Nej, det är inte helt slut med vårt frossande i den Amerikanska Popen; den skall leva och frodas även i detta nummer. I de två första numren av Now & Then fick ni ett lexikon med LP-godbitar från A som i Jane Aire & The Belvederes till T som i Dwight Twilley.
Det är nu dags att sammanfatta denna genre med en sammanställning av de bästa singlarna som kom under perioden. Det skall alltså handla om det tyvärr nu alltmer försvinnande 45-formatet.
Jag har gjort den avgränsningen att jag nästan enbart koncentrerar mig på singlar som inte hamnade på LP. I vissa fall nämns singlar från mindre lyckade LP.
Det dyker även upp fall (till exempel Dwight Twilley) där B-sidorna inte kom med på LP-plattorna och därför glömdes bort.
Det är alltså på tiden att även de får sin upprättelse. Det kan givetvis bli en mycket lång lista, men jag ska som sagt försöka vaska fram guldkornen. Man måste dock veta att den amerikanska marknaden översvämmades av grupper som gjorde skivor på små och ofta lokala bolag och inte ens Greg Shaw kan ha hört allt.
Som avslutning kommer min Topp 30-lista på låtar från perioden och det är både LP- och singellåtar som ingår. Alltså: häng på Rickenbackern och plocka fram tamburinen en sista gång!
THE ACTION: Get Back To Me
[Radiogram RD-101, 1978] (Lyssna/Listen)
Få inledningar fångar lyssnaren så snabbt som denna. En lyhörd produktion med rätt gitarrljud. Kontrasten blir stor då sångarens P.J. Proby-liknande röst sköljer över oss. En utmärkt poplåt där refrängen är det enda svaga partiet. Baksidan Any Day Now är inte så dum den heller. Lux Interiors brorsa var med i bandet, om det kan intressera någon.
JANE AIRE & THE BELVEDERES: Yankee Wheels
[Stiff BUY 26, 1978] (Lyssna/Listen)
En bra bit innan Jane LP-debuterade (se Nr 1) fick vi förmånen att höra henne på denna engelska utgåva. Resultatet skulle bli bättre senare, men Yankee Wheels har ändå en refräng som fastnar och kombinationen med Janes pipiga röst blir resultatet riktigt charmigt.
ARTFUL DODGER: Scream
[Columbia 3-10431, 1976] (Lyssna/Listen)
Denna grupp gjorde tre LP-plattor mellan åren 1975-77. Tyvärr lyckades inte någon av dem platsa på LP-genomgången, men det betyder ju inte att gruppen skulle vara dålig.
Scream från andra plattan är till exempel en alldeles förtjusande, dramatisk popballad, nästan i Twilley-klass.
THE “B” GIRLS: Fun At The Beach
[Bomp 123, 1979] (Lyssna/Listen)
Det är svårt att inte bli förförd av Lucastas, Kenias, Cynthias och Marcys livsbejakande sommarelixir och naturligtvis känns det extra rätt att ta med denna låt inför vintern.
Men hjälp! Först så här i efterhand upptäcker jag att den är producerad av den kanadensiske hjälten Bob Segarini (se Nr 2).
STIV BATORS: It’s Cold Outside
[Bomp 124, 1979] (Lyssna/Listen)
The Choirs halvobskyra It’s Cold Outside från -67 är en av pophistoriens grymmaste poplåtar. Från första ackordet till refrängen lyckades låtskrivaren få med alla tänkbara knep. Möjligtvis kunde produktionen varit bättre, men inspelningsbudgeten måste ha varit tämligen stram.
Stiv Bators och hans band ges alltså alla möjligheter att förbättra originalet och med första titten på det fantastiska bildomslaget stiger förväntningarna ytterligare.
Nu gör Stiv dock bara ett hyfsat dagsverke, kör tyvärr i expressfart och markerar inte melodin tillräckligt.
Låten är dock som sagt så bra att man ändå behöver två versioner, för att på något sätt hämta andan. På B-sidans The Last Year siktar Stiv på Bull’s Eye än en gång och det vete tusan om inte handen var stadigare nu. Låten kom i och för sig med på hans enda LP Disconnected ett år senare, men den versionen är betydligt sämre.
Under 70-talets sista skälvande dagar kom sedan uppföljaren Not That Way Anymore [Bomp 128]. En liten besvikelse, men visst finns det kvaliteter även här.
