Det är hög tid att en gång för alla avliva myten om att Mick Jagger och Keith Richards inte började skriva låtar på allvar förrän i samband med The Last Time, eller att paret dessförinnan bara skrivit dåliga poplåtar åt andra artister. För när man tränger in på djupet väntar ett överraskande resultat.
I själva verket var de mycket produktiva som kompositörer under drygt ett års tid, mellan november 1963 och januari 1965. Konstellationen Jagger–Richards, inklusive gruppseudonymen Nanker Phelge, spelade in eller gav bort närmare 40 låtar under denna period, exklusive en handfull kompositioner som aldrig sett dagens ljus. (Vän av ordning har kanske märkt att det faktiskt står “Richard” på många skivetiketter. Det finns olika teorier om detta.)
Dessutom låg Mick och Keith faktiskt ganska lågt på låtskrivarfronten under stora delar av 1965, efter att ha spelat in The Last Time och Play With Fire i januari, om man jämför med året före. Jag hittar faktiskt bara åtta inspelade egna kompositioner mellan februari och november.
Det var först i december som den verkliga urladdningen startade, vilket kulminerade drygt ett år senare med singellåtarna Let’s Spend The Night Together och Ruby Tuesday samt albumet Between The Buttons.
Myten lever eftersom många av duons tidiga låtar bara spelades in av okända artister eller inte gavs ut förrän långt senare. Det är dessa låtar som denna långa artikel ska handla om.
Det är dock hart när omöjligt att göra en helt korrekt sammanställning, eftersom uppgifterna om inspelningarna går isär. Jag är heller ingen expert på The Rolling Stones men har kommit en bra bit på vägen under denna resa.
Till skillnad från The Beatles, vars gåvor nästan alltid blev stora hits med bland andra Billy J. Kramer & The Dakotas, Peter & Gordon och Cilla Black, spelade Micks och Keiths låtar i lingonserien, även om det finns några undantag.
Keith Richards sågade flera av de tidiga kompositionerna i självbiografin Life (Livet). Visst har Keith fog för det i några fall, men hans och gruppens egna, tidiga försök att skriva blues- och rhythm ’n’ blues-låtar faller ofta platt till marken. Ändå var det dessa som hamnade som B-sidor på singlarna, på en av EP-skivorna samt på de första albumen.
Man bör dock tänka på att efter Stones fått sin första listetta med It’s All Over Now sommaren 1964 och blivit lanserade med slogans som ”Would you let your daughter marry a Rolling Stone?”, rådde stort tryck på att de skulle fortsätta leverera tuffa låtar.
Efter att uppföljaren – råa och okommersiella Little Red Rooster med slidegitarr av alla instrument – också toppat Englandslistan, trots att flera personer i gruppens närhet avrått dem från att ge ut låten på singel, kunde Stones förstås inte följt upp den med en snäll poplåt. Dessutom säger Keith i boken att han och Mick hade blivit utslängda av de övriga medlemmarna om de presenterat poplåtar.
I konkurrens med alla kända covers inom blues, rhythm ’n’ blues, femtiotalsrock och soul som finns på The Rolling Stones tidiga skivor, står sig medlemmarnas egna kompositioner ändå ganska slätt i konkurrensen.
Jag har i alla fall aldrig attraherats av låtar som Good Times Bad Times, The Spider And The Fly, What A Shame eller Grown Up Wrong.
De haltar alltså i jämförelse med låtar som Money, I’m A King Bee, Carol, Can I Get A Witness, Time Is On My Side, Suzie-Q – bara för att nämna några av de coverlåtar som gruppen gav ut 1964.
På tal om The Last Time känns det ironiskt att låten knappast kan räknas som en egen komposition.
En annan skräll är att gruppen spelade in en handfull egna låtar under 1964 och 1965, som aldrig gavs ut i England under sextiotalet.
Min favorit är Congratulations, som i och för sig har hämtat inspiration från Sam Cookes Good Times (en låt som också The Rolling Stones spelade in). Att lyssna på Congratulations känns som att ha hamnat i en ekokammare, där ljuden från instrumenten och Mick Jaggers innerliga röst studsar mellan väggarna.
De övriga låtarna som aldrig släpptes i England är Surprise, Surprise, One More Try, Blue Turns To Grey (som jag återkommer till senare) och Sad Day.
Jag länkar alltså inte till Blue Turns To Grey just nu, eftersom låten ursprungligen skrevs för andra artister och därför kommer att avhandlas senare i artikeln.
Efter att ha hört låtarna flera gånger under årens lopp var det synd om den engelska publiken, som tvingades inhandla importexemplar. (Okej, det fanns säkert en och annan engelsk radiostation som spelade dem.) Samtliga, utom möjligtvis One More Try, duger för mer än en lyssning.
