Hjelle – Bäddat för intervju

Det är säkert många fler än jag som är nyfikna på vad som har hänt med Bäddat För Trubbel efter att de var omslagspojkar till Sonic # 81 våren 2015. Artikeln ”Ofrivilliga rockräddare; Får rocken att röra på sig” av Pierre Hellqvist skrevs i samband med att deras tredje studio-LP 2/7 Av Ett Liv släpptes (som dessutom fick högsta betyg av L-P Andersson i samma nummer av Sonic).

En som torde veta är bandets sångare och gitarrist, Hjelle. PopDiggers passar på att prata med honom om låtskriveri, inspirationskällor och favoriter just nu, de bistra förutsättningarna för att fixa spelningar och ge ut skivor och vad som står på tur i Hjelles musikliv. Plus en hel del annat.

PopDiggers: Vad betydde Sonic-artikeln för er?

Hjelle: Jättemycket. Och jättelite. Det var ju ingen som började boka spelningar med oss, precis. Men det var mycket trafik på vår Facebook-sida för jag misstänker att det var många som läst tidningen utan att ha hört talas om oss. Så vi la upp: ”Gillar du oss, så gillar du säkert dessa band också” för att tipsa folk om annat bra.

Förutom det, var det också roligt att följa folk på Twitter som helt plötsligt hade en massa åsikter om oss. Till exempel när redaktören för tidningen Bon skrev att vi var skitdåliga och Schyffert la upp att han lyssnade på oss. Det var en massa sånt dumt som man skrattade gott åt. Men utöver det, var det inte mycket som hände.

Men det var lite vårt eget fel. 2/7 Av Ett Liv var mer ett kämpe-arbete jämfört med de tidigare skivorna. Vi fick kämpa oss igenom inspelningen. Hitta tider. Då var precis det första barnet på gång inom bandet, så allt gick på sparlåga redan när skivan kom ut. Sen så tog vi nästan inga spelningar på skivan. För vi hade kunnat ringa folk och sagt att vi kunde spela. Vi hade visserligen två spelningar efter varandra i Stockholm, på Nalen och Virkesvägen, tror jag. Utsålt på båda, men det var ett bra tag efter skivan släpptes. Hade vi varit snabbare på bollen, hade det kanske varit annorlunda.

PD: I Sonic-artikeln står det att Bäddat För Trubbel är för mycket rock för punkarna och för mycket punk för rockarna.

Hjelle: Vi spelar rockmusik och det är det jag fortsätter med hela tiden. Vi startade Bäddat när vi var över 30 och man har på något sätt … man kan en sak och man gillar en sak och man slutar lyssnar på saker för att det är fräckt. Man har sedan länge inte längre några skäms-låtar, utan gillar man en låt så gillar man den. Inget konstigt med det. Så man är ju – inte fast – men väldigt väl medveten om vad man gillar och vad man kan. Så det är rock-musik. Så basal rock-musik som möjligt.

Sen brukar jag säga att det är ju konstigt att rockkonceptet har tagits över av band som Backyard Babies, som jag absolut inte tycker spelar rock. Dom spelar någon konstig sub-genre som jag mer skulle räkna som hårdrock. Men om man säger att man spelar rock till folk, så får man kommentaren att det inte låter som Hellacopters – för det anses som rock. Men Hellacopters spelar ju hårdrock; det är en annan genre.

Vi försöker alltid låta som Chuck Berry. Det är liksom vårt mål. Sen så kanske vi inte lyckas alla gånger, men det är hela tiden Chuck Berry – eller den typen av den renaste rocken – som vi kan. Sen är vi inte lika bra på att spela som han är, så det blir lite snabbare och lite sämre.

PD: Vad har mer hänt under de senaste tre åren, för det har ju inte bara varit Bäddat För Trubbel. Du har även satt igång andra saker.

Hjelle: Det var ju en utveckling av att vi tackade nej till jättemånga spelningar. Det gjorde vi i och för sig tidigare också. För att folk inte ville eller orkade. De startade andra band och bandmedlemmarna hade familj. Det är ingen som tjänar några pengar på det här, så jag fattar att folk backar. Om man inte tycker det är roligt, så ska man inte spela. En helt rimlig inställning. Det är svårt att bli arg på det eller att ha några åsikter om det.

