Gene Clark – The Byrd And The Best (Del 6 av 6)

Gene Clark – The Byrd And The Best

Några avslutande ord från skribenten:

Det är dags att avsluta en fantastisk resa, som inleddes den 11:e december i fjol. Men jag kanske återvänder med djuplodande biografier om mina andra favoritartister i framtiden. Trots att Gene bara släppte ett album under denna period, är del sex ändå den längsta delen och inkluderar många suveräna låtar som inte gavs ut förrän efter hans död.

We’ll meet again …
Hans Olofsson


 

Strax efter att albumet Firebyrd nått konsumenterna väntade ett nytt besök bakom spakarna. Gene Clark hade dock inga egna låtar i bagaget utan spelade in The Beatles She Loves You samt Into the Night (skriven av Liz Anderson och Jeff Rollings). Taperna hamnade så småningom hos teknikern och producenten John Arrias men ska sedan ha försvunnit.

Gene Clark
Photo: Gary Nichamin
Det cirkulerar dock en liveversion av She Loves You från 1984. Läsaren undrar kanske varför jag länkar till en av pophistoriens mest omtuggade låtar men lyssna och lär – hur Gene har annullerat det debila ”yeah, yeah, yeah”-partiet och transformerat popklassikern till powerpop.

Into the Night bör vara samma komposition som finns på detta liveklipp från 1984. En brukbar och tidstypisk åttiotalslåt – dock utan det engagemang eller sinnesstämning som hans egna kompositioner förmedlar.

Gene och hans band The Firebyrds gav sig nu ut på en nioveckorsturné på amerikanska och kanadensiska kontinenten. Det var en brutal turné – långt ifrån den komfortabla situation som Clark upplevt med McGuinn och Hillman bara fem år tidigare.

Senare samma år kliade det återigen i inspelningsnerven, men denna gång undrar man vad Gene Clark tänkte på. Valen känns i vissa fall avskräckande; covers på Living Next Door to Alice (New World men givetvis mest känd med Smokie), Needles and Pins (Jackie DeShannon, men det var The Searchers som tog den högt upp på hitlistorna), Love Is Gonna Come at Last (Badfinger), Baby Blue (också Badfinger), The Closer You Get (Exile, men det var Alabama som fick en Topp 40-hit med den), Young Love (Ric Cartey with the Jiva-Tones men mest känd med Tab Hunter och Sonny James) samt ytterligare en överflödig version av I’ll Feel a Whole Lot Better. Dessutom är inte Genes röst i bästa form, vilket hörs först och främst på Living Next Door to Alice.

Gene with Tom Slocum
Gene with Tom Slocum
Genes vän Tom Slocum har sagt att ”Gene just wanted to do a bunch of covers for the hell of it”. Jag har inga problem med idén, men varför gav han sig på en uttjatad och stereotyp låt som Living Next Door to Alice? Och är det verkligen meningen att en medelålders person ska sjunga om tonårskärlek?

Om du vill veta mer står Echoes Newsletters / Tom Sandford till tjänst (scrolla ner en liten bit på sidan).

I juni uppträdde The Firebyrds i Los Angeles. I publiken befann sig The Textones sångerska Carla Olson och hennes pojkvän och manager, Saul Davis. Tom Slocum föreslog att hon skulle gå upp på scen och sjunga med Gene. Efter viss övertalning äntrade Carla scenen och gav Clark en hjälpande hand på I’ll Feel a Whole Lot Better. Två månader senare sjöng Gene på Midnight Mission – titelspåret på The Textones debutalbum.

Kvällen slutade med att Saul Davis blev Genes nya manager, även om de aldrig skrev något kontrakt. Det blev dock dödsstöten för The Firebyrds, till medlemmarnas besvikelse.

Våren 1985 överraskade Gene Clark alla i sin närhet genom att göra en soloturné i England, som verkade ha fungerat utan några större problem.

Gene Clark
Photo: Gary Nichamin
Det hade nu gått tjugo år sedan The Byrds slog igenom och för att fira bildades gruppen 20th Anniversary Tribute to The Byrds eller A Celebration of The Byrds. Det var något av en supergrupp med Michael Clarke, Rick Roberts, Blondie Chaplin samt några mannar från The Band (mestadels Rick Danko men även Richard Manuel och i viss mån Garth Hudson).

Något senare tillkom basisten John York, som gjort en kort sejour i The Byrds 1968–1969, för att ge mer kred åt namnet. Även Yorks ersättare i gruppen, Skip Battin, hoppade in då och då. Den legendariske keyboardisten and studiomusikern Nicky Hopkins hängde också med på några turnéer.

Clark var inte så pigg på att turnera under konceptet, men han hade inte råd att tacka nej till denna välbehövliga inkomst.

De var dock inga välartade mannar som gav sig ut på vägarna. Några av medlemmarna, som Michael Clarke och Rick Danko, var redan kända för sitt vilda leverne och det blev inte bättre under turnéerna.

Ett annat problem var att vissa arrangörer så småningom insåg att namnet 20th Anniversary Tribute to The Byrds inte skulle sälja tillräckligt med biljetter, så man ändrade till ”Salute to The Byrds” och till sist stod det bara ”The Byrds”.

Byrds tribute
From left: Carlos Bernal, Michael Clarke, Gene, Rick Roberts, John York and Blondie Chaplin.
Det finns ett par smått bisarra TV-klipp från 1986, där programledarna introducerar Gene & Co som ”The Byrds”. Under ett annat TV-framträdande säger värden att Gene och Michael (Clarke) är bröder, vilket framkallar glada miner.

Gruppen fortsatte att turnera till och från under fyra års tid, även om de mer namnkunniga musikerna hoppade av. Till sist återstod bara John York. Han har beskrivit Gene som ”several guys”, vilket säger det mesta om den personlighetsförändring han kunde genomgå.

Det finns en lång intervju från 1985 med Clark i tidningen Omaha Rainbow, där han ändå känner sig ganska optimistisk inför framtiden, inte minst på grund av att många yngre människor upptäckt äldre musik.

Trots alla bekymmer utvecklades Gene Clark till att bli en hyfsad liveartist under åttiotalet. Clark hade dessutom andra talanger utanför scen – han älskade bland annat att laga mat. Saul Davis har också sagt att bortsett från problem med olika substanser och brist på pengar, innehöll Genes liv även många glädjefyllda stunder.

Terri Messina
Terri Messina
Det var också i mitten av åttiotalet som Gene Clark äntligen hittade ett fast boende – låt vara att han bara hyrde ett litet hus av ett äldre par i Sherman Oaks. Det skulle också bli hans sista hem.

På tal om privatliv, så hade Genes flickvän Terri Messina blivit så beroende av droger att hon tvingades tillbringa nio månader på ett behandlingshem. Terri förde en hård kamp under något års tid men lyckades bli drogfri.

Mellan varven spelade Gene in demoversioner av Gypsy Rider, Why Did You Leave Me Today, Lover’s Turnaround, Winning Hand, Back in Time (en Textones-låt), Day for Night och Jokers Are Wild, tillsammans med Carla Olsons grupp The Textones.

Samtliga av dem, förutom Back in Time, skulle senare ges ut på Clarks och Olsons duettalbum eller som bonusspår på senare CD-utgåvor. (Jag återkommer till dem.)

Pat Robinson
Pat Robinson
Saul Davis nästa drag var att sammanföra Gene Clark med musikern och producenten Pat Robinson. Det var ett sällsynt lyckat val, eftersom de två skulle inleda ett fruktsamt samarbete och leverera ett flertal högklassiga nummer. Pat Robinson, som var en ganska glad prick med relativt sunda vanor, var precis vad Clark behövde. Robinson menar att Gene ofta var fokuserad så länge han var nykter.