Det är också anmärkningsvärt att (I Can’t Get No) Satisfaction anlände till skivbutikerna i USA två och en halv månader innan de engelska skivköparna kunde få ta del av ett engelskpressat exemplar. (Elva dagar innan Satisfaction släpptes i USA framförde dessutom Stones låten i amerikanska popshowen Shindig.)
När gruppens tredje engelska album, Out Of Our Heads, gavs ut i september 1965 nästan två månader efter att albumet med samma titel släppts i USA, fanns tre fjärdedelar av materialet redan tillgängligt för de amerikanska skivköparna.
Så ja – jag tycker att The Rolling Stones skivproduktion för hemmamarknaden under 1964–1965 lämnar mycket övrigt att önska beträffande låtmaterialet.
Men nu får det vara slut med analyserna och spekulationerna. Vi återgår i stället till tidernas begynnelse och fortsätter därefter i kronologisk ordning.
Innan dess ska jag bara kortfattat ta upp Bill Wymans roll. Han var nämligen medkompositör till några låtar som spelades in runt 1964–1965. En av akterna var gruppen The End, som Wyman dessutom producerade under några års tid.
Detta samarbete skedde dock utan någon som helst inblandning från de övriga Stonesmedlemmarna. Det var heller aldrig tal om att någon av Bill Wymans låtar, som han skrev tillsammans med personer utanför The Rolling Stones krets, skulle spelas in av den berömda gruppen, så efter viss tvekan valde jag att utelämna hans låtar.
Datumen 20–21 november 1963 är unika eftersom det var de första gångerna som The Rolling Stones spelade in låtar ämnade åt andra artister. Det blev sammanlagt sju stycken, skrivna av Mick Jagger och Keith Richards, även om det inte är helt säkert att samtliga sattes på tape under dessa två dagar.
Först ut är My Only Girl, som strax senare skulle få sin officiella titel, That Girl Belongs To Yesterday.
Man behöver nog inte vara något Stonesfan för att inse att Mick låter måttligt engagerad, för att uttrycka det milt. Själva låten snubblar på flera hinder på vägen innan den tar slut men lyckas undvika de värsta plattityderna.
I mars året därpå blev That Girl Belongs To Yesterday en stor hit i England med en av kungarna i genren ”dramatiska popballader”, Gene Pitney.
It Should Be You är något helt annat. Här går Mick Jagger & Co till attack från början, ivriga att riva skivstudion, och Jagger visar en helt annan entusiasm. Visst låter det primitivt och en smula osäkert, men vi pratar ändå om det snälla året 1963 och gruppen hade bara existerat under cirka ett års tid.
Den som kan sin rhythm ’n’ blues-historia, och lyssnar noga, märker dock att allt inte står rätt till.
The Rolling Stones, eller kanske ännu hellre managern Andrew Loog Oldham, lyckades kränga It Should Be You, som gavs ut med George Bean i januari året därpå. Låten hamnade dock bara som baksida på singeln, för A-sida blev en annan av de kompositioner som spelades in samma dag, Will You Be My Lover Tonight?.
Keith Richards kanske såg framför sig alla bluesindränkta låtar han skulle komponera för att visa sina idoler på andra sidan Atlanten att en blekhyad engelsman med utstående öron också kunde beskriva ett eländigt liv i text och toner på ett trovärdigt sätt. I stället levererade han och Mick schablonartade poplåtar med titlar som Will You Be My Lover Tonight?, medan förebilderna beskrev sig själva som ”king bee” och ”back door man”.
Jag hyser dock viss svaghet för banala poplåtar från sextiotalet och Will You Be My Lover Tonight? är ändå inte ett helt misslyckat grepp att försöka blanda The Beatles med girl group-sound (visst hör vi ekon från denna klassiker). Det bränner också till då och då, när man nästan lyckas få blåset att låta som en fuzzgitarr.
George Bean är bara ännu en i mängden bortglömda artister som fick äran att spela in låtar skrivna av Jagger och Richards.
Nästa låt, Leave Me Alone, kan jämföras med att ha en dröm där man beställer soul food i New Orleans men i stället vaknar upp i Halifax och får se fuktig fish & chips på tallriken. Men det svänger ganska bra och Leave Me Alone är varken bättre eller sämre än gruppens officiella låtar i samma genre från 1964.
Det var meningen att Doug Gibbons, som hade Andrew Loog Oldham som manager, skulle spela in Leave Me Alone, men jag har inte hittat någon utgivning med honom.
Gibbons är annars mer känd som Thane Russal. Kolla gärna in hans fräcka version av Otis Reddings Security, som faktiskt blev en hit i Australien.
