The greatest girl group song?

Det är dags att presentera gruppen som gjorde en av de bästa girl group-låtarna och som spelade in förträffliga skivor under fyra olika namn. När jag ändå lyckats väcka er nyfikenhet, varför inte fortsätta att läsa om gruppen som hade två karriärer och en medlem vars solodebut toppade hitlistan – men inte med henne själv!

Om bokstäverna redan snurrar framför er, blir ni nog ännu mer yra när det visar sig att samma medlem blev med barn med en av gruppens textförfattare, samtidigt som textförfattaren var gift med en av deras kompositörer.

När jag började undersöka The Cookies historia fann jag till min förvåning att gruppen alltså hade två karriärer.

Den första varade mellan 1954 och 1957, med fem singlar på tre olika skivbolag. De var kanske den första afroamerikanska flickgruppen, även om The Chantels kanske vill ha ett ord med i laget.

Bäst är smått oemotståndliga Hippy-Dippy-Daddy – en udda låt i mer än en bemärkelse eftersom det är en egen komposition. Vem kan förresten motstå en sådan titel! (Hippy-dippy betyder ungefär att sakna vett.) Men även In Paradise, med sitt unika pianosound, ger mig sköna vibrationer.

The Cookies bestod vid denna tid av Dorothy Jones, Darlene (Ethel) McCrea och Dorothys kusin Beulah Robertson, som dock ersattes 1956 av Margie Hendricks.

De arbetade dessutom flitigt som bakgrundssångerskor på Atlantic, bland annat på flera av Ray Charles inspelningar, men 1958 valde McCrea och Hendricks att bli medlemmar i Charles nybildade sånggrupp The Raelettes.

Några år senare blev Dorothy Jones kontaktad av Neil Sedaka, som undrade om hon kände några som kunde köra på skivinspelningar. Jones tog kontakt med sin kusin, Margaret Ross, och Darlene McCreas yngre syster Earl-Jean. Sedaka rekommenderade trion för Carole King och strax därefter åkte de till Gerry Goffins och Kings bostad för att repetera.

The Cookies införlivades också i Don Kirshners och Al Nevins musikförlag Aldon Music. Duon skulle snart starta skivbolaget Dimension, där tjejtrion blev en av akterna.

Men innan dess tyckte Kirshner att Dorothy Jones borde spela in en skiva och i juli 1961 fanns It’s Unbearable ute i handeln. Det är en tidstypisk, dramatisk låt med stråkar som låter som pisksnärtar, men den står och stampar på samma fläck efter den spännande inledningen.

B-sidan, Takin’ That Long Way Home, är bättre, där Dorothy nästan når samma spektakulära nivåer som The Drifters. Visst hör vi några takter från Save The Last Dance For Me i slutet på refrängen?

Den andra varianten av The Cookies skulle komma att bli bakgrundssångerskor på mängder av inspelningar, som Neil Sedakas Breaking Up Is Hard To Do och Little Evas The Loco-Motion.

Första singeln på Dimension, Chains, släpptes i november 1962 och tog sig upp på Topp 20 på Billboards singellista.

Jag har alltid ansett att låten är en i bästa fall småtrevlig trudelutt, som ändå följer minsta motståndets lag. Jag blev inte ens särskilt imponerad när jag hörde Chains första gången med The Beatles och har ingen anledning att ändra ståndpunkt flera decennier senare.

B-sidan, Stranger In My Arms, är bättre, trots den något melodramatiska framtoningen.

Uppföljaren, Don’t Say Nothin’ Bad (About My Baby), har drag av samma triviala utformning som Chains och låten förlorar kraft ganska snabbt i och med de ständiga upprepningarna. Trots det nådde Don’t Say Nothin’ Bad (About My Baby) sjunde plats på singellistan.

Vänder vi på skivan bjuder The Cookies på en charmig blandning av girl group-sound och doo wop.

The Cookies var nu uppe i smöret, men tjejtrions fortsatta karriär blev som en berg och dalbana – utan berg!

De två efterföljande singlarna, Will Power och Girls Grow Up Faster Than Boys, nådde bara platserna 72 och 33 på singellistan. Den senare singeln känns dessutom ovanligt tillgjord.

Ingen av B-sidorna I Want A Boy For My Birthday eller Only To Other People ger lyssnaren några kickar, även om den förra har en enveten melodi som överträffar A-sidans anonyma toner och den senare en hotfull ton som appellerar i viss mån.

Jag undrar förresten om inte den gode Morrissey hade hört Only To Other People när han och Andy Rourke skrev Girl Least Likely To.