Något senare kompletterades duon med John York och man bildade den lösa konstellationen CRY (Clark, Robinson, York). Även Rick Clark och Nicky Hopkins skulle komma att medverka. Hopkins fick en större roll, så till sist ändrade man namnet från CRY till CHRY.

Det är svårt att katalogisera Gene Clarks outgivna inspelningar från 1983 och fram till hans död 1991. Jag beskriver dessa i den ordning som de nämns i Rogans bok; kompletterar med några uppgifter från Tom Sandford på The Clarkophile och avslutar med en genomgång av övriga låtar i slutet av artikeln.

Efter utgivningen av Firebyrd (mars 1984) var det alltså bara fem av Gene Clarks låtar som nådde skivmarknaden innan han dog. Däremot spelade han in mer än 30 kompositioner som duger för mer än ett test men aldrig kom till världen innan han dog. Det finns också en handfull egna låtar som jag gärna hoppar över, men det visar ändå att Gene mycket sällan tummade på kvaliteten.

Många av dem som spelades in med CRY släpptes 2001 på dubbel-CD:n Under the Silvery Moon [Delta Deluxe]. Silvery Moon var inspelningsstudion som Robinson använde när han sammanställde materialet som spelats in.

Skivan drogs dock snabbt in, eftersom Kelly och Kai Clark och deras advokat hade synpunkter på rättigheterna, trots att Pat Robinson ägde mastertaperna, stod som medförfattare på låtarna och hade betalat inspelningarna. När jag pratar med Kai Clark om ämnet många år senare, säger han att man egentligen inte hade några invändningar mot att släppa materialet, men problemet var att Delta Deluxe inte ens brydde sig om att ta kontakt med honom, hans bror eller advokaten innan de släppte plattan.

Gene Clark - Under The Silvery Moon Två år senare dök Under the Silvery Moon [Delta Deluxe] upp på nytt, men nu som enkel-CD, vilket dock innebar att flera låtar hade tagits bort.

Den ursprungliga dubbel-CD:n finns dessbättre uppladdad på YouTube; här samt här.

Jag vill bara nämna dessa skivor redan nu, så slipper jag skriva om vilka låtar som hamnade på respektive utgåva. Samtliga kompositioner som nämns nedan finns på Under the Silvery Moon, såvida inget annat anges.

När ni lyssnar på resultatet, tänk på att det i mångt och mycket handlar om demoinspelningar och att vissa av dem har ganska sterila och uppblåsta åttiotalsproduktioner. Tänk också på att Gene Clarks röst försämrades på grund av tilltagande problem med tänderna (både tandvärk och tandlossning), vilket dock inte hörs så mycket på inspelningarna med CRY men väl på flera av de senare, akustiska låtarna. Vissa av nedanstående kompositioner finns både i två och fler versioner.

Trots vissa invändningar mot produktionen inser man ändå att konstellationens låtar är skrivna av musiker som har talang att sätta ihop slagkraftiga melodier.

CryRunt 1985–1986 spelade CRY in Carry On, Mary Sue, Christine, Sleep Will Return, I Need to Fly och Somewhere After Midnight.

Carry On är en gemytlig poplåt, även om den rör sig på hållfast musikalisk mark och Gene bitvis låter som en livsstilscoach, men visst kunde Carry On ha blivit en hit om en känd artist från samma decennium spelat in den.

Mary Sue är en märgfull produkt, med en V8-motor som driver den framåt. Om Bruce Springsteen velat bjuda publiken på ännu en kolosslåt till sina arenaspelningar hade Mary Sue kunnat bli en kioskvältare under allsångsavdelningen. Efter ett par minuter kastas dessvärre melodin mellan refränger, stick och solopartier, vilket medför att Mary Sue tappar momentum.

Jag föredrar ändå denna outgivna version.

Rick Roberts, Gene and John York
Rick Roberts, Gene and John York sing “Christine”.
Tro det eller inte men Christine (länken går till en liveversion tillsammans med Rick Roberts och John York) är en uppsluppen powerpop-inspirerad komposition som sitter som ett smäck. Man kan nästan tro att Gene hade ambition att bli allsångsledare i sitt nästa liv, när gladlynta Christine skänker glädje. I inledningen till ett annat liveklipp säger han att låten ska hamna på ett kommande album, men så blev tyvärr inte fallet.

Trots de robotartade anletsdragen på Sleep Will Return har den en klanderfri refräng, medan verserna går mer på autopilot.

I Need to Fly låter vid en första anblick som om Gene införskaffat melodin på second hand. Men håll ut i drygt 50 sekunder och njut därefter av en låtskrivare, som med sedvanlig ackuratess levererar ännu ett slagkraftigt parti.

Somewhere After Midnight visar dock att ingen är ofelbar, även om den pådrivande refrängen räddar låten på övertid. Dessutom har Genes röst antagit en något kverulantisk ton på vissa låtar under åttiotalets sista hälft, vilket inte gör saken bättre.

Enligt YouTube-kanalen som laddat upp låten skulle Somewhere After Midnight samt ett par av ovanstående låtar ha ingått på ett album med arbetsnamnet After the Storm, men de eventuella planerna rann i så fall ut i sanden.

Christine, I Need to Fly och Somewhere After Midnight har ännu inte släppts officiellt.

Gene Clark
Photo: Danny Lanka. Courtesy of Danny Lanka.
Gene började trivas med de nya låtarna. Han och Robinson försökte till och med sälja in With You I Can’t Lose till filmen Karate Kid och Carry On till Karate Kid II, men ingen av dem skulle användas i filmerna.

With You I Can’t Lose låter först som ett tårdrypande pekoral, men låt melodin sjunka in och föreställ er den med en oklanderlig produktion, så inser man att kompositionen hade kunnat förgylla vissa sekvenser i filmen.

Förutom inspelningarna med CRY fortsatte Gene Clark och Pat Robinson på egen hand och spelade in Dangerous Games, The Panther, Immigrant Girl och Washington Square.

Dangerous Games lutar sig farligt nära middle of the road-rock eller till och med pudelrock i refrängen, men verserna bär spår av Genes fotavtryck, när den varmhjärtade och ombonade rösten ännu en gång får känslosträngarna att gå på högvarv.

The Panther levererar Clark och hans musiker en rocklåt med feta ackord, som trots att produkten är tämligen rigid har den attack jag alltför ofta saknar när han rockar loss. Lägg också märke till sticket, som kommer in och bryter mönstret på ett raffinerat sätt och ger The Panther vassare klor.

Immigrant Girl, som Gene Clark skrev efter att ha sett en kvinna på en marknad nära sitt hem, pendlar mellan banalitet och genialitet i takt med att känslosåsen hotar rinna över. Men cirka 75 sekunder in i låten går genialitet segrande ur striden – precis som den nästan alltid gör när Gene är inblandad. Immigrant Girl har en tilltalande vintagetouch och har också vissa likheter med jordmånen och refrängen på Tom Waits Jersey Girl.

Gene Clark
Photo: Don Masarik
Washington Square är den mest rafflande av de fyra låtar som spelades in tillsammans med Robinson. Texten tar oss tillbaka till en tid i New York när Andy Warhol var kung, samtidigt som tonerna kryper längs ryggraden och röken stiger från kulvertarna.

Något senare sattes ännu fler låtar på tape; Rest of Your Life (a.k.a. You’re Gonna Miss That Somebody), Dragon’s Eye och My Marie.

