Gene Clark – The Byrd And The Best (Del 1 av 6)

Gene Clark – The Byrd And The Best

Några inledande ord från skribenten:

Att skriva en mycket omfattande artikel om en relativt okänd artist kan förefalla underligt. Men, som jag skrev i introduktionen, är Gene Clark inte vem som helst. I en tid när information styckas upp och förenklas, går jag alltså motsatt väg med Gene Clark – the Byrd and the Best.

Jag nämnde också i inledningen att det är svårt att skriva en artikel om Gene Clark, eftersom han är ett välbekant namn för flera läsare men å andra sidan relativt okänd för andra. Efter att ha läst mängder med kommentarer i Facebookgrupper, tillägnade Gene Clark och The Byrds, finns det människor som verkar veta allt, medan andra bara har allmänna kunskaper. Jag har försökt lägga mig mellan dessa två extremer i artikeln. Tänk på att de mest spännande avsnitten startar från och med del 3, när vi tar oss in på mer okänt territorium efter att Gene blivit soloartist, inklusive mängder med intressanta, mindre kända låtar.

Jag har i huvudsak använt följande källor: Johnny Rogans och John Einarsons böcker, som nämndes i introduktionen, plus Rogans Requiem for the Timeless Volume 1 [R / H, 2014] och Christopher Hjorts So You Want to Be a Rock ’n’ Roll Star: The Byrds Day-By-Day 1965–1973 [Jawbone, 2008]. Det är ändå ingen garanti för att det inte dyker upp fel. Det gäller också vissa musiklänkar, där det är en hårfin skillnad mellan olika versioner. Mina åsikter är dock alltid korrekta! 😉

Artikeln ska inte bara betraktas som en sammanhängande berättelse om Gene, då den också innehåller reflektioner om dåtida populärmusik.

Låtar som inte har laddats upp på YouTube finns som ”excerpts” på PopDiggers hemsida på grund av rättighetsskäl.

Hans Olofsson


 

Gene Clark
Courtesy of Kai Clark.

Harold Eugene Clark föddes den 17:e november 1944 i den lilla staden Tipton (som hade drygt 1200 invånare i mitten av fyrtiotalet) i Missouri. Han fick sitt namn efter en farbror som dödats under andra världskriget.

Familjen, som förutom föräldrarna Kelly och Jeanne, bestod av Gene och hans nästan tre år äldre syster Bonnie, flyttade dock till Swope Park söder om Kansas City i slutet av fyrtiotalet. Det sägs ofta att Gene växte upp i en farmarmiljö, men familjen var snarare månskensbönder och de bodde dessutom nära Kansas City under hela hans uppväxttid.

Under åren i Swope Park skötte pappan golfbanor, men det var familjens enda inkomst. (Kelly Clark skulle senare bli expert på att bygga golfbanor.) Mamman var hemmafru, då hon var fullt upptagen med att föda barn efter barn, tills Gene hade fått tolv syskon! (Det var egentligen tretton, men ett av dem dog redan vid födseln.)

Familjen hade det knapert under Gene Clarks uppväxtår, vilket är förståeligt med tanke på den stora barnaskaran. De svåra ekonomiska förhållandena medförde att Gene och de bröder som stod honom närmast, David och Rick, fick skapa sin egen fantasivärld utomhus, fylld av underhållning och spänning. Och Swope Park med sina naturomgivningar var en bra plats för utelekar. År 2019 gav David Clark ut boken Hours of Joy: A True American Story (scrolla ner en bit på sidan), som handlar om deras uppväxt fram tills Gene lämnade hemmet.

Gene Clark
Courtesy of Kai Clark.
Redan som ung var Gene Clark en person med många bottnar. Han hade i och för sig några vänner men var ändå något av ensamvarg. Gene kunde också vara enormt pedantisk och självkritisk.

Jag nämnde i inledningen att ett par av Genes släktingar säger att han led av depressioner i olika former. Kelly Clark led förmodligen också av samma typ av sjukdom som sonen under vissa delar av sitt liv, men han var först och främst en hårt arbetande man. Med tretton barn i hushållet gick det inte att klaga över depressioner eller reflektera för mycket om livet.

Kai Clark minns sin farfar som en glad och snäll person, men du fick aldrig röra hans gitarr! (”Men givetvis gjorde jag det ändå!” säger Kai med ett skratt.) Ja, Kelly var också en begåvad musiker, som spelade gitarr, banjo, mandolin och munspel och uppträdde vid olika lokala evenemang, så Gene hade en bra instruktör.

