Anledningen till att It’s All Over Now, Baby Blue blev satt på undantag, berodde förmodligen på att Terry Melcher inte ville släppa den. Jim Dickson, däremot, hade en annan uppfattning. De två hade dessutom bråkat om förlagsrättigheterna, efter att Melcher markerat att han ville äga gruppens kompositioner. Terry Melcher var annars en bra producent; han var ung, entusiastisk, empatisk och musikaliskt kunnig.

The Byrds gav sig nu ut på vägarna på allvar. Det var dock inte så lätt för långhåriga unga män att turnera i USA i mitten av sextiotalet, särskilt i sydstaterna, där de ofta häcklades av lokalbefolkningen. Detta medförde att gänget blev mer sammansvetsat, även om motsättningarna fanns i bakgrunden.

The ByrdsDavid Crosby har berättat att Gene Clark en gång räddade dem från att hamna i slagsmål, genom att dyka upp utan kläder på överkroppen. När den lokala pöbeln såg hans muskulösa torso tyckte de inte längre att det var lönt att mucka gräl …

I början av augusti anlände The Byrds till England för att turnera och visa upp sig på TV. Det var Derek Taylor som övertalade dem att åka till Europa. Han hade tidigare arbetat för The Beatles men slutade efter ett bråk med gruppens manager Brian Epstein. Taylor ville nu överträffa konkurrenten genom att visa upp sitt nya fynd för engelsk publik.

Turnén var dock illa planerad – allt från missriktade kampanjen ”America’s answer to the Beatles” (vilket inte föll i god jord hos engelsmännen), lanserad av brittiska arrangören – till ett team som redan var smått utmattat efter alla spelningar i hemlandet. Det blev ingen tid över för vila, utan The Byrds gav sig ut på turné utan kompensation för tidsomställning. Några av dem blev också sjuka under turnén och de tvingades dessutom använda andra förstärkare än sina egna.

Kvintetten, som varken hade The Beatles scenutstrålning eller The Rolling Stones djuriska sex appeal eller arrogans, framstod också som ganska intetsägande figurer på scen för den engelska livepubliken. De kommunicerade sällan med konsertbesökarna och kunde ägna många minuter åt att stämma instrumenten. Tidningen Melody Makers huvudrubrik, ”Fans go cool over the too-cool Byrds”, var talande.

Som plåster på såren blev dock All I Really Want to Do en stor hit i England, men å andra sidan fick den konkurrens av Chers inspelning ännu en gång. Än värre var dock att Sonny & Chers dunderhit I Got You Babe toppade Englandslistan i samma veva. Återigen hade antagonisterna räckt lång näsa åt The Byrds.

Bob Dylan kunde inte hålla sig utan hånade medlemmarna för att de hade förlorat mot den färgstarka duon. New Musical Express skrev att det gick rykten om att Dylan skulle skriva något till Sonny & Cher, men det var bara hans sätt att skapa rubriker.

The Byrds ‎– Turn! Turn! Turn!Tre veckor efter hemkomsten inledde The Byrds arbetet med kompositionen som skulle bli nästa singel, Pete Seegers Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season), vars text hämtades från Gamla testamentet. Det skulle ta över 50 tagningar innan de var nöjda.

Roger McGuinn hade levt med musikstycket till och från sedan några år tillbaka. Originalet hade gjorts av timida folkmusikgruppen The Limeliters – en trio som McGuinn tidigare samarbetat med som kompmusiker. Han hade också arrangerat Judy Collins version året före.

Det är lätt att döma ut Roger McGuinn som en beräknande person, men utan honom hade The Byrds med stor sannolikhet aldrig spelat in de elektrifierade och utomordentligt arrangerade miljonsäljarna Mr. Tambourine Man och Turn! Turn! Turn! (Jag skriver bara ”Turn! Turn! Turn!” i fortsättningen, trots att den korrekta titeln ska innehålla flera ord inom parentes.)

Jim Dickson hade dock vissa reservationer mot att ge ut den på grund av de bibliska referenserna och ansåg också att budskapet – antingen svart eller vitt – var för prosaiskt. Dickson ville i första hand ge ut ytterligare en singel innan Turn! Turn! Turn!. Han menade att låten var för bra för att släppas just då och påpekade för McGuinn att The Byrds aldrig skulle toppa listan igen ifall de gav ut den. Dickson fick rätt, för gruppen förmådde aldrig följa upp kompositionen med ännu en hög hitlisteplacering.

Terry Melcher ställde sig mer positiv till Turn! Turn! Turn! men hade också en annan plan. Han ville nämligen att The Byrds skulle spela in protestsången Eve of Destruction. Så här i efterskott framstår det som ett väldigt klokt beslut att de tackade nej. Inte nog med att texten hade ett domedagsscenario som lät alldeles för tarvligt och negativt, för hur följer man upp ett sådant budskap? Symptomatiskt nog fick Barry McGuire, som spelade in Eve of Destruction, aldrig någon stor hit igen.

