A Genius and His Music

Nej, veckans Olofssons Lost Treasures ska inte handla om A Man And His Music, men väl om ett annat musikaliskt geni, vars hänförande och fjäderlätta melodier med klassiska förtecken får hin håle själv att bli frälst.

Efter förra veckans botanisering i de musikaliska träskmarkerna gör vi en dubbel saltomortal och hamnar i de chica musiksalongerna. Men det ska bara tolkas positivt, för ingen Smokey utan elegans.

Ni som börjar tugga fradga när ni hör stråkar, oboe och andra klassiska instrument i samband med popmusik, får helt enkelt ta en paus eller lyssna på annan musik. Vi andra, som är musikaliskt lyhörda(!), väntar ivrigt på vad veckans artikel kan bära i sitt sköte. I menyn ingår också röster, som tassar tyst på tå och stämmor som nästan ber om ursäkt för sin existens.

Jag vill dock varna känsliga läsare för att denna artikel frossar i superlativ, men det är mycket ovanligt att en härdad lyssnare som undertecknad numera stöter på en akt med så exceptionellt hög musikalisk svansföring.

Smokey and His Sister bestod av syskonparet Larry (född 1948) och Vicki Mims (född 1945). De växte upp under mycket enkla förhållanden i Cincinnati, Ohio. Trots det fick Larry en gitarr i julklapp strax efter att The Beatles och Bob Dylan slagit igenom.

Larry Mims började skriva låtar och något år senare åkte han till New York för att pröva lyckan hos olika musikförlag. Larry, eller Smokey som alla börjat kalla honom, fick dock kalla handen och återvände till hemstaden, där han tog ett jobb i en klädbutik.

Ytterligare något år senare, och med fler låtar i bagaget, gjorde Smokey samma resa. Under ett framträdande på Bitter End i Greenwich Village lyckades han imponera på publiken, bland annat med låten Creators Of Rain.

Efter att ha fått blodad tand sökte Smokey Mims upp producenten David Rubinson på Columbia, som blev imponerad och man skrev skivkontrakt den första november 1966.

Rubinson ansåg dock att Smokeys röst var för tunn och föreslog därför att Vicki borde bli den räddande ängeln som skulle skapa ett slagkraftigt team. Det var också Rubinson som kom på gruppnamnet Smokey and His Sister – ett namn som syskonen hatade i början men vande sig vid efterhand.

Samma månad spelade man in låtarna till debutsingeln Creators Of Rain / In A Dream Of Silent Seas, men det dröjde två och en halv månad innan singeln släpptes.

Olofssons Lost Treasures

Smokey and His Sister1967

Jag försöker hitta lämpliga adjektiv och fyndiga formuleringar, men det räcker inte att skriva ”bedårande”, ”gripande” etcetera, när jag vill beskriva de känslostormar som singeln alstrar. Lustigt nog finns det vissa likheter mellan Smokeys röst och låtar och denna smakfulla, tidiga Troggslåt.

Smokeys röstomfång spänner inte över så många oktaver, för att uttrycka det milt, men hans oskuldsfulla, bräckliga men ändå intima och mörka röst passar perfekt till båda låtarna. Det är också här som David Rubinsons idé att ta med Vicky framstår som ett riktigt genidrag.

Man får också känslan att Smokey läst varenda poesibok och kärleksroman som getts ut, samtidigt som han bläddrat sönder böckerna för att kunna sätta ihop slagkraftiga strofer. Självfallet blir resultatet en smula banalt här och var, men släpp fram romantikern i er och tänk på att unge Mims inte ens fyllt nitton år när han skrev en del av sina låtar och texter.

Jag faller i alla fall på knä för textrader som dessa:

In the beginning, the land was stained
Parched by the sun, deserts, and plains
Then the creators of the land
Created rain

I was that barren, wasted land
I was too weak to stand
Then the creators of rain created you

Det enda som stör på Creators Of Rain är att gitarren försvunnit i mixen under det korta solot, förutom på monoutgåvan.

In A Dream Of Silent Seas, som hade fungerat som en given A-sida i alla sammanhang, når sin kulmen under andra delen av refrängen, då Vickis röst äntrar scen och sprider sakral stämning.

Creators Of Rain fick ett positivt mottagande på flera radiostationer och lyckades nå plats 121 på Billboards singellista under senvåren. Problemet var bara att få människor utanför New York-trakten fick möjlighet att höra låten. Smokey och Vicky (som nu hade flyttat till New York) kunde dock leva sin dröm för ett tag och njuta av de positiva omdömena.

I juni anlände uppföljaren Would You Come Home. I den inledande versen hörs framför allt harpsichord, tamburin och gitarr – trummor göre sig icke besvär på Smokeys inspelningar på Columbia, tänkte jag säga – vilket i kombination med hans intima röst och ännu en storslagen refräng, skapar ett musikaliskt chef-d’oeuvre.

Jag hade dock önskat att Would You Come Home hade innehållit ytterligare en vers och refräng.

Baksidan A Lof Of Lovin’ är en uptempolåt, där syskonens röster harmoniserar på ett högst tilltalande sätt. Det uppfriskande blåsarrangemanget ger också låten en extra knuff framåt.

Singeln försvann dock hastigare än kvickt och det var kanske som David Rubinson poängterade långt senare: att sommaren 1967 blev en brytningspunkt mellan singlar och album, inte minst efter att Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band släpptes i slutet av maj. Rubinson berättade att alla i hans ålder (han var själv i tjugofemårsåldern) lyssnade mest på album och enligt honom borde Columbia i stället ha lanserat ett album med duon.

Under de senaste sex månaderna hade nämligen Smokey och Vicky spelat in ett flertal låtar. Jag skulle kunna ta upp och bryta ner varje låt bit för bit men nöjer mig med att nämna en del av dem.