CHRIS BELL: I Am The Cosmos
[Car CRR-6, 1978] (Lyssna/Listen)
Detta låter så mycket Big Star att det nästan är oförskämt, men å andra sidan var (numera avlidne) Chris Bell medlem i denna legendariska grupp.
Så mycket mer behöver egentligen inte tilläggas, förutom att låten har en mastig produktion, där Chris röst sliter sig fram mellan orden.
THE BOYS: You Make Me Shake
[Outrage 112, 1977] (Lyssna/Listen)
Låten börjar illavarslande, men just när man håller på att tappa intresset kommer refrängen och kör över en. Gruppen kom från Nebraska och det sänkte väl inte precis oddset för ett genombrott.
Bandet drabbade ett fåtal intresserade ett par år senare med (Baby) It’s You [Titan 1421, 1979] och plötsligt stämmer allt. Utan att bry sig om något intro lyckas gruppen förmedla samma stämning som John Lennon kunde göra på Beatles tidiga LP-spår.
GARY CHARLSON: Real Life Saver
[Titan 8914, 1978] (Lyssna/Listen)
Här är mannen vars högsta dröm var att låta som Dwight Twilley och sämre förebilder kan man ju ha. Gary använder alltså sin allra mest bedjande röst och produktionen är kristallklar. Gary fick senare även äran att spela in Twilleys låt Shark [Titan 1420, 1979].
Denna låt skulle Twilley själv gjort, men kanske insåg han att det var en tämligen anonym poplåt, eftersom den aldrig kom ut med honom själv. Gary klarar inte heller av att lyfta den.
EUCLID BEACH BAND: There’s No Surf In Cleveland
[Epic 40484, 1978] (Lyssna/Listen)
En lycklig stund med producenten Eric Carmen på lekhumör. Här får han utlopp för alla sina tricks och denna Cleveland-duo får till en fullträff.
Ljudet på plattan är så långt ifrån burkigt 70-tal som det överhuvudtaget går att komma och de var tydligen även the only surfer boys around.
Efterföljande LP blev tyvärr en klar missräkning, men man hämtade singeln I Need You [Epic 50676] därifrån och den blev en mindre hit på Hot Hundred. Singeln lär väl inte vara så lätt att få tag i, men båda låtarna kan ni hitta på gruppens LP.
FLAMIN’ GROOVIES: Move It
[Sire SIR 4002, 1978] (Lyssna/Listen)
Jo, det är den där baksidan, When I Heard Your Name, som bara finns här och som är åtminstone nästan så bra som alla har skrivit.
FLASHCUBES: Wait Till Next Week
[Northside NS 702, 1977] (Lyssna/Listen)
Gruppen bjuder på rå, primitiv pop och det fastnar inte, men det finns ju en refräng också och Flashcubes sparade tydligen godbitarna till den.
HOT KNIVES: I Hear The Wind Blow
[K.O. 0002, 1976] (Lyssna/Listen)
…tar oss tillbaka till 60-talets folkpop-period. I Hear The Wind Blow låter som Seekers i lite tuffare förpackning. Singeln är producerad av ingen mindre än Cyril Jordan och tydligen var det hans dåvarande flickvän som sjöng i gruppen.
THE KNACK: My Sharona
[Capitol 4731, 1979] (Lyssna/Listen)
Naturligtvis är det meningslöst att lägga in utskällda The Knack i denna popadellista, eller?
Tja, i LP-genomgången platsade de ju inte, men jag anser nog att de aldrig gavs en ordentlig chans efter rockpressens alla sågningar. My Sharona är bara en liten obetydlig parentes, men så länge någon står och skriker party fungerar den.
Det råkar dessutom vara så att uppföljaren Good Girls Don’t [Capitol 4771, 1979] har ett versparti med precis rätt gitarrljud. Resten kan vi dock glömma.
LUXURY: One In A Million
[Angry Young AYR 2479, 1979] (Lyssna/Listen)
För omväxlings skull får vi en lugn poplåt med halvakustiskt ljud. Behagligt fläktande som en biltur på skånska slätten.
MARBLES: Red Light
[Ork 81977, 1976] (Lyssna/Listen)
Det låter enkelt och verkligen rakt på sak. The Marbles satte allt på ett kort men någon vinst erhöll de inte. Skada, ty refrängen sitter efter en lyssning.