Gene Clark var aldrig särskilt intresserad av skolan. Han hade ändå ett par favoritämnen, som historia och drama, men var för blyg för att stå på scen. Skolgången blev delvis lidande på grund av att Gene, som hatade auktoriteter, gick i en katolsk skola. Den religiösa uppfostran skulle ändå påverka hans låttexter, som var fulla av symboler, ånger, förlåtelse och tankar på evigt liv.

Clark var dock vältränad och hade kanske kunnat bli relativt framgångsrik i någon idrottsgren, men hans dåliga knän medförde att en eventuell idrottskarriär fick läggas på hyllan. I mitten av sextiotalet räddade dock knäproblemen honom från att bli inkallad (fast Gene vräkte i sig droger andra gången han testades för att vara på den ”säkra” sidan), vilket i värsta fall hade inneburit krigsplacering i Vietnam.

Fastän Clark växte upp i ett bitvis mycket fattigt hushåll med tolv syskon, hade han ingen olycklig barndom. Det hjälpte förstås att han hade fått ett tilltalande, smått exotiskt utseende (det fanns indianblod i släkten, men det var inget man ville tala om på den tiden) och var duktig i idrott.

Redan när Gene Clark var liten visade det sig också att han hade begåvats med en bra röst. Det kunde behövas eftersom Gene visste vad han ville bli när han som elvaåring såg Elvis Presley på TV. Han nöjde sig dock inte med att sjunga och spela gitarr som den nya idolen utan började också skriva låtar. Enligt en barndomsvän handlade det om 30–40 stycken! Radion stod alltid på hemma hos familjen och Gene insöp all sorters musik.

Gene Clark fortsatte att utvecklas som musiker och i slutet av femtiotalet blev han sångare i Joe Meyers & The Sharks, där den bildsköne frontfiguren blev stor favorit bland flickorna i publiken.

Gene Clark
Courtesy of Kai Clark.
Som fjortonåring spelade Gene Clark in egna kompositionen Blue Ribbons på en acetatskiva. (Det kan också finnas en acetat med Artesian som B-sida.) Clark har sagt att inspelningen skedde medan han ingick i Joe Meyers & The Sharks. En annan version säger dock att kompositionen spelades in i en god väns vardagsrum innan han blev medlem i gruppen. Det troliga är dock att Gene i alla fall skrev den tillsammans med Joe Meyers.

Clark hävdar att Blue Ribbons till och med spelades i Dick Clarks legendariska popprogram American Bandstand. Joe Meyers & The Sharks ska också ha framfört den i en lokal TV-show, vilket låter mer troligt. Man ska dock veta att Gene kunde ta sig vissa konstnärliga friheter beträffande sin bakgrund efter att ha blivit känd.

Hans söner hittade en acetatskiva efter pappans död och överförde den till rullband. Det finns en sekvens från Blue Ribbons i dokumentären The Byrd Who Flew Alone: The Triumphs and Tragedy of Gene Clark. Vi hör en mycket ung man, med en betagande röst, sjunga ett stycke som har vissa likheter med legendariska Unchained Melody.

År 1960 flyttade familjen från Swope Park till Bonner Springs, som ligger strax väster om Kansas City. Visserligen hade familjens ekonomiska situation förbättrats och man bodde nu i ett större och mer modernt hus, men de nya omgivningarna uppmuntrade inte till utomhusaktiviteter, utan Gene kände sig mer instängd.

Efter att ha lämnat Joe Meyers & The Sharks blev Gene Clark medlem i ett par andra grupper (The Royals och The Rum Runners) under kortare perioder. Gene blev också en frekvent besökare på klubbarna i Kansas City, trots att han var för ung för att komma in. Problemet löstes med hjälp av dåvarande flickvännen, som adderade tre år på hans ID-kort.

När jag började läsa rocklexikon stod det att Gene Clark var född 1941 och det är förmodligen bluffen med ID-kortet som är orsak till det felaktiga födelseåret. Som en lustig parentes kan nämnas att på den tiden kunde man läsa att Bill Wyman var född 1941 (han är född 1936) och att Del Shannon var född 1939 (han var född 1934).