Därefter blir det riktigt intressant. Visserligen rymmer Shang A Doo Lang många girl group-klichéer, men man får ändå känslan av att det är nu eller aldrig, vilket i kombination med Adrienne Posters entusiasm gör den till en mindre klassiker. Jag är dock säker på att varken Mick eller Keith håller med mig …
Adrienne Posta (född Poster), som bara var fjorton år när hon spelade in Shang A Doo Lang, blev sedermera skådespelerska och förekom flitigt både på film och TV under sextio- och sjuttiotalet.
På tal om pop, så vill bluesmannen Keith Richards glömma att han är medkompositör till So Much In Love, som först gavs ut med The Mighty Avengers och som dessutom blev en mindre hit i november 1964. Gruppen var en annan av Andrew Loog Oldhams skyddslingar. Låten är ändå ett steg i rätt riktning jämfört med ett par av de föregående försöken i popgenren.
Det är också lätt att dra paralleller med The Beatles och deras skivsläpp från slutet av 1963. So Much In Love håller förstås inte samma klass som It Won’t Be Long, All I’ve Got To Do, All My Loving, Not A Second Time, I Want To Hold You Hand eller This Boy men är bättre än Don’t Bother Me, Little Child och Hold Me Tight.
The Mighty Avengers original är ett strå vassare än Ian & The Zodiacs version (från maj 1965 – dock inte utgiven i England). Däremot gjorde nog The Herd trots allt den bästa versionen (utgiven i februari 1966) under sextiotalet, fastän Peter Frampton ännu inte hade blivit medlem.
Det går också att lyssna på So Much In Love som allsångslåt, eller kanske inte … Charles Dickens hette egentligen David Anthony och hade tidigare haft en mindre hit på Englandslistan med småljuvliga That’s The Way Love Goes.
Jag hade tänkt hålla mig enbart till sextiotalsversioner i denna artikel men måste göra ett undantag.
Ytterligare en låt, Sure I Do (skriven av Brian Jones), kan ha spelats in vid samma tidpunkt, men det har inte gått att bekräfta.
Det finns en anledning varför jag inte har nämnt The Rolling Stones egna versioner i en del fall. De har, så vitt jag vet, bara överlevt i form av korta snuttar med ganska dåligt ljud; ”Pop-fudder medley”. Det gäller Will You Be My Lover Tonight?, Shang A Doo Lang och So Much In Love. (Jag återkommer i ämnet ”Pop-fudder medley” nedan.)
Cirka tre veckor senare, den 7:e eller 9:e december, var det dags för nästa studiobesök efter att ha avslutat en Englandsturné. Bill Wyman och Charlie Watts medverkade dock inte vid detta inspelningstillfälle.
Ett par månader tidigare hade John Lennon och Paul McCartney visat sig från sin mest generösa sida och gett I Wanna Be Your Man till de framtida konkurrenterna. Nu ville Mick Jagger och Keith Richards återgälda vänligheten; kanske ville de också visa sig på styva linan inför popstjärnorna från norr.
Resultatet blev Give Me Your Hand (eller I’ll Hold Your Hand, som den hette i början). En ung man vid namn Teddy Green fick äran, eller blev straffkommenderad, att spela in låten, som gavs ut i mars året därpå.
Förutom det cirka femton sekunder långa solot, där en ilsken gitarr och blås lyckas förhala exekutionen, får nog Give Me Your Hand betraktas som något av det sämsta som Jagger och Richards skrivit.
Teddy Green hade tidigare haft roller i Cliff Richard-filmerna The Young Ones och Summer Holiday men skulle senare bli mest känd som koreograf.
Ett rykte förtäljer att The Beatles lovat att spela in Give Me Your Hand om The Rolling Stones i sin tur spelade in One After 909 (som trots att den inte kom ut officiellt förrän 1970 hade skrivits redan i början av sextiotalet). Ni förstår hur historien slutade …
Den andra låten som spelades in var When A Girl Loves A Boy.
Man gav sig också på You Must Be The One, som den irländska gruppen The Greenbeats släppte nästan ett år senare.
You Must Be The One, som stapplar omkring i ingemansland, åtminstone i originalversionen, fick en lyckad helrenovering när amerikanske sångaren Hamilton Walker spelade in en version tre år senare.
Give Me Your Hand, When A Girl Loves A Boy och You Must Be The One har också bara överlevt som del av “Pop-fudder”-medleyt.
Att döma av de drygt 20 sekunder som existerar av When A Girl Loves A Boy känns den som ännu en ganska charmig poplåt, om än i snällaste laget, och Stones spelar förstås inte in låtar som heter When A Girl Loves A Boy. Det visar sig också att när Mick Jagger & Co ger sig på Give Me Your Hand, hade låten kanske kunnat överleva exekutionspatrullen med en annan text.