”Äsch, jag kan lika gärna passa på att skriva en countrylåt medan jag väntar på taxin”, tänkte vår maniska kompositör och tio minuter senare var Rest of Your Life färdig. Men jag behöver väl knappast nämna att låten ändå har vissa kvaliteter.

Dragon’s Eye, som har en olycksdiger och aningen högtravande ton i inledningen, låter nästan som kasserat gods från No Other, klädd i åttiotalsmode. Efter drygt en och en halv minut gör dock vår alltid lika välljudande och förtroliga hjälte entré med sin hovsamma röst och lyfter samtidigt på locket till en betydligt mer human melodi.

Jag har sparat den bästa låten till sist; My Marie, tillägnad Terri Messina. Versionen på Under the Silvery Moon är dock sämre än denna outgivna version. (Det finns dessutom en ännu längre version av den outgivna versionen.)

Om man velat flytta berg med hjälp av musik hade My Marie varit ett givet hjälpmedel. Ni förstår säkert vad jag menar redan under de inledande sekunderna av första versen. Kompositionen är själva verket helt fläckfri.

Gene Clark
Photo: John DeCesare. Courtesy of Joe Janci.
My Marie är helt enkelt en musikalisk hole-in-one, som borde fått åskådarna att jubla av hänförelse. Den skulle naturligtvis ha lanserats på ett större bolag och blivit en stor hit, även om det inte hade stått ”Gene Clark” på skivetiketten.

My Marie är en låt att älska 24/7, vilket en akustisk liveversion i hög grad bekräftar.

Man spelade också in Trail of Tears – ett lovande akustiskt försök enligt Johnny Rogan, som dock övergavs.

The Clarkophile nämner dessutom kompositionen Raven in the Dark, som hittades efter Robinsons död 2016. Den är närmare fem minuter lång och ska innehålla element både från Crazy Ladies och My Marie.

Med många fina låtar i bagaget försökte CRY få skivkontrakt, men om skivbolagen hade varit intresserade hade de ändå bara velat ha Gene Clark.

Tidigt 1986 började inspelningarna till kommande skivan med Carla Olson. Så nu hade Gene tre olika projekt på gång samtidigt; turnéer med Byrds Tribute, inspelning av plattan med henne samt samarbetet med CRY.

Clark och Olson har bidragit med tre låtar var till duettalbumet. Producent blev trumslagaren Michael Huey, som tidigare kompat bland andra Glen Frey, Joe Walsh och Juice Newton.

Som vanligt stod dock inte skivbolagen i kö. Saul Davis menar att det var två faktorer som hindrade Gene Clark från att få napp hos större bolag. Han hade svikit gång på gång under tjugo års tid och hade dessutom inte varit ett välbekant namn på länge, så därför kunde inte publiken identifiera sig med honom.

Gene Clark - So Rebellious A Lover Davis lyckades dock förhandla sig till ett skivkontrakt med engelska Demon och i april 1987 släpptes So Rebellious a Lover. Rhino gav ut skivan i USA med ett annat omslag, men det amerikanska bolaget lade inte två strån i kors för att få fart på försäljningen.

Gene har alltså bidragit med tre låtar, men Del Gato, som han skrev tillsammans med Rick Clark, hade redan tio år på nacken. Kompositionen har hyllats, trots den makliga melodin. Denna gång rotar Gene i myllan eller snarare i Kaliforniens historia – det finns en stark doft av rotrock bakom den rustika strukturen – i stället för att påta i själslivet, men hans hemvävda röst agerar ändå grindvakt över helheten.

Svårmodiga Gypsy Rider innehåller inga Bm-, Em- eller F#m-ackord, utan B²m -, E²m- och F²#m-ackord. Låten tränger djupt in i huden och får den att skälva både av välbehag och sorg, när Genes röst, text och musik skapar ett vakuumliknande tillstånd i rummet och får världen utanför att stanna upp för ett tag. Gypsy Rider tränger in i lyssnarens känslomässiga epicentrum, samtidigt som den ritar sorgkanter runt högtalarna.

Det finns också ett TV-framträdande, där han ser fräschare ut än på skivomslaget.

Bucketfull Of BrainsÅret därpå gav engelska fanzinet Bucketfull of Brains ut en snabbare och kanske om möjligt ännu bättre tagning, med en av mina hjältar, Phil Seymour, på trummor.

Why Did You Leave Me Today har ett enkelt, nästan schablonmässigt beteendemönster i versen, men när Genes tårar rinner i strida strömmar i refrängen efter att ännu en gång ha blivit övergiven, förblir intet öga torrt.

Den fjärde låten som försetts med Gene Clarks mollstämplar är traditionella Fair and Tender Ladies. Fast den känns mindre som allmängods och mer som Genes ägodel (han registrerade dessutom låten som en egen komposition).

Alltifrån den inledande akustiska gitarren, som anför tåget mot Melancholyville, har han med hjälp av Carla Olsons utsökta röst förpassat alla andra inspelningar av Fair and Tender Ladies till skamvrån. Och trots att Genes pipa hunnit ta en hel del stryk efter tjugo års missbruk, känns den medlidsamma och vemodiga rösten bättre än någonsin.

Det fanns ytterligare ett problem med So Rebellious a Lover, enligt studioteknikern Rick Novak:

”Gene always was inclined to sing songs slower and slower, wringing every last drop of emotion out of the lyrics. While working out the arrangement Gene sang a version of ’Fair and Tender Ladies’ that just about made you cry, but it was 15 minutes long! The producer Mike Huey was more inclined to faster pop tempos, and I tried to split the difference. Between us all, we wound up with something pretty great though.”

Så fort tempot höjdes – som på obefogade covern på John Fogertys Almost Saturday Night – blev han förmodligen missnöjd. Det gäller kanske också gedigna Carla Olson-kompositionen The Drifter. (Jag utelämnar de två övriga spåren som är skrivna av Olson, eftersom Clark inte sjunger solo på dem.)

Carla har liknande minnen:

”Regarding the tempos of Gene Clark’s songs, I would say that he always loved to play them slower live because it created a bit more drama, and he could connect with the audience better that way. He was into longer intro and outro arrangements live too. In the studio I think that Gene knew the value of a tempo that suited the instrumentation, full band, versus solo performance. Possibly The Byrds’ songs he wanted to perform those slower to set them apart from the band versions, such as ’Set You Free This Time’ and ’She Don’t Care About Time’.”

Joe South - Don't It Make You Wanna Go Home Här finns fler coverlåtar med blandat resultat. Genes sånginsats på The Flying Burrito Brothers I’m Your Toy (Hot Burrito No. 1) överträffar i mitt tycke Gram Parsons men låter snarare forcerad på Joe Souths Don’t It Make You Want to Go Home. South lyckas också förmedla kärleken till hembygden på ett mer vederhäftigt sätt genom sin stadgade sydstatsdialekt och oklanderliga produktion än Clark och Olson.

Tolkningen av redan utnötta Deportee (Plane Wreck at los Gatos) känns också umbärlig, inte minst med tanke på att Gene som vanligt hade ett flertal egna låtar i bagaget.

Den första CD-versionen (utgiven på Demon) innehåller ett extraspår, countrysnyftaren Lover’s Turnaround, skriven av Clark och Tommy Kaye.

Faktum är att Gene Clarks före detta manager, Eddie Tickner, försökte få Nashville att ta honom under sina vingar, men där var man trötta på avdankade musiker från västkusten som gjorde ett sista desperat försök att rädda sina fallerade karriärer genom att byta genre.