The Byrds Trots att det rådde olika uppfattningar stöttade Jim Dickson ändå bandet och menade att de skulle gå hela vägen och spela in något som man kunde vara stolt över även i framtiden. Så i början av oktober låg singeln redo att erövra världen.

Nu visade det sig att texten ändå passade som hand i handske efter årets dramatiska händelser. Det var nämligen samtidigt som kriget i Vietnam trappades upp och man behövde känna trygghet inför julen. Kompositören Pete Seeger hade lagt till meningen ”A time for peace, I swear it’s not too late” på slutet – ord som nu hade blivit ännu mer känslofulla.

Singeln blir inte mindre hisnande eftersom baksidan, Genes dittills mest avancerade avtryck, She Don’t Care About Time, gör den till en av de bästa 45-varvarna någonsin.

Ett signum för She Don’t Care About Time är den deliciösa symbiosen mellan sologitarr och kompgitarr. Ljudbilden blir så praktfull och solid att jag får en vision där Phil Spector tågar in med ett gäng gitarrister i bakhasorna. Addera delikat stämsång och en struktur utan vare sig vanliga verser eller refränger och resultatet blir ett av Genes största ögonblick som kompositör.

Angående gitarrsolot har Roger McGuinn gjort en tidig Procol Harum – det vill säga att han lånat från en klassisk tonsättare; Bachs cantata, Herz und Mund und Tat und Leben (Jesu Joy of Man’s Desiring).

Paul McCartney och George Harrison, som befann sig på plats under en av inspelningarna, blev chockade över konkurrentens framsteg. Harrison blev så överväldigad att han bad om att få en acetatskiva att ta med sig hem till England. Strax senare fick Derek Taylor ett telegram från Harrison: ”Tell Jim (McGuinn) and David (Crosby) that If I Needed Someone is the riff from The Bells of Rhymney and the drumming from ’She Don’t Care About Time’, or my impression of it.”

Johnny Rogan har skildrat texten med följande rader: ”Fascinating apotheosis in which naturalistic detail and abstraction coalesced.”

The Byrds ‎– Turn! Turn! Turn!Roger McGuinn, David Crosby och Chris Hillman har hyllat She Don’t Care About Time. Hillman spelade till och med in en version 2017 till albumet Bidin’ My Time. Lyssna också gärna på Chris hyllning till Gene, när han gör She Don’t Care About Time på scen, tillsammans med ständiga partnern Herb Pedersen. Hillman bjuder dessutom på ett gitarrsolo!

Samtidigt arbetade man på den andra LP:n, som, precis som debuten, skulle få samma titel som senaste hiten.

Låtförteckningen till skivan, som fanns ute i skivbutikerna i början av december, skvallrar om att antalet kompositioner är ovanligt få för att vara en inflytelserik grupp som redan toppat singellistan två gånger. Det visar sig också att de inte riktigt håller måttet. Först och främst börjar man misstänka att de starka personligheterna Roger McGuinn och David Crosby har lagt in sitt veto.

Eftersom McGuinns anslående John F. Kennedy-hyllning, He Was a Friend of Mine, baserades på en traditionell melodi och hans It Won’t Be Wrong var en ny upplaga av Don’t Be Long, orkade The Byrds bara presentera fyra nya egna bidrag. Jämför detta med konkurrenterna The Beatles, som under en fyramånadersperiod samma år gett ut ett trettiotal egna kompositioner.

Gene ClarkGene har bara fått med tre stycken. Den första, Set You Free This Time, är ett särpräglat verk, som skrevs på ett par timmar efter ett möte med Paul McCartney i London under The Byrds Englandsturné tidigare samma år. Efter mötet gick Gene upp på sitt rum och berättade senare hur enkelt det var att skriva: ”When I reached my room, I got out my acoustic guitar and started picking out a tune. In a couple of hours I was finished, literally! I slept for a full twelve hours after that.”

De som inte orkar tränga djupare in i Genes mest trollbindande komposition hittills, kan tycka att Set You Free This Time mer påminner om ett musikaliskt idisslande. Men de som penetrerar text och toner märker att meningarna är ovanligt vidsträckta och hörsammar musiken samt att Bob Dylans ande svävar över den. Gene intar en undergiven roll, samtidigt som han verkar vara ute efter vedergällning, vilket bryter av mot hans annars något flegmatiska framtoning – särmärken som ger Set You Free This Time ny kontext.

Underligt nog ”tilläts” Gene spela akustisk gitarr på Set You Free This Time. Han får också avsluta med ett munspelssolo.

Det finns ett hypnotiskt klipp från Shivaree, där Gene, iklädd snygg, brun(?) mockajacka, visar vem som är stjärnan, trots att det handlar om playback.