Det skulle dröja cirka sex månader innan singel nummer fem dök upp i butikerna. Det var framför allt sex månader som förändrat skivbranschen, efter att den där Liverpoolgruppen fått sitt internationella genombrott tidigt 1964.

Girl groups som The Shirelles, The Chiffons, The Crystals, The Angels och delvis även The Ronettes var passé. Det blev inte bättre när den engelska poparmadan fick stora hits med låtar som tjejgrupperna gjort i original (Do Wah Diddy Diddy och Sha La La) utan att de själva nått några framgångar med dem.

Margaret Ross berättade i en podcastintervju många år senare att de blev en aning upprörda över att The Beatles gjorde en cover på Chains men framför allt var orsak till att girl group-genren mer eller mindre dog.

De enda tjejgrupperna utanför Tamla Motown-kretsen som lyckades ta upp konkurrensen var The Dixie Cups och The Shangri-Las, men de senare hade å andra sidan anammat en tuff image redan från början och gjorde sitt intåg efter The Beatles genombrott i USA.

En annan händelse som påverkade The Cookies var att Aldon Music såldes till Columbia Pictures–Screen Gems i april 1963. Don Kirshner lovade att allt skulle fortsätta som vanligt trots försäljningen, men det visade sig att han lade merparten av sin tid på det nya skivbolaget Colpix. Dimensions utgåvor, som hade varit så framgångsrika i början, sålde sämre och sämre.

I juni släppte The Cookies sitt magnum opus, I Never Dreamed, där Russ Titelman, som just då var ihop med Darlene McCrea, skrivit musiken. Enligt texten på en av The Cookies samlingsplattor är det Dorothy Jones som sjunger solo, men det var i själva verket Margaret Ross som fick förtroendet.

Olofssons Lost Treasures

The Cookies1964

Introt har tagit ljud, toner och ackord från en annan galax; refrängen sitter som ett kardborrband, men det är i versen – där Margarets längtan och glädje synliggör den redan briljanta melodin på ett ännu bättre sätt – som eufori skapas. Jag är (nästan) övertygad om att I Never Dreamed hade blivit en stor hit om den hade getts ut bara ett halvår tidigare.

Titelman själv hade mycket höga tankar om låten många år senare:

”I hadn’t heard ’I Never Dreamed’ in decades, and I put it on, and while I was listening, I was thinking, ’I probably haven’t made a better record than this’.”

Baksidan, The Old Crowd, bleknar förstås i jämförelse, även om den har en del tjusiga inslag.

The Cookies var en ovanlig grupp så till vida att de hade tre solosångerskor, även om Earl-Jean McCrea hörs mest på deras första utgåvor, medan Margaret Ross ofta tog över under senare delen av karriären. Ett bra exempel är gruppens originalinspelning av On Broadway; i verserna hör vi i tur och ordning Earl-Jean, Dorothy och Margaret.

Historien kunde ha tagit slut efter I Never Dreamed, men nu övergår vi till den mystiska eller till och med mytiska sidan av The Cookies, nämligen deras inspelningar under olika gruppnamn.

Redan tidigt 1963 hade The Cookies spelat in romantiska Make The Night A Little Longer – en låt som gjorts i minst fem andra versioner av kvinnliga artister. När singeln kom ut i mars stod det dock The Palisades på skivetiketten …

B-sidan, Heaven Is Being With You, är faktiskt ännu bättre, men hur bra den egentligen är hade Jackie DeShannon visat ett par år tidigare.

Samma månad släpptes en mystisk singel med gruppen The Stepping Stones, där A-sidan, I Got My Job Through The New York Times, är skriven av Dorothy Jones. Enligt Wikipedia ska det vara The Cookies, men det kan också ha varit ett soloprojekt.

I mars året därpå skivdebuterade okända gruppen The Cinderellas. Singeln Please Don’t Wake Me / Baby Baby (I Still Love You) måste vara en av de bästa singlarna i genren. Här finns allt: lycka, längtan, lidande – ett smörgåsbord i känslor. För att inte tala om två låtar där det ovanliga låtskrivarparet Cynthia Weil och Russ Titelman tömt lagret på hitdoftande toner.

Frågan är dock om det verkligen är The Cookies eller bara Dorothy Jones som medverkar på inspelningarna.

