Jag anser att Jackie DeShannon är pophistoriens bästa kvinnliga låtskrivare, men tyvärr fick hon sällan chans att visa det på sina egna plattor.
Dessbättre fanns det många andra artister som ville spela in hennes låtar; The Byrds, Glen Campbell, Cher, The Everly Brothers, Marianne Faithfull, Lesley Gore, The Isley Brothers, Brenda Lee, Rick Nelson, Peter & Gordon, P.J. Proby, The Righteous Brothers, Johnny Rivers, The Ronettes, The Searchers och Sandie Shaw – för att nämna några av de mer kända namnen från sextiotalet.
Hennes skivbolag, Liberty Records, var inte sena att utnyttja det faktum att Jackie DeShannons låtar slog. De gav henne rikligt med studiotid och Jackie fick tillgång till västkustens studioelit för att spela in proffsiga demoversioner av sina låtar.
Libertys mål med demoversionerna var att de skulle få andra (läs »kända«) artister att spela in låtarna och på så sätt tjäna mer pengar. Därför struntade Liberty mer eller mindre i artisten Jackie DeShannon, och hon har berättat att skivbolaget ofta vägrade godkänna hennes låtförslag till soloskivorna eftersom de hellre ville ha coverversioner på dem.
Två tredjedelar, eller 57 av de cirka 90 registrerade demolåtarna, finns samlade på fem mycket sällsynta promotionalbum, utgivna 1964–65 på Libertys förlag, Metric Music.
Endast tretton av de registrerade demolåtarna finns officiellt utgivna, i andra versioner, med Jackie. Ungefär hälften av dem har spelats in av andra artister, men bara Heart In Hand (Brenda Lee), (He’s The) The Great Imposter (The Fleetwoods) och Breakaway (Tracey Ullman) är någorlunda kända. Resten av materialet finns bara som officiellt outgivna demolåtar.
Men nu finns 35 av dessa Metric-låtar (ett tiotal av dem är akustiska) utgivna på tre, ska vi kalla dem, inofficiella CD-samlingar. Till råga på allt innehåller de ett trettiotal demolåtar som inte ens finns på Metric-albumen!
Det är nästan omöjligt att i ord beskriva de känslor som väller fram efter att ha hört skivorna. Låt mig dock konstatera att CD-samlingarna har gett mig en av mina största musikaliska upplevelser någonsin.
Flera av låtarna kan förefalla snälla och inställsamma, men Jackie DeShannon lyckas hålla sig på rätt sida gränsen; det låter mer klassisk flickpop à la Lesley Gore, Brenda Lee, The Chiffons och The Shirelles än en kvinnlig variant av säg, Bobby Vee eller Bobby Rydell. Och Jackie drar sig inte för att blanda in country, folkmusik eller rhythm ’n’ blues. (Även soulartister som Dobie Gray, Barbara Lewis och Irma Thomas spelade in hennes tidiga låtar.)
Jackies låtar har en förmåga att överraska lyssnaren. När en ackordföljd eller refräng upprepas någon gång för mycket kommer ett oväntat stick – och hennes låtar innehåller många underbara stick – som tar låtarna till nya höjder.
Och så denna underbara röst; som en olyckligt kär Brenda Lee eller hes men definitivt bättre variant av Stevie Nicks och Bonnie Tyler – för att sedan transformeras till en mogen, livserfaren kvinna eller en sval, kvinnlig crooner med ett cocktailglas i handen.
Texterna ska man kanske inte orda så mycket om. De var ämnade åt dåtidens unga poppublik, varför kärlekstemat går igen som en röd tråd i låtarna.
Demomaterialet hade räckt till ett par toppalbum per år fram till mitten av sextiotalet – jag tror banne mig att tösabiten skrev närmare ett hundra bra låtar på fem år – men Jackies officiella albumutgivning lämnar mycket övrigt att önska. Det är dock en historia som får berättas vid ett annat tillfälle.
Här följer i stället betygsatta recensioner av sex CD-samlingar. De säljs via Jackie DeShannon Appreciation Society och frakt ingår i priset.
