Jim Ford …I just got back from nowhere, I rolled in on a right now train.

Jim Ford – Nick Lowes främste inspiratör

I Lennart Perssons intervju av Nick Lowe i LARM # 8, framgår hur influerad Nick Lowe är av Jim Ford. Men på den tiden fanns inte mycket information om Jim Ford, vilket speglar det korthuggna avsnittet som tillhör intervjun. I de få efterföljande artiklar som publicerades om Jim Ford i andra tidskrifter framkom heller inte mycket nytt. Bristen på information sporrade L-P Andersson och Per Magnusson att göra en egen utredning som ledde till att Bear Family slutligen gav ut Jim Fords inspelningar. Per Magnussons spännande skildring finns efter det inledande avsnittet från 1978.


JIM FORD – Lennart Perssons LARM # 8

Namnet Jim Ford har länge retat min nyfikenhet. Han har skrivit Ju Ju Man, som både Brinsleys och Dave Edmunds spelat in. Brinsleys har dessutom spelat in hans Niki Hoeke och I’m Ahead If Can Quit While I’m Behind. På The Rumours debut-LP finns I’m Gonna Make You Love Me från Fords enda LP i identiskt arrangemang. På egen hand har Nick Lowe spelat in Fords 36 Inches High.

Vem är Jim Ford? Nick Lowe berättar:

Det är en mycket underlig amerikan i fyrtioårsåldern. Han kommer från Louisiana, är usel på att spela gitarr, men en jävel på att skriva låtar! Jag kan säkert åtminstone femtio av hans låtar utantill…

Det sägs att han träffade Bobbie Gentry redan när hon jobbade som växeltelefonist på RCA, att de bodde tillsammans och att hon snodde låten Ode To Billie Joe från honom. Och om man tänker på hur han skriver låtar och på vad Bobbie Gentry åstadkommit efter Billie Joe, så förefaller det rätt sannolikt…

Jag lärde känna honom när nån amerikansk producent tog över honom till England för att spela in en LP med honom. Det var precis efter vårt Fillmore-fiasko och vi var i desperat behov av pengar, så vi ställde upp som studiomusiker tillsammans med killarna i Grease Band.

Och trots att det var snudd på omöjligt att spela tillsammans med honom – han klarade till exempel inte av att hålla takten rakt igenom en låt – så spelades det in en hel LP. Men den gavs aldrig ut.

På min jakt efter inspelningar med Ford har jag kommit över hans enda utgivna LP – den suveräna Harlan County [Sundown/White Whale JHS 1002] – och kan bara råda er att leta efter den. Musiken är tuff sydstatsrock i klass med det bästa av Tony Joe White, Joe South, Travis Wammack eller Billy Joe Royal. Och han skriver som sagt bra låtar. Bara den självbiografiska titellåten om helvetet att vara uppvuxen i det fattiga gruvdistriktet med samma namn, borde vara nog för att övertyga er om det.


The big coal companies, before they closed their mines, were paying fifteen cents a ton for loading coal. The coal miner had to buy from the company the explosives to blast the coal loose. In a hard day’s work back under the mountain each miner would load as much as ten tons of coal. They would rush to the company store to line up the paycheck office. The pay they got would be scrip, which meant it was a company check that was acceptable only at the company’s own store. With this kind of system the entire county was declared in a state of poverty.

Det G. C. Jones berättar om i sin självbiografi Growing Up Hard in Harlan County [University Press of Kentucky, 1985] är samma eländiga tillvaro som Jim Ford beskriver i titelsången till sitt första och enda album – Harlan County [1969]. En vardag så eländig att ett barns största önskan var att få ett par skor för att slippa frysa, människor som var trötta på livet redan i tjugoårsåldern och där en fuskande pokerspelare sköts för femton cent. En summa motsvarande arbetet för att bryta ett ton kol.

Jones tillhör generationen före Ford, men levnadsförhållandena var desamma, och likt Ford, som rymde hemifrån, lämnade han hemmet redan som barn, utkastad av sin far. Utan att romantisera beskriver Jones hur det hårda livet formade personligheten.

Now, most of the mountain people don’t have very much book learning or flatland people’s ways of tackling a job that requires skill. We just look at the situation right in the eye and make up our mind of what to do with the problem ahead.

Jim Ford var inget undantag. Är det några karaktärsdrag man förknippar med Ford så är det stark personlighet och integritet. Han visste att Harlan County var en musikalisk fullträff. Att skivan blev ett kommersiellt bakslag fick honom ändå aldrig att sluta tro på dess genialitet. Och visst hade han rätt. Med tio sånger, och en speltid på knappa trettio minuter, definierade Jim Ford storheten i amerikansk populärmusik. Mixen av country, soul, gospel, swamp-pop och New Orleans-sväng är både unik och briljant.