Gene Clark
Courtesy of Kai Clark.
Runt 1962, ungefär samtidigt som Gene Clark var på väg att avsluta high school, fick han ett erbjudande att gå med i The Surf Riders. Trots namnet bestod repertoaren huvudsakligen av standards från dåtidens storheter inom folkmusik; The Kingston Trio, Peter, Paul & Mary och en av Clarks favoritgrupper, The Limeliters.

De andra i bandet ansåg att den nya sångaren hade en enastående röst. Det var också en frontfigur som kunde sätta sig ner och skriva en hel låt till en kvinnlig beundrare bara på några minuter …

Den 12:e augusti 1963 skulle Genes liv förändras radikalt. Det var nämligen då som populära folkmusikgruppen The New Christy Minstrels besökte Kansas City.

Ledare var Randy Sparks, som själv hade slutat att uppträda med truppen på scen men ändå styrde musikerna med järnhand. De hade nyligen förlorat en av sina stjärnor, Dolan Elliot, och var nu på jakt efter en ersättare.

En annan medlem, Nick Woods, såg The Surf Riders uppträda på en lokal klubb och blev begeistrad i sångaren. Han berättade för de övriga, inklusive The New Christy Minstrels dåvarande, ledande vokalist Barry McGuire, om sitt nya fynd.

Gene Clark fick ett erbjudande som det inte gick att tacka nej till, eller som han själv uttryckte det i en intervju många år senare: ”That was right when ’Green, Green’ was a hit and they were really on top at the time. Of course I wasn’t going to turn down something like that – it was right out of the movies. ’Kid, do you want to go to Hollywood and be a star?’ So I said, ’Sure, I’d love to.’ So I hopped on a plane and was gone.”

New Christy MinstrelsThe New Christy Minstrels hade fått sitt definitiva genombrott året före och låg nu alltså ganska högt på singellistan med hitdoftande men ändå irriterande präktiga Green, Green. (Clark hade följaktligen inte hunnit bli medlem när den spelades in, men det är förmodligen han som syns i närbild 97 sekunder in i denna promofilm.)

När valet stod mellan att ingå i en av de mest populära grupperna i USA vid denna tid, eller fortsätta att bo hemma i ett hushåll med elva syskon (storasyster Bonnie hade lämnat hemmet) och arbeta som maskinist eller något liknande i framtiden, förstår man att det inte tog många sekunder för Gene att fatta sitt beslut.

Redan dagen därpå lämnade han bokstavligen allt bakom sig och satte sig på ett plan till Kalifornien. När jag skriver ”lämnade han bokstavligen allt bakom sig”, fungerade Gene på så sätt att när han väl tog ett steg framåt ville han aldrig mer se tillbaka.

Clark vände dock hem en gång under sin tid i The New Christy Minstrels, eftersom landssorgen efter mordet på John F. Kennedy medförde att ensemblen tvingades ta en kortare paus.

Livet i The New Christy Minstrels blev dock ingen dans på rosor. Visserligen fick medlemmarna en bra fast lön, men disciplinen var stenhård med 300 spelningar per år. Man såg egentligen bara flygplatser, hotell och konsertlokaler.

The New Christy Minstrels var dessutom en showgrupp, där samtliga i truppen förväntades se glada ut, använda sin personlighet på scen och skapa så bra kommunikation med publiken som möjligt. Gene Clark, som fortfarande var blyg på scen, blev i det avseendet en klen ersättare för publikfriande showmannen Dolan Elliot.

Gene ClarkGene blev inte särskilt väl behandlad av de andra i gänget, men det berodde till viss del på att han var blyg och svår att komma inpå livet. Dessutom tyckte han inte om att flyga, men som medlem i gruppen tvingades man göra det nästan dagligen.

Den goda inkomsten kunde dock inte uppväga faktumet att Gene tvingades ta ett steg tillbaka från ledarrollen i The Surf Riders till att bli en anonym medlem i The New Christy Minstrels. Det fanns heller ingen chans att han skulle kunna bli en viktig kompositör i gruppen.

Gene hade hört talas om ett nytt engelskt band vid namn The Beatles redan i oktober 1963, men under en turné i Kanada tidigt året därpå fick han blodad tand och ville lära sig mer.

Något senare, när The New Christy Minstrels skulle spela i Norfolk, passade han på att leta reda på en jukebox för att få chans att höra fler sånger med den udda konstellationen.