Gene & Carla
Photo: Gary Nichamin
Man får bara beklaga de inskränkta cheferna i staden, för Lover’s Turnaround – som badar i sentimentalitet men ändå aldrig går över gränsen – är ännu ett bra bevis på att Gene Clark hade kunnat få en ljus framtid som låtskrivare till countryartister.

Det finns ytterligare två CD-varianter av So Rebellious a Lover med unika extraspår.

Utgåvan på australiensiska Razor & Tie [1992] innehåller tre bonusspår, inspelade i Genes hem i Sherman Oaks. Vi bjuds på spontana men dessvärre slapphänta versioner av Mary Sue, Del Gato samt Carla Olsons Number One Is to Survive.

Mest intressant av CD-släppen är dock utgåvan på Fuel 2000 / Varèse Sarabande [2003], som innehåller sex extraspår.

Jim and Jean - Changes Bonusavdelningen inleds med en poppig och förtrolig cover på Phil Ochs kanske bästa komposition, Changes. (Genes och Carlas inspelning från 1989 hade dock kommit ut första gången 1991 på Various-samlingen True Voices.) Enligt Olson baserade man arrangemanget på amerikanska duon Jim & Jeans version. Jean (Ray) ska för övrigt vara inspirationen bakom Neil Youngs Cinnamon Girl.

Day for Night är ytterligare en behagligt masande låt i countryfacket, som Gene verkar ha skrivit med ena handen, men som ändå är bättre än merparten av musiken i genren. (Låten hade gjort premiär 1989 på The Textones album Through the Canyon.)

Grunden till Jokers Are Wild (skriven av Pat Robinson och Dick Holler) utgörs av en oförskämt kommersiell poplåt. Men det är också en emotionell bullseye, där en livsbejakande refräng – snyggt paketerad i förtjusande harmonier – fulländar byggnadsverket. Tack vare sin förtroliga stämning blir Jokers Are Wild så mycket mer än en vanlig hitlåt. Det är en smärre skandal att man utelämnade den på So Rebellious a Lover till förmån för bland annat Almost Saturday Night och Deportee. (Låten hade tidigare getts ut på The Textones album Back in Time, 1990.)

Tro det eller inte, men det finns faktiskt en demoliknande versionJokers Are Wild, som nästan är ännu bättre och som hamnade på indragna upplagan av Under the Silvery Moon!

Winning Hand visar Gene att han återigen kan skapa spattig country, vars slutresultat blir mer bestående än bara ytlig polityr. Den som fortfarande tvivlar ombedes hoppa fram cirka 50 sekunder.

Med tanke på material som Lover’s Turnaround (som också dyker upp på denna utgåva), Day for Night och Winning Hand, som ändå inte är Clarks bästa försök att göra country, borde det ha varit lika lätt att sälja hans låtar i Nashville som att sälja vatten till personer som gått vilse i Saharaöken …

Gene & Carla
Photo: Gary Nichamin
Det avslutande spåret, Broken Hearts and Broken Dreams, lämnar jag därhän, eftersom Gene inte har skrivit låten och bara hörs sporadiskt i refrängen.

Så sent som 2018 dök ytterligare en CD-release [Sunset Blvd] upp på marknaden, som har samma innehåll som utgåvan på Varèse Sarabande.

Låt oss ännu en gång stanna upp. Jag har redan nämnt ett femtontal låtar, förmodligen inspelade mellan 1984 och 1987, och kommer att beröra ytterligare ett tjugotal låtar från 1983 till 1991 i denna avslutande del, där nästan samtliga hade förgyllt alla album. Men ingen av dem skulle ges ut förrän efter Clarks död. I stället har Gene bara bidragit med två nya låtar på LP-versionen med Olson och det skulle bli hans sista skiva i livet …

Trots att So Rebellious a Lover fick fina recensioner stod inte skivköparna i kö – denna gång heller. Clark & Olson var kanske för tidigt ute. Det var före den stora countryboomen, som inleddes med Garth Brooks dundergenombrott i slutet av åttiotalet. Flera andra artister, som snarare hamnade under den sammanfattande genren Americana (eller American roots music), skulle heller inte göra något större avtryck på försäljningslistorna förrän under nittiotalet.

Ett annat hinder, förutom Clarks dåliga rykte, var att duon hamnade mellan två stolar; för lite pop eller rock för pop- och rockpubliken och för lite country för countrypubliken. Ja, och så underlättar det förstås att man har ett storbolag i ryggen. En annan anledning berodde förstås på att duon aldrig följde upp So Rebellious a Lover med en riktig turné utan gjorde bara enstaka spelningar i Los Angeles-trakten.

Gene ClarkNär Clark väl fick uppträda på TV kunde han drabbas av de mest okunniga och usla programledarna; som intervjun i april 1988 på Nashville Now. Värden inleder med att ställa flera frågor om The New Christy Minstrels – en grupp som Gene lämnade nästan ett kvartssekel tidigare efter att ha varit medlem i bara sex månader!

Gene Clarks leverne under denna period var alltså inte lika destruktivt som i början av åttiotalet, men under inspelningarna av duettalbumet drabbades han av allt värre magsmärtor. Till sist blev läget så akut att Terris pappa mer eller mindre räddade honom, för hade han inte fått vård i tid hade det gått riktigt illa.

Man opererade bort merparten av magen. Föga förvånande avrådde läkarna Clark från att använda alkohol och cigaretter. Visst undvek Gene alkohol, även om han definitivt inte blev helnykterist, men som ersättning bälgade han i sig mängder med kaffe – knappast den bästa vätskan för kroppen i det skicket.

Gene Clark fortsatte att samarbeta med CRY, men efter några år började man tappa momentum. Än värre var att trion McGuinn, Crosby & Hillman hade börjat reagera på att spelningarna med Byrds Tribute alltför ofta hade lanserats som The Byrds. Det blev inte bättre när Gene lyckades registrera namnet ”Byrds” som varumärke. Han ångrade sig dock ganska snabbt och skulle under resten av sitt liv försöka skapa fred med Roger McGuinn, David Crosby och Chris Hillman.

Det var kanske inte så farligt så länge Gene var med, eftersom han trots allt hade varit en av gruppens låtskrivare. Men när ett annat ”The Byrds” började uppträda med Michael Clarke som enda originalmedlem, fick de tre övriga definitivt nog och stämde honom. Lustigt nog vann Clarke i rätten och fick rätten att använda namnet.

Gene & co
Quite some celebrities. From left: Gene, Ian Wallace, Dave Mason, Carla Olson, Al Kooper, Stephen Stills and Jackson Browne. Photo: Gary Nichamin
Det var också en markering från McGuinn, Crosby och Hillman att de inte längre behövde honom. Gene blev inte ens uppbjuden på scen när trion gjorde några uppträdanden 1988–1989 för att markera att de var mer Byrds än vad Michael Clarke någonsin skulle bli.

När ett nytt decennium stod för dörren inledde Gene Clark ett samarbete med John Arrias, som hade en lång meritlista. Clark, som var besviken över att samarbetet med Pat Robinson inte hade lett till något, hade redan dömt ut inspelningarna med CRY som daterade, eller som Tom Slocum säger: ”Gene wouldn’t have released this stuff if it had been done by The Beatles.”

Även Genes producent från sjuttiotalet, Tommy Kaye, fanns med på ett hörn till en början, men han var i så uselt skick att man inte ville ha med honom att göra. Eller rättare sagt så var både Terri och framför allt Gene rädda för att återfalla i gamla dåliga vanor om de återupptog samarbetet med Kaye. De ställde krav på att han skulle lägga av med droger, men förgäves. (Tommy Kaye dog 1994 efter att ha tagit en överdos av smärtstillande medel.)