Att mer än en handfull, om ens det, svenskar skulle ha hört Harlan County innan 1978 håller jag för högst osannolikt. Det var det året, i Lennart Perssons stora artikel om Nick Lowe (i LARM nummer åtta), som Jim Ford och hans enda album för första gången – rätta mig om jag har fel – presenterades för svenska läsare. Trots relativt få fakta i texten om Ford väckte Persson, som så ofta, min nyfikenhet och jag skickade iväg ett brev till adressen som fanns skriven på det avbildade konvolutet:

Sundown Records
9000 Sunset Blvd
Hollywood, California 90069

Några veckor senare kom brevet i retur stämplat “RETURN TO SENDER”.

Det skulle dröja ända till 1997, då Demon Records CD-utgåva kom ut, innan jag fick höra Harlan County. Om Persson lagt de första pusselbitarna i mysteriet Jim Ford – karln verkade ju som uppslukad av jorden – så skulle textförfattaren till Demonutgåvan, Alan Robinson, fylla på med ytterligare några bitar. Nick Lowe intervjuades av Robinson och berättade mer ingående om gruppen Brinsley Schwarz totala kollaps, då de 1971 erbjöds jobbet att kompa Ford vid inspelningen av en uppföljare till Harlan County. Under tre dagar i Olympic Studios i London försökte gruppen förstå vart Ford ville komma och i efterhand summerar Lowe:

…frankly, we weren’t good enough. He’d show us these fantastic songs, part Country, part Soul, part cornball Pop, but when the red light went on, his interpretation was different every time, and we were too young and inexperienced to realise what a great opportunity it was to play with a natural artist like this, and to keep up with him and do a job.

I mitten på åttiotalet skulle Nick Lowe ännu en gång stöta ihop med Jim Ford, då han var i Los Angeles för att producera en icke namngiven amerikansk grupp. Man saknade material och in kliver Ford med en påse innehållande en mindre bandspelare och ett antal kassettband. Lowe, som då själv spelat in några av Ford låtar, blev exalterad över återseendet och förmodligen alltför frågvis, för Ford, som inte hade något minne av Lowe, rafsade ner sina kassetter i påsen och gick därifrån. Och ungefär där slutade spåren efter Jim Ford.

Hur var det möjligt att göra ett album som Harlan County och sen inget mer? Att namn som Dave Edmunds, P J Proby, Bobby Womack och Aretha Franklin sålt mängder av skivor med hans sånger måste väl ändå ha kunnat gett några svar om var karln befann sig. Fanns han, har han ens funnits? En pseudonym, en gåta eller rent av en myt? Med Nick Lowes karaktärsteckning av Jim Ford på näthinnan spelade jag Harlan County på ständig repeat:

…although he looked like a ‘straight’ – short hair, rose-tinted ‘Aviator’ shades, pressed jeans and round-toes cowboy boots, he had an unmistakable cool and also a magnetic, dangerous vibe.

Så kom då äntligen artikeln som skulle räta ut frågetecknen. Sommaren 2005 annonserade tidskriften The Oxford American att deras årliga musiknummer (Issue 50) skulle innehålla en artikel om Jim Ford, skriven av ingen mindre än Barney Hoskyns. Som jag väntat, och så besviken jag skulle komma att bli. Under rubriken The mystery of an almost-forgotten superstar. skulle pusslet äntligen fyllas, trodde jag. Visst fanns i artikeln ytterligare pusselbitar. Fords gamla kompositörskompisar Pat och Lolly Vegas och Bobby Womack fick komma till tals för att ge sin bild av Ford, men i övrigt inget nytt.

Visst är det en sjuhelvetes bra story att en artist gör ett mästerverk och sedan mer eller mindre går upp i rök. Men, den var redan berättad. Först av Lennart Persson och därefter av Alan Robinson, så behövde den verkligen dras ett tredje varv utan att ytterligare substans tillfördes? Det var med stor besvikelse jag lade ifrån mig Oxford American. Trettiofem år hade gått sedan Harlan County och absolut ingen verkade veta var Ford befann sig. Vilken utmaning det skulle kunna ha varit för en etablerad journalist och författare av Hoskyns rang.

Ett återkommande samtalsämne mellan mig och Sonicskribenten L-P Andersson var just mysteriet Jim Ford. Efter Hoskyns bristfälliga artikel resonerade vi om att det borde vara möjligt att hitta karln. Men för att göra en lång historia kort, och inte i detalj beskriva våra långa telefonsamtal och nätters sökande på internet efter uppgifter, så beslutade vi oss för att följa pengarna. Har man skrivit Niki Hoeky, Ju Ju Man, Harry Hippie åt Bobby Womack och, som det skulle visa sig, ett helt album åt The Temptations – Wings Of Love – så måste det ramla in en hel del pengar någonstans.