I en opublicerad intervju från 1987 berättade Gene Clark att han blev mycket fascinerad av The Beatles. Ju mer Gene hörde desto mer knäckt blev han och ansåg till och med att She Loves You var det bästa rock ’n’ roll-nummer som någonsin gjorts. Brodern David säger dock att Gene inte blev förtrollad av The Beatles, utan att det mer handlade om att kvartetten väckte hans nyfikenhet och att han försökte bryta isär engelsmännens sound på alla sätt.

Eftersom Gene var en rastlös själ och dessutom insåg att han aldrig skulle få någon framträdande roll i The New Christy Minstrels, lämnade han helt enkelt dem i slutet av januari och köpte en flygbiljett till Los Angeles. Man kan kanske säga att The Beatles räddade Gene Clark från att få sparken, eftersom Randy Sparks redan hade planer på att ersätta honom.

Under sin tid i The New Christy Minstrels hann Clark medverka på två av deras album, Today [Columbia, 1964] och Land of Giants [Columbia, 1964]. Trots att Gene avbildas på omslaget till LP:n Merry Christmas, spelades den in innan han blev medlem.

Gene Clark berättade aldrig för sin familj att han hade lämnat ensemblen. Gene hörde i princip bara av sig när han blivit framgångsrik.

Man måste dock tänka på att vår vän som sagt lämnade familjen i en hast och att flera blev besvikna över att han flyttade. Gene hade också höga krav på sig själv och ville förmodligen inte tala om för släkten att han nu var tillbaka på ruta ett.

Crosby, Clark, McGuinn
Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.
Därefter dröjde det inte länge förrän Clark stötte på ett annat Beatlesfan, Jim McGuinn – och resten är historia! (Jim McGuinn bytte förnamn till Roger 1967 – för enkelhets skull skriver jag Roger i fortsättningen.)

Historien om The Byrds är välkänd. Hur Gene Clark, som nu var på jakt efter något nytt efter att ha lämnat The New Christy Minstrels, fick syn på McGuinn när han sjöng Beatleslåtar på klubben Troubadour och inledde ett samarbete med honom. Det har sagts att duon från början hade planer på att bli ett amerikanskt svar på Peter & Gordon.

Enligt Roger McGuinn dök David Crosby upp relativt snabbt efter att McGuinn hade träffat Gene Clark och började sjunga stämmor med dem. De insåg att här fanns något, men McGuinn, som redan hade träffat Crosby ett par år tidigare och tillbringat några dagar med honom, hade då upptäckt att det fanns vissa drag i hans personlighet som inte föll honom i smaken.

David Crosby hade dock något som övriga i trion saknade: kontakter med producenten Jim Dickson, som hade tillgång till inspelningsstudion World Pacific Studios.

David Crosby hade tidigare spelat in på samma ställe, men Dickson trodde inte att han kunde bli en framgångsrik soloartist. Däremot insåg han att Davids röst var som klippt och skuren för att sjunga harmonier.

I World Pacific Studios kunde trion träna och komponera under de kommande månaderna. De behövde nu bara ett namn och det var McGuinn som kom på The Jet Set.

Gene hade redan blivit smått besatt av att skapa musik. Han kunde skriva upp mot tio melodier i veckan och ambitionen var att minst en av dem skulle duga. Jim Dickson har beskrivit honom som en mycket intensiv, känslig och otålig person.

Redan under maj eller juni spelade Clark in nio kompositioner med sig själv på akustisk gitarr: Why Can’t I Have Her Back Again, The Way I Am, I’d Feel Better, That Girl, A Worried Heart, If There’s No Love, All for Him (or Her), I Can Miss You och It Would Never Come to an End.

Gene Clark
Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.
Trots att Gene Clark fortfarande var lärling som låtskrivare, finns det ändå några spår av hans framtida varumärke: att vara förlorad i en värld, där man alltid kämpar för att hitta den fulländade kärleken – men sällan lyckas – hur intensivt man än försöker.

Musikaliskt sett återstår också en del bestyr innan gesällbrevet kan delas ut, eftersom han fortfarande saknar förmågan att komponera mer raffinerade och nyansrika melodier.

Den bästa av dem rent musikaliskt sett – och tillika den enda av inspelningarna som hade passat The Byrds, åtminstone i en elektrisk och snabbare version – är Why Can’t I Have Her Back Again, där det redan nu på typiskt Gene Clark-manér regnar molltoner och textrader om olycklig kärlek över skivspelaren. Med en produktion à la The Byrds anno 1965 med distinkt Rickenbackergitarr och rasslande tamburin, hade den kunnat bli en smärre klassiker.

