Kinks – i mitt huvud

Om denna artikel

Kinks i mitt huvud del 1 av Lennart Persson publicerades mars 1978 i musiktidningen Larms sjunde nummer som första delen av två i en grundlig genomgång av Kinks skivutgivning. För många, inklusive oss, har artikeln utgjort en kompass i synen på och värderingen av The Kinks (inklusive Dave Davies) tidiga (1964–72) skivutgivning. Kompassen har vi burit med oss sedan dess.

Även om Kinks aktualitet inte har falnat under de fyrtio år som förflutit mellan publiceringen i Larm och denna i PopDiggers (via TorpedoPop), har det förstås hänt en hel del på musikfronten – särskilt när det gäller musikutbudet. Framför allt har The Kinks musik sedan artikeln skrevs gjorts lätt åtkomlig via talrika återutgivningar på vinyl, CD-samlingar, ljudfiler och YouTube-klipp på ett sätt som det bara gick att drömma om på 1970-talet, då det enbart var vinyl, eller i värsta fall kassett, som gällde. Utgångna skivor fanns sällan att uppbringa ens i välsorterade skivaffärer, utan fick sökas i postorderkataloger eller auktionslistor för begagnad vinyl (som refereras till i artikeln) där budgivning och vem som vann meddelades per brev; en process som kunde ta många veckor.

Artikeln skrevs under en tid då ”gammal” musik överlag starkt ifrågasattes, som punk-attitydens konvention bjöd, vilket en bild av Johnny Rotten överst på artikelns första-sida illustrerar med orden som läggs i hans mun: ”I don’t even wanna piss on ’em!”. I denna tidsmässiga skärningspunkt mellan gammal och förment ny musik, binder artikeln samman tidstrådarna genom att peka på att Kinks inspirerades av 50-talsmusiken och att en del som Kinks gjorde faktiskt borde tilltala punkare. Därmed nedmonteras falska motsättningar och Lennart Persson visar att det är möjligt att med samma entusiasm omfamna olika musikstilar från olika tidsåldrar.

Om Lennart Persson

Lennart Persson (1951–2009) var en inflytelserik svensk musikjournalist och -kritiker som kanske varit den enskilde skribent från Sverige som betytt mest för att forma vår musikuppfattning. Han var inte bara med om att starta Larm (därmed också inblandad i skivutgivningar), utan även Feber (tidning och sajt). Dessutom började han i ung ålder skriva i dagspressen och senare också i musiktidningarna Pop och Sonic Magazine. Vissa av hans texter utgavs i bokform (Feber; Feber 2; Sånger om kärlek; Musik Nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan; Sånger om sex, Gud och ond bråd död; Samlade texter musiktidningen Sonic) och han har också skrivit olika former av texter till samlingsalbum med bland annat Tages, Louie and the Lovers, Creedence Clearwater Revival, Dave Edmunds och Bob Dylan samt Essential Pebbles.

Få svenska musikjournalister har skrivit så passionerat och initierat som Lennart Persson. Hans inställning till musik utvecklades tidigt till något som närmast kan karakteriseras på gränsen till livsåskådning. Lennarts entusiasm smittade av sig och han var aldrig sen att delge nya uppslag på vad som kunde vara värt att lyssna på, oavsett om vi träffades på en spelning eller i hans skivaffär Musik och Konst i Malmö.

Om Larm

Musiktidningen Larm kom ut med 17 oregelbundet utgivna nummer mellan 1976 och 1984. Larm var en stor inspirationskälla för oss på den tiden och tidningens utgåvor öppnade ständigt nya dörrar för vårt musiklyssnande. Vi ska på olika sätt återkomma till Larm, inte bara för att tillgodose nostalgikers lystmäte, utan också för att ge den yngre generationen inblick i en del av vad som egentligen försiggick på den svenska fanzine-fronten under den här tiden.

Trevlig läsning!

Peter Jönsson och Lars Wenker

Dom har aldrig spelat in någon flower power-låt, aldrig sjungit någon text med knarkanspelningar, aldrig spelat in något trumsolo, aldrig använt en steel-gitarr och aldrig knullat Marianne Faithful. Utan att ta hänsyn till de uppenbara finansiella nackdelarna, så har man undvikit att hänga på trender och aldrig försökt göra snabba pengar på modenycker..

Ken Emerson
Boston After Dark 1969

Ken Emersons uttalande ger en av förklaringarna till att Kinks är Englands finaste rockgrupp genom tiderna. Det finns många till.