Men jag ville spela mer, så då startade jag Det Enda Alternativet. Men det blev också så att vi fick tacka nej till en massa spelningar, för att då var vi tre stycken som skulle fixa ihop våra scheman. Vi släppte en EP som vi spelade in lite snabbt sådär. Vi gjorde väl fem spelningar allt som allt.

Efter det gjorde jag solo-projekt, eller rättare sagt jag och ett kompband, under mitt eget namn. Så nu gör jag alla inspelningar själv. Skivorna är mina, så har jag ett kompband när jag spelar live. Kan jag, så tar jag en spelning och försöker hitta ett kompband. Nu har jag ett ganska fast kompband som är superbra. Ormarna. Det var verkligen med det uttalade målet att om, till exempel, basisten inte kan, så tar jag in en annan istället, för att vi inte ska tacka nej till någon spelning.

PD: Sen har du gett dig på country också?

Hjelle: Ja, det är en lite annan historia. Det var Patrik Strand… vi var väl fulla och satt och spelade. Han hade en massa översättningar som han hade gjort för Åtta Bier Ti Min Far. Men jag tror att de andra i bandet hade röstat ner dom. Det var några av dem som de hade spelat live en gång och någon som de hade repat fyra gånger, men sen hade de inte spelat dom. Så sa jag ”Va fan, dom där tar vi och spelar”. En fyllegrej. Som alla bra band är – man startar dem på fyllan.

Sen satte vi igång. Jag hade som idé att för att vara ett riktigt band så måste vi släppa något. Då släppte vi en kassett med många låtar. Vi repade in supermånga låtar på jättekort tid och spelade in 20 låtar, men vi tog bort två för de var för dåliga. Det är ändå mycket fel-spel och väldigt konstiga takter, sådär. Men det finns i alla fall en kassett med 18 låtar som är ute sedan en tid.

Det är billigt att släppa på kassett. Men denna här kommer aldrig att återutges.

Patrik Strands El-kvartett på Syltan i Malmö, oktober 2018. Hjelle på trummor.
PD: Men du har också själv ett speciellt sätt att ge ut skivor?

Hjelle: Jag vet inte hur andra gör, men jag gör det från ax till limpa. Och så får jag hjälp av Piffe, som spelar trummor i Bäddat. Han är mycket mer teknisk kunnig inom musik än vad jag är. Får jag inte rätt på någon virveltrumma, så kan han säga: ”Pröva så här.” Så jag får teknisk hjälp. Men resten gör jag själv och sen mastrar han och sen så skickar jag bara iväg det, får det upptryckt och säljer.

PD: Trycker upp på vinyl, då?

Hjelle: Vinyl är det som säljer. Senaste Bäddat-skivan finns på CD också, men den sålde knappt. Det var ett bolag som säljer hårdrocks-skivor till Tyskland – dom köper fortfarande CD i Tyskland. Också tänkte jag så här: ”Men då släpper jag den här för den har sålt rätt så mycket.” Men det var ingen som köpte CD:n. Det är därför jag släpper på vinyl – för det är vinyl som säljer. Hade CD sålt, hade jag gjort CD. Jag har inte råd att vara snobbig, utan det är den krassa verkligheten på något sätt – att jag inte ska gå för mycket back.

Samma med kassetter – kassetter säljer också. Bättre än CD. Mest på grund av priset. Man kan få ner priset på dom ganska mycket. Så folk tycker det är billigt – och när de är lite fulla – ”A, va fan”, tänker dom, och stoppar ner kassetten i fickan.

PD: Förr i tiden var ju kassetten något man mest lyssnade på i bilen.

Hjelle: Efter 8-tracken då. En som gillar Bäddat jättemycket är bilentusiast och har en inspelningsutrustning för 8-track. Vi försöker ligga på honom att han ska spela in – det räcker att han gör 20 stycken 8-tracks – så vi kan ha det som ett släpp.

PD: Du sa något om influenser innan. Chuck Berry. Finns det fler?

Hjelle: Hela pubrockvågen… När vi startade Bäddat, så gjorde jag en låtlista. The Kids This Is Rock’n’Roll (som jag tror räknas som en punk-singel, fast det är lite tveksamt), The Blasters Marie Marie och någon Dr. Feelgood-låt. Någon Wilmer X-låt och Karl P. Dal. En lista med låtar som visade att så här någonting ska det vara. Också körde vi Wynonie Harris när vi var fulla. Det är väl där man ligger nånstans. (Här är Coronel Hjelles Spotify-lista från den tiden.)

