Gene Clark – The Byrd And The Best (Del 5 av 6)

Gene Clark – The Byrd And The Best

Hösten–vintern 1974–1975: Gene Clark inser att senaste skivan, No Other som han lagt ner hela sin själ i, har floppat. Gene tvingas ge sig ut på turné, för det finns räkningar och huslån som måste betalas och han har inte längre något finansiellt stöd från Asylum.

Clark åker från den ena gudsförgätna hålan till den andra tillsammans med två kompmusiker, Roger White (gitarr) och Duke Bardwell (bas och banjo), som kallar sig The Silverados. Den lilla publik som dyker upp på spelningarna vill hellre höra kända låtar än nytt material.

Gene Clark
Photo: Torbjörn Calvero
Gene Clarks intag av alkohol, droger och piller har ökat med oroväckande hastighet. Ekonomin och äktenskapet med Carlie McCummings blir allt sämre. Han har nämligen problem att varva ner mellan turnéerna. Carlie blir mer och mer rädd för Gene och hans humörsvängningar när han är hemma.

Eller som Duke Bardwell säger: ”To this day I would have to say that I will never forget watching genius and insanity go hand in hand like they did with Gene Clark.”

Clark fortsatte dock att vara produktiv som kompositör och nya låtar dök upp som ett brev på posten; Home Run King, What Is Meant Will Be, Wheel of Time och Daylight Line. Av dessa var det bara Home Run King som skulle hamna på vinyl under hans livstid.

En liveinspelning av What Is Meant Will Be från 1975, hämtad från klubben Mother Blues i Dallas, visar att Gene har skrivit ytterligare en melodi som engagerar. Kompositionen är bitvis så spröd att gitarrtonerna promenerar på äggskal, även om verserna går lite på sparlåga, innan refrängen väcker den till liv igen. Nästan 40 år senare dök What Is Meant Will Be upp som extraspår på en CD-variant av albumet Two Sides to Every Story (som jag återkommer till senare).

När Clark och hans kompgrupp framför Wheel of Time inför publik på Keystone i Berkeley, befinner de sig på gränsen mellan country och bluegrass och levererar en brukbar låt med vissa skiftningar som ger den liv. En annan liveversion av Wheel of Time kom att ingå på ovanstående album som bonusspår.

Gene Clark - Silverado '75Daylight Line – en råbarkad rockare inspelad på Ebbet’s Field i Denver som höjer sig något över mängden – finns också på CD-utgåvan av Two Sides to Every Story men bara som nedladdningsbart spår. En annan liveinspelning från samma klubb ingår på Silverado ’75 – Live & Unreleased [Collectors’ Choice, 2008]. Jag hade gärna hört en studiorelease, eftersom jag misstänker att låtens kvaliteter hade kunnat tas tillvara på ett bättre sätt under en talangfull producents vingar.

Den som är intresserad av att höra mer från gruppen kan lyssna på en längre konsert från samma år. Det kanske mest intressanta inslaget är en bluegrassinspirerad tolkning av The Beatles / John Lennons I’ll Be Back.

Under en period ledde Gene Clark också den lösa konstellationen Mendocino Rhythm Section, där bland andra hans vän Andy Kandanes samt Tommy Kaye ingick. Genes målsättning var att skapa ett sound som skulle komma att kallas ”Cosmic Motown”.

I januari 1976 trodde The Silverados, som nu hade utökats med ett par mannar, att de skulle få äran att sätta avtryck på skiva tillsammans med sin arbetsgivare. Musikerna, som var väl förtrogna med det nya materialet, fick dock kalla handen av Tommy Kaye som anlitades ännu en gång. Han hade nämligen andra planer och engagerade i stället studiomusiker. Kaye hade redan skapat en bild över hur plattan skulle låta och där ingick i första hand musiker med lång studiovana. Angående Kaye, så har han sagt att ”Gene Clark was this driven, heart-broken, emotionally beat-up guy”.

Det var en laguppställning bestående av skickliga och rutinerade musiker; Jeff ”Skunk” Baxter (legendarisk studioräv samt medlem i Steely Dan och The Doobie Brothers), Jim Fielder (före detta Blood, Sweat & Tears), Jerry (Gerry) McGee, Doug Dillard, Byron Berline och Al Perkins. Man fortsatte att spela in under de kommande månaderna för att ha något att visa upp för nästa skivbolag.

Gene Clark
Photo: Torbjörn Calvero
Trots att Tommy Kaye stod som producent, kommer inte Al Perkins ihåg att han skulle ha bidragit med mycket input, utan det var företrädesvis Gene som skötte det dagliga arbetet.

En demo med fem kompositioner – Sister Moon, Home Run King, Hear the Wind, Kansas City Southern och Lonely Saturday – presenterades för Asylum, men de var inte intresserade av materialet och ville dessutom inte arbeta mer med Clark.

Gene Clark och Tommy Kaye började också leta efter musiker för att bilda ett nytt band. Man engagerade Andy Kandanes och döpte sig till KC Southern Band, vilket kunde tolkas både som Kaye–Clark Southern Band och Kansas City Southern Band.

Tom Slocum, före detta make till Emmylou Harris, dök nu upp på scen och skulle förbli en av Genes närmaste vänner fram till hans död. Slocum skulle också komma att ge honom en hjälpande hand på några låtar.

I mars 1976 fick Carlie nog av sin makes alltmer destruktiva sidor. Efter att han varit otrogen, även om det förmodligen handlade om ännu en av många villiga groupies som fortfarande attraherades av honom, flyttade hon ut och tog sönerna med sig.

Tre månader senare skildes Gene och Carlie. Huset i Albion skulle bli den sista egendom Clark ägde, eftersom hans före detta fru senare återvände och övertog det. Deras söner skulle komma att tillbringa större delen av sin uppväxt hos henne.

Efter att ha knackat dörr hos flera skivbolag men fått nobben erbjöd RSO (Robert Stigwood Organization) ett kontrakt. Gene Clark blev dessutom bjuden på middag av bolagets näst högsta chef, Al Coury.