Det finns dessutom två versioner av en låt med titeln I Want You To Know, som Brian Jones sjunger solo på. En acetatskiva på en av versionerna ska ha lagts ut på auktion 1991.
Ett nytt år stod för dörren. Året när The Rolling Stones skulle göra över 300 spelningar, låt vara att de ofta uppträdde två gånger på samma ort och inte spelade i mer än cirka 20 minuter. Addera skivinspelningar samt radio- och TV-framträdanden, så blev det inte många dygn över. De första fyra–fem månaderna blev oerhört hektiska både på konsert- och kompositionsfronten.
Den 13:e januari vankades nya besök i skivstudion. Den första av dem är ett av de mer märkliga numren i Stoneshistorien. Jazz- och bluesinspirerade instrumentallåten Oh, I Do Like To See Me On The ”B” Side, skriven av den mycket udda konstellationen Andrew Loog Oldham, Charlie Watts och Bill Wyman, gavs ut på singel tre månader senare under namnet The Andrew Oldham Orch.
Inspelningarna av udda, eller lustigt material, fortsatte den 3:e och 4:e februari, när Stonesmedlemmarna och Phil Spector gick bärsärk i studion på Andrew’s Blues.
Trots att man tar det hela med en klackspark, blir resultatet ändå ganska charmigt och jag föredrar faktiskt denna plojlåt framför några av gruppens officiella utgåvor från samma år.
På piano hörs ingen mindre än Gene Pitney; Phil Spector spelar maracas och båda sjunger också i bakgrunden tillsammans med Allan Clarke och Graham Nash från The Hollies.
Pågarna hade tydligen så roligt i studion att de upprepade formeln på instrumentala Spector And Pitney Came Too, eller Aftermath, som låten döptes till när Andrew Loog Oldham registrerade den för musikförlaget. Båda låtarna krediteras Nanker Phelge och Phil Spector.
Två dagar senare fick Brian Jones sina 25 sekunder i rampljuset. Det är nämligen han som står som låtskrivare tillsammans med en J. Walter Thompson (från reklambyrån som lanserade kampanjen). Rice Krispies, eller Wake Up In The Morning som låten också heter, var en reklamlåt för Kellogg’s.
Under dessa 25 sekunder hinner vi ändå få ganska rivig rhythm ’n’ blues och jag hade gärna sett att man försökt göra en riktig låt av den korta snutten.
Det finns två varianter av reklaminslaget; ett animerat inslag och en variant som inleds med en kort sekvens från TV-programmet Juke Box Jury.
En vecka senare, närmare bestämt den 13:e februari, blev det dock annat ljud i skällan. Med undantag av en del kompetenta försök i pop- och rhythm ’n’ blues-genrerna är Some Things Just Stick In Your Mind i mitt tycke den första riktigt lyckade låten med ett typiskt Rolling Stones-sound, även om produktionen naturligtvis hade kunnat varit bättre.
Låten är både före sin tid och tidlös och kunde lika gärna ingått på något av gruppens album från slutet av sextiotalet eller början av sjuttiotalet.
På gitarr hör vi legendariske studiogitarristen Big Jim Sullivan. (Det var för övrigt bara Mick Jagger och Keith Richards som befann sig i studion på samtliga inspelningar under denna dag.)
Ovanstående version, som är den andra versionen, går också under benämningen “Metamorphosis”-versionen, efter att först sett dagens ljus 1975 på albumet med samma namn. Den skiljer sig gentemot den första inspelningen på grund av att man adderat pedal steel.
Enligt en källa hade Some Things Just Stick In Your Mind arbetstiteln I Know. Det ställer till det för en vetgirig skribent, för i samband med låtförteckningen till en bootleg-CD står det att The Rolling Stones spelade in en låt med samma titel den 29:e juni 1964. Problemet är dock att gruppen inte befann sig i skivstudion den dagen enligt andra källor.
Det tog dock drygt ett år innan andra artister gav sig på Some Things Just Stick In Your Mind. Först ut var amerikanska duon Dick and DeeDee, som strax därefter följdes av mytomspunna engelska folksångerskan Vashti (Bunyan). Det känns dock som ingen av dem lyckas förmedla låtens verkliga styrka.
Den stora överraskningen står i stället vår svenske artist Michael (Mikael Johansson) för. Eller rättare sagt: produktionen, med fuzzgitarr och snyggt blåsarrangemang, tar vara på låtens kvaliteter på ett bättre sätt, även om han själv känns något för vek för att orka bära bördan. (Michael hade tidigare varit Mick i duon Tom & Mick tillsammans med Tommy Körberg, som haft en jättehit ett år tidigare med Somebody’s Taken Maria Away.)
