LARM var Lennart Perssons stora projekt. Jag är inte helt säker på att han visste hur stort det skulle bli när han väl satte idén i handling. Lennart Persson gick bort 2009 och han var då Sveriges främste musikskribent. Ingen har varken förr eller senare på samma sätt som Lennart lyckat skapa magi med sina texter. En magi av kunskap, insikt, kärlek och övertygelse. En inspiratör av stora mått.
Detta var allt detta som han ville att andra också skulle få ta del av. Sveriges första rockfanzine LARM skulle bli kanalen. Själv uttryckte han det så här i det första numret av tidningen: ”LARM är tidningen gjord av musikdiggare för musikdiggare. Vi som gör tidningen har tröttnat på storförlagens menlösa idolblaskor och på dagstidningarnas styvmoderliga behandling av rockmusiken. Med LARM vill vi istället föra ut rockmusikens inneboende kraft och livsglädje på ett vettigt sätt”.
Lennart ville ha 100 procents kontroll på tidningen. Allt skulle gå genom hans ögon och redigering innan vidare transport till lay-out. Alla beslut skulle tas av honom, även om han alltid var öppen för förslag och diskussion. Det skulle med tiden visa sig vara en omöjlighet. Dels av praktiska skäl, men även av att övriga medarbetare var starka musikkunniga personligheter med kraft att ifrågasätta och driva egna ståndpunkter. Detta var en av anledningarna till att Lennart drog sig ur och startade upp ett nytt projekt, FEBER, där de delar som han inte gillade med utvecklingen hos LARM var borta. Ett andra skäl var naturligtvis arbetsbelastningen. Lennart la ner ett ofantligt arbete. Vi såg nog bara en del av allt det som han tvingades göra för att få ut tidningen. Denna stora apparat av arbete utanför själva skrivandet gjorde sitt till att han lämnade rollen som chefredaktör efter 11 nummer.
För nördar av nördar
LARM var en tidning av nördar för nördar. Lennart samlade kring sig musikintresserade skribenter. Ibland mer musikintresserade än drivna skribenter. Oerhört kunniga inom sina respektive områden. Några bidrog mer och andra mindre med sina texter. Alla var dock otroligt uppfyllda av projektet och gemenskapen i gänget.
De administrativa och regelstyrda delarna av att ge ut en tidning som att få den såld och finansierad kom inte i första hand. Men som efter hand uppdagades som nödvändiga att ha koll på. Hur ger man ut en tidning egentligen? Vilka tillstånd krävs? Vilken typ av organisation är nödvändig att ha? Frågor som krävde ett svar. Även om Lennart tyckte att: ”Va fan, vi kör på.” Svaret blev att tidningen skulle bli ett medlemsblad i en musikförening, Musikföreningen LARMET. Medlemskap i föreningen gav fyra nummer av tidningen. Redan här gleds det på reglerna. Medlemskapet löpte inte över år utan reglerades av när tidningen kom ut. Vilket var synnerligen oregelbundet.
En förening ska ha stadgar, styrelse, dagordning och årsmöte. Musikföreningen LARMET hade inga stadgar, bara Lennarts inriktningsförklaring. Föreningen hade en styrelse på papperet. Föreningen hade ingen dagordning till de möten som mer fungerade som redaktionsmöten med viss praktiskt inriktning. Föreningen hade aldrig något årsmöte. Det här var ju rock ´n´ roll. Det kom att visa sig att det skulle krävas en viss form av organiserad verksamhet trots allt. Skattemyndigheterna och Datainspektionen dök upp på vägen.
Nästa fråga var hur tidningen skulle finansieras? Alla skribenter ställde upp gratis, men material, tryckning och distribution kostade pengar. På sikt var det tänkt att medlemsavgifterna skulle täcka kostnaderna. Men utan medlemmar fick pengarna initialt komma någon annanstans ifrån. Annonser var ett sätt. Lennart kunde med sina kontakter i musikbranschen locka till sig några annonsörer som köpte plats obesett. Inga svindlande summor dock.