Gene hade bara behövt uppträda någorlunda hyfsat, så skulle förskottet varit i hamn. Efter ett antal martinis lyckades vår huvudperson förolämpa både Coury och hans fru, varpå alla i hans närhet trodde att det var kört. Men enligt Tommy Kaye tyckte Al Coury synd om Gene och insåg att han hade problem, så det blev ändå ett förskott och skivkontrakt till slut! Ett rykte säger dock att RSO som straff undvek att marknadsföra skivan.

Gene Clark - Two Sides To Every Story Målsättningen var att Two Sides to Every Story skulle ges ut i september 1976, men det dröjde till februari året därpå innan den nådde butikerna. Det var Tommy Kaye som hade kommit på titeln; en betraktelse över Gene och hans två olika personligheter, som skilde sig beroende på om han var påverkad eller inte. Andra hävdar att titeln anspelar på uppbrottet från Carlie.

När man tittar på omslaget slås man av skillnaden gentemot No Other. Här sitter en skäggprydd skuggshuggarman, som verkar ha åldrats i förtid, framför sitt hus ute på landet. Då ett flertal nya grupper dykt upp under de senaste månaderna, vars medlemmar hade kort hår och arg uppsyn, känns den allvarliga mannen med skägg redan passé. LP:n är också betydligt mer återhållsam och lutar mer mot White Light än No Other.

Gene Clarks bror David har sagt att om White Light handlar om Genes liv som enstöring i Albion och No Other om hans syn på livet efter att ha blivit far, har Two Sides to Every Story temat brustna hjärtan.

Clark visar redan på plattans två första spår – hurtiga Home Run King, som mitt i sin sprallighet och verkningsfulla refräng ändå har en cynisk text, och hasande och gråtmilda Lonely Saturday – varför han skulle kunnat bli en utmärkt låtskrivare även inom countryfacket. Den som undrar när vår missmodiga vän ska presentera riktigt tårdrypande toner på Lonely Saturday, får vänta till 2:40. Texten lider dock ingen brist på den varan.

Gene Clark - Home Run KingHome Run King dyker faktiskt en gammal bekant upp på banjo; Doug Dillard. I refrängen hör vi dessutom ingen mindre än Emmylou Harris.

Apropå country, så avslöjade Gene senare för Tom Slocum: ”I could be a cowboy-hat act, and go out and sing those country songs, all the stuff, and they’d love me, but I need more for my head and my heart.”

Home Run King, kopplad med Lonely Saturday, släpptes på singel men få var intresserade.

Det finns inget att invända mot valet av traditionella In the Pines, men då den har placerats direkt efter de två countrymelodierna kan lyssnaren vid första anblicken tro att Gene har återgått till Dillard & Clarks formel.

Men därefter överger den musikaliska kameleonten de snabbare countrylåtarna och ägnar sig i stället åt det han kan bäst: botaniserande i olycklig kärlek, satt till musik som ständigt skickar nya molltoner till Patent- och registreringsverket.

Gene, Emmylou & Eddie Tickner
Gene with Emmylou Harris and former Byrds manager Eddie Tickner. Photo: Torbjörn Calvero.
Sister Moon och Hear the Wind är två sånger som handlar om Genes äktenskap, trots att Carlie hävdat att han aldrig skrev en text om henne. Men visst låter orden till Sister Moon självupplevda, för hur ska en röst annars lyckas förmedla så mycket sorg och smärta? Enligt Genes bror David handlade dock hans texter alltid om personliga erfarenheter. Sonen Kelly har senare sagt att pappan bara kunde uttrycka känslor genom text och musik.

Sister Moon svävar på lätta moln musikaliskt sett, men mörka skyar uppenbarar sig när textrader om förlorad kärlek svider i själen. När stråkarna gör entré och Gene med assistans av Emmylou vänder ut och in på känslorna, befäster dessa lyckade grepp de musikaliska kvaliteterna.

Den förtjusande men bräckliga melodin på Hear the Wind – beskrivningar som också passar in på Genes röst i detta fall – låter helt enkelt så mycket bättre än nästan all annan musik och frågan är om detta inte är min ögonsten i hans omfångsrika låtkatalog. Det känns som om han under årens lopp fyllt lungorna med all lidelse som gått att uppbringa och plötsligt beslutat sig för att låta allt välla ut.

Past Addresses fortsätter på den inslagna vägen. Melodin är förvisso en av de mindre iögonfallande på skivan, men produktionen – med sin pastorala stämning där säden vajar i vinden och bäckarna porlar – är föredömlig och skapar tillsammans med Genes alltid briljanta röst en musikalisk samklang, inklusive det grandiosa solopartiet, som känns svåröverträffat.

Gene ClarkOm det fortfarande finns någon som tvivlar på Gene Clarks förmåga att hitta nya musikaliska infallsvinklar, lyssna i så fall på avslutningsspåret, den metafysiska expeditionen Silent Crusade. Den spartanska bakgrunden, med akustisk gitarr och orgel som huvudinstrument och Genes kvalfyllda röst på slutet som grädde på moset, fulländar Two Sides to Every Story.

Hittills har jag nämnt sex nya spår från mannen med brustet hjärta. En av plattans två coverlåtar är Give My Love to Marie, som skrevs och spelades in av James Talley året före.

Undertecknad är förstås inte helt neutral, men Gene, och i synnerhet Tommy Kayes exemplariska produktion och David Campbells stråkarrangemang, gör Give My Love to Marie till något som är svårt att beskriva i ord.

Lägg framför allt märke till hur instrumenteringen, med stråkarna i förarsätet, eskalerar ända tills man hamnar i ett euforiskt tillstånd efter den musikaliska förföringsmetoden, innan Gene får oss att hämta andan för en kort stund knappt fem minuter in.

Hittills låter det som om Two Sides to Every Story är den platta som står överst på önskelistan om du nyligen upptäckt Gene Clark. Men som nämndes i del tre spelade han in Kansas City Southern ännu en gång – dessvärre med tidstypisk, odynamisk, sjuttiotalsproduktion, som går på klumpfötter. Det blir inte bättre när den annars så eminenta sångaren bitvis låter som en misslyckad hybrid mellan John Fogerty och Dr. John.