Det var synd, för även om låtarna som gjordes var habila, saknade Arrias kemiskt rena produktion den känsla och karaktär som Kaye kunde ha bidragit med. För lite hjärta och för mycket teknik helt enkelt.

Gene ClarkMan satte I Don’t Want to See You Anymore (skriven av Marty Kupersmith – alias Marty Sanders från Jay & The Americans), On The Run (with a Loaded Gun), Look Who’s Missing Who samt nya inspelningar av Mary Sue och Shades of Blue.

I Don’t Want to See You Anymore sköljer över lyssnaren redan i den inledande versen, även om melodin tappar drivkraft i refrängen. De sista minuterna, där Clark harmoniserar med sig själv och får känslometern att gå i topp, gör ändå låten till en mindre klassiker.

När det gäller On The Run (with a Loaded Gun), som bara finns tillgänglig som liveversion, har Gene varit ute på reservlagret och rensat förrådet på svartsynthet. Och ännu en gång har han bjudit in oss och låtit oss få ta del av hans sargade men ändå trollbindande sfär. Trots det något risiga ljudet inser man att On The Run (with a Loaded Gun) är ytterligare ett musikstycke som borde ha getts ut.

Självaste Pat Robinson har kommenterat under videon, vilket så här i efterhand känns lite spöklikt eftersom han dog 2016: ”This is one of the better CRY songs that Geno and I wrote in 1987 … it sounded great with the band live … Nicky Hopkins loved it … he called it a ’Bonnie and Clyde love song …’”

Om nu Gene ansåg att inspelningarna med CRY lät daterade, undrar jag vad de inblandade hade tyckt i dag om den motbjudande ljudbilden på Look Who’s Missing Who. Det mustiga sticket räddar dock eländet från att göra ett smärtsamt magplask.

Tommy Kaye - Not AloneJag förstår heller inte vad Arrias & Co sysslade med bakom spakarna när de återigen spelade in Tommy Kayes Shades of Blue, men dessa desinficerade och förflackade produktioner var bara ett tidens tecken.

Ovanstående inspelningar visar att det hade varit lönt att lägga in Tommy Kaye för avvänjning, för Arrias saknar alltså känslan att kunna ge Gene Clark en produktion som hans låtar förtjänar.

John Arrias försökte ändå sälja taperna till skivbolagen. Några visade intresse men denna gång var det inte Genes personlighet de reagerade på utan ansåg att musiken inte riktigt dög.

Det var meningen att samarbetet med Arrias skulle fortsätta, men så började han och Terri Messina bråka om hur man skulle finansiera inspelningarna.

David Crosby - Long Time GoneTrots den ständiga jakten på skivkontrakt plus trasslet med tre av medlemmarna i The Byrds, mådde Gene ändå relativt bra i slutet av åttiotalet. Han hade till och med planer på att skriva en självbiografi, inspirerad av David Crosbys framgångsrika bok Long Time Gone. Clark vidtog andra åtgärder och bröt både med Saul Davis och Bug Music för att bli sin egen manager.

I januari 1989 gjorde Roger McGuinn, David Crosby och Chris Hillman en mindre turné för att markera vilka som hade mest rätt till namnet The Byrds. Under en av konserterna befann sig Tom Petty i publiken och fick då bland annat höra trion framföra en av Genes klassiker, I’ll Feel a Whole Lot Better.

Tre månader senare gav Petty ut Full Moon Fever, som skulle bli hans mest framgångsrika album och bör ha hunnit sälja fyra–fem miljoner exemplar innan Gene Clark dog. Ett av spåren var just I’ll Feel a Whole Lot Better.

Medan royaltypengarna strömmade in på Clarks konto, ledde det dessvärre till att Mr. Hyde sakta men säkert tog över Dr. Jekylls roll.

Saul Davis påstår att Gene hade tre olika personligheter: down-and-out Gene (han som råkade illa ut alltför många gånger); regular Gene (den snälla) samt money-flowing Gene (vilket betydde trubbel). Carla Olson säger också att Clark inte kunde hantera succé och att han kanske mådde bättre när inkomsterna sinade. Hon hade nog rätt i sitt antagande, vilket skulle visa sig på ett förödande sätt under de två sista åren av Gene Clarks liv.

I stället för att spara pengar inför nästa downperiod – Clark skulle trots allt fylla 45 – köpte han en Cadillac. Och när en föredetting, som under många år brottats med alkohol- och drogproblem, plötsligt får en massa pengar blir det förstås extra svårt att motstå prima varor.

Trots återfallen är det fascinerande att se Gene som gäst på Bill Mahers The Midnight Hour (Facebooklänk) i augusti 1990. De som ser denna stiliga, välartikulerade och humoristiska man på skärmen skulle aldrig kunna tro att det rådde kaos i hans liv.

I slutet av 1990 spelade Gene in Communications – en av de mest legendariska av hans outgivna låtar med en längd på hela elva minuter. Enligt Johnny Rogan är Communications en ”extraordinary composition” samt ”the ultimate Gene Clark ’cosmic consciousness’ composition, a trail that had been left cold since the glory days of No Other”. Tyvärr måste jag ännu en gång konstatera att det är ytterligare en komposition som inte ens har dykt upp på nätet.

Det var inte bara alkohol, droger och tandproblem som förföljde Gene Clark under sista året. Han började nu misstänka att det hade hänt något med halsen.

Gene Clark - Silhouetted In Light Clark övertalades av Tom Slocum att gå till doktorn. Väl där ska han fått prognosen cancer i struphuvudet. Det råder dock olika uppfattningar om hur omfattande diagnosen var. Kanske handlade det bara om en liten knöl, eller i värsta fall: en polyp på stämbanden. Det är också svårt att veta hur mycket prognosen påverkade Gene. Några i hans närhet hävdar att det blev dödsstöten; andra säger att han bitvis mådde ganska bra och såg fram mot nästa steg i karriären.

Det fanns förresten planer på att ge ut en uppföljare med konstellationen Clark & Olson, men det enda som nådde skivköparna under denna period var en liveinspelning 1990 från en klubb i Santa Monica, som gavs ut på Silhouetted in Light [Demon] två år senare.

Liveplattan innehåller ett par coverlåtar som bara finns här.

På Clarks framförande av John Prines Speed of the Sound of Loneliness förefaller det som om man ältar samma ackordbyten om och om igen, men som vanligt besegrar hans medlidsamma och lågmälda röst alla eventuella, enahanda bakgrunder.

Vi får också en version av legendariska Will the Circle Be Unbroken, där Gene och Carla gästas av legendariske Steve Young. Deras version är dock ganska slafsig.

Nämnas bör också en nyskriven låt av Carla Olson, Photograph, där Gene dock inte har någon framträdande roll.

Gene Clark - In ConcertEn japansk utgåva [MSI (2), 1992] innehåller bonuslåten Here Without You.

Det har kommit ytterligare en liveskiva med duon, In Concert [Collectors’ Choice, 2008]. Här finns dock inga låtar som inte dykt upp på andra plattor. (Andra CD:n har annars samma innehåll som Silhouetted in Light, förutom att man lagt till Here Without You.)

År 1990 hade intresset för The Byrds, eller för CD-återutgivningar i allmänhet, blivit så stort att boxen The Byrds (Box Set) [Columbia / Legacy] släpptes i oktober.

Roger McGuinn hade gjort urvalet, vilket fick till följd att Genes bidrag blev färre än vad man kunde ha förväntat och att boxen kom att innehålla för många låtar från de år när McGuinn var enda kvarvarande originalmedlem. Gene Clark-klassiker som I Knew I’d Want You och Set You Free This Time fanns till exempel inte med.