Hur som helst, vi tyckte att det vore på sin plats med en bred presentation av Kinks och deras musik. “Vi” det är Lennart Persson och Staffan Solding. I detta nummer tar sig Lennart an i första hand 60-talets Kinks och i nästa nummer för Staffan er fram till våra dagars Kinks.

Artiklarna är uppbyggda kring gruppens skivutgivning, men är inte någon definitiv och komplett diskografi. Visserligen tror och hoppas vi att alla låtar Kinks spelat in och gett ut på skiva finns med, men det är inte det samma som att vi tagit med alla skivutgåvor.

Vi har t ex inte tagit med de amerikanska LP-plattorna. För även om dessa i början visserligen hade andra namn än de engelska, så bestod de uteslutande av material man rafsat ihop ur Kinks engelska skivutgivning.

Vi har inte heller tagit med alla de mer eller mindre underliga kopplingar på singlar och EP, som gjorts i Sverige och övriga Europa. Utom i de enstaka fall då materialet inte finns tillgängligt någon annanstans.

Stommen i det hela utgörs istället av gruppens skivutgivning i hemlandet.

Vi har utgått från gruppens tjugo LP-plattor och till det lagt singlar och EP med material som inte finns på dessa LP-plattor. Singellåtar som senare dykt upp på LP har vi bara tagit med om singelutgåvan föregått LP:n. Singlar som i efterhand plockats från någon LP finns alltså inte med.

Likaledes har vi undvikit de samlings-LP som finns utgivna om de inte av någon anledning har speciellt intresse. Åt er som helt saknar plattor med Kinks rekommenderar vi att skaffa nyutkomna dubbel-LP:n The Kinks File [Pye FILD 1] innan ni sätter er ner för att ta del av vad vi skrivit. På den finns nämligen ett vettigt urval av gruppens singlar från 60-talet. De här artiklarna ska nämligen avlyssnas, inte läsas.

Artiklarna följer kronologiskt skivutgivningen, men dateringen av framför allt EP- och LP-plattorna kan slå fel på en eller två månader beroende på att vi i de fallen fått förlita oss på våra skraltiga minnen.

Det började i Muswell Hill, en London stadsdel med flyende medelklassambitioner. Ray Davies gick i Hornsey Art College och drömde om att starta en R & B-grupp. Nånting i stil med Leadbelly och Big Bill Broonzy, fast med trummor. Han hade fortfarande inte upptäckt Chuck Berry.

Han spelade först med Hamilton Kings Blues Messengers och sedan med The Dave Hunt Band, en tradjazzgrupp. Men det var mer pengar att göra på rhythm & blues och när man istället blev The Dave Wood R & B Band, så gav det snabb utdelning – man fick fasta spelningar på Station Hotel i Richmond. Efter ett tag tog emellertid skolarbetet allt mer av Rays tid och gruppen upplöstes.

Ett gäng långhåriga nykomlingar övertog spelningarna på söndagarna. Det var Rolling Stones.

Under tiden hade Dave Davies (definitivt ett släktförhållande) startat gruppen The Ravens och så småningom lyckades han övertala Ray om att bli medlem. Man spelade på pubar i Muswell Hill-området, ofta som komgrupp åt sångaren Robert Wace, som senare skulle bli gruppens manager. Pete Quaife fanns nu med på bas, men man använde sig av temporära trummisar. Det är först tidigt 1964 som Mick Avory svarar på annonsen “Drummer wanted for smart, go ahead group” i Melody Maker…

Vid den här tiden fick någon i gruppen den ljusa idén att man skulle klä sig i röda, viktorianska ridjackor och gula kråsskjortor! Men kanske var det dessa som gjorde att gruppen blev flitigt bokade för debutantbaler och andra privata överklasstillställningar? Framtiden såg ljus ut för The Ravens.

Med en demostrationsinspelning under armen gick deras manager runt till olika skivbolag och musikförläggare. Mest av en slump råkade den amerikanske producenten Shel Talmy befinna sig hos Mills Music på Denmark Street, när det var deras tur att motvilligt lyssna på den hemmagjorda inspelningen. Talmy hörde något på den som ingen annan med bästa vilja kunde höra. Han övertalade skivbolaget Pye att betala för några inspelningssessioner. Lagom till den första bytte gruppen namn till The Kinks.