Min första solo-skiva ville jag att den skulle vara väldigt mycket som Jukka Nousiainens, från Räjäyttäjät, första solo-skiva. Mycket som finsk schlager fast med psykedeliska inslag. Han har väldigt mycket ljudkonst i grejorna. Så jag försökte mycket sånt, någon Gunnar Wiklund-låt och andra försök. Men jag vet inte, det är sånt man tänker innan och sen så skriver man låtarna helt oberoende av det och sen texterna. Så det är svårt att spåra, egentligen.

PD: Vad är det för folk som köper skivorna och kommer till spelningarna?

Hjelle: Det är rock-gubbarna. Jag är jätteglad att dom kommer. Män äldre än jag, kanske tio–tjugo år äldre kommer och köper och som är jätteglada för att det finns någon som spelar musik som de förstår. Men på mina senaste spelningar har det kommit en del yngre publik. Lika förvånande som glädjande. Jag tror att de också saknar någon form av riktig rock.

För om det ska vara rock idag enligt den allmänna uppfattningen, så ska det vara antingen, typ, Backyard Babies eller Hellacopters. Hårdrocksvarianten med jättemycket sleaze-influenser som letat sig in i allt det där, som gör musiken helt vedervärdig. Eller också blir det en sån där maskerad country-rockabilly där byxorna ska vara från exakt samma årtal som skorna som ska vara från exakt samma årtal som skjortan. Man får inte blanda en skjorta som var inne året innan byxorna var populära. Jag lyssnar i och för sig hellre på sådana där revival-band än sleaze-rockarna, men det kan bli lite maskerad av det. Det blir för roligt på något sätt. Mer ett skämt än kärlek till musiken. Mycket yta.

Det finns ju inte jättemånga – jag har kanske inte stenkoll – band som jag kan hitta någon form av mening i. Rockmusik som inte är sönderproducerad och där det inte finns någon marketing-tanke bakom allting. Det finns punk som kör så, men om man vill ha rockmusik så blir det svårt.

Det är också att det är så jävla lätt att göra välproducerat idag. Alla kan göra det hemma. Med den utrustningen jag har, hade jag kunnat göra super-slick rockmusik. Eller rättare sagt: andra hade kunnat gör det. Jag är rätt trasig, för jag vill ha det på ett visst sätt. Jag misstänker att om någon producent hade gått in, så hade inte mycket släppts igenom.

Jag lyssnade under en period rätt mycket på musik gjord mellan 1963–1969. Typ det enda jag lyssnade på under sena tonåren och i tidig tjugoårsålder. Där hör man tydligt om det är kontrollerat kaos eller om folk inte har någon jävla aning om vad som händer. Teknikerna satte upp mickarna. Sen gick dom på kaffe efter soundchecken. Dom hade inte koll. Det hörs när det är riktigt kaos. Sen vet jag inte om jag har det så jävla mycket.

Men jag tycker att det är skillnad på att ha kontroll och inte, för jag vet också att det finns många idag som resonerar: ”Man ska inte ställa mikrofonen i exakt 45 grader, utan 47 så blir det lite skitigt.” Då vet man ju precis. Herregud!

Bäddat För Trubbel. Foto: KenRockRecords

PD: Vad spelar Malmö för roll?

Hjelle: Det är lätt att överdriva Malmös betydelse, tror jag. Det känns som om Bäddat är ett Malmö-band, men det kanske det inte är. Men jag hade mycket väl kunnat spela var som helst. Jag spelade när jag bodde i Tomelilla och när jag pluggade i Norrköping och jag spelade när jag gjorde praktik i Luleå. Överallt där jag har bott har jag också startat nya band. Harvat i alla tider.

Om det är någon gemenskap som jag skulle velat känna är gentemot Klippan i så fall. Det är sånt som jag har lyssnat jättemycket på. Men dom känner inte till mig, förutom Thomas Holst och om Nisse Hellberg räknas dit. Men ingen annan i Klippan bryr sig om mig. Så jag vet inte om jag känner någon närmare samhörighet med dom. Men det är så enkelt att de sjunger på en dialekt som jag förstår. Det går direkt in. Ett filter mindre på något sätt.

PD: Är det engelska språket avfärdat då?

