Christine sixteen – and Quaite charming

Två av mina guilty pleasures är The Moody Blues (perioden 1967–1972) och The Carpenters, men de som redan börjar skruva på sig av rädsla för att Olofssons Lost Treasures ska vidröra någon av de grupperna kan vara lugna. Däremot börjar svetten kanske rinna när veckans ämne delvis handlar om en annan av mina guilty pleasures: teenbeat från tidigt sextiotal.

Som vanligt måste man dock skilja på bra och dålig musik oavsett genre. Det finns ju inget som säger att de som gillar The British Invasion har kompletta skivsamlingar med Freddie & The Dreamers eller Herman’s Hermits.

I början av sextiotalet blev femtonåriga Helen Shapiro hela Englands älskling, efter att fått stora hits med låtar som You Don’t Know och Walking Back To Happiness.

Det lilla Londonbaserade skivbolaget Oriole ville inte vara sämre utan lanserade sitt svar på den unga sångerskan; Christine Quaite. Ett lustigt sammanträffande är att Shapiro och Quaite inte bara var mycket unga, utan båda hade också judisk bakgrund. Christine har dessutom viss kultstatus, eftersom några av hennes skivor lämnar ganska stora hål i plånboken för skivsamlare.

Christine Quaite hade alla förutsättningar att ta upp kampen, i och med att hon hade en bra röst och fick solitt material att jobba med. Men Christine fick ändå aldrig läsa om sig själv i något poplexikon eller bli hyllad i andra sammanhang. Det kan ha berott på att hon hamnade i ett sorts vakuum mellan Shapiro och de framtida, kvinnliga brittiska storstjärnorna; Cilla Black, Dusty Springfield, Lulu och Sandie Shaw. (Marianne Faithfull i all ära, men hon blev aldrig lika populär som ovanstående artister under sextiotalet.) Nämnas bör också ”popmormor” Petula Clark, som fick något av en andra karriär i mitten av sextiotalet och blev stor popstjärna i USA.

Christine Quaite föddes i Leedstrakten 1948. Redan som åttaåring började hon ställa upp i talangtävlingar – en syssla som Christine skulle fortsätta med eftersom hon tyckte att det var så roligt.

Hon blev medlem i en lokal judisk klubb, där några andra medlemmar var Vivienne Foreman (som fick några mindre hits 1963–1964 under namnet Julie Grant) och Jeff Christie (som fick en dunderhit 1970 med Yellow River som ledare för gruppen Christie).

Efter att ha vunnit en talangtävling i Manchester 1962 fick Christine Quaite skivkontrakt med Oriole och snart fanns debutsingeln Oh My! ute i handeln, redo att omfamnas av skivköparna? Nej, det låter helt enkelt lite för mjäkigt och trivialt för att ha kunnat locka några större skaror.

Som uppföljare valdes Your Nose Is Gonna Grow, som tidigare blivit en Topp 20-hit i USA för Johnny Crawford.

Christines version är bättre i mitt tycke, delvis beroende på att hon är en mer kapabel vokalist än Crawford (som var mer skådespelare). Men det rådde mördande konkurrens om den åtråvärda hitlisteplaceringen, inte minst med tanke på att det släpptes minst fem andra versioner av Your Nose Is Gonna Grow samma år.

Mer intressant är B-sidan Our Last Chance. Låten härstammar från den judiska klubben. En av klubbmedlemmarna, Harvey Fish, skrev texten och Christine anges som en av låtskrivarna på skivetiketten, men enligt sajten Spectropop komponerade pianisten Paul Conway musiken på egen hand.

Our Last Chance har i och för sig vissa teatraliska drag, och det känns inte helt vederhäftigt att höra en fjortonåring sjunga att det är vår sista chans, men bra teenpop ger alltid högt utslag på charmometern …

Jag hoppar över tredje singeln, Mister Heartache / Whisper Wonderful Words (B-sidan är egentligen Habanera från musikalen Carmen, vilket inte fungerar som poplåt) och går direkt till nästa singel, Tell Me Mama.

Som beundrare av snabbfotad teenpop från tidigt sextiotal faller jag pladask för Formel 1-popen på Tell Me Mama. Låten borde ha gett Christine en välförtjänt hit, men den engelska publiken fortsatte att ignorera henne. Tell Me Mama blev dock en mindre hit i USA.

Originalet gjordes av Janie Grant, men hennes inspelning saknar den friska fläkt som kännetecknar Christines version. Men det vete tusan om inte den svenska coverversionen, vars riviga saxofon ger en välbehövlig spark i baken, är ännu bättre.

Baksidan In The Middle Of The Floor banar så smått väg för Christine Quaites framtida stil, där vi förnimmer en mer mogen popartist – ibland med en touch av northern soul.

Uppladdaren har till och med använt soultermen popcorn för att beskriva låten. Söker man på hennes namn på Ebay är det faktiskt flera säljare som kallat vissa singlar för northern soul, men de vill förstås ha en benämning som säljer.