Problemet är inte bara den stelbenta nyinspelningen av Kansas City Southern, även Young Jessies gamla Marylou (fast mer känd med Ronnie Hawkins) blir en smula mörbultad i en glåmig produktion.

Gene Clark
Photo: Torbjörn Calvero
Two Sides to Every Story hade alltså kunnat bli Clarks bästa LP, men kontrasten mellan de smärtfyllda och gripande balladerna, de traditionella countrytonerna och de färglösa rocklåtarna blir kanske lite för stor; albumet spretar åt för många håll och blir lös i konturerna. Tänk om han plockat bort Kansas City Southern och Mary Lou och ersatt dem med tidigare nämnda What Is Meant Will Be och Daylight Line!

Two Sides to Every Story kan ändå vara mitt favoritalbum med Gene Clark, tillsammans med Roadmaster. Både The Fantastic Expedition of Dillard & Clark och No Other är jämnare och har en röd tråd, men denna LP innehåller flera kompositioner – Sister Moon, Hear the Wind, Past Addresses och Silent Crusade – som bildar en oslagbar kvartett.

Plattan fick blandad kritik i England, men recensenten på tidningen Rolling Stone var inte lika neutral: ”Is this the dullest album ever made?”

Gene sade senare att han hade svårt för artister som hamnade i samma fack – något som förstås inte gällde honom själv. Problemet var bara att fansen inte hade förväntat sig en relativt harmlös produkt som Two Sides to Every Story efter No Other.

Det finns en utmärkt artikel om åren 1974–1977, inklusive kommentarer om No Other och Two Sides to Every Story, i kvalitetstidningen Shindig.

Two Sides to Every Story kom ut på CD första gången 1988 [Polydor], men det skulle dröja ända till 2013 innan plattan fick en anständig utgivning i CD-format [High Moon]. Den innehåller dessutom 15 nedladdningsbara liveinspelningar från 1975, 5 liveinspelningar från 1975 och 1984 plus en intervju med Gene från 1974.

Gene Clark
Photo: Torbjörn Calvero
Ungefär samtidigt som Two Sides to Every Story anlände till butikerna tågade vår rastlösa låtskrivare in i skivstudion igen. Man gjorde en demo med Forgive Me Girl (skriven av Gene Clark och Tommy Kaye – senare utgiven med titeln Release Me Girl, även om man ändrat något både på text och melodi), Taken By Surprise (delar av texten användes senare till Feelin’ Higher), Last of the Blue Diamond Miners, Seventh Avenue Train (även känd som Hula Mula Man men ofta felaktigt döpt till Hula Bula Man, krediterad Gene Clark–Tommy Kaye–Rebennack alias Dr. John), Shades of Blue (skriven av Tommy Kaye), Denver or Whenever (också känd som For Nickels and Dimes), No Wonder samt Crazy Ladies.

Bara Release Me Girl och Feelin’ Higher skulle ges ut på studioalbum, även om ovanstående låtar, förutom No Wonder, fluktuerar på nätet i liveformat.

Vid en första anblick går Last of the Blue Diamond Miners lite på tomgång, men trots det dåliga ljudet finns en frenesi som i viss mån påminner om Neil Youngs Down By the River. Den enträgna refrängen hade kanske kunnat förbättra melodin ytterligare, såvida den hade spelats in med hjälp av en skicklig producent.

Seventh Avenue Train och Denver or Whenever är två ganska förstockade rocklåtar, även om Denver or Whenever har vissa partier som sticker ut och följaktligen motiverar mer än en lyssning.

Doug McClure - Hoola Moola ManI en artikel i nättidningen Echoes Newsletters från maj 2020 avslöjade dock Tom Sandford och Cathy Henry Rohlf att Seventh Avenue Train (Hula Mula Man) inte är en Gene Clark-komposition, utan att det egentligen handlar om soullåten Hoola Moola Man från 1972 med Doug McClure, skriven av Tommy Kaye och McClure.

Tommy Kayes Shades of Blue (länken tar oss till en liveinspelning från 1988) är en på ytan glanslös sång, men Kaye delade då och då Clarks känsla för att skriva medryckande låtar. Faktum är att den gåtfulla atmosfären som inringar Shades of Blue ändå får den att lyfta. De skrev för övrigt några kompositioner ihop och Gene prisade producentens talanger och sade att han hade fått en tvillingsjäl.

När jag lyssnar på Crazy Ladies blir jag ännu en gång påmind om hur många gripande musikstycken som bara hamnade på sophögen. För här kommer alla förkrossade toner på en och samma gång, samtidigt som Gene trappar upp den dämpade stämningen med sin ledbrutna röst.

I april 1977 skulle Gene Clark resa till England för första gången sedan The Byrds halvfiasko i augusti 1965. Han ingick i en paketturné tillsammans med Roger McGuinn och Chris Hillman.

Före avfärden till England gjorde Gene Clark & The KC Southern Band en succéspelning på Troubadour inför bland andra Bob Dylan – ett tecken på att Clark & Co hade utvecklats till ett tajt band.

Terri Messina
Terri Messina
Efter spelningen på Troubadour träffade Gene återigen Terri Messina. De hade haft ett kortare förhållande cirka tio år tidigare (se del tre), men nu inledde paret en mer seriös men bitvis mycket stormig relation.

Det är svårt att få en sanningsenlig bild över personen Terri Messina. Rick Clark och Gene Clarks söner Kelly och Kai hävdar i John Einarsons bok att hon hade dåligt inflytande på Gene, men det går inte att komma ifrån att Terri försökte hjälpa honom flera gånger att komma på fötter. I dag är Kai mer neutral i frågan, i och med att han var betydligt yngre när Einarson intervjuade honom och ju äldre du blir desto mer perspektiv får du på tillvaron.

Mottagandet på engelsk mark blev betydligt bättre denna gång, men så var också The Byrds något av ett kultband i England. Skillnaden mellan tjugo år, relativt nyktra och drogfria Gene Clark anno 1965 och 1977 års variant kunde dock inte ha varit större.