Då ger nästa Byrdsbox, There Is a Season [Columbia / Legacy, 2006], en bättre bild över gruppen, men samlingen fick kritik för att den inte innehöll så mycket unikt material. Boxen inkluderade dock en bonus-DVD, med tio klipp från diverse TV-shower.

Gene and Michael Clarke
Gene and Michael Clarke at the Rock and Roll Hall of Fame induction.
Den 16: januari 1991 blev The Byrds invalda i Rock and Roll Hall of Fame. Det var första gången på nästan tjugo år som samtliga originalmedlemmar samlades.

Clark hade skärpt till sig och dessbättre verkade kvintetten ha lämnat gamla dispyter hemma. (Man kan ju jämföra med när Creedence Clearwater Revival blev invalda och John Fogerty vägrade uppträda med sina gamla vänner.)

Det enda problemet var att Michael Clarke blev mer berusad ju längre kvällen led. David Crosby, som hade återhämtat sig efter att ha suttit i fängelse några år tidigare, erbjöd honom hjälp, men Clarke var inte intresserad. Knappt tre år senare dog Michael Clarke i sviterna efter ett långvarigt alkoholmissbruk.

Gruppen framförde Mr. Tambourine Man, Turn! Turn! Turn! och I’ll Feel a Whole Lot Better, även om det bara var Roger McGuinn och Chris Hillman som spelade instrument.

Byrds
The Byrds at the Rock and Roll Hall of Fame induction.
Uppträdandet blev en värdig avslutning, men samtidigt en dyster avslutning, eftersom det aldrig blev någon återförening. När jag ser glädjen både hos Gene Clark och David Crosby när The Byrds sjunger Turn! Turn! Turn! och ser hur relativt fräsch Gene ser ut, känns det tragiskt att veta att det skulle bli sista gången som kvintetten stod på scen tillsammans.

Ungefär samtidigt spelade Gene Clark in Silver Raven på nytt, som var tänkt till en film, samt More Than That Now. Som ni märker är det inte Gene som sjunger i början utan Pat Robinson, men vår hjälte kommer in efter cirka åttio sekunder. Trots det vill låten aldrig riktigt lyfta.

Det problemet saknas på en annan av Genes sista inspelningar, Pledge to You. Det är ytterligare ett tillfälle – och de börjar bli många nu – när adjektiven inte räcker till.

När Clarks inledande bönestund övergår i en orkan av tårdrypande haranger 48 sekunder in i låten, med textraderna ”For if the world we know should end without warning. I want one thing to be true. I pledge my love to you, my darling, and I will be there with you”, inser jag hur omöjligt det egentligen borde vara att kunna skriva ett så storstilat och romantiskt stycke.

För även om jag använder ordet ”tårdrypande” trillar Gene aldrig i den sentimentala fällan.

Men Gene Clark hade inte varit Gene Clark utan att visa upp sitt breda spektra. Mississippi Detention Camp, där han återvänder till barndomen i Kansastrakten, låter snarare som en humoristisk countryblues.

Gene Clark - Gypsy AngelBåda låtarna hamnade på Gypsy Angel – the Gene Clark Demos (1983–1990) [Evangeline, 2001], som Saul Davis hade sammanställt. Därtill den första officiella samlingen med bara outgivet material.

Ytterligare tre låtar spelades in under Gene Clarks sista tid i livet; Battle of the Sexes (där Gene låter som Elvis från tiden på Sun), Adios Terri (en improviserad, bluesaktig låt, tillägnad Terri Messina) och Big Bad Mama (som ska vara en av hans vildare låtar, där tandproblemen ger den en spöklik inramning). Det är ånyo Johnny Rogan som beskrivit låtarna, för de har hittills inte dykt upp ens på piratutgåvor.

Clark ska också ha skrivit låten Mile-Away Murphey, som handlar om en bankrånare från fyrtiotalet.

Det var dessutom meningen att Gene skulle göra en countrytolkning av The Beatles From Me to You tillsammans med Carla Olson, men hon ansåg att det lät för mycket country och hoppade av. Det gjordes dock en inspelning i mars utan hennes medverkan.

Trots att Gene Clark hade sett någorlunda fräsch ut under Rock and Rock Hall of Fame-evenemanget, hade hans tillstånd försämrats radikalt när Rick Clark besökte honom ett par månader senare. Även Kelly Clark fick en chock när han besökte pappan. Hur illa däran Gene än hade varit tidigare brukade han ändå hålla ordning och reda i hemmet, men nu såg det förfärligt ut.

CinegrillI april 1991 gjorde Gene Clark några spelningar på Cinegrill i Hollywood, som skulle visa sig bli hans sista uppträdanden. Det var Clarks manager sedan ett tag tillbaka, Shannon O’Neill, som ordnat dem. O’Neill hade dessutom försökt ordna skivkontrakt, men som vanligt ville ingen veta av Clark.

Det var dock en ofokuserad Gene Clark som stod på scen och det blev inte lättare eftersom han nyligen hade varit med om en bilolycka.

Under de sista veckorna av sitt liv träffade Clark Karen Johnson, som var chef på det lilla skivbolaget Private Music. Även om Terri Messina kallade Johnson för lycksökerska fick hon Gene att nyktra till och ordnade så att hennes före detta make, advokaten Scott Johnson som var specialist på musikbranschen, tog hand om hans affärer.

Gene Clark började spela in nytt material i hemmet och förtäljde Carla Olson att han mådde bra och inte hade druckit på ett par veckor. Karen Johnson hade med andra ord haft positiv inverkan på honom.

Dessvärre började Gene dricka igen, delvis på grund av den ångest han kände efter att inte ha varit närvarande under föräldrarnas guldbröllop.

Gene ClarkDen 24:e maj hittades Gene Clark död i sitt hem av musikern Jon Faurot, som hade arbetat med honom till och från under de senaste tio åren. Naturligtvis satte spekulationerna igång vad som hade hänt, men Genes hjärta gav helt enkelt upp efter att hans kropp blivit mer eller mindre misshandlad i över tjugo år.

Gene Clarks söner Kelly och Kai ville att Scott Johnson skulle ta hand om pappans affärer. Problemet var bara att allt var en enda stor röra. Det skulle ta åtta år innan man lyckades få någorlunda ordning på affärerna, samtidigt som Scott och sönerna bildade bolaget Gene Clark Music.


Various - Full CircleEfter Clarks död har det alltså kommit ett flertal återutgivningar i olika former samt hyllningsskivor som Full Circle: A Tribute to Gene Clark [NotLame, 2000], den något udda utgåvan You Can’t Hide Your Love Forever: A Tribute to Gene Clark [2002] och The World Turns All Around Him: A Tribute to Gene Clark [Groover, 2006].

Jag har nämnt alla återutgivningar av värde men vill avsluta med Gene i sitt esse: närmare bestämt en uppräkning av övriga låtar som hittills inte nämnts från samlingarna Under the Silvery Moon och Gypsy Angel – the Gene Clark Demos (1983–1990) plus material som bara finns på nätet.

Jag ska dock poängtera att även om You Just Love Cocaine finns med på Under the Silvery Moon, är det John York som skrivit låten och sjunger på den.

Nothing But an Angel åker vi med Gene på en nostalgisk och givande utflykt till gränstrakten mellan doo wop och klassiska popballader – ungefär som på tidigare nämnda Immigrant Girl.

Dancing On the Moon har ett intro som nästan föranleder en att tro att ett återförenat The Byrds står för kompet, men bättre än så blir det inte.