Tom Sandford har beskrivit hans fantastiska utveckling som textförfattare sedan de första trevande textraderna knappt ett och ett halvt år tidigare:

”The imagery in ’Set You Free This Time’ is spatially symbolic (one of Clark’s many recurring motifs); the narrative undeniably adult. The word-heavy lines constitute syllabic overspill, obviously born of pent-up frustration and resulting release. The plot features intrigue, innuendo, irony, subtext and something almost unheard of in a Clark song about a broken relationship, emancipation and deliverance. By comparison, ’Boston’ and ’You Movin’’, Gene’s rollicking early pastiches, recorded only a year before, are the aural equivalent of baby pictures. And he was still just 20 years old.”

De övriga uppskattade dock inte att Gene hade tagit både text och musik till en högre altitud. Det kan dock till viss del ha berott på att de var avundsjuka för att han tjänade betydligt mer pengar, eftersom royalties från skivförsäljningen började dyka upp på hans bankkonto. Roger McGuinn hycklade inte: ”He was into Ferraris and we were still starving.”

Byrds ‎– Set You Free This TimeTrots det valdes Set You Free This Time som uppföljare till Turn! Turn! Turn! och gavs ut i början av januari 1966, men det var ett sämre singelval efter det storslagna opuset. Följaktligen prioriterade man i stället ursprungliga B-sidan, It Won’t Be Wrong. Publiken ville uppenbarligen ha mer rak pop än en relativt tilltrasslad melodi med avancerade meningar. Operationen lyckades men patienten dog, eftersom It Won’t Be Wrong bara tog sig upp på 63:e plats på Billboard.

The World Turns All Around Her är helt enkelt Gene Clark på sitt bästa pophumör, med ett verkningsfullt stick som temperaturhöjare. Texten, med sitt dubbla budskap om att göra slut men ändå inte vilja släppa herraväldet, bryter mot den omedelbara och relativt upprymda melodin. Gene själv var för övrigt mycket nöjd med kompositionen.

If You’re Gone går dock lite på sparlåga; likt en person som gått vilse i en labyrint. Vad som ändå gör If You’re Gone anmärkningsvärd är den gregorianska ”drönarkören” (som företrädesvis hörs under de sista 25 sekunderna), arrangerad av Roger McGuinn, samt texten, där varje rad inleds med ordet ”if”. På tal om McGuinn måste man ge honom en stor eloge för gitarrspelet.

Genes texter har inte tappat sin briljans, vilket följande rader vittnar om: ”If you’re here the night is likely going to fall. If you’re gone I’ll see the daylight in that song.” David Crosby gillade för övrigt när Gene fann en ny kärlek, för då kunde man förvänta sig att den senare satte sig ner och skrev något spännande efter att förhållandet tagit slut …

Ju mer jag lyssnar på If You’re Gone desto mer inser jag också vilken uttrycksfull sångare Gene var, som kunde ge liv åt en relativt andefattig komposition.

En remixad variant ingick på tidigare nämnda Echoes.

Det finns ytterligare en inspelning, skriven av Gene Clark, That’s What You Want, som registrerades hos musikförlaget i november. Johnny Rogan har hyllat låten i sin bok Requiem for the Timeless Volume 2 och sagt att den påminner om Set You Free This Time.

Gene Clark - Back Street MirrorDessbättre, eller dessvärre, beroende på hur snabb man var, släpptes That’s What You Want något år efter att hans litterära verk nått bokdiskarna men bara på limiterade tolvtums-EP:n Back Street Mirror [Entrée, 2018] (som såldes i samband med Record Store Day).

Vi hör enbart Gene Clark på munspel och akustisk gitarr, men redan i samma sekund som Gene placerar munnen framför instrumentet har han genom sin vördnadsfulla uppenbarelse och inbjudande melodi gjort avtryck i musikhistorien ännu en gång.

Trots att gruppen spenderade betydligt längre tid i studion, känns den nya LP:n spretig och hafsig med ett par underliga coverval, speciellt Oh! Susannah.

På tal om att lägga in sitt veto utelämnades She Don’t Care About Time. Då ska man ändå veta att gängse metoden vid denna tid när det gällde amerikanska artister var att placera singlarna på albumen. (I Storbritannien gjorde man i princip tvärtom.)

Rogan håller dock inte med dem som blir upprörda över att låten negligerades. Han menar att Gene Clark tjänade mycket pengar när She Don’t Care About Time blev vald som baksida till Turn! Turn! Turn!. Clarks monetära belöning blev dessutom större när hans kompositioner hamnade som B-sidor på de två miljonsäljarna, än vad den hade blivit om han fått med ytterligare några sånger på gruppens två första LP-skivor.

Rogan anser också att det tydde på vitalitet och självförtroende att inte ta med en singellåt på ett album, precis som The Beatles och The Rolling Stones sällan gjorde. Problemet var bara att The Byrds hade legat på latsidan inför uppföljaren.