Ett problem var dock att de gamla Byrdsmedlemmarna inte kunde dra jämnt, trots att de uppträdde tillsammans under en av konserterna, och efter ett tag hoppade Chris Hillman av turnén.

Terri Messina åkte med som assistent, vilket var tur då hon var en bra organisatör och dessutom lyckades hålla sin pojkvän någorlunda fokuserad medan han uppträdde.

McGuinn, Hillman & Clark - 3 Byrds Land In LondonEtt resultatet från turnén dök upp tjugo år senare på 3 Byrds Land in London [Strange Fruit, 1997]. Här finns också de båda tidigare nämnda liveversionerna av Seventh Avenue Train (eller Hula Bula Man, som det står på omslaget) och Denver or Whenever.

Roger McGuinn är en av flera personer som har sagt att Gene Clark inte klarade av att hantera succé. För om Gene plötsligt skulle börja sälja skivor betydde det snabba pengar och turnéer, som i sin tur släppte fram Mr. Hyde i honom.

Hans finanser var också i dåligt skick, trots skivkontrakten med A&M, Asylum och RSO, och David Clark fick hjälpa honom att betala löner till bandmedlemmarna.

Terri Messina försökte alltså förmå sin nya kärlek att ta tag i sitt liv. Gene gick ner i vikt, rakade skägget och drack mindre. Messina tog också hand om hans affärer, vilket var nödvändigt eftersom skattemyndigheten inte hade fått några pengar under de senaste fyra åren. Clark fick dessutom bo i hennes hus i Laurel Canyon tills han kunde komma på fötter igen.

Det låter kanske som om ett liv i Los Angeles-trakten var det sista som Gene behövde, men man måste komma ihåg att Mendocino inte var någon oskyldig idyll längre. Flera musiker hade flyttat dit och staden hade utvecklats till ett paradis för droghandlare. Dessutom trivdes aldrig den sofistikerade storstadsbon och övre medelklasskvinnan Terri Messina (hennes far var känd läkare) i denna lantliga miljö.

I september 1977 gjorde Roger McGuinn ett solouppträdande på Troubadour. I publiken fanns Gene Clark, som blev erbjuden att gå upp på scen för att sjunga Eight Miles High.

Gene Clark & Roger McGuinn.Clark och McGuinn hade strax tidigare pratat om att turnera tillsammans och när resultatet blev så lyckat beslöt de sig för att göra en mindre turné som duo. Gene sade senare att turnén var en av hans mest givande.

Det finns en konsert (ljudupptagning) från New York med duon från tidigt 1978. Mer intressant är den filmade konserten från Passaic (New Jersey) från samma månad. Mest frapperande är kanske hur fräsch Gene ser ut jämfört med den åldrande skäggmannen bara något år tidigare, så man måste ge en eloge till Terri Messina.

När duon spelade på The Boarding House i San Francisco i december 1977 dök David Crosby och Chris Hillman upp på scen. Samma procedur upprepades två månader senare. Kvartetten sammanstrålade också på scen på klubben Roxy i Hollywood.

Under 1978 blev Clark och McGuinn plötsligt en trio, när Chris Hillman förenade sig med dem för att göra ett par spelningar i mindre sammanhang. De följdes av en sommarturné till Australien och Nya Zeeland.

Roger McGuinn, som efter att ha gjort några mindre lyckade soloskivor på Columbia och blivit avyttrad av skivbolaget men hade nytt kontrakt på gång med Capitol, ville dock även ha med Clark. Så småningom hängde Hillman på tåget, eftersom penningsumman ökade ju fler gamla Byrdsmedlemmar som engagerades. (Det var dock aldrig aktuellt att fråga vare sig David Crosby eller Michael Clarke, delvis på grund av att de två just då var engagerade i Crosby, Stills & Nash respektive Firefall.)

Gene Clark
Photo: Torbjörn Calvero

Den nybildade trion fortsatte att turnera. Musikaliskt sett fanns inte så mycket att invända, men det rådde osämja utanför scen. Det var företrädesvis Chris Hillman som blev irriterad på Roger McGuinns översittarfasoner. Addera flickvänner med stor vilja och personliga managers och oddsen försämrades ytterligare.

Ett annat problem var att trion blev bortskämd från början av skivbolaget och därför saknade den hunger som kännetecknat The Byrds tidiga år.

Trots dispyterna åkte de ändå till Miami i november för att spela in en LP-skiva i Criteria Studios.

Ett tredje problem, förutom att intrigerna fortsatte på den nya orten, var att Miami vid denna tid var huvudstad för kokainhandel och Gene kunde tyvärr inte motstå lockelsen. Även Terri började nu öka intaget av drogen.

David Crosby spenderade egna pengar på en flygresa från Los Angeles till Miami för att erbjuda sina vokala tjänster, bara för att få kalla handen av trion.

Producenter blev bröderna Ron och Howard Albert, som tidigare hade arbetat med Hillman i Manassas samt på Crosby, Stills & Nashs senaste succéplatta, CSN. Miami hade också blivit något av huvudstad för diskotrenden, vilket bland annat innebar att McGuinns Rickenbacker försvann som huvudinstrument.

McGuinn, Clark & Hillman  - McGuinn, Clark & Hillman Även om gruppens första release, som kort och gott fick titeln McGuinn, Clark & Hillman och släpptes i januari 1979, inte lät som ett diskoalbum, blev resultatet ändå en halvdålig kompromiss mellan olika stilar.

Farhågorna om Gene Clarks fysiska tillstånd väcks redan på omslaget. Killarna till vänster och i mitten är visserligen rockmusiker till yrket, men de har ändå putsat fasaden inför släktträffen. Den sargade mannen till höger, däremot, har varit ute och krökat hela natten med gitarristen Keith och trumslagaren Keith och har precis tänt en cigarett på morgonkröken för att varva ner …

Även om alkohol och droger tog upp större delen av tiden, fortsatte Gene Clark att leverera kompetent material. Han bjuder på plattans bästa spår, Backstage Pass – en väsenslös och suggererande låt, som ger mig vissa associationer till Fleetwood Macs / Stevie Nicks drömlika Dreams. Tyvärr lyckas man ödelägga vissa delar genom att högst omotiverat skrika ”hey ho”.