Liona har också hämtat kraftkällan från popmusikens forntid men riskerar samtidigt att bli för teatralisk och dråsa i middle of the road-fällan. Liona hade ändå kunnat bli en åttiotalshymn i ett välproducerat skick och tagit sig in på hitlistorna.

Gene ClarkThe Hurting Game doftar åttiotalsdemo lång väg, men de två rösterna – antingen med is i ådrorna, eller med hjärtat på rätta stället – skapar en förtätad atmosfär. Men artisten som ständigt överraskar slår en musikalisk strike i refrängen och all kyla är plötsligt bortblåst.

That Part of You lider av dåligt ljud och känns bitvis ganska enahanda, även om Gene blixtrar till då och då. Med sedvanlig emfas konstaterar jag ändå att en mastig produktion à la No Other hade kunnat plocka fram vissa kvaliteter ur That Part of You.

Can’t Say No är en rocklåt med pondus – som en mer hårdkokt om än sämre variant av klassiska Brinsley Schwarz-låten (What’s So Funny ’bout) Peace, Love and Understanding – och hade suttit perfekt på en större arena. Det är dock inte Gene utan Pat Robinson som sjunger i verserna.

Under the Silvery Moon innehåller också några coverlåtar.

Först ut är Don’t You Know, skriven av Bobby Worth, där Gene agerar crooner med skralt resultat.

Än värre är de två meningslösa versionerna av Arthur Alexanders klassiska You Better Move On, som återfinns här och här, fastän det bär emot att länka till dem.

ShirellesPå pluskontot hittar vi ett mycket speciellt framförande av The Shirelles Will You Love Me Tomorrow. Jag hävdar förstås inte att Genes version är bättre, men han har verkligen ansträngt sig för att ge den nya kläder.

Plattorna bjuder dessutom på demoinspelningar av fem låtar från So Rebellious a Lover; Fair and Tender Ladies, Deportee, Almost Saturday Night, Gypsy Rider och Del Gato. Jag föredrar faktiskt ett par av demoversionerna, särskilt spontaniteten på Almost Saturday Night.

Jag har redan nämnt två låtar, Pledge to You och Mississippi Detention Camp, från Gypsy Angel – the Gene Clark Demos (1983–1990), där de åtta första spåren spelades in under de sista åren av Genes liv, medan återstående fyra spår sattes runt 1983–1984. Det finns förstås fler godbitar på skivan.

Gene & Carla
Photo: Gary Nichamin
Kathleen har förvisso inte lika perfekt utstakade mollackord som när Gene är i högform men är definitivt värd mer än en lyssning, när hans sargade och svårmodiga röst får världen att stanna upp ett tag.

Över åtta minuter långa eposet Rock of Ages får flera andra storytellers att låta urholkade i jämförelse, trots att det bara förekommer akustisk gitarr och det hörs mer än någonsin att Genes röst präglas av tandproblem. I likhet med några andra låtar från albumet känns gitarrackorden så bräckliga att det bara verkar vara en tidsfråga innan strängarna ska lossna.

Låten har en intressant bakgrund, som Carla Olson får berätta mer om:

”’Rock of Ages’ was started by Gene in his home studio on a cassette recorder. I loved the idea of ’Rock of Ages’ (which seemed autobiographical), and he said I should see what I could do to finish it. I ended up writing the lyrics to the second verse (which is about The Byrds and their success), and I asked Gene if my friend Michael Nold could tighten up the song musically, and consolidate the lyrics in the chorus. I was making a solo album in January 1994 and recorded Rock of Ages, which appears on my album Reap the Whirlwind.”

Den som tvivlar på att sorg och lidande inte kan förmedlas på fler sätt via Genes vemodiga melodier och sårbara röst, tvingas revidera sin uppfattning när Dark of My Moon dyker upp och undanröjer alla tvivel! Han är kanske ensam i sitt slag när det gäller att kunna författa emotionella stålbad som Dark of My Moon.

Här finns exempellösa textrader, som ”Midnight hour and the eyes of passion go flashin’ out of those ivory towers” och ”When I’m gone you sell your time to anyone who can afford. To foot the bill for the way you carry on”.

Amanda Brown – före detta medlem i australiensiska kultgruppen The Go-Betweens – gjorde en kulturgärning genom att plocka med Dark of My Moon i filmen Look Both Ways. Låten finns också på soundtracket.

Som bonus hittar vi en vacker cover med sångerskan Carrie Ashley Hill.

Gene ClarkDet finns en ännu längre och bättre studioupptagning av Your Fire Burning än liveversionen på Silhouetted in Light, som först dök på Gypsy Angel – the Gene Clark Demos (1983–1990).

När jag ännu en gång lyssnar på en gripande komposition av Gene, undrar jag hur det kan vara möjligt att variera ett molltema på så många olika sätt. Finns det ackord som bara han men inga andra musiker känner till? Your Fire Burning är en sådant praktexempel.

Gene Clark levererar helt enkelt 468 lyriska och sårbara sekunder utan några längre instrumentala pauser, till fullo inramade med intimitet och lidelse. Om det finns en låt som sammanfattar storheten med honom, kan Your Fire Burning vara den bästa kandidaten.

Ett par av kommentarerna under låten summerar det jag har försökt säga under nästan sex delar:

”The master of melancholy they call him, but he was so much more than that – melodies that go straight to the heart and a voice with a timbre that carried so much emotion. Gone way, way too early but his fire keeps on burnin’” och ”To me being known as ’master of melancholy’ is about the highest compliment you could pay a musician. Heartache we all suffer it but Gene was one of the very few who could truly sing it.”

Försök tänka er hur den hade kunnat låtit med en riktig produktion och med Gene i bättre form. Å andra sidan plockar den sargade rösten och spartanska inspelningen fram emotionella egenskaper som en riktig inspelning kanske inte lyckats åstadkomma.

Freedom Walk är egentligen en nonsenslåt, som ändå innehåller vissa instick av Genes framgångsrika formel, men det är ändå den sämsta av hans egna låtar på plattan.

Love Wins Again (här i en bättre men outgiven version än den som finns på Gypsy Angel – the Gene Clark Demos) har en inledning som till viss del påminner om Bob Dylans A Hard Rain’s A-Gonna Fall – åtminstone i Bryan Ferrys tappning. Men därefter utvecklas den till en utsträckt men målande predikan och man kan bara beklaga att ännu en episk Gene Clark-komposition hamnade på sophögen.

Gene with Roger McGuinn and Carla Olson
Gene with Roger McGuinn and Carla Olson. Photo: Gary Nichamin
Det gör nästan ont att lyssna på Back in My Life Again, men det beror (förstås) inte på att låten skulle vara förkastlig. Gene låter som en gammal man, som beslutat sig för att sjunga en sista gång innan han somnar in för gott. Det blir helt enkelt för smärtsamt att lyssna på ännu mer hausse i förtvivlan.

Gypsy Angel – the Gene Clark Demos (1983–1990) innehåller också en tolkning av Tom Paxtons The Last Thing On My Mind, där Genes alltmer väsande röst dessvärre blir plågsam att lyssna på, samt akustiska versioner av Day for Night och Gypsy Rider.

Det finns en recension av Gypsy Angel – the Gene Clark Demos (1983–1990)AllMusic, som bekräftar att hans röst tyvärr tog stryk under de sista åren.

