Hela sitt vuxna liv har de spelat ihop, Jon Auer och Ken Stringfellow — de båda låtskrivarna, sångarna och gitarristerna i The Posies. 28 år gammal har åtminstone Jon Auer fått nog. Den nära vänskapen har blivit ett hatkärleksförhållande som frestar på, och det är med en känsla av befrielse han genomför en sista turné med bandet som varit hans liv sedan han var 17. Det är dags för de oskiljaktiga att sära på sig.
Det har varit ett förvirrat år för Posies vänner. Först kom senaste plattan Success, presenterad som bandets avskedsskiva och delvis bestående av låtar som hängt med på bandets repertoar sedan de tidiga åren men aldrig funnit någon plats på ett album. Ordet bokslut var på var skivköpares tunga redan innan cd:n tryckts in i stereoanläggningen.
Sedan följde Ken Stringfellow, bandets mest pratglada medlem, upp plattan med tvetydiga kommentarer av typen “vi ska inte splittras, vi ska bara gå skilda vägar”. Och efter Posies avskedskonsert i Seattle, där alla bandets kasserade basister och trummisar gästspelade, förklarade medlemmarna att “det där var bara den första avskedskonserten, vi kan mycket väl göra en drös till”.
Öh.
Antingen spelade de oss ett spratt, det hade varit typiskt åtminstone för lurifaxen Ken Stringfellow. Eller så berodde inkonsekvensen på att man inom bandet faktiskt inte var överens om hur man skulle gestalta framtiden.
En ledtråd är singeln Please Return It, som av de flesta misstogs för en vanlig kärlekssång, bara ovanligt insiktsfull, men som i själva verket var Kens vädjan till Jon att återkalla sitt beslut att lämna bandet.
Sångaren erbjuder sig att bränna avskedsbrevet, och med desperation brister han ut, likt en besvärjelse, “There´s an upside, there has to be an upside!!!”. Detta var över två år sedan. Den upp-och-ner-vända världen kom snart på fötter. Jon Auer kom tillbaka, men längtan att bryta sig loss har legat och grott, och i vintras var han mogen för Beslutet.
— Det var aldrig så dramatiskt som i sången — det är det aldrig, låttexter är alltid tillspetsade — men visst var det ett svar på mitt hot att hoppa av. Rätt många av mina och Kens låtar handlar egentligen om vårt inbördes förhållande.
Jon Auer är uppenbarligen den som legat på, den som ville ha ett slut på bandet.
— Jag är för gammal för att ägna all energi och all uppmärksamhet åt en och samma sak. Jag är snart 30, det är hög tid att skaffa mig en identitet utanför The Posies.
Allt började i Bellingham, en liten håla utanför Seattle i staten Washington. Efter att ha lirat tillsammans i diverse fritidsband började de i december 1987 med en liten portastudio spela in vad som skulle bli bandets debutplatta Failure. Det mesta gjordes hemma i vardagsrummet, bandet var i själva verket en duo, och inspelningarna gavs ursprungligen ut enbart på kassett. Av medlemmarna själva.
— Vi sporrades av samma ambitioner, delade samma influenser och ideal. Det var grunden för alltsammans. Med tiden blev vänskapen viktig, vi kom varandra väldigt nära. Det är vi fortfarande — det är närheten som gör saker komplicerade och påfrestande. Det har utvecklats till en sorts hatkärlek som är rätt besvärlig att handskas med.
— Nu är det lugnt, vårt förhållande har åter stabiliserats. Det var värre för ett och ett halvt år sedan, det var då någon gång vi började glida isär. Jag har delat nästan hela mitt professionella liv med Ken, och därför har vänskapen blivit rätt ansträngd. Jag har tillbringat mycket mer tid med honom än med min familj.
— Musikaliskt är den ömsesidiga respekten intakt, men vi har varit rätt dåliga på att se till varandras personliga behov. Vi har så mycket gemensamt att det är lätt att glömma bort att den andre inte har samma temperament. Jag är rätt introvert av mig, Ken är på så sätt min raka motsats. Han tar kontakt med folk, skickar e-mail och vykort hela tiden, medan jag gärna håller mig för mig själv. Så medan han varit uppe i varv och jag dragit mig undan har vi haft svårt att finna varandra, det har varit som att slå huvudet i en cementvägg. Men det nära samarbete vi har i The Posies kräver kommunikation, det är så mycket mer än att uppträda tillsammans. När det fungerar handlar det om total symbios.
Denna symbios kunde ta sig nästan komiska uttryck, som när den 17-årige Auer presenterade sin nya låt Closed Eyes Open, och den häpne Stringfellow kontrade med sin nyskrivna Blind Eyes Open. De hade skrivit varsin sång om samma sak, fast utifrån olika perspektiv.
Klyftan ledargestalterna emellan kan man skönja även i deras låtar — som alltid skrivits separat, trots att de signeras Auer/Stringfellow. Jon Auer tycks starkare förankrad i klassisk brittisk pop, och hyser dessutom en förkärlek för bullriga och skruvade gitarrsolon, medan Stringfellow kan vara punkaktigt burdus i sin attityd.
— Det är nog riktigt att vi båda har utvecklats i olika riktningar på sistone, sade Ken Stringfellow till Sydsvenskan i samband med att Success kom i vintras. Det är inte samma självklara samsyn, vi drar åt olika håll.
Jon Auer vill i stället tona ner de musikaliska skiljaktigheterna.
— Den gemensamma grunden är enormt stadig. Bakgrunden i 60-talspop i Zombies och Small Faces anda är lika självklar för oss båda, och utvikningarna inom Posies har lika ofta varit mina som hans. Låt gå för att Ken på sistone gjort några punkaktiga låtar och tvingat sig själv att tycka att NOFX är något att ha, men de där avvikelserna är inte väsentliga i det långa loppet. Sprickan mellan oss har inget med musiken att göra.