Byrds - FatosMen det räckte inte med att She Don’t Care About Time ratades. Det kanske näst bästa av Genes nya nummer, The Day Walk (som fick titeln ”Never Before” när inspelningen första gången släpptes på CD:n med samma namn), lämnades kvar i gömmorna.

The Day Walk är en av hans första kompositioner med en olycksmättad och nervkittlande ljudbild. Texten – som verkar vara en självbetraktelse med tanke på hur Gene Clarks liv utvecklats under de senaste månaderna – handlar om en person som känner sig alltmer fångad och inte hittar någon utväg. Den klaustrofobiska stämningen gör The Day Walk till något mycket mer än en ordinär poplåt från sextiotalet.

Det är ju lite skillnad mot texten till McGuinns och Crosbys halvmesyr Wait and See från samma platta, om man säger så …

Johnny Rogan poängterar dock att när The Day Walk skulle ges ut drygt tjugo år senare, kom Gene Clark knappt ens ihåg att de spelat in den. I själva verket fanns det inte ens en titel! (En annan titel som förekommer är ”The Emptiness”.) Jag kan också tänka mig att texten var för olycksbådande och iögonfallande för att ges ut på en skiva av ett band som fortfarande prydde tonårstidningarnas omslag.

När Gene tvingades byta från kompgitarr till tamburin påverkade det inte bara hans uppträdande på scen. Även låtarna kom att färgas av denna förändring: ”Musically, I missed the guitar sometimes on those records because there were certain rhythm figures in my songs that just didn’t get done unless I was there to do them.”

Albumet Turn! Turn! Turn! har också återutgetts åtskilliga gånger på CD. Den första remastrade utgåvan med extralåtar kom ut på Columbia / Legacy, 1996. (Även i detta fall finns det specialutgåvor med booklet.)

Bonusspår med Gene Clark-anknytning är de båda inspelningarna av She Don’t Care About Time, (fast det är nog en annan tagning av första versionen, även om det knappt hörs), Never Before samt en alternativ mixThe World Turns All Around Her. Den ursprungliga versionen av She Don’t Care About Time hade dock gjort debut på Byrdsboxen 1990. (Mer om den senare.) Det gäller också alternativa mixen på The World Turns All Around Her.

Jim Dickson
Jim Dickson
På tal om förhållandet mellan Gene Clark och Roger McGuinn / David Crosby, uppger Rogan också att de övriga samt Jim Dickson ansåg att en del av Clarks texter var sämre kopior av Bob Dylans prosa. Å andra sidan har McGuinn hyllat Genes utveckling som textförfattare sedan de första trevande stegen senvåren 1964 fram till She Don’t Care About Time bara drygt ett år senare och beskrivit utvecklingen som, ”He went from I Want to Hold Your Hand to Positively 4th Street”. Enligt Jim Dickson var Bob Dylan också stor beundrare av Genes texter. (”Clark intrigues me more and more.”)

Både McGuinn och Crosby har erkänt att de var avundsjuka på Gene Clark därför att han tjänade betydligt mer. Ingen av de två hade dock Clarks talang, viljekraft eller tålamod att lägga ner längre tid på att skriva låtar, även om de skulle skärpa till sig så småningom.

Enligt Chris Hillman blev Gene ofta trakasserad av Roger McGuinn och David Crosby under inspelningarna. En markering att McGuinn var på väg att ta över ledarskapet med Crosby som andreman. Själv ångrar Chris att han inte stod upp mer för Gene, men dels var han blyg, dels befann han sig längre ner i hierarkin tillsammans med Michael Clarke. Man ska också komma ihåg att McGuinn och Crosby var två respektive tre år äldre än Clark och Hillman, vilket kan vara ganska stor åldersskillnad när man bara är drygt tjugo år.

Det handlade dock inte bara om meningsskiljaktigheter, utan David Crosby såg med allt större misstänksamhet hur Roger McGuinn och Terry Melcher blev alltmer sammansvetsade, medan han själv ingick i det andra laget tillsammans med Jim Dickson. McGuinn hade nu en betydligt större roll som assisterande producent och arrangör än han hade haft på debuten. Plötsligt hade Gene Clark fått två konstellationer att kämpa mot.

Trots att Roger McGuinn och Terry Melcher blivit ett tajt par, gav The Byrds order till Dickson om att sparka Melcher någon månad efter att andra albumet släppts. McGuinn säger att Dickson ville bli av med Melcher för att själv kunna producera. Problemet var bara att facket skulle sagt nej, eftersom policyn var att du måste vara musiker eller anställd av Columbia för att få tillåtelse att producera.

Både David Crosby och Chris Hillman har ändå kritiserat Jim Dickson och menar att managern var manipulativ och spelade ut musikerna mot varandra. Dickson var visserligen en briljant fixare men också ett mindre kontrollfreak.