Läsaren känner nog igen en typisk Gene Clark-skapelse; handfallna och uppbragta toner som lyfter på locket och blir skillnaden mellan en habil och en genial kompositör.

Men också doo wop-influerade Little Mama (inspirerad av Terri Messina, som också står som medkompositör) och Feelin’ Higher (som handlar om flygande tefat) har kvalitetsstämpel, trots att texten till den förstnämnda låten inte håller måttet.

Gene hade nog läst instruktionsboken ”Doo wop för nybörjare” när Little Mama spelades in, för han kan knepen och charmfaktorn är ganska hög. Den näpna melodin växer faktiskt efterhand och med en mer lyhörd och dynamisk produktion än vad merparten av producenterna mäktade med i slutet av sjuttiotalet, hade Little Mama kunnat utvecklas till något riktigt frapperande.

McGuinn, Clark & HillmanDetsamma gäller Feelin’ Higher, för stommen utgörs av en evergreen-liknande struktur, där en artist som Billy Joel nog hade kunnat ge Clark välbehövliga royalties. Fast det avslutande exercerandet i karibiska rytmer ger låten en fadd eftersmak.

Däremot lyckades man spoliera det äventyrliga och mystiska anslaget som ursprungligen fanns på Release Me Girl, efter att ha gjort den i diskotappning. Resultatet blir faktiskt riktigt förfärligt, huvudsakligen under verserna, där det låter som ”funked-up percussive disco travesti” (för att citera John Einarson)! Jag föredrar att i stället göra Release Me Girl rättvisa via ett par livetolkningar, inklusive ett rörande klipp från kanadensisk TV tillsammans med Roger McGuinn.

Trots några fina Gene Clark-låtar valdes Roger McGuinns karibiskdoftande men ändå tarvliga Don’t You Write Her Off som första singelsläpp och blev något förvånande en Topp 40-hit i USA. Trots blandad kritik, nådde albumet också Topp 40 i USA.

McGuinn, Clark and Hillman - Backstage PassBackstage Pass släpptes senare på singel men tog sig aldrig in på hitlistan.

LP:n har fler ljusa stunder än Clarks nummer, framför allt McGuinns småljuvliga Bye Bye, Baby, men följer tyvärr minsta motståndets lag alldeles för ofta. Eller beror det kanske på min aversion mot merparten av de slickade och livlösa produktionerna från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Gene Clark var ändå förtjust i Albert Brothers produktion.

McGuinn, Clark & Hillman har släppts flera gånger på CD. Den första utgåvan med bonusspår gavs ut 2001 [One Way]. Gene Clark har dock inte skrivit någon av de tre extralåtarna.

Allt tycktes vara frid och fröjd, men Genes drogintag medförde att han inte alltid dök upp i tid till inspelningarna. Det blev ännu värre under turnéerna och efter ett tag hände det att arrangörerna fick förklara för publiken att ”Gene Clark hade blivit extremt sjuk”. I mars 1979 hände dock något sensationellt, när Michael Clarke förenade sig med trion under två konserter.

Det handlade inte bara om flygskräck, utan Gene kände motvilja inför att turnera och resa över huvud taget, oavsett om han satt i en bil eller buss. Pressen blev förmodligen ännu större när Clark var tvungen att uppträda med två krävande personer, som dessutom hade någorlunda kontroll över tillvaron.

Terri Messina började inse att det var ett hopplöst företag att få Gene på fötter. Andy Kandades, å andra sidan, hävdar att Terri hade dåligt inflytande på honom. Problemet var bara att det fanns så många personer, ända tillbaka till tiden med The Byrds, som hade dåligt inflytande. Gene Clark levde helt enkelt i en miljö där alkohol och droger var mycket vanligt förekommande.

McGuinn, Clark & Hillman - CityNär det var dags för uppföljaren, City nästan exakt ett år senare, stod det ”Roger McGuinn * Chris Hillman” på omslaget. Under de två namnen kunde man läsa ”featuring Gene Clark” med mindre bokstäver. Det finns dessutom bara en liten bild på Clarks sargade nuna, medan McGuinn och Hillman ser ut om framgångsrika börsmäklare. Gene var för övrigt i så dålig kondition att han inte ens kunde sjunga under vissa perioder. (När man studerar omslaget i dag, förvandlas det till ofrivillig komik att se teknikintresserade Roger McGuinn vifta med senaste inneprylen …)

Vår hjälte har bara bidragit med två låtar, men på Byrdsinspirerade Won’t Let You Down – en ironisk titel med tanke på att texten handlar om hans tid med McGuinn, Clark & Hillman – är han i sitt esse. Det är helt enkelt en exalterad sextiotalspastisch, draperad i ett modernt powerpop-sound. Jag får känslan att Gene hade kunnat skriva fler låtar i samma genre när som helst, men så lätt skulle inte skivköparna komma undan!

Won’t Let You Down borde naturligtvis ha lanserats på singel, inte minst med tanke på att The Knack nyligen hade toppat USA-listan med en av 1979 års mest populära låtar, och att Byrdsfantasten Tom Petty skulle få sitt definitiva genombrott med albumet Damn the Torpedoes. Å andra sidan var Gene Clark redan på väg att lämna trion, så man förstår att de inte hade några tankar på att ge ut hans låtar på singel.

Clark står också som kompositör till Painted Fire, men det måste vara ett misstag att han skulle vara ansvarig för denna lättköpta boogierockare. Efter att den värsta besvikelsen lagt sig, letar sig ändå vissa vassa toner ut från mörkret. Låtens eventuella kvaliteter tas nog bättre tillvara i en spontan liveversion tillsammans med Jesse Ed Davis, men texten är fortfarande en plump i protokollet.

City räknas ändå som en bättre platta än debuten, trots att Clark bara fått med två låtar, men det beror till stor del på att den har ett mer levande sound. Trots det lyckades LP:n bara ta sig upp på plats 136 på Billboards lista.

