Jag hoppas att ni fortfarande njuter av låtarna från min julspecial, men nu är det hög tid att vända blad. I denna special står Ray Davies välgörenhetsarbete på programmet – låtar som filantropen Ray gav till andra artister under The Kinks glansdagar.
Sextiotalets bäste manlige låtskrivare spelade in eller gav bort cirka 120 låtar under The Kinks storhetstid. När jag pratar storhetstid handlar det om tiden fram till och med albumet The Kinks Are The Village Green Preservation Society (november 1968), även om Muswell Hillbillies (november 1971) kanske är mitt favoritalbum med gruppen.
Därmed inte sagt att Ray inte spelade in fantastiska låtar mellan 1969 och fram till och med Muswell Hillbillies. Tre av mina favoritlåtar med The Kinks från denna tid är Where Did My Spring Go, Shangri La och framför allt smärtsamt vackra The Way Love Used To Be från filmen Percy.
Från starten 1964 och fram till slutet av 1968 lyckades Ray Davies snickra ihop närmare 90 låtar, som jag gärna lyssnar på mer än en gång. Bara den bedriften placerar honom överst på prispallen, med tanke på att hans största konkurrenter, John Lennon, Paul McCartney, Mick Jagger, Keith Richards och Smokey Robinson, fick hjälp av sina partners. Min personliga uppfattning är att Bob Dylan inte riktigt platsar i detta berömda sällskap, utan han får stå strax utanför prispallen och titta upp.
Under storhetstiden skrev Ray Davies dessutom ett tiotal låtar till andra artister. I ärlighetens namn handlar det i vissa fall om låtar som inte hade platsat på The Kinks egna plattor, men det är ändå intressant att konstatera att Rays kreativa ådra aldrig verkade sina under denna tid.
Jag har också inkluderat låtar som först gavs ut med andra artister innan de släpptes på The Kinks egna skivor. Jag har valt att ta upp låtarna i kronologisk ordning.
Jag ska dock börja med att gå en aning utanför ämnet och ge lillebror Dave en liten hyllning. Det var nämligen Dave Davies som hann före sin storebror när det gällde att få en av sina låtar inspelad av en annan artist. Redan den 7:e mars 1964 släpptes Daves otyglade rhythm ’n’ blues-rökare One Fine Day med sjuttonårige Shel Naylor (som egentligen hette Robert Woodward). Jo, det är Dave som skrivit låten, trots att det står ”Davis” på skivetiketten.
One Fine Day, där en ung studiomusiker vid namn Jimmy Page går bärsärk på gitarr, måste ha varit en av de vildaste låtar som dittills getts ut av en brittisk artist. Det var synd att The Kinks aldrig spelade in låten, för den hade suttit perfekt på gruppens debutalbum. Singeln har sålts för över tusen pund mer än en gång.
En av Ray Davies styrkor var att han tidigt började skriva fina poplåtar. Från debutåret hittar vi bland annat Just Can’t Go To Sleep och Stop Your Sobbing. Min favorit är ändå ypperliga I’ve Got That Feeling, som finns på EP:n Kinkzise Session (utgiven i november).
Faktum är dock att den sistnämnda låten gavs ut redan i mars samma år med den mycket unga tjejtrion The Orchids, en vecka efter att Dave Davies fått sin låt utgiven. Jag blir förvånad att I’ve Got That Feeling aldrig blev en hit med The Orchids, men tösabitarnas vokala talanger lämnade kanske en del övrigt att önska.
Det dröjde till juli året därpå innan Ray Davies öppnade presentbutiken igen. Denna gång lyckades den utvalda artisten Dave Berry dessutom få en mindre hit med en av hans låtar. This Strange Effect är en typisk Davies-låt anno 1965; en på ytan loj och sävlig låt, men det finns ändå något fängslande och trollbindande infogat i melodin som är svårt att värja sig emot.
Någon månad senare kom den bästa och tillika mest kända av de låtar som The Kinks aldrig själva gav ut officiellt, I Go To Sleep. Låten fick en renässans 1981, när den blev en stor hit med The Pretenders. Ray hade för övrigt tidigare spelat in en demoversion av I Go To Sleep.
Enligt Wikipedia var det den engelska gruppen The Applejacks som gav ut den första versionen, men Peggy Lees version måste ha kommit ut i princip samtidigt. Senare samma år kom också en version med Cher.
Året därpå spelade den engelska gruppen The Truth (mest kända för att ha fått en liten hit med en version av The Beatles Girl) in I Go To Sleep och senare samma år släppte den engelska sångerskan Lesley Duncan sin version.
Ytterligare ett år senare gav sig den tyska sångerskan Marion (Maerz) på I Go To Sleep. Flera av dem som kommenterat på YouTube har fastnat för hennes tolkning och jag har faktiskt inte så mycket att invända mot resonemanget.