Why Can’t I Have Her Back Again dök först upp på samlingen Byrd Parts 2 [Raven, 2003].

The Way I Am har en angenäm melodi men låter ändå lite mjäkig. Resultatet blir inte bättre av att Gene har ett vibrato som lider av Roy Orbison- och Elvis Presley-komplex.

I’d Feel Better känns lite för klämkäck för sitt eget bästa men hade kanske passat i The New Christy Mintrels eller The Everly Brothers repertoar.

Svårmodet tar över på avgrundsdjupa och blottade That Girl, som inte bjuder på några kommersiella inviter, men texten är Genes dittills mest avancerade. Man dras med i hans synnerligen förstämda skildring av sin förlorade kärlek. Clark gör också sin kanske bästa sånginsats hittills.

Tom Sandford på The Clarkophile slår huvudet på spiken:

”Haunting, unrelentingly bleak self-study of loneliness and loss, this is another crucial block in the foundation of The Gene Clark Ballad Style. In the hands of a lesser writer / singer, this would’ve seemed like self-piteous drivel, but Gene’s compelling delivery – along with a peculiar, spooky vibe that pervades the entire recording – make it one of the standouts of the ’64 material. A 19-year-old kid isn’t supposed to sound this world-weary.”

Både A Worried Heart och If There’s No Love, med sina nästan galopperande bakgrunder, ger mig associationer till westernfilmer, där Gene plötsligt dyker upp i passet och sjunger om olycklig kärlek.

Det mest intressanta med A Worried Heart är textraderna ”A river flows its own way to the sea”, som har stora likheter med texten till The Byrds / Roger McGuinns Ballad of Easy Rider (”The river flows, it flows to the sea”), utgiven drygt fem år senare, även om den frasen lär ha skrivits av Bob Dylan.

If There’s No Love kan vi till och med skönja cynism och fördömande av tillgjord kärlek. Redan i detta skede försökte Gene stå upp för äkta känslor i en värld präglad av svekligt beteende. Men annars lämnar merparten av melodierna inga större avtryck.

Resultatet skulle dock bli bättre efterhand – mycket bättre – och ynglingens svajiga röst genomgick lyckligtvis en metamorfos.

Ovanstående fem låtar såg dagens ljus på samlingen The Lost Studio Sessions 1964–1982 [Sierra, 2016].

Gene Clark - The Folk DenAll for Him (or Her) är en av de mest tilldragande kompositionerna från inspelningssessionen, även om man måste vara på alerten för att nosa upp subtiliteterna. Texten är uppenbarligen riktad till en man, vilket antyder att den ursprungligen skrevs till en kvinnlig artist.

All for Him och Why Can’t I Have Her Back Again finns utgiven på CD-singeln , som dök upp som bonus på limiterade upplagan av The Lost Studio Sessions 1964–1982.

I Can Miss You och It Would Never Come to an End har fortfarande inte getts ut.

Trots att Gene Clark redan börjat komponera är The Jet Sets första ”riktiga” inspelning – frejdiga, näpna men ändå lättglömda The Only Girl (I Adore), inspelad under sommaren – ett samarbete med Roger McGuinn, trots att andra källor anger McGuinn och Crosby som kompositörer. Försök dock inte inbilla mig att det är Gene som har skrivit det skrala sticket!

The Jet Set föll också för frestelsen att sjunga med engelsk accent till och från. Men de var definitivt inte den enda amerikanska grupp som nyttjade det tricket under 1964–1965.

The Only Girl (I Adore) släpptes inte under året, utan det dröjde till januari 1970 innan konsumenterna fick chans att höra den på samlingsskivan Early L.A. [Together].

Efter ett tag insåg trion att man behövde en trumslagare för att kunna utveckla soundet. Den officiella historien säger att Michael Clarke bara hade erfarenhet från bongotrummor och fick erbjudande att bli medlem bland annat på grund av sin likhet med Brian Jones, men Michael har en annan version. Även om Clarke hade erfarenhet som trumslagare, fick han nöja sig med att spela på kartonger till en början, eftersom de inte hade råd med riktig utrustning.

Under sommaren och hösten fortsatte kvartetten att repetera och spela in material i World Pacific Studios under överinseende av Jim Dickson. Producenten, managern och mentorn ordnade samtidigt skivkontrakt med Elektra och i augusti spelade man in Please Let Me Love You och Don’t Be Long med hjälp av Ray Pohlman på bas och Earl Palmer på trummor.