Det dröjde till 1996 innan City släpptes på CD [One Way]. Varken den eller senare utgåvor innehåller dock bonusspår.

I samma veva förvandlades McGuinn, Clark & Hillman till McGuinn & Hillman, efter att Gene blivit alltmer opålitlig och de övriga insåg att man var tvungna att avsluta samarbetet.

Gene ClarkInnan uppföljaren getts ut hade Gene Clark presenterat två kompositioner som framfördes live; (Living In) Hard Times och I Saw a Dream Come True. (Den senare hade dock registrerats redan 1975.)

(Living In) Hard Times förekommer bara i en liveinspelning, vilket är fy och skam, för mollackorden skriver sig själva ytterligare en gång. Precis som Genes förstämda och innerliga röst gör ännu en strike. (Living In) Hard Times är ytterligare ett bevis på hans osvikliga förmåga att framföra en låt som samspelar på bästa möjliga sätt med mottagaren.

En liveversion av I Saw a Dream Come True från 1984 dök upp som bonusspår på CD-varianten av Two Sides to Every Story. Det är bara att tacka och ta emot, för här hör vi Gene när han är som bäst; fulladdad med tungsinta molltoner och en röst som tar oss med på en smärtsam och strapatsliknande resa. Dysterheten blir så omfattande till slut att man nästan förväntar sig att en begravningsentreprenör ska komma in och ta hand om spillrorna efter honom.

Man kan bara beklaga ännu en gång att ingen av dessa magnifika verk hamnade på något av hans studioalbum. Hade inte Gene fått sparken från McGuinn, Clark & Hillman, skulle förmodligen en eller båda låtarna hamnat på albumet City.

Avhoppet efter andra plattan med McGuinn, Clark & Hillman ger mig anledning att stanna upp och fundera på hur många gånger Gene lyckades förstöra karriären under sextio- och sjuttiotalet. Hans goda vän och dryckespolare, skådespelaren Jason Ronard, kallade det ”Fear of success”. Det drabbade också en annan skådespelare, därtill en av Genes vänner, John Drew Barrymore.

Det är ingen överdrift att Gene Clark nu var illa ute. Förhållandet med Terri Messina avbröts då och då, även om de blev ihop igen. Messina insåg så småningom att hon måste bryta sig loss från Gene. Han fick i stället bo hos labila Tommy Kaye.

Gene Clark
Photo: Danny Lanka. Courtesy of Danny Lanka.
Trots det fysiska och psykiska förfallet gav Gene inte upp sitt största intresse: att skriva låtar. Han satte romantiska Once in a Lifetime, som inte är samma låt som spelades in en del år senare trots att den har identisk titel, och Beatlesinspirerade If You Knew på pränt (båda skrevs tillsammans med Tom Slocum), liksom Strange and Different Way – en sex minuter lång akustisk ballad som påminner en smula om Why Not Your Baby. Ingen av dessa låtar har någonsin dykt upp, utan det är Johnny Rogan som beskrivit dem.

I slutet av 1980 flyttade Gene Clark in i David Carradines hus. Eftersom huset till stor del bestod av glas hade det döpts till ”The Glass House”.

Under denna period samlades Gene Clark, brodern Rick, Tommy Kaye plus ytterligare ett par musiker för att spela in låtar. Inspelningarna har sedan dess gått under namnet ”The Glass House Tape” och fått ett legendariskt rykte.

Man ger sig på de tidigare nämnda Shades of Blue och Crazy Ladies. Här finns också Midnight Mare (en spöklik svarslåt på The Byrds / Roger McGuinns Chestnut Mare), I Don’t Have You (som nästan låter som en countrytolkning av The Skyliners Since I Don’t Have You) samt I’ll Change My Life (som påminner om tidiga Beatles). Gene Clark arbetade också på en komposition som hette Over the Mountain.

Skildringarna av låtarna ovan är tagna från Johnny Rogans och John Einarsons böcker. Det är nämligen bara ett fåtal som hört dem. En av de lyckliga är Tom Sandford på The Clarkophile. Han har också beskrivit låtarna mer ingående (scrolla ner en bit på sidan), liksom han beskrivit Strange and Different Way och refrängen på Over the Mountain (bara 52 sekunder av den har överlevt).

Gene Clark
Courtesy of John Delgatto, Sierra Records.
Lyckligtvis existerar en liveversion av I Don’t Have You från mitten av åttiotalet. Ja, det finns likheter med Since I Don’t Have You, men Gene promenerar ännu en gång i de ensligas allé och låter så hjärtskärande och eländig som bara vår hjälte kan.

Rick Clark berättar att han och storebror skrev och spelade in en del låtar tillsammans, bland annat Midnight Mare, men taperna försvann dessvärre efter Genes död.

Rick blev också musiker till slut och det finns en längre intervju med honom på YouTube. Vi får också förmånen att höra Rick Clark framföra en av sina egna låtar. Visst finns det vissa likheter bröderna emellan!

Gene Clark beslöt sig nu för att flytta in hos sin gamla vän och producent, Jesse Ed Davis. Ja, samma Davis, som under de senaste åren jobbat hårt på att förstöra sin karriär med hjälp av samma substanser som vår hjälte. Clark var nu i sämre kondition än någonsin.

Efter att undvikit att besöka sina föräldrars fyrtionde bröllopsdag våren 1981 och strax därefter fått besök av brodern David, som blev förfärad över att se hur Gene såg ut, blev denna händelse ändå en vändpunkt för honom, åtminstone när det gällde droger. Han beslöt sig för att åka till Hawaii för att vila upp sig. Clark ville dock aldrig erkänna att han behövde läggas in för rehabilitering.

Herb Pedersen
Herb Pedersen
I slutet av året tog Gene Clark kontakt med Andy Kandanes – en av få i musikbranschen som fortfarande vågade ge honom en chans. Kandanes hade gått i skola hos Tommy Kaye och kunde nu också titulera sig producent.

Så småningom började de två arbeta på en platta och skrev låtar som Rain Song och Rodeo Driver tillsammans. Bland musikerna märks ständigt lojala Chris Hillman (som skulle medverka på merparten av Clarks album) och Herb Pedersen.