Tillsammans med sin kompanjon, mer affärsinriktade managern Eddie Tickner, tog Dickson 25 procent av intäkterna plus att de ägde förlagsrättigheterna. The Byrds hade med andra ord ett ganska uselt kontrakt. Enligt Chris Hillman tjänade Dickson och Tickner dubbelt så mycket som merparten av medlemmarna. Från och med tredje albumet Fifth Dimension erhöll de dock 50 procent av förlagsrättigheterna.

Man ska ändå inte enbart skylla på McGuinn, Crosby och Dickson. Enligt Clarks bror Rick var han en introvert och blyg person, som hade svårt att sitta ner och diskutera sina känslor. Det var bara genom sina verk som han kunde uttrycka dem.

Hur mystisk Gene än kunde förefalla var han ändå inte sen att utnyttja sin stjärnstatus. Det måste ha varit omtumlande för en ung man från Midwest att så plötsligt bli berömd och få umgås med Hollywoodkändisar som Steve McQueen, ha stambord på klubbarna och bara kunna välja och vraka bland mängder av kvinnor. Under de första månaderna efter gruppens genombrott i juni njöt alltså Gene Clark av kändisskapet.

Byrds at Ed Sullivan
Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.
Samtidigt som Turn! Turn! Turn! toppade USA-listan i december fick The Byrds äran att uppträda i det största underhållningsprogrammet vid denna tid, The Ed Sullivan Show. Man mimade till Mr. Tambourine Man och gjorde en liveversion av Turn! Turn! Turn!.

David Crosby var mycket nervös, vilket bland annat drabbade programmets producent, därtill Sullivans svärson, som fick höra att han inte kunde sitt jobb. Det blev första och sista gången som The Byrds fick uppträda i TV-programmet. Chris Hillman är inte nådig: ”David was the cause of 99 percent of the bad business in The Byrds. I hate to say it but that’s the reality of it all.”

Många år senare fick Terry Melcher (som blev inblandad i Charles Mansons intriger ett par år efter att han hade fått sparken av The Byrds) frågan av en journalist från tidningen Vanity Fair om han ansåg att Manson var den farligaste personen i Hollywood under sextiotalet. ”Nej, det var David Crosby”, svarade Melcher …

Byrds ‎– Eight Miles HighGene Clark var nu redo att ta ett litet steg för en ständigt framåtskridande låtskrivare men ett jättekliv för rockmusiken. Folkrocken var redan historia och med lite hjälp från sina vänner levererade han i stället en psykedelisk genesis; klassikern Eight Miles High.

Jag ska inte trötta ut läsaren med en långrandig beskrivning av den nyskapande ljudbilden utan bara konstatera att den tillsammans med nästan lika banbrytande B-sidan Why (skriven av Roger McGuinn och David Crosby, enligt alla utgåvor, men Crosby hävdar att han skrev den själv) var före sin tid. Jag koncentrerar mig i stället på vem som skrivit låten och varför den inte blev en större hit.

Redan i slutet av november hade Byrdsmedlemmarna stött på The Rolling Stones under en turné. I samband med mötet visade Gene grunderna till Eight Miles High för Brian Jones.

De två hade funnit varandra; båda var stora Bob Dylan-fans och de började inse att deras tid som ledare för sina grupper hade runnit ut. En tredje gemensam nämnare var att det skulle bli Clark och Jones som fick svårast att hantera framgångarna.

Gene Clark fortsatte arbetet med texten och melodin. Texten handlar om bandets flygning till London fyra månader tidigare. Gene säger att han skrev texten själv, förutom raden ”Rain gray town, known for its sound”, som skrevs av David Crosby. Jim Dickson har också bekräftat Clarks ord.

David Crosby ger sig själv kredit för det John Coltrane-inspirerade gitarrsolot, samtidigt som han hyllar Roger McGuinns framförande, men det är förstås svårt att veta vad som är sant. Det var ändå dessa två som var gruppens största jazzfantaster samt beundrare av Ravi Shankar, vilket kom att påverka ljudbilden.

Om man jämför texten till Eight Miles High med She Don’t Care About Time, blir det ännu svårare att tänka sig att både Roger McGuinn och David Crosby skulle ha bidragit med flera meningar, trots att McGuinn har sagt att Clark aldrig skulle skriva en text som handlar om att flyga.

Roger McGuinn, vars huvudintressen var teknik och vetenskap, ville inte skriva om olycklig kärlek. Han var förmodligen inte heller intresserad av att skriva så abstrakta texter som Gene Clark.

Gene ClarkMed tanke på att Gene hade ett ganska stort försprång gentemot de övriga som kompositör, och att McGuinn och Crosby ännu inte hade tagit sig i kragen, kan jag tänka mig att Gene Clark borde fått merparten av royaltyintäkterna. I en intervju från slutet av 1983 säger också Gene att McGuinn och Crosby bara hjälpte honom att slutföra låten.

Det finns dock en intervju i tidningen Hit Parader med Gene Clark från mars 1967, där han å andra sidan säger: ”We wrote ’Eight Miles High’ after the tour. Jim (Roger), Dave and I got together and we talked over the English thing and we decided to put it in a record as best we could.” Under årens lopp har Gene alltså förmedlat olika budskap om sin egen roll.