The Beefeaters ‎– Please Let Me Love YouNär singeln släpptes i början av oktober hade Elektra döpt om dem till The Beefeaters – ett namn som fick The Jet Set att framstå som genialt! I slutet av 1964 kom man dock på ett mycket bättre namn, The Byrds, efter att ha lekt med olika ordkombinationer. Att två av de mest populära grupperna, The Beatles och The Beach Boys, också hade namn som började på samma bokstav, försämrade inte valet.

Please Let Me Love You, som till stora delar skrevs av Roger McGuinn och hans goda vän Harvey Gerst medan Gene Clark stod för sticket, är en klar förbättring jämfört med The Only Girl. Men det råder fortfarande viss grad av villrådighet. Ungefär som om gruppen försöker låta som The Beatles – texten innehåller för säkerhets skull ett par ”oh, yeah” – men fortfarande står med ena benet i folkmusiken.

Don’t Be Long börjar The Beefeaters så smått lokalisera folkrocksoundet. Kompositionen skulle komma att återanvändas drygt ett år senare med titeln It Won’t Be Wrong.

Singeln släpptes i en liten upplaga och väckte ingen uppmärksamhet. I ärlighetens namn ville kvartetten och Jim Dickson mest ha något att visa upp inför framtiden. Man ska också veta att Elektra var ett obetydligt skivbolag vid denna tid, särskilt när det gäller singelmarknaden.

Jim Dickson och framför allt Roger McGuinn började dock inse att det krävdes mer än att bara posera som Beatleskopior för att lyckas. Dickson var förtrogen med Bob Dylans material och hade dessutom kontakt med hans musikförlag. Där fanns bland annat en acetat på ett hittills outgivet verk med Dylan; Mr. Tambourine Man.

Byrds - PreflyteJag ska inte gå in på samtliga tagningar som gjordes före Mr. Tambourine Man gavs ut i april 1965, utan nöjer mig i huvudsak med att beskriva de som dök upp på Preflyte 1969. Beträffande sånger som gavs ut redan 1965, skildrar jag de versionerna i samband med genomgången av The Byrds debutalbum.

I september 1964 spelade gruppen in fem kompositioner, företrädesvis med akustiska gitarrer.

Tomorrow Is a Long Ways Away och I Knew I’d Want You är skrivna av Gene Clark (den första krediteras Clark, Crosby och McGuinn, men det lär vara Gene som i princip skrivit den själv), medan han fått hjälp av Roger McGuinn med You Showed Me och You Won’t Have to Cry. Det är också nu som The Byrds ger sig på Mr. Tambourine Man för första gången.

Den blivande klassikern som Jim Dickson försökte lansera, hade ändå relativt låg status hos Gene Clark och David Crosby i början. The Byrds brottades dessutom med melodin under några månader. Det var först när Dylan fick höra dem uppträda live i inspelningsstudion med hans komposition och ställde sig positiv, som de började inse att här fanns något att bygga vidare på.

Tomorrow Is a Long Ways Away hamnar i en återvändsgränd redan från början och faller nästan platt till marken. Gene Clarks text har också en bra bit kvar till förfinade nivåer utan är alltjämt präglad av enkla kärleksteman. Hans sång är fortfarande något svajig, precis som på de första soloinspelningarna några månader tidigare, vilket irriterade de övriga och Dickson.

Den första, akustiska versionen av You Showed Me är ett bra bevis på att medlemmarna inte förstod sig på dess potential, men det uttrycksfulla sticket bär Gene Clarks signum. You Showed Me skrevs faktiskt innan David Crosby kom in i bilden.

ByrdsNär The Jet Set hade beslutat sig för att byta ut de akustiska gitarrerna mot elgitarrer, blev David Crosby utsedd att spela bas. Han kunde dock inte spela bas och sjunga samtidigt. Ja, Crosby kunde knappt spela bas över huvud taget!

Efter att Chris Hillman blivit ny basist i oktober, trots att han saknade erfarenhet och hade mandolin som huvudinstrument, var tanken att David Crosby bara skulle sjunga medan Gene Clark skulle spela kompgitarr.