Man spelade också in två versioner av Try A Little Harder. Den första versionen saknar blås och har mindre bakgrundssång än version två.
Try A Little Harder är en envetet malande låt utan någon egentlig vers, refräng eller stick. I normala fall borde en recensent alltså ha avfärdat den som ett olycksfall i arbetet. Men nu går det inte att analysera viss musik, vare sig i musikaliska- eller kommersiella termer, utan det finns helt enkelt ingredienser – som ett fräckt eko och sound i detta fall – som skapar en fungerande helhet.
Därmed inte sagt att Try A Little Harder ger mig någon större aha-upplevelse. Återigen anser jag bara att låten är bättre än merparten av det tiotal egna låtar som The Rolling Stones officiellt gav ut i hemlandet under 1964.
Mick och Keith sprang in och ut ur skivstudiorna som skållade råttor. Den 11:e eller 12:e mars var grabbarna redo igen och de hade verkligen fått jobba för brödfödan. (De övriga Stonesmedlemmarna medverkade inte på inspelningarna denna gång.)
Some Things Just Stick In Your Mind i all ära, men nu tog duon ännu ett kliv i utvecklingen. De spelade nämligen in en demo på en låt vid namn As Time Go By. Ett rykte säger att Andrew Loog Oldham ändrade titeln från ”time” till ”tears” och som den slipade manager Loog Oldham var, lyckades han få sitt namn på skivetiketten som en av låtskrivarna.
Fråga mig inte varför, men jag har aldrig uppskattat Stones ”riktiga” version av As Tears Go By, utan jag har i stället föredragit Marianne Faithfulls original (från juni 1964).
Men ingen av dem kunde förbereda mig på hur Stones demo skulle låta. Jag har sällan hört Mick Jagger låta så avskalad, bräcklig eller intim. Det känns som om han står i samma rum som jag och sjunger bara för mig och ingen annan.
Trots att Keith Richards befann sig i studion ska det vara Big Jim Sullivan som spelar gitarr, medan en annan studiomusiker, Eric Ford, har övertagit Bill Wymans roll på bas.
Mick, Keith & Co spelade in ytterligare två versioner av As Tears Go By samma dag.
Detta datum är mycket intressant för fansen – av fler anledningar. År 2016 gjorde nämligen en äldre man ett stort fynd. Bland låtarna fanns No One Loves You More Than Me, inspelad samma dag som As Time Goes By, men ingen trodde att inspelningen hade överlevt.
Precis som när det gäller några av Stones tidigare ansatser, har jag en ambivalent inställning till No One Loves You More Than Me. Å ena sidan känns det som om Mick, Keith och studiomusikerna är ute i storskogen utan kompass. Å andra sidan har låten det mjuka trumsoundet och pang på rödbetan-attityden, som gör den till en ganska tilltalande skapelse. Mick Jagger visar också att han vet hur man ska behandla poplåtar.
Ytterligare två låtar finns angivna från detta datum. Den första är No One Knows (det existerar bara en mycket kort snutt av låten), vilket är underligt eftersom det är samma låt som tidigare nämnda Will You Be My Lover Tonight?. Come And Dance With Me har däremot inte sett dagens ljus, även om man försökte sälja en acetatskiva 1991 för 4000 pund.
Nästa inspelningstillfälle, den 19:e maj, blev ingen omtumlande dag i The Rolling Stones biografi, eftersom det enda som bokförts är att före detta Shadows-basisten Jet Harris kan ha spelat in en instrumental komposition av Bill Wyman och Andrew Loog Oldham.
Den 10:e juni blev däremot en milstolpe, för det var då som The Rolling Stones gjorde sitt första studiobesök utanför England, i Chess Studios i Chicago.
Medlemmarna spelade in fyra coverlåtar, bland annat den kommande singeln It’s All Over Now, samt instrumentallåten Stewed And Keefed (skriven av Nanker Phelge), med originalmedlemmen Ian Stewart på piano. Fast låten kunde lika gärna ha hetat Deep Feeling.
Det finns också en låt registrerad med titeln ”Up-Tempo Instrumental” – även den skriven av Nanker Phelge.
Väl hemkomna från den första amerikanska turnén, som blev ett mindre fiasko eftersom publiken definitivt inte var redo för en slafsig version av The Beatles (Stones hade heller inte nått några högre listplaceringar när de anlände till USA), väntade en ny inspelningssession.
En av låtarna som sattes på tape den 24:e juni var bluesinspirerade You’ve Just Made My Day. Det finns bara en 37 sekunder lång snutt av låten, men en uppladdare på YouTube har lyckats ”förlänga” den.