Hjelle: Ja, det är väl svårt att gå tillbaka till engelska. Jag har haft band sedan jag var fjorton och jag har nästan spelat kontinuerligt sedan dess; jag tror att det längsta uppehållet var ett halvår och det var när jag flyttat och det tog tid att starta upp. I alla band har jag sjungit på engelska. Och jag ville sjunga på engelska med Bäddat, men då sa dom: ”Nej, nej, du måste sjunga på svenska.” Så Bäddat var det första bandet där jag sjunger på svenska.

PD: Är det lika lätt att skriva på svenska som på engelska?

Hjelle: Nja, jag har ju aldrig gjort det samtidigt. Jag har alltid haft lätt för att skriva låtar. Kvantiteten har aldrig varit ett problem för mig. Eftersom jag skriver så mycket, så blir 10 % av det skrivna OK och 10 % av det som är OK är bra. Sen tar man med några OK-låtar för de är roliga eller så finns det något att plocka från och sen så är det dom bra som man tar med. Sen skrotar jag resten.

Det är inte någon större skillnad mellan att skriva på engelska och på svenska. Det är nästan enklare på svenska, för jag pratar ju svenska. Ofta bygger man texten på någon ordvändning eller känsla som man sätter ord på. Mycket att skriva på engelska innebär att man får översätta från svenska till engelska. Om man skriver på svenska så slipper man hela den grejen.

Sen finns också det klassiska att man hör något pricksäkert i någon engelsk låt eller när man läser eller ser på film. Och sen när man översätter det till svenska, så kanske det blir lite… ofta blir det bara skit av allt. Men någon gång så låter det roligare och en extra dimension tillförs om man lägger till eller byter något ord.

PD: Texterna, som är väldigt realistiska och lätta att ta till sig, är alltså skrivna med den här ”sållningstekniken”?

Hjelle: En låt som Det här är inte New York var refrängen från början vers och dubbelt så lång. Sen hade jag tre verser till med: ”Det här är inte…” fast med andra städer. Och en annan refräng. Då tar jag den första delen av den första versen och gör den till refräng sen försökte jag slänga på en vers som kommer någon annanstans ifrån. Och den versen satt jag och skrev när jag skulle sjunga in – samma dag som inspelningen.

Till sist har man hundra låtar, där tio är OK och en är bra och då kan man hämta grejor från OK-låtarna. Jag går hela tiden runt och tänker på sånt…

PD: Ibland påminner textstrukturen om The Ramones’ låtar – rakt igenom och sen på det igen.

Hjelle: I’m Henry the Eight, I Am med Herman’s Hermits på 60-talet hade “Second verse, same as the first”. Jag tror det var där som The Ramones tog det ifrån.

Anmärkning: Det kan ju låta lite konstigt med denna koppling, men faktum är att i Nicholas Rombes’ bok om The Ramones första album i The 33 1/3 series anger producenten Craig Leon följande referens till Herman’s Hermits: ”Quite honestly, we thought we were creating a hit pop record. The Bay City Rollers, Herman’s Hermits, and the Beatles were our competition in our minds. But do bear in mind we were laughing all the way through it.” Och Judy’s A Punk har liksom I’m Henry the Eight, I am textraden: “Second verse, same as the first”; men även tillägget “Third verse, different from the first”.

Tillgängligheten var det viktiga när jag började lyssna på musik i formbar ålder, femton, typ. Och då hade jag fassans skivsamling. Fassan slutade lyssna på musik efter The Beatles, så det finns inte mycket efter det. Han älskar ju Beatles. Det finns i och för sig några andra artister som han tycker är OK, men annars har han köpt Beatles-relaterat, så han har det som Beatles har gjort en cover på. Alla original-låtar som The Ramones har gjort cover på, har jag hört i tio år innan jag visste att The Ramones hade spelat in dem.

Så jag är uppväxt med originalen för de fanns med på samma samlings-skivor som hade en Beatles-låt, till exempel Act Naturally – och så fanns det andra låtar på samma skiva, kanske Surfin’ Bird, eller någon sån. Så tyckte jag kanske den var bättre, och lyssnade på den. För mig har det varit mycket att jag lyssnat på originalen, men inte för att jag vill vara svår, utan för att samlingsskivor var billigast att köpa.

PD: Du skriver om New Public Management och processledningssystem.