Efter ett uppträdande, där Crosby gjorde en slät figur på scen när han försökte röra sig till musiken men blev utskrattad av publiken, började han klandra Gene för att han inte höll måttet som kompgitarrist. Konsekvensen blev att Crosby ”övertog” Clarks gitarr och delvis krossade hans självförtroende. Enligt Roger McGuinn gav Gene Clark mer eller mindre upp sina försök att spela gitarr, även om han givetvis använde sig av instrumentet för att komponera.

I efterhand har David Crosby hävdat att Gene Clark var en sämre kompgitarrist, något som förmodligen stämde. Å andra sidan säger Jim Dickson att Crosby betraktade Clark som en bättre gitarrist första gången de två träffades.

I en intervjuserie med Roger McGuinn från 1969–1970 hade han följande att säga om Crosbys sätt att behandla Clark:

”Well, it was a combination of things. David (Crosby) was sort of riding and hounding him. David had a better background in the English language, sciences, mathematics, and other things. He took advantage of those things to make Gene feel inferior. Gene is really an intelligent person, but he’s not well educated. He’s a nice guy and he’s a bright cat really – underneath it – but he’s hung up and awkward and like a country boy – you know what I mean? Like he’s not really a city slicker. And Crosby like took advantage of his country background, of Gene’s country background, and sort of hounded him into giving up the guitar, in the beginning so David would get to play it.”

The ByrdsDet lustiga är dock att Gene nu i stället hamnade mitt på scen med en tamburin och skilde sig därmed från de tre gitarrspelande medlemmarna. Att Gene såg bättre ut, hade en muskulös överkropp och var längre än de övriga som stod framför trumsetet – Clark såg i alla fall längre ut i jämförelse med något plufsiga Crosby och framåtlutande McGuinn – gjorde att han hamnade än mer i blickfånget, i synnerhet hos de kvinnliga fansen.

David Crosby har senare erkänt att Gene Clark var bättre som frontman på grund av sitt utseende och utstrålning. Han har också påtalat vilken fenomenal låtskrivare Gene var, mycket på grund av att han inte följde några regler för hur musik borde skrivas utan bara gick på känsla.

Gene Clark, å andra sidan, kände att något saknades när han inte längre tilläts spela kompgitarr, vilket han poängterade i en senare intervju:

”I did miss the guitar. I don’t mean just musically, but also in terms of how I presented myself on stage. I was standing there with nothing but a microphone and a tambourine or a pair of maracas, which I did play, but also served as a prop. I had to learn how to incorporate just me, without the guitar, into the stage configuration, and I learned a lot from that.”

I början av november fick The Byrds sin belöning efter allt slit, då man skrev kontrakt med skivbolaget Columbia. Det var faktiskt ingen mindre än jazzlegenden Miles Davis som var en av initiativtagarna. Kontraktet innebar dock inte guld och gröna skogar; de erhöll inget förskott, var tvungna att spela in i CBS faciliteter och skivbolaget kunde i princip tvinga dem att spela in vad som helst. Det var också tack vare en utomstående finansiär som man kunde köpa riktiga instrument.

The Byrds
Photo: Ginette Dienstbier, Teen Screen magazine
Mellan november 1964 och februari 1965 spelade The Byrds in ytterligare sju Gene Clark-låtar: The Reason Why (version I–II), She Has a Way (version I–IV), Here Without You (version I–III), Boston (instrumental ”track instrumental” plus version I–II), For Me Again (version I–II), It’s No Use (version I–III) och You Movin’ (version I–IV) plus nya versioner av tidigare nämnda Tomorrow Is a Long Ways Away (elektrisk version), You Showed Me (instrumental plus elektrisk version), I Knew I’d Want You (elektrisk version I–II) och You Won’t Have to Cry (elektrisk version). Gene har dock fått hjälp av McGuinn med It’s No Use.

Det finns dessutom instrumentalåtergivningar. (På bootlegmarknaden finns det upp mot tio olika versioner av ett par låtar!)

Den elektriska versionen av Tomorrow Is a Long Ways Away har satt fart på jonerna och fått kompositionen att förvandlas från jämnstruken till acceptabel.

You Showed Me har också fått en nytändning efter att man kopplat på strömmen, men den går fortfarande i marschtakt. The Turtles visade fyra år senare när de fick en stor hit med den var skåpet ska stå. Det finns ett lössläppt klipp med The Turtles sångare Howard Kaylan, där han med emfas visar varför The Byrds aldrig lyckades ta tillvara på melodins kvaliteter.

Gruppen har ändå blivit säkrare både på sång och instrument under dessa månader och ett par av nedanstående alster hade haft given plats på de två första albumen.