Det är snudd på omöjligt att välja den bästa versionen. Produktionsmässigt är jag mest förtjust i Peggy Lees och Marions versioner, men Lee låter faktiskt en aning oengagerad.
En person som kommenterat på YouTube hävdar att Ray Davies skickade låten till Peggy Lee, eftersom han haft kontakt med henne sedan tidigare. Oavsett om det är sant eller inte, måste det ha kittlat Rays ego att en så legendarisk sångerska spelade in en hans låtar redan i början av The Kinks karriär.
The Cascades, som hade haft en stor hit två och ett halvt år tidigare med Rhythm Of The Rain, släppte Rays I Bet You Won’t Stay ungefär samtidigt som I Go To Sleep. Det är en gåtfull låt med ett mycket säreget men ändå tilltalande sound, som tangerar popsike-genren.
(Lite överkurs, men kolla gärna in A-sidan på singeln – den snygga jingle jangle-influerade poplåten She’ll Love Again. Som en korsning mellan The Byrds och vokalgruppen The Vogues.)
I oktober gav sig den engelska gruppen The Majority på Ray Davies torftiga men ändå ganska charmiga A Little Bit Of Sunlight, som försetts med ett fräckt solo. Ray hade tidigare gjort en demoversion på låten.
Före detta tonårsidolen Bobby Rydell hade insett att pop med brittisk touch var den nya melodin om man ville göra entré på Billboards singellista. Bara ett par månader efter The Beatles genombrott i USA hade han försökt konkurrera ut Peter & Gordon genom att spela in en version av A World Without Love men blev utklassad av de brittiska konkurrenterna.
Året därpå gjorde Rydell ett nytt försökt genom att ta sig an The Kinks When I See That Girl Of Mine. Jag var en aning tveksam om låten platsade i denna genomgång, men faktum är att Bobby Rydells version faktiskt gavs ut samma dag som The Kinks egen version, som fanns på tredje albumet The Kink Kontroversy.
Nu kunde inte ens When I See That Girl Of Mine rädda Rydells havererade karriär, utan han blev ett av många offer för The British Invasion.
I december samma år fick den engelska gruppen The Honeycombs en julklapp av Ray. I paketet fanns låten Emptiness, som återfinns på gruppens andra och sista album, All Systems Go!. Emptiness låter som en sämre och mer ansträngd variant av The Kinks fina albumspår Don’t Ever Change från andra albumet Kinda Kinks.
I mars 1966 fick fans av Ray Davies ett nytt lystmäte i form av Leapy Lees King Of The Whole Wide World. Rays sedvanliga inspiration hade kanske tagit semester, så därför tog han helt enkelt Kinks-låtarna When I See That Girl Of Mine, The World Keeps Going Round och Tired Of Waiting For You (sticket), hällde dem i mixern och ut kom King Of The Whole Wide World.
Jo, jag är lite ironisk, men jag hittar faktiskt några lån från ovanstående tre låtar när jag lyssnar på King Of The Whole Wide World. Långt inne i bakhuvudet hör jag också en annan låt, men mer än så kommer jag inte på just nu.
Både Dave Davies och den nye Kinks-medlemmen John Dalton medverkar på inspelningen, medan ett par av medlemmarna i den amerikanska tjejgruppen Goldie & The Gingerbreads (dock inte Genya ”Goldie” Zelkowitz – senare känd som Genya Ravan) hörs i kören.
Två månader senare var det dags för ännu en högtidsstund för oss fans av Ray Davies. Little Man In A Little Box med Barry Fantoni låter kanske inte som hitlistematerial, fast den luftiga men ändå oborstade produktionen och påträngande soundet gör Little Man In A Little Box till en av de bästa låtarna i Rays presentbod.
Barry Fantoni var redan känd, bland annat som värd för ungdomsprogrammet A Whole Scene Going, när han spelade in låten.
I juli fick The Pretty Things ta del av Rays generositet i form av A House In The Country. Gruppens version gavs ut nästan fyra månader före The Kinks egen version. Jag blev faktiskt en aning besviken när jag hörde The Pretty Things version första gången, eftersom jag förväntat mig att de hade använt all ljudförvrängningsutrustning som gått att pressa in i skivstudion, men de låter nästan för snälla med Pretty Things-mått mätt.
Under hösten kunde Herman’s Hermits ännu en gång räkna in en stor hit i USA med sin töntiga version av Ray Davies sarkastiska Dandy, som The Kinks själva gav ut knappt en månad senare på gruppens fjärde album, Face To Face. Låten släpptes aldrig på singel i hemlandet vare sig med Herman’s Hermits eller med The Kinks. Den gavs dock ut med Ray Davies & Co i flera europeiska länder och toppade faktiskt singellistan i Tyskland.