För att röra om i grytan ännu mer släppte Earl-Jean McCrea solosingeln I’m Into Somethin’ Good några månader senare, som blev en betydligt större framgång än I Never Dreamed. Fast humöret var nog inte på topp när Herman’s Hermits segrade med hästlängder över hennes version försäljningsmässigt några månader senare …

På tal om att röra om i grytan: samma år gjorde textförfattaren och Carole Kings äkta hälft, Gerry Goffin, Earl-Jean på smällen! King verkar ändå ha accepterat snedsteget, för äktenskapet höll fram till slutet av sextiotalet. Dottern som Earl-Jean födde fick dock inte efternamnet Goffin …

Uppföljaren Randy – en annan låt som följer minsta motståndets lag – floppade dock. Vänder vi på skivan döljer sig en liten pärla, i form av snyggt arrangerade They’re Jealous Of Me, med ackordsskiften som höjer temperaturen ytterligare.

I oktober samma år kom The Cookies andra mästerverk, She Don’t Deserve You, fast det stod The Honey Bees på skivetiketten! Det inledande, hamrande pianot, det mjuka trumsoundet och Margaret Ross gråtmilda och trånande röst skapar ännu en gång stor popmusik. Arrangören Carole King visar att hon behärskar mer än att bara komponera slagkraftiga melodier.

Till råga på allt överträffar även B-sidan, One Wonderful Night, det mesta som The Cookies spelade in.

Ett halvår senare dök det upp en ny singel med samma gruppnamn. A-sidan, You Turn Me On, är en anonym kreation, men på andra sidan hittar vi faktiskt originalet till Some Of Your Lovin’, som Dusty Springfield fick en stor hit med senare samma år.

Frågan är bara om det verkligen är The Cookies som sjunger på skivan. Efter att ha läst en del spekulationer, verkar det trots allt som om man hyrde in en sångerska utifrån just på denna låt.

Den något tveksamma slutsatsen är att det var sångerskan i New York-gruppen The Orchids som sjöng och att ingen av medlemmarna i The Cookies medverkade på inspelningarna. Fast det kan ha funnits två tjejgrupper från New York som hette The Orchids …

Den utmärkta samlingen Chains / The Dimension Links 1962–1964 [RPM, 2009] – som inkluderar allt som ovanstående pseudonymgrupper spelade in (förutom The Stepping Stones), The Cookies inspelningar på Dimension, Earl-Jeans soloinspelningar samt två låtar med Darlene McCrea (lyssna gärna på självgående My Heart’s Not In It) – har utelämnat den andra singeln med The Honey Bees.

Tro det eller inte, men nu hittar jag inte fler pseudonymer, eller? I januari 1965 gav gruppen The Cupcakes ut singeln Pied Piper (med Paul Simon som medkompositör). Det råder delade meningar om det är The Cookies eller inte, men logiskt sett tror jag att det är någon annan grupp. Det låter inte som The Cookies och varför skulle de plötsligt ha bytt både låtskrivare och producent?

En intervju med Margaret Ross, som publicerades i boken Setting the Record Straight: The music and careers of recording artists from the 1950s and early 1960s … in their own words [AuthorHouse, 2007] förklarar dock bakgrunden till dessa underliga grupper; framför allt är det ytterligare ett bevis på den slit å släng-mentalitet som rådde mot artister som varken skrev låtar eller hade koll på rättigheter.

De flesta av ovanstående inspelningar gjordes enligt Ross som The Cookies, men medlemmarna kände inte till att merparten av dem gavs ut. Det hade onekligen varit intressant att se vad som hade hänt om The Honey Bees hade slagit igenom …

The Cookies hade heller inget att säga till om när det gällde val av låtmaterial. Det var bara att ställa sig framför mikrofonerna i skivstudion och göra sitt jobb, även om de hatade låten.

Ross har också berättat att medlemmarna tjänade väldigt lite pengar under sin storhetstid, men att de tack vare en bra advokat numera erhåller royalties.

Under 1965–1966 höll gruppen låg profil men kan bland annat höras i bakgrunden på Len Barrys stora hit 1-2-3, hösten 1965.

The Cookies gjorde dock en hastig skivcomeback 1967, nu med storasyster Darlene som ersättare för Earl-Jean. Resultatet blev Wounded, utgiven på Warner Bros.

Låten har sina ljusa ögonblick, men melodins komplexitet medförde nog att många diskjockeys undvek att spela singeln. Redan efter någon minut känns det som om man lyssnat på två–tre olika låtar.

På B-sidan körde gruppen dock med ett säkert kort; traditionella All My Trials.

Jag nämnde samlingen Chains / The Dimension Links 1962–1964 tidigare. Hits And Rarities [Marginal, 2003] innehåller samtliga inspelningar som The Cookies (alltså även inspelningarna från femtiotalet), förutom sista singeln, plus Earl-Jeans soloinspelningar.

Margaret Ross fortsatte senare att turnera som The Cookies. Hon har också samarbetat med Barbara Harris från tjejtrion The Toys.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

1 Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.