Hjelle: Den ISO 9004 var resultatet av att Posten – jag jobbar som brevbärare – skulle ha ett nytt processledningssystem. Vi satt och gick igenom det där och ifrågasatte det – jag är facklig representant. Så blev det bara: ”Ni får mindre tid att göra samma sak”. ”Då ska vi springa snabbare?” Då är det inte något annat än en vanlig nerdragning. Då är det inget ”system”. Om man läser på, det är lätt att googla, så får man upp alla definitioner. ”Det ni säger stämmer inte med vad som står om ISO 9004. Ni har dragit de sakerna ur röven.” Också blir svaret: ”Ja, men ni är bara brevbärare. Ni förstår inte.” Sådant föder någon form av ilska och då blir det så här.

Den låten är rolig för den lever väldigt mycket sitt eget liv. Flera gånger har folk tagit kontakt med mig och velat ha texten och kanske en MP3:a. Det var en lärare som lärde ut processledningssystem och en som jobbade med det, som skulle ha med låten i ett föredrag som exempel på hur fel det kan bli.

PD: Det är många som råkar ut för sådant i arbetslivet.

Hjelle: Det finns mycket sånt. Jag tycker därför det är konstigt att det finns så lite politiska låtar. Jag tycker egentligen inte att jag är någon politisk agitator på något sätt. Jag är ingen Hoola. De var mycket mer pålästa och hade någon form av analys och lösning. Jag är mer: Fan ta NPM. Det är väldigt mycket vad jag känner och tycker. Bara.

Men det är som sagt konstigt att det inte finns mer politiskt i musiken eftersom det pågår en nedmontering av välfärden och den svenska modellen i ett omfång som saknar motstycke. Sossarna gick också med på att ändra strejkrätten. Det blev inte ens en notis. Med det kommer att påverka alla människor i hela Sverige i deras vardag, åtta timmar om dagen. Tidningarna skriver om Paradise Hotel. Band skriver om kärlek. Jag vet inte vad de sjunger om på P3. Men många som lyssnar på P3 lever i ett prekariat och blir inringda med SMS och de vet inte om de kan betala nästa hyra. Det är en verklighet som många lever i idag. Och det är ingen som skriver om det. Det är en väldigt lågt hängande frukt. Tänk om någon populär artist hade nämnt det. SMS-grejen eller prekariatet. Man kan ju säga det i en kärlekslåt; bara nämna att verkligheten finns och att nämna att facket skjuter sig själv i ryggen.

De politiska artisterna, punkare och sådana, de är så: ”krig är dåligt och fred är bra”. Men det finns jättestora omvälvningar i samhället. Utförsäljningen av välfärden som på tio år har raserat den välfärd som byggts upp under lång tid. Sen så är det ingen som bryr sig. Det nämns inte i kulturen. Det är bara tyst. Det finns i och för sig några undantag, men de är inte många. Inte ens i punken nämns det så mycket. För mig är det konstigt att inte fler tar upp det. Och jag tycker inte att jag heller gör det så mycket, förutom det som påverkar mig direkt.

Det finns några oi!-punkband som jag känner att de gör samma sak som jag, men de lever i sin oi!-bubbla. Ingen utanför oi!-världen vet om dem. De drar jättemycket folk på konserterna och de säljer bra med skivor. Och då tänker jag att rockgubbarna som lyssnar på mig borde få upp ögonen för de här banden eftersom de spelar vanlig treackordsrock och sjunger om en väldigt jordnära vardag med jobb och skit.

I och med att alla kan göra allting själv numera, så har det blivit att alla ska leka kontor eller storbolag. Istället för att försöka vara sig själv och göra sin grej och det de är bra på, ska de försöka bli nästa Kent eller Swedish House Mafia eller nästa Warner Music eller Sony. Det sprider sig neråt på ett sätt som är förvånande, för det behöver inte vara så. Man kan ju vara ett kristet dansband från Trollhättan, typ, för det är det som vi kan och så gör vi bara det.

Av alla de där tokstollarna som suttit i skogen och spelat in i alla tider, har vissa haft det så pass bra att de kunnat släppa sina egna skivor. Alla kan vara sådana. Jag är en sådan som sitter för mig själv och håller på. Alla kan skita i allt det andra. Och det är ju ingen som tjänar pengar på musiken ändå. Skivbolagen tjänar i och för sig fortfarande, men inga musiker tjänar någonting. Så varför sitta och tänka på någon form av kommersialism? Om folk som har andra hobbyer skulle börja tänka på att de ska sälja… Folk som flätar näverkorgar skulle börja tänka att ”nu ska jag göra så att det här säljer” istället för att ha en utvecklande hobby.