Därefter tog The Rolling Stones sommarlov från studioarbetet, förutom ett kort besök i juli, för att återkomma den 31:e augusti (man höll på fram till och med 4:e september). Detta skulle visa sig bli ett av de mest fruktbara besöken i skivstudion.
Det var troligtvis bara Mick Jagger och Keith Richards som medverkade på inspelningarna. Å andra sidan hittar vi en imponerande gästlista av musiker (även om de tre berömdheterna nedan ännu inte hade hunnit bli kända), bestående av: Big Jim Sullivan, John McLaughlin, Jimmy Page (gitarr och bas), John Paul Jones (bas samt arrangör) samt trumslagaren Andy White (som spelade på The Beatles debutsingel Love Me Do).
Man satte två versioner av Blue Turns To Grey – en omedelbar poplåt som aldrig gavs ut i hemlandet under sextiotalet men väl hamnade på det amerikanska albumet December’s Children (And Everybody’s), utgivet i december året därpå. Den officiella versionen spelades inte in förrän i september – tre månader innan albumet släpptes.
På musikförlaget BMI står Keith Richards och Andrew Loog Oldham som låtskrivare men i andra sammanhang krediteras den Jagger–Richards.
Den första versionen är en demo, som var tänkt för Dick and DeeDee och The Mighty Avengers. Den andra versionen – “Necrophilia”-versionen (döpt efter ett outgivet samlingsalbum från 1972, som senare blev en bootleg) – skiljer sig genom att man lagt till bakgrundssång.
Det dröjde flera månader innan låten släpptes med andra artister. Först till kvarn, i januari 1965, blev ändå amerikanska sångerskan Tracey Dey, som tidigare haft några mindre hits i hemlandet.
En månad senare var det dags för The Mighty Avengers, som återigen fick förtroendet att spela in en komposition av Jagger–Richards.
I maj gavs låten ut med Dick and DeeDee – för övrigt som B-sida till Some Things Just Stick In Your Mind.
Ingen av versionerna nådde dock hitlistorna, trots att Dick and DeeDee bara ett halvår tidigare fått en Topp 20-hit med Thou Shalt Not Steal.
Som vanligt, tänkte jag säga, kom Cliff Richard och lyckades göra en hit av låten året därpå. Richard gör en överraskande tuff version, även om hans sammetsröst passar bättre till mjukare poplåtar.
Det finns (minst) ytterligare fyra versioner av Blue Turns To Grey, utgivna under sextiotalet; The Epics (april 1966), Don & The Goodtimes (maj 1966), Hole In The Wall (december 1967) samt en version med indonesiska gruppen The Timebreakers (förmodligen 1967 eller 1968). Av dem drar Don & The Goodtimes version längsta strået.
Nästa låt under dessa bråda dagar blev Each And Every Day, som gjordes i två versioner. Detta är den andra versionen, som först gavs ut på Metamorphosis.
Jag kan tänka mig att låten inte är någon favorit bland Stonesfans, vana vid att höra betydligt tuffare material. Själv anser jag att Each And Every Day är ytterligare en av dessa intima, lugna låtar, som faktiskt passar Mick Jagger riktigt bra.
Each And Every Day var ämnad för Bobby Jameson, vars inspelning gavs ut i november samma år.
Den som läst kommentarerna under låten märker att numera avlidne Bobby Jameson (han dog den 24:e maj 2015) har kommenterat, vilket känns en smula läskigt. Jameson hade dessutom en egen kanal, där han laddade upp videor.
Jameson, vars problemfyllda karriär är värd en egen artikel, är mest känd för folkalbumet Songs Of Protest And Anti-Protest, utgivet under namnet Chris Lucey. Den bästa låten är fantastiska Girl From The East.
Han var dock inte den enda akt som spelade in Each And Every Day. Denna, snabbare och bättre producerade version, tar tillvara låtens kvaliteter på ett bättre sätt, även om känslan från Jamesons version saknas.
Studiomusikerna fick ingen vila utan spelade också in instrumentallåten Hear It, skriven av Richards–Oldham. Det är förstås svårt att bedöma låtens potential utifrån en instrumental variant, men cirkusstämningen har ett sound som känns före sin tid.
Det finns två olika versioner av Hear It, men den andra versionen skiljer sig bara åt beträffande låtlängden.
The Glimmer Twins var dock långt från klara. (Walkin’ Thru The) Sleepy City låter som en mer varierad och mjuk variant av tidigare nämnda Try A Little Harder. Återigen förvånas jag över att Mick låter så mänsklig; som om han sitter på tåget till London på väg för att studera på London School of Economics, med mammas matpaket bredvid sig …
Det existerar två versioner av låten. Ovanstående dök upp på Metamorphosis, medan den andra har mer gitarr och bakgrundssång.