Clark hade förstås mängder med låtar som kunde ha återanvänts, men som ni redan vet vägrade han nästan alltid att nyttja gammalt material.

Även före detta managern Jim Dickson klev återigen in i Gene Clarks liv. Gene fick till och med bo hos Dickson, under förutsättning att han skötte sig. Samma krav ställde för övrigt också Andy Kandanes.

Medan inspelningarna pågick bildades en konstellation, bestående av Gene Clark, Chris Hillman, Michael Clarke, Herb Pedersen och Al Perkins, som var tänkt att bli en countryrockvariant av The Byrds. Man kallade sig Nyte Flyte eller Flyte.

Rodney CrowellUnder Jim Dicksons försorg spelade de i juli 1982 in en ny version av I’ll Feel a Whole Lot Better och gav sig på The Letter (The Box Tops), Still Feeling Blue (Gram Parsons), One Hundred Years from Now (The Byrds), No Memories Hangin’ Round (skriven av Rodney Crowell men originalet gjordes av Rosanne Cash och Bobby Bare).

Inspelningarna går mest på rutin och förutom Genes hängivna sång på No Memories Hangin’ Round, känns de ganska ovidkommande. Samtliga fem låtar dök upp på The Lost Studio Sessions 1964–1982.

Det finns en inofficiell liveutgåva med Nyte Flyte. En del av inspelningarna har också laddats upp på YouTube.

Projektet föll dock isär, då det inte fanns något större intresse att hålla samman gruppen, och Hillman ville dessutom dra sig mer mot bluegrasshållet.

Efter att Clarks nya produkt var färdigställd inleddes jakten på ett skivkontrakt. Dessvärre var hans rykte skamfilat i musikbranschen efter alla problem.

Oddsen förbättrades inte heller, eftersom singer-songwriter-genren hade dött ut. Visserligen hade Crosby, Stills & Nashs senaste album Daylight Again sålt bra, men inte alls i de mängder som under guldåren i början av sjuttiotalet. Faktum är att inte ens David Crosby kunde ge ut en soloskiva i början av åttiotalet och det var innan han gick ner sig på allvar.

Bruce Springsteen och Jackson Browne var fortfarande storsäljare och den nya sensationen John Cougar Mellencamp hade dominerat på försäljningslistorna, men Springsteen är ju en arenarockare som gillar kommunikationen med publiken. I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig Gene Clark på en arena inför 50000 åskådare.

Under tidigt åttiotal upptäcktes visserligen Genes musik av nya grupper, men deras skivor blev inga storsäljare. Både Hüsker Dü (Eight Miles High) och The Three O’Clock (I’ll Feel a Whole Lot Better) spelade in hans låtar och Clark blev också inbjuden till att sjunga på ett av spåren på The Long Ryders debutplatta Native Sons. Beträffande Eight Miles High hade Roxy Music gjort en cover på låten, 1980.

Legendariska skivmogulen Clive Davis ansåg att Clark var ett geni men förklarade för Kandanes att ingen vill ta i honom med tång ändå – särskilt inte efter fiaskot med McGuinn, Clark & Hillman. Till sist förbarmade sig det lilla skivbolaget Takoma.

FirebyrdsInnan dess hade Gene Clark haft ett hektiskt 1983. Han hade bildat gruppen The Firebyrds med bland andra Michael Clarke och Mark Andes. De skulle komma att göra flera turnéer under drygt ett års tid.

I juni samma år spelade Clark in material tillsammans med gitarristen Trace Harrill, som ingick i The Firebyrds under en relativt kort period.

Det är få som hört resultatet, men enligt Johnny Rogan är I Wondered Why influerad av Roy Orbison; Hillbilly Child har hämtat inspiration från Elvis Presleys inspelningar på Sun; My Favorite Things påminner om I Say a Little Prayer; Rogan skriver att Little Sister ”at times sounds like a philosophical Everly Brothers”; She Cares More (a.k.a. I Get Along) har en lockande melodi och han anser att Have You Seen the Faces of the Dreamers in the Rain? är en extraordinär låt. Man spelade också in Love Opus in Time, som dock troligtvis raderades.

Trace Harrill insåg dock att Clark inte mådde bra; han stönade medan han sov, hade problem med tänderna och kämpade mot demoner. Trots detta anser Harrill att Gene var en fantastisk person. Det dröjde dock inte länge innan han försvann ur Gene Clarks liv.

I slutet av 1983 skrev Gene Clark kontrakt med Daniel och Fred Bourgoise på Bug Music.

Gene Clark - Firebyrd Firebyrd släpptes äntligen i mars 1984, men det innebar att en del av spåren hade cirka två år på nacken.

Skivan fick blandad kritik; en del menade att det var positivt att den innehöll några lättnynnade sånger, medan andra ansåg att Gene hade sålt ut sig och att ett par av coverlåtarna inte passade. Man kan heller inte bortse från att det lyser lågbudgetproduktion om plattan. Här finns dock ett par oförglömliga låtar som han skrivit tillsammans med Kandanes.

Pophiten Something About You, med sin uppfriskande och kraftigt verkande refräng både ur ett musikaliskt och textmässigt perspektiv, borde ha spelats på varenda radiostation. Plötsligt hör vi Gene stråla av glädje, även om allting förstås är relativt.

Rodeo Rider, där Clark lutar sig mer mot countryrock, fastnar också direkt, även om melodin kan förefalla en aning endimensionell. Rodeo Rider handlar om Sandy Pinkard – en gammal vän från Mendocino som var låtskrivare men också arbetade som rodeoryttare.

Men Gene hade inte varit The King of Melancholy utan en sång, fulltankad med just molltoner och tungsint tillvägagångssätt, och på Rain Song får vi vårt lystmäte. I själva verket blir det nästan för smärtsamt att lyssna på den. När Rain Song tonar bort redan efter tre minuter känner man sig ändå en aning bedragen.

Dessvärre imponerar inte stelbenta Made for Love i början, men håll ut i fyrtio sekunder så ömsar Gene skinn. Produktionen lider ändå av ett instängt och pompöst åttiotalsljud.

