Michael Brown [1949-2015]

Michael Lookofsky. Namnet lär inte säga er så mycket. Michael Brown då? Inte det heller? The Left Banke och Walk Away Renée. Nu klarnar det kanske. Michael skrev låten som ung tonåring. Hösten 1966 nådde den en femte plats på den amerikanska hitlistan.

Michael BrownEn av popmusikens mest hjärtskärande vackra inspelningar. Namnet Lookofsky hade emellertid dykt upp tidigare. Michaels far Harry var skivproducent och orkesterledare och han försökte hjälpa fram sin tonårige son.

Michael fick med en av sina låtar på baksidan av en Fontanasingel med gruppen Christopher & The Chaps och en annan på Reparata & the Delrons World Artists-LP Whenever A Teenager Cries.

Walk Away Renée [Smash 2041] spelades in i Harry Lookofskys studio och förutom sångaren Steve Martin är det inte mycket vi hör av gruppen Left Banke. Precis som på den efterföljande LP:n är det mest studiomusiker vi hör. Jag förmodar – och hoppas – att alla har hört Walk Away Renée.

Om inte, så låt mig bara berätta att det är en alldeles ljuvlig melodi med ett barockaktigt arrangemang kring spinett och en mindre stråkensemble. Det låter kanske avskräckande, men jag garanterar att ni är fångade redan efter inledningstakterna. Och då har ni fortfarande inte hört Steve Martins bitterljuva och kontrollerade röst.

Uppföljaren Pretty Ballerina [Smash 2074] är inte lika omedelbar – den nådde bara en femtonde plats på listan – men är egentligen ännu bättre. Martins röst har mognat ytterligare och både arrangemang och produktion är ännu en bit mer perfektionistiskt. Själva melodin är ytterligare en pärla signerad Michael Brown. Som pianist och organist hade han en undanskymd plats i gruppen, men i själva verket var det från honom alla idéerna, kompositionerna och arrangemangen kom.

På LP:n Walk Away Renée/Pretty Ballerina [Smash SRS 67088] har han skrivit alla låtar utom en. LP:n är ett mästerverk, en av tidens mest genomarbetade plattor. Förutom de två hitlåtarna är det bara ett par spår som är orkestrerade och arrangerade på liknande sätt, men även de mest enkelt genomförda spåren rymmer klassisk popmusik.

Det finns referenspunkter. I den definitiva artikeln om Michael Brown (Bam Balam nr 4) jämför Brian Hogg med Beatles, The Zombies, The Poets, Kinks Something Else och Love cirka Forever Changes. Jag kan inte komma på några bättre jämförelser själv, så vi låter stå vid det. Klart är att Michael Brown är mycket fascinerad av den mer kontrollerade och återhållsamma engelska popmusiken.

The Left Banke ‎– Walk Away Renée / Pretty BallerinaOch det handlar om popmusik av renaste slag, här finns inte ett spår av R&B. Syntesen av Martins mycket personliga och för gruppen så perfekta röst och Michaels fint utmejslade melodier och texter är total och unik. Redan efter första LP:n började gruppen falla sönder. Man tvingades ut på turnéer man inte var mogna för och Michael hoppade av mitt i en sådan.

Han åkte tillbaka till New York och spelade på egen hand in singeln Ivy Ivy [Smash 2089] och skivbolaget gav ut den direkt under Left Bankes namn.

Det lär knappast ha förbättrat de redan ansträngde relationerna inom gruppen. Plattan är inte överväldigande bra heller, melodin inte tillräckligt distinkt och Bert Sommers röst (jag tror att det är han) kommer inte i närheten av Steve Martins.

Gruppen skulle ändå återförenas för en singel Desiree [Smash 2119], som fulländar den trilogi man påbörjat med Walk Away Renée och Pretty Ballerina. Efter det var loppet kört. Singeln klarade sig bara in på plats 98 och försvann från listan efter två veckor. Michael lämnade åter gruppen.

Att låta LP:n Too [Smash SRS 67113] gå under namnet Left Banke när den bara innehåller två låtar av Michael Brown – Desiree plus en – är naturligtvis ett hån. Ändå är den faktiskt högst angenäm och hela första sidan får mig att tänka på Jeff Lynne, Idle Race och våra dagars ELO när dom är som bäst.