Återigen fick The Mighty Avengers äran att få en låt av Jagger och Richards, men deras version är sämre än Stones.
Singeln gavs ut i juli 1965 och skulle bli gruppens tack och farväl till skivstudion under detta namn. Delar av gruppen återuppstod dock under sjuttiotalet som Jigsaw och skulle få en stor hit 1975 med Sky High.
Tre av The Mighty Avengers åtta singellåtar är faktiskt skrivna av det berömda paret. Ett annat lustigt sammanträffande är att B-sidan på (Walkin’ Thru The) Sleepy City – instrumentala Sir Edward And Lady Jane – är skriven av Andrew Loog Oldham. Det skulle inte förvåna mig om denne nasare lyckades få royalties av Mick och Keith när Lady Jane kom ut året därpå …
Som om det inte var nog med Sleepy City, hade Mick Jagger och Keith Richards också hunnit att skriva smakfulla, valsinspirerade balladen We’re Wastin’ Time, som har ett av deras bättre stick.
Liksom så många andra låtar finns det två versioner. Den länkade versionen, som såg dagens ljus på Metamorphosis, skiljer sig från den första genom att man lagt till pedal steel och fiol.
Demoversionen var ämnad åt Jimmy Tarbuck, som spelade in låten och gav ut den i oktober året därpå. Tarbuck skulle senare bli känd komiker.
Knappt en månad senare, den 29:e september, spelade medlemmarna in ytterligare en låt som hade förtjänat ett betydligt bättre öde, We Were Falling In Love (a.k.a.) Waving Hair.
Trots att låten har en märklig produktion, där trummorna dominerar för mycket, lyser popådran igenom. We Were Falling In Love hade kunnat utvecklats till något riktigt bra, om man lagt ner mer tid på produktionen.
Det var meningen att sångerskan Lorraine Child, som strax dessförinnan gett ut singeln You där Loog Oldham var medkompositör, skulle spelat in We Were Falling In Love, men så blev inte fallet.
Man spelade också in I’m Relyin’ On You, också känd som Funny Guy. Då det endast finns en 24 sekunder lång snutt bevarad, med dåligt ljud, är det svårt att ge betyg på låten. Den har dock vissa likheter med Time Is On My Side.
Jag har tidigare nämnt Bobby Jameson och hans inspelning av Each And Every Day. A-sida på samma singel blev All I Want Is My Baby, skriven av Keith Richards och Andrew Loog Oldham, med Jimmy Page på gitarr.
Singeln gavs ut i november 1964, några månader innan Liverpoolgruppen The Swinging Blue Jeans spelade in en sämre version.
Ingen av akterna gick segrande ur striden utan vinnare blev Göteborgsgruppen The Shakers (med blivande journalisten Tommy Rander på sång), som fick en hyfsad hit på hemmaplan 1966 med sin variant.
Det enda Keith Richards bidrog med i donationsväg under 1965 års första elva månader var en låt med den i dag tveksamma titeln I’d Much Rather Be With The Boys.
Låten spelades in den 24:e februari, men jag tillåter mig att vara lite kreativ eftersom den kan ha skrivits redan 1964. Det kan mycket väl kan stämma, eftersom första officiella versionen med Manchestergruppen The Toggery Five släpptes bara två dagar senare och då måste den ha spelats in före Stones version. The Toggery Fives sångare Frank Renshaw låter bitvis som en snäsigare version av självaste Mick Jagger.
En annan anledning varför jag valt att ta med låten är att den avslutar strömmen av donationer som hade inletts i november 1963.
I’d Much Rather Be With The Boys är en av Keiths bättre gåvor, trots att han själv har avfärdat den som en ren rip-off på The Crystals He’s A Rebel. Jag skriver ”Keith”, eftersom låten är skriven av honom och Andrew Loog Oldham. (Andra hävdar dock att Loog Oldham inte var inblandad.)
En intressant pophistorisk parentes är att The Toggery Five blev erbjudna att spela in en låt som Gene Pitney överlämnat till medlemmarna. (Pitney hade dock inte skrivit den.) De gick in i skivstudion, varpå en annan grupp från samma stad fick nys om saken och satte fart på inspelningsteknikerna. Resultatet blev …
Föga förvånande, tänkte jag säga, dröjde det bara någon månad innan en svarslåt på I’d Much Rather Be With The Boys dök upp. Donna Lynn hade året innan fått en liten hit i USA med en av många Beatleshyllningar, som poppade upp i efterdyningarna av The Fab Fours dundergenombrott i landet.