Efter höstens holmgång mot de två starka viljorna i gruppen började Clark nog inse att det skulle bli svårare och svårare att placera sina kompositioner som A-sidor på framtida singlar, åtminstone om det bara stod ”Clark” på skivetiketten. Det var kanske därför han var beredd att dela rättigheterna med de andra.

I en intervju med tidningen The Guardian gav Roger McGuinn sin version:

”Gene Clark had some chords and a vague melody, which went into the more regular structure of ’Eight Miles High’. In later years, Gene started to fantasise that he wrote the whole song. That wasn’t the case: it was a collaborative effort between myself, Gene and David Crosby.”

I en intervju med Johnny Rogan säger dock McGuinn att Eight Miles High var Genes koncept till största delen men att det var hans egen idé att skriva en text om en flygtur.

Carla Olson hävdar att Eight Miles High till 99.9 procent var Genes idé.

Strax före jul satte Byrdsmedlemmarna den första tagningen av Eight Miles High. Columbia vägrade dock att ge ut versionen, eftersom den var inspelad i RCA:s studio. Den gjorde CD-debut många år senare på Never Before.

Drygt en månad senare spelade man in den kända versionen, som skulle ges ut i mitten av mars. Men för många fans, liksom för McGuinn och Crosby, är den första, mer oslipade, ettriga och spontana tagningen det riktiga mästerverket.

När singeln kom ut stod det ”G. Clark–J. McGuinn–D. Crosby” på skivetiketten, men på en del senare utgåvor har Gene Clarks namn placerats sist – ytterligare ett sätt att misskreditera honom.

The ByrdsHistorien om hur Eight Miles High blev bannlyst på grund av texten är också välkänd. De tre tongivande medlemmarna har mer eller mindre sagt att låten handlar om droger. Å andra sidan var Gene relativt försiktig med droger under tiden i The Byrds, förutom de sista månaderna, utan det var Roger och David som var flitiga användare.

Många år senare dök det upp en teori, som utmanade den officiella versionen. Mark Teehan, som forskat i ämnet ”Eight Miles High”, bland annat genom att undersöka radiostationernas agerande efter att singeln dök upp på marknaden, har angett tre skäl till varför den aldrig blev en stor hit.

Teehan menar för det första att Eight Miles High var för komplex för sin tid för att kunna attrahera den publik som huvudsakligen köpte singlar. Enligt honom hade många radiostationer redan plockat bort den från spellistorna när diskussion om texten startade.

Man ska också veta att Eight Miles High fick ganska dålig kritik i England. Mest negativ var tidningen Disc, som skrev: ”It is muzzy, badly-made, a terrible song, a bad copy of some of the worst British groups, nothing like The Byrds at all.”

Singeln tog sig också bara in på Topp 30 i England, medan ständigt arga konkurrenten Cher låg högt på samma lista med Bang Bang (My Baby Shot Me Down).

Förutom att Eight Miles High var för avancerad för dåtidens publik, hävdar Mark Teehan att Columbia delvis tappade intresset för The Byrds efter att Gene lämnat kvintetten, eftersom skivbolaget trodde att de inte längre hade någon framtid utan honom.

Gene Clarks hastiga sorti kostade också Columbia goodwill, då en bilderbok med The Byrds fick dras in, eftersom fotografierna visade en kvintett som just hade sprängts. Skivbolaget ansåg helt enkelt att stjärnorna uppträtt oprofessionellt. Det kan också ha varit en anledning till varför de inte satsade på Eight Miles High.

En tredje teori säger att när Paul Revere & The Raiders hade släppt sin antidroglåt Kicks bara arton dagar före The Byrds singel kom ut och var på väg att få en stor hit, ville Columbia inte lansera två singlar med så olika budskap.

Den teorin faller dock delvis platt till marken när Bob Dylans Rainy Day Women #12 X 35 (utgiven bara sju dagar efter Eight Miles High på samma skivbolag som The Byrds och Paul Revere & The Raiders), som ju är ett trilskt stycke med en text som måste ha varit en mardröm för ett vinststrävande skivbolag, tog sig ända upp till andra plats på Billboards singellista

The ByrdsNär Eight Miles High släpptes hade Gene Clark dock redan lämnat gruppen, efter att ha vägrat stiga på ett flygplan till New York och fått höra av Roger McGuinn: “If you can’t fly, you can’t be a Byrd.” Det tog i och för sig ett tag innan avhoppet blev bekräftat och Clark hann stå på scen ytterligare någon gång innan dess.

Beträffande Gene Clarks flygskräck (han hade också vissa problem med klaustrofobi) och förklaringarna till varför han led av dessa åkommor, är det ett ämne som ständigt fascinerar.