The Reason Why och först och främst For Me Again är de första kompositionerna som försetts med typisk Gene Clark-stämpel; melodier i relativt lugnt tempo – ofta med mollpräglad aura – där hans sinnrika ackordarbete förbättrar For Me Again ytterligare ett snäpp.

Läs gärna texten medan ni lyssnar på For Me Again med dess finkänsliga anletsdrag och notera vilken perfekt symbios som råder mellan text och melodi. Gene lever i en drömvärld när han försöker övertyga sig själv om att flickvännen ska komma tillbaka. I en intervju många år senare sade han för övrigt att de bästa poeterna var de som inte tillhandahöll några svar utan lämnade mycket åt fantasin.

The ByrdsBoston, som har vissa influenser från Chuck Berrys Memphis, är en torftig komposition, som i och för sig går med spänstiga steg, men är ändå lättglömd med Gene Clark-mått mätt. Han hämtade för övrigt inspiration från arrangemanget på Johnny Rivers tolkning när den spelades in.

Första intrycket av You Movin’ är att det rör sig om en anspråkslös Beatlespastisch, men melodin har större spännvidd samt ett relativt vilt gitarrsolo (som låter ännu vildare och mer spontant på version III) för att vara en tidig inspelning. Michael Clarke får dessutom jobba hårt bakom trumsetet.

Enligt Johnny Rogan ska The Byrds också ha spelat in Gene Clarks Maybe You Think under denna tidsperiod, som underligt nog fortfarande inte sett dagens ljus trots att inspelningen ska ha överlevt.

Ovanstående sånger, med undantag för The Only Girl, Please Let Me Love You, Don’t Be Long, Tomorrow Is a Long Ways Away och It’s No Use, släpptes ursprungligen 1969 på Preflyte [Together].

De som nämns i stycket ovan, som inte ingick på Preflyte, dök först upp på In the Beginning [Rhino, 1988]. Samlingen innehåller dessutom samtliga spår från Preflyte, även om det handlar om andra tagningar i en del fall.

Nöjer man sig inte med In the Beginning, finns samtliga inspelningar från tidiga Byrdsperioden, inklusive olika varianter som spelades in, på The Preflyte Sessions [Sundazed, 2001]. En exklusiv version av You Movin’ (version IV) kunde dock bara inhandlas på vinylsingel [Sundazed, 2002].

Det räcker dock inte med denna samling, utan ett tiotal år senare dök det upp ännu en upplaga av Preflyte [Retroworld, 2012], som har i princip samma innehåll som Sundazeds utgåva, men som också omfattar tidigare outgivna demoinspelningar av Tomorrow Is a Long Ways Away, You Won’t Have to Cry, You Showed Me och I Knew I’d Want You. I ärlighetens namn låter dock dessa spår mycket snarlika de första, akustiska versionerna.

The Byrds
Photo: Barry Feinstein
Chris Hillman har beskrivit Clarks kompositioner som om han hade ett sjätte sinne för att skriva text och musik. Gene Clark kom inte från en familj där litteratur spelade någon viktig roll. Hillman såg aldrig att Gene läste böcker, vilket gör det än mer fantastiskt att han kunde skriva ett otal sorgtyngda och flertydiga texter, även om det skulle ta något år innan de hade fått sin definitiva utformning.

Eller som musikern Taj Mahal säger: ”There’s a guy who was underrated in The Byrds. My god, the songs he wrote. He was a very deep man. I thought when this guy came around to do a song, he could draw you in like nothing I’ve ever seen. He was wonderful!”

Från starten tidigt 1964 och fram till Mr. Tambourine Man spelades in, var Gene gruppens huvudsakliga ledare (även om beundrare av Roger McGuinn kanske inte delar åsikten). Det var han som skrev nästan samtliga låtar och stod i centrum på scen. Clark sjöng ofta förstastämman, eller delade ansvaret med Roger McGuinn, medan David Crosby stod för harmonierna.

Taj Mahal igen: ”In 1965 Gene Clark was The Byrds. You could see McGuinn, you could talk to Hillman, but you could feel Gene Clark!”

Det skulle dock inte dröja många månader innan Clark blev utmanad från mer än ett håll, men den historien kan ni läsa om i del två.


 

Tack till Kai Clark, John Delgatto (Sierra Records) och Echoes Newsletters för lån av fotografier.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.