Trots att Ray Davies måste ha varit upptagen med att skriva och spela in låtar till just Face To Face, hade han ändå tid att leverera ytterligare tre låtar åt andra artister.
Den 30:e september blev en stor högtidsdag för fansen, då hela tre låtar gavs ut; All Night Stand med The Thoughts, Oh What A Day It’s Going To Be med Mo & Steve och End Of The Season med The Ugly’s. Det skulle dröja nästan ett år innan The Kinks gav ut den sistnämnda låten.
All Night Stand, som The Thoughts mimade till i en fransk TV-show, känns som en av de låtar Ray hade kunnat skriva i sömnen. Men ge den fler chanser och ni får förhoppningsvis trevliga associationer både till A Well Respected Man och I’m Not Like Everybody Else. På USA-pressningen hittar vi faktiskt en något annorlunda version. Dessutom spelade Ray Davies in en akustisk demoversion.
Oh What A Day It’s Going To Be är ett elegant arrangerat stycke, som kunde ha blivit soundtracklåt till en James Bond-film. Enligt ett rykte hade Ray Tony Bennett i tankarna när han skrev låten. Själv ser jag snarare Tom Jones och en ny Thunderball framför mig.
Vemodiga men ändå sommardoftande och nostalgiskt präglade End Of The Season är en av mina favoriter på albumet Something Else By The Kinks.
Fastän jag är förtjust i ett par av de plattor som The Ugly’s sångare Steve Gibbons gav ut ett tiotal år senare, misslyckas både han och producenten att förmedla den melankoliska stämning som präglade The Kinks inspelning året därpå. Gibbons låter snarare som den där tjatige engelskläraren du inte stod ut med på högstadiet. Sanningen är kanske att ingen annan än Ray hade kunnat sjunga den sorgsna texten.
Efter 1967 blev Ray allt mindre generös med att erbjuda sina låtar till andra artister. Under de kommande fem åren skulle han faktiskt bara donera tre låtar till andra artister.
Den första var Music Hall-inspirerade men ändå behagliga Till Death Do Us Apart, som sjöngs av Chas Mills till filmen med samma namn 1969. The Kinks version, som har samma bakgrund som Mills version, såg dagens ljus första gången 1973 på albumet The Great Lost Kinks Album.
Under sextiotalets sista självande stund skrev Ray ytterligare en filmlåt; den vackra instrumentalen The Virgin Soldiers March, framförd av The John Schroeder Orchestra, till filmen The Virgin Soldiers. Det finns faktiskt en annan och i mitt tycke bättre version (första delen av den länkade videon). Ett rykte säger dessutom att Ray fick ett erbjudande att medverka i filmen men valde att tacka nej.
Det var meningen att Ray Davies skulle skriva en text till melodin, men när han skickade en antikrigstext slog filmbolaget bakut och anlitade ett par andra textförfattare. Resulatet blev The Ballad Of The Virgin Soldiers, framförd av den amerikanske folksångaren Leon Bibb.
Därefter dröjde det drygt två år innan Ray Davies skrev en låt till en annan artist, men det visade sig vara värt väntan. Nobody’s Fool från 1972, framförd av den okända gruppen Cold Turkey, visar att Ray fortfarande hade kvar sin osvikliga känsla för melodier, även om The Kinks musikaliska utförsbacke inleddes just detta år.
Eller är det verkligen den mystiska gruppen Cold Turkey som framför låten, för som ni märker låter sångaren som en perfekt korsning mellan Ray och Dave Davies? En av dem som kommenterat på YouTube skriver dock att Kinksmedlemmarna John Dalton och Mick Avory förnekar att The Kinks skulle ha varit inblandade. Som tur är, tänkte jag säga, finns det en demoversion av låten där Ray sjunger, så ni får själva bedöma …
När den andra CD-utgåvan av Muswell Hillbillies såg dagens ljus 2013, trodde en del Kinksfans att mysteriet äntligen var löst i och med att Nobody’s Fool fanns med som bonusmaterial, men naturligtvis hade man valt demoversionen.
Nobody’s Fool var en av signaturmelodierna till TV-serien Budgie, med före detta tonårsidolen Adam Faith som huvudrollsinnehavare.
Så gott som samtliga ovanstående låtar plus andra covers på The Kinks låtar, finns på CD-samlingen Kinked! Kinks Songs & Sessions 1964–1971 [Ace, 2016].
En låt som också krediterats Ray Davies är den engelska gruppen Wild Silks Toymaker (utgiven i januari 1969), men den Davies som står på skivetiketten heter faktiskt Allan i förnamn. Anledningen till förväxlingen beror förmodligen på att det står Carlin både på Wild Silks och på The Kinks samtida singlar. Dessutom är Toymaker producerad av Shel Talmy – The Kinks före detta producent.
1 Trackback / Pingback