Finansieringsmodell
Det fanns även andra sätt. Kvällen som redaktionen tillbringade hemma hos Bo Zadig i Södra Sandby är en av de legendariska. Lennart hade med sig en kartong av handplockade singlar från sin stora samling. Det skulle bli auktion. Buden var både många och höga på singlar som man egentligen kanske inte var så intresserad av. Stämningen eldades på och tiorna rullade in. Finansieringen av första tryckningen var i hamn. Hur mycket Lennart själv sköt till avslöjades aldrig.
Alla redaktionsmedlemmar hade ett heltidsjobb vid sidan av och det gjorde det inte möjligt att ha tydliga utgivningstider. Lennarts kontaktnät bland musikskribenter som hade samma intresse som Lennart blev från och till tillfrågade om de kunde bidra. En ytterst vänlig övertalningsförmåga gav ofta resultat.
Lennart Persson drog det stora lasset. Det fanns en outtröttlighet i hans förmåga att leta artister och utgivningar. Bara för att sedan med en personligt initierad penna förmedla kunskap, insikt och känsla. Han såg också vad andra skulle kunna bidra med, var deras kunskapsområde fanns. De som kände sig mindre bra som skribenter hjälpte han med varm hand.
Sedan kom också inslag som inte förekommit någon annanstans tidigare: ”Lost in the blåst” och ”Pärlor i dyngan” var två mycket uppskattade vinjetter. Inte minst ”Lost in the blåst” uppskattades för den mängd fantastiska plattor som annars bara hade försvunnit under radarn. Rubriken lever fortfarande kvar på hemsidan Rootsy.nu.
Musikälskarnas paradis
Redaktionsmötena var en kaotisk tillställning. Tänk er vad som händer när en rocknörd träffar en bluesfantast, en jazzälskare, en countryfreak, en reggaediggare, en som nästan bara lyssnade på Suzi Quatro, en som älskade 60-tals rock, en som föredrar punk och de som kan tänka sig lite av varje. Diskussionens vågor gick höga om mycket. Oftast var dock alla överens om vad som skulle passa som en artikel i LARM.
Sedan diskuterades det om vilka låtar som skulle spelas under redaktionsmötet. Inget var bannlyst men värden hade utslagsröst. Därför röstades Little Feat ner när vi var hos Bo Zadig.
Allt detta inträffade vid en tid då det inte fanns datorer. Allt gjordes för hand. Artiklarna skrevs rent på en vanlig skrivmaskin. Gärna samma. Efter ett tag investerades det i en elektrisk skrivmaskin med kula. Medlemsregistret bestod av ett kartotek likt de som biblioteken en gång hade. Skrev vi dessutom inte adresserna för hand på kuverten till en början? Minns inte riktigt. Men minns när vi fick ett gnuggsystem. Adresserna kunde gnuggas på med gummirulle. Datautskrivna klisteretiketter var ett senkommet påfund.
Dennis Nelinder var datakunnig och fixade efter ett tag ett databaserat medlemsregister. För att ha ett medlemsregister på data krävs Datainspektionens godkännande. Nu började det inte likna rock ´n´ roll längre. Men Dennis tummade aldrig på reglerna. Det här var delar av LARM:s praktiska vardag som Lennart var minst intresserad av. Själv fick jag uppdraget att diskutera med Skattemyndigheten om vilken momsredovisning som gällde. Föreningen var momsbefriad, men de tidningar som skulle säljas i skivaffärer runt om i landet var momspliktiga om de till övervägande del såldes på detta vis. Jag sa att de var i minoritet, och med det lät sig Skattemyndigheterna nöjas.
Tålamod behövs
LARM skapades på den tiden när rubriker gjordes med gnuggbokstäver. Både tålamodskrävande och tidskrävande. Så även om LARM hade två fantastiska formgivare och lay outare i Bo Zadig och Bengt Lander räckte inte tiden till. För samtidigt satt tio skribenter och knåpade på alster som skulle in i tidningen på ett eller annat sätt. Även skribenterna var ett osäkert inslag. Leveranstiden sågs inte som en absolut dead line. Lennart slet sitt hår samtidigt som han tjatade och lockade fram material. I de stunderna önskade Lennart säkert att han skrev allt material själv. Och utgivningstakten blev därefter. Synnerligen oregelbunden. Det var också då LARM skapade sin legendariska slogan. ”Bättre sent än aldrig”, hamnade på knapp, som nu är ett samlarobjekt.