Samlingarna är inte helt legala och layout existerar knappt. Ljudet är dock hyfsat, trots demostatus och överföring från småknastrig vinyl i en del fall.
Demos 1963–65 [10]
Bara ett fåtal av de 28 låtarna på denna fantastiska samling känns överflödiga, och nästan hälften av låtarna tangerar uttjatade recensionsadjektiv som glimrande, bedårande, fantastiskt etc.
Den oförskämt kommersiella Blue Ribbons inleder samlingen. Låten är kanske mest känd i The Paramounts (som senare blev Procol Harum, men låt inte det hindra er) tappning, men även Jackie gör denna monumentala poplåt rättvisa.
Baby Bye-O (inspelad av bland andra The Everly Brothers) har möjligtvis en fånig titel, men låtens potential och stil påminner en del om Dion & The Belmonts A Teenager In Love.
Efter fem–tio sekunder av I Just Got To Get Away (enbart inspelad av Johnny Rivers) tappar man andan av hänförelse, och låten är nog min favorit på hela samlingen.
När Jackie sjunger Don’t Doubt Yourself, Babe – som förstås är mest känd från The Byrds debutalbum – till ett enkelt gitarrkomp, kommer jag att tänka på Brian Wilsons magiska version av Surf’s Up på Beach Boys-boxen.
Några av plattans avslutande spår är just akustiska versioner från den sista Metric-plattan från 1965. Tyvärr hörs det en del knaster från den gamla vinylplattan, men det hindrar inte till exempel Your Heart Is Missing från att låta som en perfekt Donovan-låt modell 1965.
Jag behövde inte fundera alltför länge innan jag gav samlingen högsta betyg.
Demos Volume 2 [9]
Den andra volymen innehåller 31 låtar, och även om de absoluta höjdpunkterna är färre och fem–sex av låtarna i ärlighetens namn är ganska tråkiga, hindrar det inte undertecknad från att ge samlingen ett mycket högt betyg.
Här finns en tidig och sanslöst bra inspelning av Breakaway (ej samma inspelning som finns på EMI-samlingen), en poppärla i Shout-tempo, vars kommersiella potential inte kom till sin rätt förrän 1983 när Tracey Ullman fick en stor hit med sin version.
You Don’t Have To Prove a Thing To Me låter verkligen skräddarsydd åt The Shirelles och hade säkert blivit en stor hit om de spelat in den.
Bland de låtar som bara finns i Jackies demoversion märks Family Girl, Boom Boom De-A-De-A-De och Nothing’s Gonna Stop Me – tre snabba, effektiva poplåtar med hitstämpel över sig.
Låtarna på demosamlingarna är bra drygt två minuter långa i genomsnitt. Det är två minuter där Jackie lyckas spränga in så många låtidéer att jag fortfarande inte har hämtat mig.
The Girl Of Yesterday [8]
Detta är ingen samling utan i stället en återutgivning av det femte och sista Metric-albumet (ursprungligen utgivet i maj 1965), med undertiteln Acoustic Demos.
Till skillnad från de fyra första Metric-albumen och de två ovanstående samlingarna, kompas Jackie bara av akustisk gitarr.
Denna gång tillåter jag mig att vara en smula negativ eftersom The Girl of Yesterday bara innehåller tolv spår. Fyra av låtarna återfinns dessutom på Demos 1963–65. De har dock lyckats rensa bort knastret, vilket höjer upplevelsen betydligt, och förbättrat layouten.
Jag kan också tänka mig att de haft »vissa« svårigheter att få loss de återstående femton Metric-låtarna som Jackie DeShannon aldrig spelade in igen för officiell utgivning.
Musikaliskt sett har jag inte mycket att invända, speciellt inte efter att ha njutit av den bedårande vackra versionen av Splendor In The Grass (som även finns officiellt utgiven i två andra versioner). Jag har också inlett ett livslångt kärleksförhållande med New Thoughts och You Could Break My Heart.
Jag rekommenderar att ni börjar med Demos 1963–65, och eftersom ni kommer att bli förälskade i den (och troligen även i Demos Volume 2) lär The Girl of Yesterday också hamna på önskelistan så småningom.