Bud ShankBlue Raven har potential att bli en riktigt stilren avslutning men lemlästas delvis av en flöjt – lika irriterande som den där myggan som kan förstöra natten. Det är, precis som på She’s the Kind of Girl drygt ett decennium tidigare, Bud Shank som fått förtroendet.

Tommy Kayes Vanessa påminner om titelspåret på No Other, i den bemärkelse att mottagaren måste kämpa innan bitarna faller på plats. I ärlighetens namn är Vanessa ändå ett relativt medelmåttigt bidrag, trots den förtätade inramningen.

Genes vågade grepp – att spela in en längre version av Mr. Tambourine Man med tre verser (The Byrds hade bara använt andra versen på sin berömda inspelning) – visade sig vara ett smärre genidrag. Till och med Bob Dylan själv har sagt att Clark gjort en av de bästa tolkningarna. Jag hade svårt med det odynamiska, tidiga åttiotalsljudet i början, men det räcker att lyssna på hans ömma, sakrala men ändå muskulösa röst i inledningen så raseras allt motstånd.

Om Gene Clark ska ha en medalj för att han vågade spela in Mr. Tambourine Man, borde han lämnat tillbaka den efter beslutet att återigen ge sig på I’ll Feel a Whole Lot Better. Det finns redan ett oantastligt original, som definitivt inte behöver kläs i åttiotalsskrud.

Gordon Lightfoot
Gordon Lightfoot
Clarks uppspeedade version av Gordon Lightfoots If You Could Read My Mind känns också som ett riskfyllt projekt till en början, men han spelade in låten som en hyllning till den kanadensiska sångaren. Efter ytterligare några försök, med de underbara harmonierna från Herb Pedersen fortfarande ringande i öronen av välbehag, känns det som om Gene lyckats fånga fler nyanser och känslor än Lightfoot.

Fast nu är jag kanske orättvis mot originalet, vilket en kommentar på YouTube avslöjar:

”What distinguishes Gene Clark’s version from Gordon Lightfoot’s original (both wonderful) is its tempo. Lightfoot’s performance is nostalgic, thoughtful, once-removed from experience. Clark’s slightly uptempo approach is relentlessly heartbreaking, a paper cut to the bone.”

Firebyrd är en riktigt bra platta, men med tanke på att Gene Clark hade haft sju år på sig att skriva låtar, blir lyssnaren lite blåst på konfekten när det visar sig att det bara finns fem nya, egna kompositioner. Eller rättare sagt så fanns det som vanligt fler låtar att välja på, men de var redan museala enligt honom.

Faktum är att mellan 1979 och 1983 spelade Gene in ett femtontal egna kompositioner, som bara ett fåtal människor har fått möjlighet att höra, och vår vän gjorde säkert fler inspelningar i hemmet. Som vanligt, tänkte jag säga, är han också lite restriktiv med antal låtar och speltid på LP-skivorna.

I ärlighetens namn hade man önskat en mer äventyrlig approach på Firebyrd, i stället för den MOR-musik som bitvis levereras. Men jag kan förstå att Gene Clark inte ville experimentera för mycket efter sju års frånvaro som albumartist utan ge ut musik anpassad för åttiotalets radioformat.

Albumet sålde hyfsat till en början, men Takoma, som i egenskap av småbolag borde ha jobbat hårt med plattan, struntade i att marknadsföra den. Gene sade också i en intervju att förstaupplagan sålde slut men beklagade att de aldrig tryckte upp fler exemplar.

Gene Clark - The Byrd Has FlownDen första CD-återutgivningen med extraspår som också är remastrad, fick av någon underlig anledning titeln This Byrd Has Flown [Edsel, 1995].

Urvalet är också besynnerligt, med tanke på att två av bonusspåren, Dixie Flyer (länken går till en liveinspelning med Gene) och C’est la Bonne Rue, inte är skrivna av Clark (Tommy Kaye är inblandad i båda). Det var dock meningen att Dixie Flyer skulle hamnat på Firebyrd från början.

Faktum är att vår melankoliska favorit knappt är inblandad på C’est la Bonne Rue, utan det är Tommy Kaye som sjunger. Kayes bidrag lämnar dock inga större avtryck.

Den tredje extralåten – något tillrättalagda men ändå mycket fertila All I Want (skriven av Gene Clark och Tom Slocum, 1986) – spelades in bara några månader innan Clark dog, enligt John Einarson. (Shannon O’Neill, som också är listad som kompositör, har sagt att han inte alls är inblandad.) Den ursprungliga planen var att Sneaky Pete Kleinow skulle spelat in en instrumentalversion.

All I Want hade alla förutsättningar att bli en hit, men de eventuella planerna raserades i och med textraden ”And you know that I know a million bitches too”, varpå ingen ville ta i låten.

Det finns också en intim, akustisk demoversion, som återigen visar vilken kapacitet All I Want besitter.

Gene ClarkDessutom har Edsel av någon egendomlig anledning placerat extralåtarna mitt bland de ursprungliga albumspåren.

Är det något av Gene Clarks nio studioalbum som borde få en ansiktslyftning är det Firebyrd, inte minst med tanke på att det alltså finns en hel del outgivna kompositioner från första halvan av åttiotalet, och att det har getts ut några undermåliga CD-varianter av plattan.

Firebyrd skulle också bli hans sista skiva i eget namn. Under de resterande sju åren av sitt liv spelade Gene Clark in närmare 50 egna kompositioner, som dykt upp på olika sätt efter hans död. (Det finns med stor sannolikhet mängder med inspelningar som försvunnit på vägen.) Bara fem av dem såg dagens ljus medan han levde. Så läsarna har mycket att se fram emot i sjätte och sista delen!

På tal om sjätte delen tar vi sommarledigt, men vi är tillbaka om ett par månader med den mycket långa avslutningen, inklusive en epilog.

Tack till Kai Clark, Indigo Marina (Echoes Newsletters), Tom Sandford (The Clarkophile), Rita X Wolf (som driver Facebookgruppen ”No Other”) och Danny Lanka för deras bidrag till denna artikel.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.