Genom åren kom LARM att få en ganska oregelbunden utgivningstakt. Och med varierande tjocklek. Vissa tunnare och andra tjocka som dubbelnummer. Första året 1976 kom det fyra nummer men mot slutet kom det bara ett nummer om året.
Foto och illustrationer var också ett alldeles speciellt område. Kan fortfarande förundra mig över hur Kalle Oldby kunde sitta och texta sidor med sin personliga stil. Det gör man inte utan kärlek. Foton till artiklar kom från lite olika håll. En del tog vi själva och andra försåg oss skivbolag och distributörer med. När inte det räckte snodde vi från andras material. Problematiken syns som tydligast på omslaget till nummer 2. Det var vad vi kallade en nödlösning.
Vid ett tillfälle efterfrågade Lennart foto på Jim Capaldi. Det kom två olika. Ett där han ser relativt normal ut och ett där han ser ut som om djävulen farit i honom. Dagen efter fotot kommit fram meddelade leverantören att det andra inte fick användas. Ni kan ju bara gissa vilket foto Lennart valde att använda.
Omslaget till nummer 14 med The Staple Singers har också en egen historia: Vi hade ingen riktigt bra bild till omslaget, men det skulle vara Staples. Bo fick se skivomslaget till den samlingsplatta med Staples som vi hade framme. Det var Peter Thulins. Den här skulle man kunna göra något med, sa Bo. Men vi skulle behöva frilägga gitarren lite. Någon föreslog då att vi kunde väl klippa söder skivomslaget så att det passade, och vi såg hur Peter bleknade och började resa sig upp för att rädda sitt skivomslag. Så gick det till.
Jag hade vid denna tid en kontakt i Chicago, som dessutom hade ingångar till The Staple Singers. Så jag packade ner tio tidningar och ett extra omslag och skickade över. Tillbaka kom ett personligt brev från Pops Staples där han tackade för tidningarna, artikeln, även om han inte kunde förstå språket så kunde han känna känslan. Dessutom fixade han allas namnteckning till omslaget och skickade tillbaka till mig.
I försändelsen kom också ett brev från Staples manager som undrade om vi inte kunde översätta artikeln till engelska för den amerikanska marknaden. Så här före Google translate var det ingen som kände sig manad detta uppdrag.
Packat och klart
Packning och distribution var ett kapitel för sig. Kalle Oldby hade på den tiden en stor svart Mercedes modell äldre. Men stor nog för att köra upp till smålandsgränsen för att hämta kartongerna med färdigtryckta tidningar. Hemvägen gick nästan på fälgen. Några gången kuverterade vi tidningarna hemma i mitt vardagsrum, andra gånger på Musik och Konst, den skivaffär som Lennart och Peter Thulin ägde tillsammans.
I viljan att föra ut rockmusikens inneboende kraft och skönhet räckte det inte med bara en tidning. Postorderverksamhet, skivbolag och konsertarrangemang var tre ytterligare aktiviteter.
Lennart och Peter hade ju i sin roll som skivaffärsägare kommit i kontakt med olika distributörer i London. Dessa försåg kontinuerligt PostorderLarm med obskyra utgivningar. Peter Thulin skötte postorderverksamheten till många samlares glädje.
Skivutgivningarna skötte Lennart i stort sett själv. Hans idé var att utgivningarna skulle bana väg för artisterna att få kontrakt med större skivbolag. Wilmer X, Problem och Linus fick alla kontrakt med större bolag. Ja, hur det gick för Wilmer X vet vi ju alla.
När jag spelade Kul i kväll och Sov min älskling i Mera blues hösten 1979 hette Wilmer X fortfarande Wilmer Pitt. När det blev dags att ge ut den första singeln fanns det tvivel i redaktionen kring namnet. Skulle det ställa till problem med spelningar i radion? Skulle det bli sexuella tråkningar? Och skulle vi bry oss om sådant egentligen? I slutändan blev beslutet ändå att föreslå Nisse Hellberg och gänget att byta namn. ”Pitt” blev ett ”X”.