Det var inte bara konkurrensen från andra kvinnliga artister, eller att Christine Quaite låg på ett litet skivbolag, som satte käppar i hjulet. Christine gick nämligen fortfarande i skolan, något som hon hatade eftersom artistlivet tedde sig så mycket mer lockande. Det blev inte bättre när skolan inte tillät henne att turnera på vardagarna. Faktum är att hon till och med tvingades skolka någon gång för att kunna spela in skivor.

Here She Comes, som följde på Tell Me Mama, är rätt och slätt sprudlande glad tjejpop. Låten skrevs av de pålitliga hitleverantörerna Jeff Barry och Ellie Greenwich. Det var New York-trion The Darlettes som gjorde den första versionen.

Hitlisteplaceringen lyste dock med sin frånvaro ännu en gång. Det kan ha berott på att den engelska tjejtrion The Breakaways också spelade in Here She Comes. Deras version, med sin rymliga ljudbild, är faktiskt snäppet bättre än Christines.

I mars 1964 kom så veckans featurelåt, Mr. Stuck-Up; rapp och råbarkad teenpop med hög charmfaktor. Eller rättare sagt: teenpopen hade transformerats till sextiotalspop. De ilskna gitarrtonerna som dyker upp då och då, för att stå i zenit i solot, bär dåvarande studiomusikerna Jimmy Pages och Ritchie Blackmores signum, men så vitt jag kunnat utröna spelade ingen av dem på Quaites skivor.

Olofssons Lost Treasures

Christine Quaite1964

Som grädde på moset får vi mer av samma vara på B-sidan Will You Be The Same Tomorrow, även om refrängen känns något krystad. Låtskrivaren Andrews bör vara Chris Andrews, som är mest känd för sitt samarbete med Sandie Shaw. (I Sverige har vi dock andra, inte riktigt lika positiva minnen, av honom.)

Mr. Stuck-Up blev Christine Quaites sista skiva på Oriole. Det berodde dock främst på att skivbolaget köptes upp av CBS och upphörde att existera som egen etikett, men det var heller inte förvånande att hon aldrig fick en ny chans på den nygamla etiketten. (En annan version säger att Oriole gick i konkurs.)

Christine, som nu hade gått ut skolan, fortsatte att turnera, uppbackad av sina föräldrar. Familjen flyttade till och med till London i slutet av 1964 för att komma närmare branschen.

I juni 1965 signerade hon ett kontrakt med managern och producenten Bunny Lewis. Efter att ha nått mer framgångar i USA än i hemlandet skrevs ett skivkontrakt med det amerikanska bolaget Laurie. (Skivorna skulle släppas på Stateside i England.)

Första skivan på det nya bolaget blev en version av Bobby Goldsboros hit If You’ve Got A Heart.

Återigen lyckas Christine förvandla ett tämligen intetsägande original till något som var ett strå vassare. Redan i inledningen knystar gitarren vem som är herre på täppan. Addera ett mäktigt blåsarrangemang och fräckt orgelsound, så visar vår aktuella tösabit var skåpet ska stå.

Christine Quaite skulle få göra ytterligare en skiva – en version av Burt Bacharachs och Hal Davids Long After Tonight Is All Over. Lustigt nog gavs den aldrig ut i USA, så man kan undra vad som hände med planerna på en karriär i det stora landet i väster. (Det råder till och med delade uppfattningar om föregående singeln, If You’ve Got A Heart, över huvud taget gavs ut officiellt i USA.)

Med risk för upprepning konstaterar jag ännu en gång att man gav Christine en låt som redan hade spelats in av mer än en artist. Originalet gjordes av Jimmy Radcliffe och det förekommer en hel del diskussioner på YouTube vilken som är den bästa versionen.

Själv följer jag regeln ”Ju mer Wall of Sound, desto bättre” (nåja), varför Quaites version faller mig på läppen, även om hon saknar Radcliffes soulkänsla. På tal om soulkänsla så är kanske Dusty Springfields version den allra bästa.

Long After Tonight Is All Over är den dyraste av Christine Quaites åtta singlar och har sålts för fyrsiffriga belopp flera gånger.

Vänder vi på skivan väntar I’m Hoping. Det är i ärlighetens namn en ganska torftig poplåt, där vissa lyssnare säkert får negativa vibbar av trumpetstötarna, men den har ändå ett sound som tilltalar undertecknad. Det är också anmärkningsvärt att sjuttonåriga Christine nu låter ganska lik Helen Shapiro.

Singeln blev Christine Quaites tack och farväl till skivstudion – inte ens arton år fyllda. Quaites vidare öden är okända, men hon ska ha ha gift sig och därefter lämnat branschen.

Nu tar Olofssons Lost Treasures påsklov men är tillbaka om två veckor.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.