BMI (Broadcast Music Inc.), den amerikanska motsvarigheten till svenska Stim, bevakar att tonsättare och musiker får betalt för sina verk, men Jim Ford fanns inte i deras register. Då vi väl förstått att hans riktiga namn var James Henry Ford hittade vi ett åttiotal, för oss både kända och okända, sånger registrerade. Det var en euforisk känsla att så konkret få bevis på att någon bevakade hans intressen.

Efter diverse brevväxling och telefonsamtal med BMI blev vi införstådda med att Ford levde, men att hans adress inte kunde lämnas ut. Vi var dock välkomna att skriva honom ett brev som BMI lovade att vidarebefordra. Alltså fanns han någonstans och med lite tur skulle han också besvara brevet. Efter lång väntan meddelade sig Jim Ford via telefon. Han var både smickrad och förvånad över att några så långt bort kunde vara intresserade av det han spelade in för så länge sedan. Han bodde cirka trettio mil norr om San Francisco, och visst var vi välkomna att komma över och göra en intervju med honom.

Jim Ford med L-P Andersson och Per Magnusson.
I april 2006 hittade vi Jim Ford i en husvagn utanför Fort Bragg i norra Kalifornien och tillbringade tre dagar med vår man, som var fullständigt ovetande om hur mytomspunnen hans Harlan County hunnit bli. Att han hållit sig undan eller varit svår att hitta förstod han inte och menade skämtsamt att det bara brukar vara lagens representanter som söker honom.

Genom ett sidospår till artikeln om Nick Lowe satte Lennart Persson bollen i rullning, Alan Robinson gav den styrfart och den svenska musikarkeologen L-P Andersson slog den till slut i mål. Och vilket mål sen, inte stolpe in utan en smällfet rökare rakt upp i ena krysset. Hösten 2006 publicerade musiktidningen Sonic L-P Anderssons tio sidor långa reportage om den till dess okände Jim Ford, som visade sig vara precis lika spännande och komplex som hans Harlan County indikerade.

Det skulle komma mer, mycket mer. Ford hade varit en produktiv man, både som låtskrivare åt andra och med eget inspelat material. Med Anderssons hjälp fick han kontrakt med det tyska kvalitetsbolaget Bear Family Records, som på ett både seriöst och snyggt sätt tagit sig an Fords mängder av outgivet material.

Innan en genomgång av det som Bear Family gett ut med Jim Ford, en återblick till det som först väckte mitt intresse för Ford – alltså Lennart Perssons korta artikel i LARM 1978. Persson kopplade samman Ford med de inspelningar – Ju Ju Man, I’m Ahead If I Can Quit While I’m Behind, I’m Gonna Make You Love Me och 36 Inches High – som gjorts av engelska band och artister, såsom Brinsley Schwarz, The Rumours, Dave Edmunds och Nick Lowe. Även P. J. Probys och Aretha Franklins inspelning av Niki Hoeky var väl kända, men därutöver var nog inte mycket så välkänt. Vare sig med andra artister som gjorde material skrivet av Ford eller inspelningar gjorda av honom själv. Vi får komma ihåg att 1978 fanns inget internet och bara de mest initierade kunde överhuvudtaget härleda musik av en obskyr figur som Jim Ford. Och dit hörde Lennart Persson.

Innan Harlan County gjorde Jim Ford två singlar för Mustang Records: – Linda Comes Running / Sing With Linda och Ramona (My Darlin’) / She Knows How To Make Me Feel Like A Man. Båda utgivna 1967. Året efter använde han namnet Jimmy Forde och släppte Hangin’ From Your Loving’ Tree / Crazy Cajun Cake Walk Band för Flick City Records. Samma år och på samma bolag gav han under namnet Jimmy Ford ut Look Again / I’m So Thankful.

Från albumet Harlan County gavs två singlar ut: Harlan County / Changin’ Colors och To Make My Life Beautiful / Love On My Brain. Båda på Sundown Records och den förstnämnda i två utföranden – orange respektive ljusblå etikett. Förutom de officiella singlarna finns även två promoutgåvor – Dr Handy’s Dandy Candy / Dr Handy’s Dandy Candy och To Make My Life Beautiful / To Make My Life Beautiful.

Det sist utgivna materialet som tycks finnas med Ford är singeln Rising Sign / Big Mouth USA som Paramount gav ut 1973. Därutöver ägnade han sig åt att skriva för andra artister. Räknar man in tiden både före och efter Harlan County så har över sextio olika artister spelat in hans sånger. Bland de stora namnen återfinns P. J. Proby, Aretha Franklin, Delaney & Bonnie, Ellie Greenwich, The Ventures, The Herd, Bobby Womack, Ron Wood , The Temptations, Jermaine Jackson, Dave Edmunds, Nick Lowe, Billy Burnette, Johnnie Allan, Robert Palmer och Flamin’ Groovies.