Som trettonåring befann han sig på utflykt med scouterna när en tornado plötsligt dök upp. Gene tvingades söka skydd i en kyrka men efter att dörren blockerats och det dröjde ett bra tag innan han kunde ta sig ut, drabbades han av mardrömmar under de kommande åren. Händelsen fick fler konsekvenser, för som vuxen undvek Clark att åka hiss.

Gene blev också vittne till en flygolycka året efter – knappast en händelse som gjorde honom positivt inställd till att flyga. Men det är inte hela sanningen bakom hans avhopp.

Arbetarklassmannen från vidderna blev också ett lätt byte för McGuinn och Crosby, som själva kom från sofistikerade storstadsmiljöer. Förhållandet mellan musikerna och managers hade också blivit allt sämre under de senaste månaderna. Det var inte bara Gene Clark som drabbades. Michael Clarke har berättat att strax före Genes sorti bråkade alla med alla. David Crosby medger att han inte behandlade Gene väl men säger också att han själv hade svårt att dra jämnt med många människor.

Man måste dessutom ha i åtanke att allt gick så snabbt. Det tog bara åtta månader från att The Byrds blivit en kvintett till att de toppat singellistan. Ytterligare åtta månader senare hade Clark lämnat gruppen. Det skedde också under en tid när en amerikansk artist förväntades ge ut fyra singlar och två album per år och samtidigt uppträda ett par hundra gånger. De var som sagt unga och fick aldrig någon tid över till att ta en välbehövlig paus.

I tidigare nämnda intervju från 1983 säger Clark att The Byrds också handlade om några unga människor, som inte riktigt klarade av att hantera den alltmer kaotiska situationen. Själv var ju Gene bara drygt 21 år vid denna tid.

Stressen att ständigt tvingas leverera tog musten ur Gene Clark. Visst, han njöt av stjärnstatusen i början men ett halvår senare hade de negativa konsekvenserna tagit ut sin rätt

Jacqui Levy
Jacqui Levy
Månaderna innan Gene Clark hoppade av hade han umgåtts frekvent med Jacqui Levy – en av dansarna från Hollywood á Go Go. I stället för att dra ner på tempot och reflektera över sitt liv, ledde relationen bara till eskalerande intag av alkohol och droger. Genes manodepressiva tendenser blev ännu värre i och med drogerna. Roger McGuinn anser att förhållandet med Levy försämrade hans tillstånd ytterligare: ”He went out with this dancer and she screwed him up. I don’t know what happened, but he really suffered from that relationship.”

Dagen före resan till New York hörde en vän till Gene berätta hur trött han var på tillvaron och att det sista han ville just då var att ge sig ut på ytterligare en resa.

Gene Clarks bror David säger också att Gene började inse att han redan hade åstadkommit allt som gick att uppnå i The Byrds och inte längre kunde utvecklas som medlem i gruppen:

”For one thing, he had already accomplished what he wanted to do and he was no longer interested in that. He didn’t want to stand there and do the same old crap he’d been doing for two years. He wanted to move on. He was very creative. He had gone as far as he could go with them and all this frustration made him very nervous.”

Genes ständiga jakt på att bli en bättre textförfattare och utvecklas musikaliskt, var helt enkelt inte kompatibelt med att bara vara en kugge i hjulet, där hans inflytande med stor sannolikhet bara skulle minska i framtiden. Han hade alltså ingen som helst lust att stå på en scen och sjunga Mr. Tambourine Man eller andra hitlåtar i framtiden.

Jag kan också föreställa mig hur svårt det skulle ha blivit för Gene Clark att få med mer än tre–fyra bidrag på album som Fifth Dimension, Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Då hade vi med stor sannolikhet aldrig fått höra många bra kompositioner, för under åren 1966–1967 skulle Clark spela in låtar i en takt som få andra mäktat med.

Våren 1966 kunde ingen i kvintetten heller ana att Chris Hillman, som inte hade skrivit en enda låt hittills, skulle bli The Byrds viktigaste kompositör innan året var till ända. Det skulle också ha reducerat Clarks betydelse, men hade å andra sidan kunnat innebära att Chris inte fått utrymme att blomma ut som låtskrivare.

The ByrdsGenes solomaterial runt 1967 visar också att han inte alls delade intresset för elektronisk musik eller jazz – genrer som skulle komma att bli vanliga ingredienser på The Byrds kommande tre LP-skivor.

Tittar man på The Byrds singelutgåvor efter Eight Miles High och fram till juli 1967 – 5D (Fifth Dimension), Mr. Spaceman, So You Want to Be a Rock ’n’ Roll Star, My Back Pages (som ju i och för sig var en cover), Have You Seen Her Face och Lady Friend – inser man att Gene Clark under samma period knappast skrev samma skräddarsydda hitlistematerial, trots att han komponerade cirka 25 melodier som duger för mer än en lyssning. Därmed inte sagt att Clark inte skrev låtar som var bättre än The Byrds kommande singlar. Han var helt enkelt för kreativ för sitt eget bästa …

Jag har tidigare nämnt att Gene Clark var en rastlös själ, som när han väl var färdig med något kapade alla band med det förgångna. Nu ansåg alltså Gene att han hade gjort sitt i The Byrds. I en intervju från 1966 berättade Clark att han helt enkelt ville bli soloartist.