The Girl Of Yesterday kommer förmodligen att finnas tillgänglig i slutet av november.
Sweet Sherry – The Early Recordings 1956–1962 [7]
Nu är vi kanske inne på överkurs, men den som vill ha en komplett bild över en ung Jackie DeShannon – hälften av de 34 låtarna är ändå hyfsade eller bättre – bör köpa denna samling.
Mellan singeldebuten Baby Honey 1956 och debutalbumet 1963 spelade Jackie DeShannon in nästan tjugo singlar. Sex av dem gavs enbart ut på småbolag, som de flesta har glömt namnet på för länge sedan.
Sweet Sherry… innehåller samtliga singellåtar från 1956–62 som inte finns på något originalalbum, och trots att vinylknastret gör sig påmint i flera fall är det en kulturgärning. Man har dessutom lyckats få tag på flera tidigare outgivna låtar.
Det märks att de olika skivbolagen hade problem att placera Jackie i rätt fack. De blandar genrer hejvilt men jag kan ändå inte undgå att falla pladask för flera av dessa ganska råa, primitiva men högst charmiga inspelningar.
På tidigare outgivna, tuffa och sexiga I Need Lovin’ kan man nästan tro att Jackie kompas av Johnny Burnettes Rock ’n’ Roll Trio – med Jerry Lee Lewis som gästpianist. Hon sjunger så sexigt att man förstår varför låten aldrig gavs ut.
Jackies rhythm ’n’ blues-försök brukar misslyckas, men hennes klagosång på blueslåten Just Another Lie låter högt trovärdig.
Höjdpunkten är en tidig, outgiven version av Summertime, som Jackie gör i snabbt upp-poppat tempo, med ett arrangemang som trotsar alla beskrivningar.
Det övriga materialet överlämnar jag åt er att upptäcka.
Hits Of The Genius Volume 1: Rock [10]
De två sista samlingarna i denna exklusiva serie innehåller en mängd suveräna Jackie DeShannon-covers. Flera av dessa spelade hon in i demoversioner, men här finns även ett flertal låtar som andra artister plockade upp direkt.
Urvalet på Hits Of The Genius Volume 1: Rock (med undertiteln ’60s Garage, British Invasion, Folk-Rock & Beat Pop) är mycket bra; 27 olika grupper och artister som gör 31 låtar.
The Cakes version av Baby That’s Me är en hejdundrande flickgruppslåt, med Spectors ande vilande över produktionen. The Ashes skapar bedårande sommarpop på Is There Anything I Can Do, och låten är den perfekta symbiosen mellan The Byrds och The Mamas & The Papas.
He Did It är en tidig, ganska rå Ronettes-inspelning innan de träffade Spector, men låten håller samma höga klass som hans Ronettes-produktioner. I’ve Got My Tears To Remind Me med Doug Gibbons är en mycket välproducerad låt, som Jackie skrev tillsammans med Jimmy Page.
Med risk för att nöta på superlativerna, och trots att tolv av låtarna återfinns på Jackies demosamlingar (men det är intressant att jämföra versionerna), måste jag konstatera att Hits Of The Genius Volume 1 är ännu en fantastisk samling.
Hits Of The Genius Volume 2: The Hitmakers [9]
Denna samling innehåller så gott som alla Jackie-låtar (28) som sex olika artister, Mac Davis, Marianne Faithfull, The Fleetwoods, Brenda Lee, The Searchers och Bobby Vee spelat in.
Tre av låtarna med The Searchers, When You Walk In The Room, Til You Say You’ll Be Mine och Each Time, är oantastliga.
Brenda Lee-låtarna håller samma höga klass. Heart In Hand låter som en av femtiotalets bästa doo wop-låtar och Funny Feelin’, He’s Sure To Remember Me och My Heart Keeps Hangin’ On ligger inte långt efter.
Visst finns det några svackor i Bobby Vees och Mac Davis repertoarer, men låtmässigt är Hits Of The Genius Volume 2 ännu en helgjuten samling.
Det är dock svårt att sätta ett betyg eftersom elva av låtarna återfinns på Jackies demosamlingar, och cirka hälften av hennes versioner är bättre.
Be the first to comment