Efter att ha gjort en intressant upptäckt i samband med denna artikel, ser jag mig nödgad att ännu en gång tumma på regeln om att bara ta med låtar från sextiotalet, för här kommer en version från 2016 med en legendarisk artist!
Därmed väljer jag att avsluta genomgången, eftersom gåvorna i princip upphörde efter I’d Much Rather Be With The Boys. Det finns förstås flera låtar som spelades in under de kommande åren som aldrig gavs ut under sextiotalet, men å andra sidan finns det också korta eller långa instrumentaler, som mer har karaktär av jamsessions.
Min fascination för The Rolling Stones upphörde också efter albumet Between The Buttons. Jag är mycket medveten om att för många andra ”började det roliga” i samband med Jumpin’ Jack Flash, men det är en lång och komplicerad diskussion som jag inte tar här.
Jag ska dock nämna de låtar som spelades in under senare delen av 1965 och under 1966 men som aldrig kom ut på skiva i England under sextiotalet. Detta för att ytterligare betona att en era avslutades med Between The Buttons, även om det kanske är mer korrekt att dra en skiljelinje mellan psykedeliska albumet Their Satanic Majesties Request och tunga rocklåten Jumpin’ Jack Flash.
Den 6:e september 1965 spelade medlemmarna in intima men ändå ganska anonyma blueslåten Looking Tired.
Vi får vänta ytterligare tre månader på nytt liv från Jagger–Richards, men då inleds en av pophistoriens mest kreativa perioder, som avslutades den 13:e december 1966 – nästan 40 egna inspelade låtar senare.
Så jag ska villigt erkänna att rubriken på artikeln inte är helt sanningsenlig. Perioden november 1963–januari 1965 blev i alla fall gruppens näst mest kreativa period, även om många säkert anser att den var högre åren 1970–1971, då man spelade in albumen Sticky Fingers och Exile On Main Street plus ett flertal andra låtar.
Med start 3:e december i RCA Studios i Hollywood spelar man in snudd på fantastiska Ride On Baby och den småtrevliga poplåten Sittin’ On A Fence. Samtidigt inleds inspelningarna till albumet Aftermath.
Det är ett stort mysterium och en smärre skandal att Ride On Baby inte gavs ut – den hade haft sin givna plats på Aftermath. I stället dröjde det till juni 1967 innan de två låtarna först såg dagens ljus på det amerikanska samlingsalbumet Flowers. Sittin’ On A Fence ingick faktiskt på engelska Through The Past, Darkly (Big Hits Vol. 2), utgivet i september 1969, men jag ansåg att låten ändå borde ingå i denna artikel.
Åtta månader tidigare hade Chris Farlowe gett ut sin version. (Datumet som står under videon stämmer inte. Detta avsnitt av det tyska popprogrammet Beat Beat Beat sändes, eller spelades in, den första november.)
På tal om Aftermath så släppte Farlowe ett av albumets spår, Think, cirka tre månader innan albumet kom ut.
Den engelska duon, tillika Andrew Loog Oldhams skyddslingar Twice As Much, gav ut sin version av Sittin’ On A Fence i maj 1966, som dessutom blev en mindre hit.
Den 3:e augusti samma år påbörjades inspelningarna till Between The Buttons, där medlemmarna bland annat satte grunden till låten Get Yourself Together. Inspelningarna fortsatte företrädesvis mellan den 9:e och 26:e november, inklusive en andra version av Get Yourself Together.
Det är en tuff rocklåt – kanske mer rå än bra – men den hade ändå inte gjort bort sig på Between The Buttons.
Jagger–Richards hade fler låtar i bagaget som inte hamnade på albumet. If You Let Me, som hade platsat lika bra på Between The Buttons som på senare album, är en liten pärla. (Låten hamnade på Metamorphosis.) Enligt en annan källa spelades dock If You Let Me in redan i mars, samtidigt med inspelningarna till Aftermath.
Sometimes Happy, Sometimes Blue är inte en så okänd titel som den kan förefalla vid en första anblick, utan det är en tidig version av Dandelion (som i sin tur hamnade som B-sida på We Love You, 1967).
English Summer, som spelades in i två versioner, beskrivs som ”catchy”. Jag hade gärna velat höra låten, inte minst med tanke på att det ska finnas en outgiven inspelning med Marianne Faithfull.
Den sista, ”förlorade” låten från dessa inspelningssessioner, är All Part Of The Act.
Den enorma kreativitet, som inletts i november 1963 och avslutats drygt tre år senare, får sätta punkt för denna artikel. Det var inget fel på idéerna under de kommande fyra-fem åren, men de gedigna låtarna dök upp med allt längre mellanrum.
Men det min högst personliga uppfattning, precis som att The Glimmer Twins skrev många bra låtar innan The Last Time spelades in.
Be the first to comment