PD: Hur ser den närmaste framtiden ut för din del?

Hjelle och Ormarna på Mässingshornet, Kirseberg. Släppefest för EP:n nedan “Allt Du Tar För Givet”, september 2018.
Hjelle: Ja, det är alltid någon ny skiva på gång, men jag har svårare att ta mig tid nu, med barn och så. Också ska vi försöka få ut EP:n med Patrik Strands El-kvintett till slut.

PD: Är de nya låtarna färdigskrivna?

Hjelle: Det beror på. Många låtar görs när jag kommer till inspelningstillfället, som i fallet New York när jag satt och skrev utanför studion. Men jag har väl en 8–9 låtar rätt så klara, men som jag inte kan spela in rakt upp och ner för jag har inte alla ackordvändor färdiga. Men jag vet hur dom ska vara, jag vet vad det ska vara för stil och tema och kodord. Vissa låtar har färdigskrivna texter.

PD: Samma stil?

Hjelle: Det kommer alltid att vara samma stil. Jag kommer inte att ändra mig så mycket. Som sagt, jag började i Bäddat när jag var över 30, så det som varit annorlunda jämfört med nu är i så fall det som jag gjorde när jag var 20. Nu är det så här och jag är inte intresserad av att göra något annat.

I och med jag släpper allting själv, är jag mycket medveten om att varje släpp kan vara det sista släppet. För, det kan ju vara så att det helt plötsligt blir jättedyrt att släppa skivor. Om det inte går plus minus noll, så att jag får tillbaka pengarna, måste jag spara ihop pengar till att släppa nästa skiva. Det måste vara någon ruljangs och jag måste vara stolt över skivorna som jag släpper.

PD: Hur lång horisont har du? Är det bara nästa skiva?

Hjelle: Knappt det ens. Jag hoppas jag ska få till en inspelning snart, som sagt.

Jag känner att jag är på en behaglig nivå just nu. Jag kan fortsätta på den nivå jag är på nu. Jag är jättenöjd. Vill jag spela, kan jag fixa en spelning. Ringer jag en pizzeria så kan jag säga: ”Det kommer 20 pers som tycker om att dricka öl.” Då blir de glada, så får jag spela där. Vi får några hundra i näven. Sen blir alla nöjda. Eller också kan man tacka ja till spelningar lite längre bort, men då får man ställa andra krav. Bäddat För Trubbel kommer att köra dom spelningar som är roliga. Det är en större apparat och det kommer fler människor.

Vid en tidig spelning som Bäddat hade i Stockholm, fick vi körersättning, mat och öl. Publiken var 200 pers som köpte biljett för 150 kronor var. Varken vi eller förbandet fick något gage – förbandet fick inte ens reseersättning, för de var från Stockholm. Hur mycket tjänade arrangören på att han skickade ett mail till oss? En månadslön, typ. Och vi fick ingenting.

Så är många ställen. ”Det här är en ideell förening så vi betalar inte så mycket.” Men ni har spelningen på ett ställe där den som diskar får betalt, dom som står i baren får betalt. Vakten och ägaren får också betalt. Men vi som drar dit publiken får inte betalt. Inträdet går till den ideella föreningen som alltså får betalt, men vi får inte betalt. Men vissa sådana föreningar kan inte ta sån kritik. Flera av dem pratar inte med oss mer.

PD: Vad lyssnar du på för tillfället som du kan rekommendera?

Hjelle: När jag får betalt för skivor från utlandet – en del från Norge köper mina skivor och då betalar de via PayPal – då kostar det att plocka ut pengarna, så jag handlar på Discogs för de pengarna istället. Senast köpte jag ett gäng sjutummare, återutgivningar från 40- och 50-talet. Bland andra Baby Please Don’t Go med Rose Mitchell och Didn’t It Rain med Evelyn Freeman.

Sen lyssnar jag mycket på Joel Alme, Gatans lag, Spinning Jennies, Tjänstemännen, Mascara Snakes, Jukka Nousiainen. Och det finns en massa malmöband som gör bra och intressant musik: Härvan, Sonny, Kübler Ross, Svart Städhjälp med flera. Då har man ändå bara tid att lyssna på typ hälften av det man vill lyssna på.

PD: Tack för intervjun. Fortsätt rocka med raka rör!

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.