DADDY MAXFIELD: You’re Breaking My Heart
[Rhino RNOR 006, 1977]
Daddy blandar smörig 60-talsmusik med tuff power-pop och han är en sångare som verkligen tycks mena varje ord. En desperation nästan i Twilley klass.
THE NAMES: Why Can’t It Be
[Fiction F-99, 1977] (Lyssna/Listen)
Från den inledande gitarrslingan tar The Names med oss på en popfärd extraordinaire. Det låter tungt med kulsprutetrummor à la engelska modsgrupper anno -66. Ändå stavar låten till m-e-l-o-d-i.
THE NERVES: EP
[Nerves N-4501, 1976] (Lyssna/Listen)
The Nerves var 70-talets mest obskyra supergrupp, åtminstone om vi tänker på vad som hände efteråt med denna trios medlemmar.
Gitarristen Peter Case hamnade i saliga Plimsouls för att därefter bli soloartist; basisten Jack Lee är bland annat ansvarig för Blondie-hiten Hanging On The Telephone och Paul Youngs hit Come Back And Stay, medan trummisen Paul Collins bildade The Beat.
Denna EP var tyvärr den enda skiva som trion lämnade åt omvärlden under sin existens och här finns bland annat originalversionen av Hanging On The Telephone. Resten bjuder inte på något sensationellt, utan det är väl mest det legendariska skimret som lockar.
Vill ni ha ett par smakprov från Epn kan ni försöka hitta LPn Jack Lee’s Greatest Hits Vol. 1 [Lolita 5019, 1981]. Där återfinns bland annat originalversionerna av de två nämnda hitsen.
Det lär också finnas en samlings-LP på franska Offence. Jag har emellertid ingen aning vilka spår som finns där.
NEW YORK BLONDES: Little GTO
[Line LS 1009, 1978] (Lyssna/Listen)
Fun fun fun i studion tillsammans med Debbie och hennes blondiner (!). Men skivbolaget tyckte definitivt inte att det var fun fun fun och drog snabbt in singeln.
Namnet New York Blondes fick alltså Chrysalis att se rött, men vi andra rattade GTOn framför skivspelaren. Ronny & The Daytonas gamla hot rod-låt har 15 år senare försetts med nytrimmad motor.
Deborah Harrys kåta röst gör dessutom att man hoppar ner extra snabbt i framsätet. Skada på en sådan charmig liten bagatell.
PERMANENT WAVE: Space Age Rock Queen
[Abduction EP 001, 1978] (Lyssna/Listen)
Det börjar som en Merseybeat-ballad, med en sångare som säkert önskar sig tillbaka till The British Invasion. Hade så varit fallit hade nog hit-listorna legat öppna för det här är helt enkelt förbaskat bra.
Det porlande pianot skapar popmagi. Samtidigt finns här både humor och distans och efter någon minut befinner vi oss faktiskt i Sparks-land, hur underligt det än kan låta.
POINTED STICKS: What Do You Want Me To Do
[Quintessence 101, 1978] (Lyssna/Listen)
Denna låt kom från några kanadensiska slynglar som kände att det gäller att ta för sig NU! SNABBT! De gick dock en grundkurs i pop, för här finns de rätta ingredienserna, och med en sådan oskuldsfull röst borde de rönt ett bättre öde.
I England gav Stiff ut låten som baksida på Out Of Luck [Stiff BUY 59, 1979], om vilken någon kritiker skrev att det låter som Costello på 78 varv. Så rätt (och så bra)!
POPPEES: Jealousy
[Bomp 106, 1978] (Lyssna/Listen)
Det är nog inte många som kommer ihåg det idag, men lillebror Kindvall hade sina ljusa stunder en gång i tiden.
Hans grepp att en varm sommardag för 13 år sedan först spela Poppees Jealousy och följa upp den med Shoes Tomorrow Night i sitt Discorama fick till och med storebror Oves Europacupavgörande 1970 att förblekna.
Det fanns bara en hake den där magiska sommardagen: jag missade både grupp och titel på förstnämnda låt.
Tre år senare fick man se en singel producerad av Groovies Cyril Jordan. Visserligen låg det vissa förväntningar i luften, men att det var just DEN låten fick hjärtat att fastna i halsen.