På tal om några av ovanstående låtar: i en artikel i tidningen The Cosmic American Music News nämns att Gene Clark hade hoppats kunna spela in en uppföljare till So Rebellious a Lover tillsammans med Carla Olson. Albumet skulle bland annat ha innehållit Your Fire Burning, Love Wins Again, Pledge to You, Rock of Ages, Kathleen och Dark of My Moon. Med rätt producent (och tandimplantat) hade uppföljaren fått duons debut att framstå som en halvmesyr i jämförelse …

Ett angenämt problem med denna artikel är att inspelningarna som aldrig gavs ut inte vill ta slut. Så därför är det dags för en ännu en genomgång. Jag är inte helt säker på när merparten av nedanstående låtar spelades in, men det bör ha skett mellan 1984 och 1991. De cirkulerar på diverse bootlegskivor men lyckligtvis har de laddats upp på YouTube, om än bara som excerpts i vissa fall.

Nedanstående två låtar, plus tidigare nämnda Love Wins Again, går under benämningen ”Bug Demos” och är inspelade 1984.

Redan i inledningen på Straight from the Heart hamnar vi i ännu ett musikaliskt begravningståg, med Genes röst som handelsresande i sorg, medan tårarna rinner i strida strömmar. Straight from the Heart är helt enkelt en av hans bästa outgivna låtar – och jag förbannar ännu en gång att vår man inte skärpte till sig, eller åtminstone hade en manager som kunde ha sålt låten till en känd artist.

Western Electric
Western Electric. Photo: Graham Diss
Western Electric, med bland andra Sid Griffin från The Long Ryders, gjorde en säregen coverStraight from the Heart.

You and I låter Gene så skör som bara han kan. Melodin tassar på tå och är tilldragande, även om vissa delar känns en smula schablonartade. You and I är ändå ännu en av Genes många låtar, där han har närkontakt av första graden med lyssnaren.

Det har dessutom dykt upp ännu en låt från Bug Demos – en cover på Herb Pedersens Easy Ride (här i Pedersens original).

After the Storm, som är inspelad 1987, låter som ett perfekt avslutningsspår på vilket album som helst. Eller som ett testamente över en tid som försvunnit.

CinegrillFrån en av Cinegrill-spelningarna hittar vi Life and Times, som är något så ovanligt som ett reggae- eller ska-inspirerat nummer. Trots sin mekaniska och nästan enerverande framtoning vinner den ändå i längden. När Gene först tar ton nästan två minuter in i låten, utvecklas Life and Times till att bli en driven soullåt.

We Came for Love (Mary Ann) lider av väldigt dåligt ljud, vilket gör det svårt att göra en rättvis bedömning. Men Gene lyckas som vanligt plocka fram ledsna toner ur trollkarlens hatt en bit in i låten, så den hade säkert fått godkänt om ljudkvaliteten varit bra.

The Old Mountain God är en fängslande skapelse, där Gene inte börjar sjunga förrän i slutet men visslar desto mer. Jag kan inte låta bli att frapperas över att han med så små medel kan skapa något så bestående. Ännu en gång: tänk er The Old Mountain God med riktig produktion och mer sång.

Det kommer mera, ifall ni trodde att jag var färdig, men denna gång handlar det om överkurs. Man kan för övrigt läsa mer i ämnet på Byrds Flyght.

Nedanstående låtar är skrivna av Gene Clark och Pat Robinson eller av Clark, Robertson och John York enligt officiella källor, men det är Pat Robinson som sjunger på dem. Det är dock svårt att veta exakt vem som skrev vad. (Yorks inblandning kan också vara större än vad de officiella källorna förtäljer.) Samtliga är inspelade efter Clarks död.

Merparten av dem är också ganska lättglömda, men det finns ett par undantag.

CryWhere Does the Love Go känns som en adrenalinkick på gränsen mellan pop och Americana, som många fler borde fått höra. Det finns dessutom en annan version, vars karaokeproduktion dock lämnar en del övrigt att önska.

Once in a Lifetime, som släpptes under namnet CRY, har också kvaliteter som förtjänade att komma upp till ytan.

Efter Genes död fanns planer på att Carla Olson skulle ersätta honom i CRY, men de skrinlades. Gruppen, eller snarare duon Robinson & York, gav ut albumet After the Storm [Coyote, 2001] på CD-R, som innehöll många av trions tidigare kompositioner.

År 1998 dök det också upp en halvskum 3CD-box i Japan, Memories Hanging Round, som dessutom innehåller följande låtar med Clark-anknytning, framförda av Pat Robinson. Jag nöjer mig denna gång med att bara länka till dem, då de alltså är inspelade efter Genes död och ingen av dem sticker ut nämnvärt.

Boyfriend Girlfriend, Fair Game, Love Deluxe, Love’s a Loaded Word, Quicksand och Slip Away (Gene Clark är listad som kompositör på Slip Away i Rogans bok, men längre bak i boken skriver han att Clark inte är inblandad).

Gene with John York
Gene with John York.
Gene Clark förekommer också som medkompositör på följande låtar: Falling for You, Hang Tough, Looking for Reasons, Love Holds On, Show No Mercy, Surrender, The Only Chance You Take, What Happens Then och When You Love Someone (Gene Clark är inte listad som kompositör på When You Love Someone i Rogans bok, men längre bak i boken skriver han att Clark faktiskt är inblandad). A Rose Is a Rose nämns också som en Clark-komposition, men John York säger att den är skriven av honom själv och Pat Robinson.

Det cirkulerar förstås en del coverlåtar på nätet, i synnerhet från diverse konserter under sjuttio- och åttiotalet, men de ger knappast några nya dimensioner till originalen. Ett undantag är Genes ”powerpopversion” av Aaron Nevilles soulklassiker Tell It Like It Is, som finns både i akustisk och elektrisk utformning på piratutgåvor. Den elektriska versionen dyker också upp på denna skumma utgåva (som trots titeln inte har något med The Byrds att göra), som dessutom innehåller några av ovanstående kompositioner.

Epilog

The Byrd Who Flew Alone: The Triumphs and Tragedy of Gene ClarkÄven om Gene fått en pånyttfödelse med flera utgåvor och dokumentären The Byrd Who Flew Alone: The Triumphs and Tragedy of Gene Clark under de senaste åren, är han ändå en vit fläck för många. Låtarna på de senaste samlingarna lockar heller inte hundratusentals eller ens tiotusentals lyssnare på exempelvis YouTube.

Man kunde också ha hanterat utgåvorna, i första hand Under the Silvery Moon, på ett bättre sätt. Det finns ju dessutom mängder med inspelningar som nämns i denna artikel som fortfarande inte sett dagens ljus. Å andra sidan är det dyrt och komplicerat att sammanställa materialet och det finns nog inte ens tiotusen presumtiva konsumenter.

Det känns också sorgligt att se att så många personer som stod honom nära under olika perioder – Jim Dickson, Doug Dillard, Carlie McCummings, Jesse Ed Davis, Kelly Clark, Tommy Kaye, Terri Messina och Pat Robinson – inte längre lever.

Desto trevligare att yngsta sonen Kai beslöt sig för att bli musiker och att ett par av Genes gamla parhästar fortfarande hänger med …

För att inte tala om att Gene Clark blev invald i Missouri Hall of Fame i november 2018, där fyra av hans syskon fick hylla honom.

Både Kai och Genes bror Rick gav faktiskt ut album 2020; Silver Raven [Kai Clark Music] (med tolkningar av Genes låtar) respektive A Million Fallen Tears [Cole-Has Records] (som innehåller tre spår med anknytning till brodern).

Kai Clark - Silver RavenRick Clark – A Million Fallen Tears


Tack till Kai Clark, Indigo Marina (Echoes Newsletters), Tom Sandford (The Clarkophile ), Rita X Wolf (som driver Facebookgruppen ”No Other”), Danny Lanka, Joe Janci, Sid Griffin, Tom Slocum, John York och Carla Olson för deras bidrag till denna artikel.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.