Det fanns alltså andra anledningar än bara flygskräck. I en intervju i slutet av åttiotalet med fanzinet The Byrds Flyte Chronicles, svarade Gene så här på den ständiga frågan om flygskräck: ”Aw man, I have to answer that question every day! I’m not afraid to fly. I fly all the time. That was just a good excuse to get out of The Byrds.”

Slutsats: Gene Clark tyckte inte om att flyga under den tidiga karriären, men han var inte heller livrädd för att flyga. Det handlade mer om hans negativa attityd till turnéer och framtida medlemskap i The Byrds; han ville helt enkelt bara spela in skivor och leva det glada livet i Los Angeles och Hollywood. Däremot drabbades Gene förmodligen av flygskräck under sjuttiotalets första år, men det var nog också en kombination av hans motvilja att ge sig ut på vägarna.

Gene ClarkDe övriga i kvintetten ville inte att Gene Clark skulle överge dem. Det har funnits diskussioner om att han skulle ha kunnat blivit The Byrds svar på Brian Wilson; alltså stanna kvar som medlem men slippa turnera. Wilson hade dock en annan status i The Beach Boys än vad Clark hade i The Byrds.

Medlemmarna har erkänt att The Byrds hade sina ljusa stunder efter att Gene Clark slutat, men de har också sagt att gruppen aldrig blev densamma utan honom.

Även David Crosby har hyllat Clark och hans kompositioner: ”The Byrds were done when Gene left; we were never the same after that. I always said there were only ever five Byrds.”

Men även i detta fall har personerna kring bandet gett dubbla budskap. Jim Dickson och Eddie Tickner skyller mycket på David Crosby och menar att han inte längre accepterade att bara vara nummer tre i hierarkin. Å andra sidan säger Tickner att Crosby var den förste att beklaga att Gene lämnade gruppen, för han kunde inte se en framtid för The Byrds utan mannen med tamburinen. Dickson, i sin tur, säger att Crosby kände sig nöjd när Clark hoppade av.

Det är lätt att kritisera David Crosby, men Crosby själv har sagt att han inte var den mest diplomatiska personen och att han ofta var hög under samma period – knappast ett tillstånd när man fattar de bästa besluten. Crosby har sedan dess hyllat Gene och bland annat kallat honom ”a wonderful, talented man” och ger dessutom ett ödmjukt intryck i dokumentären The Byrd Who Flew Alone: The Triumphs and Tragedy of Gene Clark.

Roger McGuinn erkände senare att de var avundsjuka på Clark, eftersom han fortfarande var The Byrds huvudsakliga kompositör. Efter hans avhopp fanns följaktligen större chans att tjäna mer pengar.

Både Roger McGuinn och Chris Hillman har antytt att Jim Dickson och Eddie Tickner uppmuntrade Gene Clark att gå solo för att kunna tjäna ännu mer pengar som managers, något som Dickson förnekar. Med tanke på att det dröjde flera månader innan Clark gick in i skivstudion igen, får man nog säga att de i så fall hade gjort ett dåligt jobb.

Men för den stora publiken kom Clark alltid att förbli en före detta Byrdsmedlem. Det var ju egentligen bara David Crosby som lyckades skapa sig en framgångsrik karriär efteråt, även om Chris Hillman också hade perioder av kommersiella framgångar i Manassas, The Souther Hillman Furay Band och The Desert Rose Band. (Till och med Michael Clarke fick några relativt framgångsrika år i bandet Firefall.)

Jag ska kanske inte förringa Roger McGuinns framtida karriär som ledare för ett decimerat The Byrds, för gruppen gjorde ett par dugliga plattor (Dr. Byrds and Mr. Hyde och Untitled) och sålde ändå en del skivor – i England tog sig båda albumen upp på Topp 20 på listan. The Byrds blev också en bättre liveakt under hans år som ledare, delvis beroende på att originaluppsättningen verkar haft en slapp inställning till livespelningar efter genombrottet.

The ByrdsNär Gene Clark för en gångs skull hamnade på övre delen av hitlistorna igen, skedde det ironiskt nog som medlem i ett återförenat Byrds samt i trion McGuinn, Clark & Hillman.

Man kan ju bara undra hur många gånger Gene tvingades svara på frågor under årens lopp om det var han som skrev Eight Miles High, om han lämnade The Byrds på grund av flygskräck och om gruppen någonsin skulle återförenas.

Nu har jag dock gått händelserna i förväg. I del tre skriver jag om Gene Clarks första stapplande steg som soloartist och fortsätter fram till och med samarbetet med Doug Dillard.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.