Egentligen borde det sluta här för hur skall man kunna beskriva denna nästan oöverträffbara popfullträff. Egentligen hatar jag att bygga luftslott, men denna låt hamnar någonstans däruppe i överdrifternas område utan att jag ändå överdriver (!?).
Alla har sina egna personliga förhållanden till vissa låtar och låt oss säga att detta förhållande i mitt fall är intimt, mycket intimt.
Med utgångspunkt från Beatles -63 (och då befinner vi oss på It Won’t Be Long eller All I’ve Got To Do-nivå, om inte ännu högre) får The Poppees 2.29 minuter på sig för att smälta oss.
Man får inte heller glömma gruppens debutsingel If She Cries [Bomp 103, 1975], ännu ett stycke förnäm pop. Soundet påminner mycket om det som Adam Faith hade på sina Chris Andrews-skrivna singlar -63.
På baksidan gör de Cilla Blacks Love Of The Loved och gitarrljudet är givetvis helt rätt. De målar inte heller upp samma dramatiska stämning som Cilla, utan det är snarare så den skulle låtit om Beatles hade givit ut den officiellt.
ROMANTICS: Tell It To Carrie
[Bomp 120, 1978] (Lyssna/Listen)
Fem år före Talking In Your Sleep (som åtminstone fick undertecknad att tänka på sömn) gjorde Romantics ett par singlar, bland annat då denna enkla men ändå helt rätt producerade poplåt.
Jag vill också nämna (men knappast rekommendera) deras debut Little White Lies [Spider SPDR 101, 1977].
RUBINOOS: I Think We Are Alone Now
[Beserkley B-5741, 1976] (Lyssna/Listen)
A-sidan känner ni förhoppningsvis som den bästa versionen av mycket underskattade Tommy James original (han borde få en egen artikel så småningom).
Vänder vi på skivan hittar vi As Long As I’m With You, som inte kom med på debut-LPn. Inget sensationellt, men råkar ni snubbla över den kan ni säkert lägga ut en tia.
THE SCRUFFS: Shakin’
[Power Play PP 1957, 1978] (Lyssna/Listen)
Nej, det är inte A-sidan som har gjort att singeln platsar i detta exklusiva gäng. Det handlar istället om B-sidan Teenage Girls, som är precis så bra som titeln (!) antyder.
SEGARINI: EP
[A & M 452, 1977] (Lyssna/Listen)
Ett år innan Bob Segarini körde över oss med sin debut-LP Gotta Have Pop! inledde han förspelet med denna EP.
Tyvärr hämmas den av dålig produktion, men två av låtarna bjuder på fin popmusik. I Want To Stay har vissa partier som gör att skinnet knottras och han visar ännu en gång prov på underbar självironi i det här som kallas för kärlekstexter:
“I can’t take this stupid lovesong anymore so if you want me won’t you tell me now before I say I want you to stay”
I I’m Not Your Fool visar han dessutom att han kan varenda ton på Beatles två första LP.
SHOES: Tomorrow Night
[Bomp 116, 1978] (Lyssna/Listen)
Broder Kaj förgyllde alltså den där sommardagen -78 med att även spela The Shoes Tomorrow Night. Låten dök sedan upp på LPn Present Tense, men vi får här en enklare version som rymmer betydligt mer känsla än LP-versionen.
Den största förbättringen kommer dock på baksidans Okey. Denna version är betydligt snabbare än Black Vinyl Shoes-LPns version och här använder Shoes versaler när de stavar pop. Den fastnar direkt på väggen, utan något klister.
CHRIS STAMEY: The Summer Sun
[Ork 81982, 1977] (Lyssna/Listen)
En bidragande orsak till att dB’s debutplatta Stands For Decibels blev så lyckad var kontrasten mellan Chris Stameys och Peter Holsapples låtar.
Holsapple skrev ur den traditionella popskolans instruktionsbok, medan Stamey vred och vände och irrade sin in i ett mer svårlyssnat, men ändå ofta charmigt popland.
The Summer Sun är väl ett praktexempel på detta. Här finns flera låtar i en och Stamey gör det inte lätt för den mer slöe lyssnaren.
Men ge låten ett par chanser. Den charmfulla blandningen av ringande klockor, pipande orglar, körer och gitarr sjunker nämligen långsamt in i ens medvetande. Och på något sätt har han dessutom lyckats få med en doft av sommar.