Michaels nästa projekt blev gruppen Montage, en fyramannagrupp med sångaren Bob Steurer i spetsen. Steurer hade en röst som ligger väldigt nära Steve Martins, så man förstår vad det var med gruppen som attraherade Michael. Han skrev nio av de tio låtarna på Montage [Laurie SLP 2049], arrangerade alla sångpartier, spelade piano och producerade dessutom plattan!

Helheten är aningen sofistikerad för min smak, men här finns också en handfull underbara spår. I Shall Call Her Mary och Tinsel And Ivy hade båda platsat på Left Bankes första LP och Grand Pianist är en lätt självbiografisk sak som tillhör topparna i hans produktion. Dessutom ingår Desiree i en version som nästan förmår mäta sig med den Left Banke spelade in.

Härnäst – och nu är vi framme i 70-talet – började Michael jobba på en solo-LP. Han började spela in bakgrunder och när han behövde en sångare föll hans val på Ian Lloyd, som följdriktigt hade en ljus och mycket distinkt röst helt i linje med vad Michael tidigare använt sig av. Efter ett tag introducerade Ian gitarristen Steve Love och trummisen Bryan Madey. Gruppen Stories var ett faktum, och Michaels solo-LP blev istället Stories debut.

Stories - StoriesMichael kom att göra två LP tillsammans med Stories – Stories [Kama Sutra 2051] och About Us [2068]. Båda är smockfulla med bra popmusik, som visserligen lämnat bakom sig de sinnrika stråkarrangemangen och den barockstämning som fanns i vissa delar av Left Bankes musik, men som tagit tillvara alla den gruppens melodiska kvaliteter och dess suveräna popkänsla.

Och precis som så många andra amerikanska grupper vid den här tiden – Raspberries, Wackers, Crabby Appelton, Blue Ash, Big Star – så hämtade man sin inspiration i den engelska popmusiken.

Jag har svårt att plocka ut enstaka favoriter, men I’m Coming Home, Winter Scenes och Saint James från den första LP:n och Darling, Love Is In Motion och Words från den andra är i klass med det bästa av nyss nämnda amerikanska förvaltare av den engelska popen.

De kommersiella framgångarna uteblev och när man i desperation började diskutera att spela in en cover-version på Hot Chocolates hitlåt Brother Louie lämnade Michael i protest gruppen. Brother Louie spelades in – i en usel version – och gruppen fick sin hit. Det är för övrigt förklaringen till att About Us finns i två utgåvor – på den andra pressningen har man helt enkelt lagt till Brother Louie.

Besviken och lite bitter drog sig Michael Brown tillbaka. Först jobbade han som talangjägare hos Mercury och funderade ett tag på att återbilda Left Banke, men fullföljde aldrig tanken. För ganska precis tre år sedan fick han nytt skivkontrakt, den här gången med Sire. Istället för att satsa på en troligtvis fruktlös solokarriär bildade han en ny grupp, The Beckies.

The BeckiesSenare samma år kom LP:n The Beckies [Sire SASD-7519] och världen tog emot den med öppna armar… Nä, knappast.

Plattan var istället en “cut-out” i nästan samma ögonblick den släpptes ut på marknaden och jag tror aldrig ens jag sett den recenserade någonstans.

Skada, för det är ytterligare en fantastiskt fin pop-platta.

(Jag är pinsamt medveten om att superlativen snubblar över varandra i den här artikeln, men dom känns faktiskt ovanligt motiverade!)

Michael Brown har en ovanlig förmåga att sammanföra omedelbara och ändå utvecklade melodier, slagkraftiga refränger och arrangemang, som på ytan verkar understryka låtarnas synbara enkelhet, men som i själva verket är fyllda av detaljer och ger prov på en stor fantasirikedom.

Dessutom har han alltså en ovanligt utvecklad känsla för vad som är popmusik och hur den skall låta. Det har han visat med eftertryck på fem LP under tio år. Det är nu över två år sedan han sist lät höra av sig på skiva.

Vågar man hoppas på en ny platta snart?

LENNART PERSSON
Ursprungligen publicerad i Larm #10, 1979.
[Torpedopop 2003-12-03]

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.