Det skulle visa sig att Jim Ford inte hade en susning om vem eller vilka som har spelat in hans sånger. Vad han däremot hade koll på var vilka inspelningar han själv gjort efter Harlan County och varför de aldrig gavs ut som färdiga skivor. Ford hade en märklig förmåga att alltid göra sig omöjlig. Med en axelryckning förklarade han:

I took a hell of a lot of people for a ride. Basically I’m a fuck you and kiss my ass kind of person

På golvet i husvagnen låg i största oordning över 120 kassettband med hemmagjorda inspelningar och ett stort antal rullband med musik gjord i studio. Ford var naturligtvis ovillig att lämna ifrån sig något av dessa band utan garantier och löften om skivkontrakt. Det var först då Bear Family visade sig intresserade som Ford var villig att låna ut banden, men då till en kostnad på ungefär tjugo tusen svenska kronor. Men, fanns något av intresse på banden? Fanns något överhuvud taget på de över trettio år gamla banden? Och gick det att göra något av? Ford saknade både kassett- och rullbandspelare så vi gavs aldrig tillfälle att lyssna. Bear Family ville inte riskera att kasta pengarna i sjön, så L-P Andersson och jag skickade iväg tio tusen var och hoppades på det bästa.

Den uteblivna framgången med Harlan County hade inte påverkat Ford förmåga att skriva sånger. Inte heller det misslyckade försöket i London hade påverkat honom negativt. Fords tejper höll vad han hade lovat och de fyra utgåvorna – The Sounds Of Our Time, Point Of No Return, Demolition Expert och Allergic To Love – hämtade från husvagnstejperna, som Bear Family hittills gett ut, visar att Harlan County inte bara var en tillfällig lyckträff.

Direkt från mastertejperna har Bear Family också gett ut två outgivna album gjorda för Capitol och Paramount 1970 respektive 1973: – The Unissued Capitol Album och Big Mouth USA – The Unissued Paramount Album. Färdiga projekt som havererade på grund av den aversion Ford som person ingav de som förväntade sig samarbete och tacksamhet – “I took a hell of a lot of people for a ride.

Omvittnad, av de han umgicks och festat med och de som sett honom skriva låtar, är hur rolig, charmerande och begåvad karln också kunde vara.

Bobby Womack: “Jimmy was a beautiful cat, one of the most creative people that I´ve ever met and I´ve been around a lot of people with a lot of talent.

Sly Stone: “Jimmy Ford is the baddest white man on the planet, killer writer.

P J Proby: “…he wrote fantastic songs. Ford didn´t realize how good he was, he always thought everybody else was better.

Nick Lowe: “Jim Ford´s songs made a tremendous impact on me….He´s impossible to copy but the way he writes is something I´ve always aspired for.

Med så mycket begåvning, både i skrivandet och framförandet, och så många som trodde och satsade pengar på honom, var det en bedrift att lyckas sabotera varje försök till publicering. Jim Ford förtjänar mer än bara kultstatus bland de redan frälsta. Allt han spelat in är genomgående av så hög klass att det skulle ha etablerat honom i vidare kretsar om han hade gett det en chans att komma ut.

Angående försöken till inspelning i Olympic Studios i London 1971 är Brinsley Schwartz manager, Dave Robinson, mindre skuldbelagd än Nick Lowe beträffande gruppens misslyckande. I texthäftet till Point Of No Return ger han sin syn på Jim Ford:

In the car driving into London [efter att ha hämtat Jim Ford på flygplatsen – min anm.], Jim pulled this huge bag of cocaine out of his underpants. A couple of days later we had the studio set up and were ready to start working. Jim played some of the songs in his hotel room. It sounded great as he went through his repertoire, but as soon as we got to the studio, he suddenly found he couldn’t sing and he could no longer remember the words. It was very frustrating not to be able to do anything. The following day I made sure to keep the coke away from him but it didn´t help much. This went on for two or three days. I think we only managed to get a few acoustic songs on tape. I kinda smelled a rat. Jim was getting really silly whenever the `Record´ button was pressed, but as soon as we weren´t recording he was fine again…Later Si Waronker found out the reason; Jim had already signed the same songs away to about five different publishers and if any recordings got out it would have placed him in a disaster area.

Den artonde november 2007 avled Jim Ford. Han må ha varit en kyss-mig-i-arslet-och-dra-åt-helvetet-person. Men en synnerligen begåvad sådan. Vila i frid Jim Ford.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

1 Trackback / Pingback

  1. Nick Lowe - PopDiggers

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*