Hans nästa singel (I Thought) You Wanted To Know (skriven av Richard Lloyd) börjar storstilat men förirrar sig tyvärr in i en alldeles för snårig popskog.
RACHEL SWEET: I Go To Pieces
[Stiff BUY 44, 1979] (Lyssna/Listen)
Okej, Akronfödda Rachel hör kanske mer hemma i en engelsk avdelning, då det ju var i England som hon skulle bli tonårsidol. Del Shannons gamla I Go To Pieces har ju potential, men ingen lyckades göra den rättvisa – innan Rachel Sweet dök upp vill säga.
Här finns just den rätta stämningen och lyssnaren får svårt att inte smälta inför hennes sätt att dra ut och markera varje stavelse.
DWIGHT TWILLEY: Runaway
[Arista AS 0433, 1979] (Lyssna/Listen)
Jodå, The Champ himself måste naturligtvis komma med även här. Visserligen hamnade som tur var alla hans A-sidor även på LP-plattorna, men ett par B-sidor måste ändå vaskas fram.
Varför inte Runaways B-sida Burnin’ Sand till exempel? Det är ju bara ytterligare en B-sida, men det är ju Twilley och alltså KLASS!
På Somebody To Love [Arista AS 0478, 1979] kommer dessutom en hyfsad version av Money. A-sidan skiljer sig faktiskt en del från den variant som kom på LPn Scuba Divers drygt två år senare, då LP-versionen har en vers till.
GARY VALENTINE: The First One
[Beat Records Beat 001, 1978] (Lyssna/Listen)
Blondies egen Pete Best, eller vad skall man kalla honom för?
Gary Valentine är bland annat ansvarig för Blondies debutsingel X Offender och vad undertecknad anser om den behöver ni bara gå till Topp 30-listan för att förstå. Han skrev också Presence, Dear men lämnade gruppen efter någon dispyt.
Tänk er att Blondie kanske hade kunnat bli ännu bättre om han hade stannat – en mycket, mycket svindlande tanke! The First One hade till exempel passat alldeles utmärkt på Plastic Letters eller Parallel Lines.
THE FABOLUS AMERICAN POP 1976-79 TOP 30-CHART
Efter att ha förirrat mig in i popens underbara korridorer under tre nummer, har väl sjukdomstillståndet brutit ut lagom till avslutningen.
Ta det som en kul grej. Hade det inte varit för rättigheterna hade jag gärna spelat in ett 90-minuters band (minst) med de bästa låtarna och sålt det genom tidningen.
Rangordningen är givetvis mycket personlig. Ni vet det här med minnen (exakt var jag befann mig när jag hörde X Offender första gången etc.).
På denna topplista har jag bara tagit med låtar skrivna under denna period. Alla låtarna är kanske inte heller ren pop, men vad gör det.
01 BLONDIE – X Offender
02 POPPEES – Jealousy
03 LAST – Every Summer Day
04 DWIGHT TWILLEY – Looking For The Magic
05 BLONDIE – Slow Motion
06 SHOES – Okey
07 DWIGHT TWILLEY – Sleeping
08 BLONDIE – 11.59
09 FLAMIN’ GROOVIES – Yes It’s True
10 DWIGHT TWILLEY – I Wanna Make Love To You
11 LAST – This Kind Of Feeling
12 SEGARINI – Gotta Have Pop!
13 BLONDIE – In The Flesh
14 FLAMIN’ GROOVIES – You Tore Me Down
15 DWIGHT TWILLEY – You Were So Warm
16 RICHARD LLOYD – Women’s Ways
17 POP – You Oughta Know
18 BLONDIE – Picture This
19 DWIGHT TWILLEY – Chance To Get Away
20 LAST – Looking At You
21 TOMS – Think About Me
22 DENNIS LINDE – There Goes My Heart
23 ERIC CARMEN – That’s Rock ‘n’ Roll
24 DWIGHT TWILLEY – Trying To Find My Baby
25 EUCLID BEACH BAND – There’s No Surf In Cleveland
26 BLONDIE – Pretty Baby
27 GREG KIHN – Politics
28 ARTFUL DODGER – Scream
29 ERIC CARMEN – Sunrise
30 BLONDIE – Sunday Girl
Ursprungligen publicerad i Now & Then #4, 1991
[Torpedopop 2004-01-20]
1 Trackback / Pingback