Drivkraften när Jon Auer i september börjar spela in sin första soloplatta är således inte någon revanschlusta eller uppdämd irritation över hur låtar och idéer missförståtts och motarbetats.
— Flera av låtarna hade absolut kunnat göras inom ramarna för Posies. Jag är en av bandets båda ledarfigurer, så det är bara fullt rimligt. Som låtar betraktade bryter det nya inte av mot mina senaste Posieslåtar mer än vad de olika Posiesplattorna skiljer sig från varann.
Fast åtminstone för egen del blir upplevelsen annorlunda eftersom jag ensam har full kontroll och kan göra precis som jag vill.
Följdriktigt har han bestämt sig för att göra i stort sett allt själv. Han kan tänka sig att in en gästande trummis vid nåt tillfälle, men större är inte lusten att samverka med andra musiker.
— Jag ser verkligen fram emot att låsa in mig och fullständigt glömma tid och rum. Vad gäller musiken är jag inte det minsta orolig, där har jag full tillförsikt. Inspelningen är inget problem, men det kan bli bekymmersamt att marknadsföra plattan — mitt namn är inte etablerat. Vidare finns en ovedersäglig tjusarkraft i Kens och min stämsång, hela vårt täta samarbete. Den attraherar människor, och den attraktionen finns inte kvar.
Han har ännu inte varit ute och fiskat efter skivkontrakt. Ett sånt får han, det är han övertygad om, men han är osäker på vad som är bäst för karriären.
— Det andra bandet jag spelar gitarr med, Lucky Me, har gjort en platta som skulle ges ut i våras. Så fick skivbolaget en ny ledning, och flera av de anställda, däribland killen som engagerat sig i Lucky Me, fick kicken. Sånt händer hela tiden. Medan Posies låg på stora Geffen kom vi hela tiden i kläm, medan senaste plattan — som vi gav ut via ett litet bolag utan resurser — blivit en stor framgång.
En förklaring kan förstås vara att nya albumet är mer lättgreppat. Bandet sänkte ribban, och även många trogna fans välkomnade den relativa enkelheten och noterade hur Posies med 1998 års Success anknöt till debuten Failure och slöt cirkeln.
— Låt oss vara uppriktiga: om nya plattan påminner om vår tonårs-LP så beror det på att flera av låtarna skrevs vid den tiden. Vi hade inte alls tänkt göra någon platta, än mindre följa upp den med en turné.
Success blev en sorts bonusplatta.
Framgången med denna klackspark till sista platta bekräftar dock misstanken att The Posies är för smarta för sitt eget kommersiella bästa. De gör det fatala misstaget att aldrig underskatta sina lyssnare. De kräver mer än vad slölyssnaren hinner snappa.
— Det är bara sådana vi är. Vi försöker alltid hålla en hög lägstanivå och lägger ner stor omsorg på arrangemang och texter, har aldrig nöjt oss med att göra charmiga spontanjobb. Därför känner jag ingen odelad glädje när folk vill smickra oss genom att jämföra oss med The Shoes eller The Raspberries, band jag i och för sig gillar.
Vadå? Jo, våra låtar präglas av stämsång och, jovisst, vi kan sjunga, men vår musik är lite mer komplex än så, vi strävar högre. Jag ser hellre släktskap med Elvis Costello eller XTC, artister som gör ambitiös popmusik och lägger ner jobb på texterna.
Kärleken till XTC går många år tillbaka, och den förklarar bandets önskan att samarbeta med deras producent John Leckie som spelade in The Posies första Geffenplatta Dear 23 som kom 1990. Detta är bandets mjukaste och mest polerade platta. En del tycker den är överproducerad, och när grungerocken slagit igenom och Posies 1993 var redo att ge ut den mer bångstyriga Frosting On The Beater skyndade Ken Stringfellow att ta avstånd från John Leckies produktion.
— Plattan låter inte alls som vi gör live, och det lät vår publik oss höra ständigt och jämt. Dear 23 är väldigt finstämd, med mycket reverb och andra studiofinesser. Men det var precis så vi ville låta, vi kämpade för att skapa det soundet.
En del älskade plattan. Los Angeles Times kallade den en modern Sgt Pepper, och när producenten Peter Asher drabbades av låten Golden Blunders via bilradion skyndade han att tipsa Ringo Starr som gjorde en styltig tolkning av låten på en platta 1992.
— Han hade redan spelat in den när jag fick veta, och jag blev fullständigt förbluffad. Detta var verkligen något att berätta för föräldrarna: “Hör ni, en av de där låtarna jag skrev när jag var 18 har en kille från Beatles spelat in till sin kommande platta”.
Fast ännu högre smäller väl egentligen samarbetet med Big Star, Alex Chiltons 70-talsband som betraktas som alla powerpopbands urkälla. Jon Auer och Ken Stringfellow ingick som gitarrist och basist i en comebackversion som turnerade 1993.
— Vi har till och med skrivit och spelat in en ny Big Star-låt ihop, vi tre. Den hamnar på en hyllningsplatta till Big Star där bland andra Teenage Fanclub, Matthew Sweet och Gin Blossoms tolkar deras gamla låtar. Jag har svårt att tänka mig något coolare än att ha mitt eget namn jämte Alex Chiltons efter en låttitel på en platta.
HÅKAN ENGSTRÖM
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 1998
[Torpedopop 2004]
Failure
Pop Llama [1989]
•••
Dear 23
Geffen [1990]
•••••
Frosting On The Beater
Geffen [1993]
••••½
Amazing Disgrace
Geffen [1996]
••••
Success
Pop Llama [1998]
••••
Be the first to comment