Where There’s Fire inleds med Smokey på sitt mest intima humör, med en text som blir till stor poesi, innan blås sakta men säkert bygger upp refrängen och tar låten till nya höjder.

Sitting by the open fire
Your will to burn I do admire
I gaze into your wounded flames
Hopelessly I feel the same

With the night and pain
Where there’s fire I will remain
I shall follow you to ashes

Sticket är ett av de vackraste jag hört, framför allt när stråkarna sveper fram.

Don’t Sing To Me Of Pride, där Vicky för ovanlighetens skull sjunger solo, är ytterligare en låt där stråkar, akustisk gitarr och tamburin bildar bakgrund, innan blåset sveper in som hotfulla moln i sticket. Det är också en låt som hade passat Marianne Faithfull som hand i handsken.

Och så fortsätter det låt efter låt, bland annat manifesterat på A Far Better Thing (fast version), Losin’ (där stråkarna glider in och ut på ett högst angenämt sätt, ungefär som på denna klassiker) och A Simple Cameo.

Trots det hade dåvarande chefen Clive Davis inga tankar på att ge ut något album med duon och annullerade kontraktet i februari 1968. Det kan också ha berott på att Columbia, som redan hade Bob Dylan i sitt stall, inte ville ha en artist som såg ut som hans oskuldsfulle lillebror.

Smokey and His Sister fick dessbättre nytt skivkontrakt med Warner Bros. och ett år senare kom det riktiga debutalbumet.

Det har hänt en hel del sedan duon spelade in sina första låtar två år tidigare. Orkesterarrangemangen är mer nedtonade och soundet känns knastertorrt i jämförelse med de flyhänta inspelningarna på Columbia. Det blir inte bättre när glättiga, karibiska rytmer inleder skivan, även om Sausalito Bay inte är någon dålig låt.

Jag är ändå mycket svag för albumet. Smokey vet exakt när mollackorden ska plockas fram, vilket bland annat Some People är ett utmärkt exempel på. Ol’ Smokey is back, ridande på ett moln av svårmodighet men uppbackad av livfulla arrangemang. Och då har ni ännu inte hört Vickys vidunderliga sångpartier.

The Morning Comes As Swiftly As Rain börjar lite mjäkigt – vilket för övrigt gäller fler spår på albumet – men har en refräng med sedvanlig effektiv Smokeystämpel samt ett kort instrumentalt parti som effektivt slår undan alla farhågor om att duon blivit ytlig.

Andra exempel på lugna, på ytan flegmatiska och kanske lättviktiga melodier – åtminstone vissa partier av dem – men som ändå slår an på mina innersta känslosträngar, är Sheridan Square, Someday Morning och The Time Is Now (som också gavs ut på singel).

Soulindränkta Lonely Together hade kunnat blir en stor hit om någon av dåtidens soulstjärnor tagit sig an låten och My Fondest Dreams, som avslutas med ett längre instrumentalt parti, känns som en perfekt slutvinjett på ett riktigt lyckat album.

Efter två misslyckade sejourer på Columbia och Warner Bros. upplöstes Smokey and His Sister. Vicky flyttade till New Jersey och bildade så småningom familj. Hon dog dessvärre 2006 i cancer.

Smokey flyttade till västkusten för att försöka skapa intresse för sina låtar. Förutom ett kort samarbete med TV-stjärnan Greg Evigan förde han dock en tynande tillvaro och lär senare ha flyttat till södra USA.

Den franska sångerskan Claudine Longet (som var gift med Andy Williams) spelade redan 1967 in Creators Of Rain, men hennes barnsliga stämma misslyckas med att fånga låtens djup.

Två år senare skulle Longet faktiskt spela in ytterligare en av Smokeys melodier, Love Can Never Die, men i ärlighetens namn är det en av hans sämsta låtar. Jag vet inte ens om Smokey och Vicki själv spelade in den.

Den legendariska, kanadensiska duon Ian & Sylvia gjorde också en version av Creators Of Rain (1971). Hur mycket jag än tycker om duons harmonier i vanliga fall, låter deras version hopplöst ansträngd. Ian Tyson lär heller inte ha varit så förtjust i låten.

Paradoxalt nog låg Ian & Sylvia på Columbia när skivan gavs ut och självaste Clive Davis ska ha befallit dem att spela in Creators Of Rain.

Fyrtio år efter att Smokey and His Sister skivdebuterat gjorde Sundazed millenniets stora kulturgärning genom att ge ut inspelningarna från Columbia. Den enda lilla plumpen i protokollet är att monoversionen av Creators Of Rain saknas.

Sundazed brukar ju inte spara på information i sina bookletar, men faktum är att inte ens de hade lyckats leta reda på Smokey Mims innan CD:n släpptes. Efter utgivningen fick dock Smokey reda på vad som hänt och skickade ett tackbrev. (Tim, som nämns i meddelandet, är förmodligen Tim Livingston, som arbetat på bolaget under många års tid.) Dessvärre dog också Smokey ett par år senare.

CD-samlingen är utgången sedan några år tillbaka, men den dyker upp då och då till försäljning. Om det drar i köpnerven kan ni samtidigt passa på att läsa några trevliga recensioner. Dessutom har samtliga låtar från samlingen laddats upp på YouTube.

Jag blev både överlycklig och ledsen när jag upptäckte Smokey and His Sister för några år sedan. Musiken var alltså oantastlig i mitt tycke, men duons historia lämnade bitter eftersmak. De som träffat familjen Mims beskriver dem som mycket vänliga människor. Om Smokey fått ett genombrott är jag nästan rädd för att branschen ändå hade käkat upp honom inifrån.