I nummer 11 våren 1980 meddelade Lennart att han hoppade av som chefsredaktör på grund av tidsbrist. Vilket säkert var helt riktigt. Ett år tidigare hade han gått in som delägare i skivaffären Musik & Konst. För försörjning krävdes dock ett fortsatt skrivande för olika medier. En skivaffär är inget man karvar guld ur. Egentligen var det LARM som var det tunga. Efter fem hårda, men roliga år, insåg Lennart att all tid som gick åt att få ihop alla delar av tidningen som han ville ha total kontroll över tog både kraft och tid. Tid och kraft som han egentligen ville ha till att göra det han älskade mest, skriva. Lennart fortsatte att bidra med texter men lämnade över mycket av det andra jobbet till andra. LARM förändrades.
Lennarts och mitt samarbete hade startat lite tidigare. Redan under 1971 startade Lennart, Christer Svensson och jag projektet Mera Blues för Sveriges Radio. En radioserie i 13 delar om bluesens historia. Jag fortsatte sedan själv med serien Mera Blues, Christer försvann till bibliotekshögskolan medan Lennart ville koncentrera sig på pop och rock. Under LARM-tiden samarbetade vi med artiklarna om Kinks och Alan Price, och sedan fortsatte det med Earl King i Feber.
Första omgången av Mera Blues sändes våren 1972. Lennart Persson, Christer Svensson och jag var redaktion. Sveriges Radio ville bara ha en presentatör och efter röstprov i studio på Baltzarsgatan valde radion ut min röst som den mest radioanpassade. Jag fortsatte sedan själv i ytterligare 16 år och över 500 program. En riktig långkörare.
Slutet på en epok
LARM levde kvar långt efter det att sista numret kommit ut. Det tidiga redaktionsgänget träffades lite då och då. Några minnesattribut togs också fram. En slips såg världens ljus i början av 90-talet och år 2000 firade LARM 25 år med en dundrande fest hemma hos Lennart och speciellt för tillfället togs en CD fram med udda inspelningar av Wilmer X och Problem. Både slips och CD producerades bara i 20 numrerade exemplar.
Vi hade planer på att göra ett 35-årsjubileum 2010. Det blev inget av det. Lennart lämnade oss hastigt våren 2009. Sveriges främsta rockskribent fanns inte längre. Som tur var kom samlingsvolymer av hans artiklar från Sydsvenskan, Sonic och lite andra tidskrifter och hemsidor ut att för oss återkomma till hans fantastiska texter om låtar, musiker och deras liv. För dig som dessutom har samlat på dig alla årgångar av LARM har du mycket att bita i.
Unik musikhistoria
LARM startade 1975 med att Lennart initierade sin idé till en handfull musiknördar. Första numret kom våren 1976. Minns så väl när vi satt hemma hos Lennart inropade om att första numret hade kommit från tryck (sannolikt 500 exemplar). Den känslan som vi fick när vi satt där med tidningen i hand och andaktsmässigt bläddrade är svår att beskriva. Magisk lycka. Förstummande beundran. Det var ju första gången vi fick möjlighet att läsa alla andras alster. 17 nummer senare fanns den pirrande känslan av att få läsa något som skulle påverka, inspirera och locka till lyssning kvar. 1984 kom sista numret och många av oss kände ingen sorg. Kanske saknad. Mest att vi var så djävla stolta över att ha skapat något som ingen annan hade gjort, som ingen annan kom att göra efter oss. Ett historiskt arbete med andra ord.
Men LARM vara inte bara en tidning. LARM var en hel värld. LARM hade postorderverksamhet, gav ut skivor och anordnade konserter. Allt för att stödja den del av musikvärlden som blev så försummad av de stora dominerande aktörerna i branschen. Lennart Persson var både hjärnan och inspiratören bakom Sveriges genom tiderna bästa rocktidning.
Foto: Claes Bergenäs
Härlig artikel, tack!
Toppen, Sveriges bästa musiktidning nånsin!