Long Tall Sally / I Took My Baby Home
[Pye 15611, 3/1964]

Få har väl lyckats göra Little Richard så här lamt! Men det var enligt uppgift skivbolaget som beordrade gruppen och Talmy att anpassa sig efter det komersiellt gångbara Liverpool-soundet.

Baksidan är också Searchers-lik, men ändå rätt intressant eftersom det är första exemplet på hur Ray Davies gärna vänder upp och ned på våra traditionella sexmönster och könsroller.

Här framställer han sin tjej som manhaftigt aggressiv – “hennes kram är ett skruvstäd” – och initiativrik. Det är han själv som är svag och i behov av skydd och hjälp.

You Still Want Me / You Do Something To Me
[Pye 15636, 6/1964]

Inspelad vid samma tillfälle som Long Tall Sally och fortfarande ett rätt soppigt Searchers-sound. På framsidan finns dock aningen av tendens till det raspigt förvrängda gitarrljud Talmy hörde någonstans i bakhuvudet.

De här bägge singlarna är de mest svåråtkomliga Kinks-plattorna och betingar häpnadsvärda priser på främst amerikanska auktioner. Man har i ärlighetens namn svårt att förstå varför.

You Really Got Me / It’s All Right
[Pye 15673, 8/1964]

Det här är något helt annat. Med utgångspunkt någonstans snett framför The Kingsmens version av Richard Berrys Louie Louie gör man en singel som är så perfekt, så makalös, att den fortfarande slår undan fötterna på mig varje gång jag hör den.

Och det tretton år efter att jag hörde den första gången!

På den tiden tyckte man att det var en vägg av ljud, en enda djävla kakafoni av oväsen! Man hade aldrig hört något liknande och man kunde inte låta bli att älska den.

Jag gav den till min kompis Gunnar i födelsedagspresent och vi brukade smita hem på middagsrasterna och spela den om och om igen. Som tur var inte Gunnars storasyster hemma då. Hon var lite lillgammal, älskade Hootenanny Singers och förstod inte riktigt vad det handlade om.

Shel Talmy har hittat fram till sitt gitarrsound och i riffet, som verkligen hamras in i sentida betongrockstil, lyckas han förvränga ljudet på Dave Davies ensamma gitarr så att den låter som minst fyra! Daves gitarrsolo i mitten är totalt sanslöst och det går bara inte att beskriva – det måste höras.

Länge försökte Jimmy Page-freaks påstå att det är Jimmy Pages gitarr vi hör på You Really Got Me och ett säkert sätt för journalister att bli ovän med Ray Davies var att fråga honom om den saken.

Mig spisade han en gång av med orden “det kan tänkas att Page var i studion – men i så fall spelade han bara tamburin!”. Faktum är att han inte ens gjorde det – han var överhuvudtaget inte i närheten av studion. Och det säger både Talmy och Page själv. Men det fanns andra studiomusiker – Avory byttes ut mot veteranen Bobbie Graham, Nicky Hopkins spelade piano och Jon Lord orgel.

It’s All Right är en “rave up” i god Kinks-stil, med fin sång och ylande munspel från Davies. Hopkins piano och Grahams suveräna trumspel formligen lyfter låten från skivtallriken.

All Day And All Of The Night / Gotta Move
[Pye 15714, 10/1964]

En tungt maskerad variant på riffet från förra singeln, men det sitter säkert som amen i kyrkan och det är om möjligt ännu raspigare. Page lär finnas här någonstans, men han hörs dåligt. Baksidan är angenämt bluesig, men ändå lätt glömd.

All Day And All Of The Night följde You Really Got Me in på den engelska försäljningslistan, men lyckades i motsats till föregångaren inte nå förstaplatsen. Bara en andraplats.

Kinks [LP]
[Pye 18096, 10/1964]

En förvånansvärt jämn debut-LP, som dessutom effektivt bryggar mellan ett poppigt och mer R & B- präglat sound.

Här finns t ex två fina Ray Davies- låtar som Searchers säkert hade kunnat göra till hits, Just Can’t Go To Sleep och Stop Your Sobbing.

Men det är deras tolkningar – eller vad man nu skall kalla det – av R & B- klassikerna som fångar ens intresse från början. Ray misslyckas på ett förtjusande sätt med att låta som om han kom från Chicago i Bo Diddleys Cadillac, Chuck Berrys Too Much Monkey Business och Slim Harpos Got Love If You Want It.

En 17-årig Dave Davies bräker sig igenom Chuck Berrys Beautiful Delilah och Lazy Lesters I’m A Lover Not A Fighter. Och han övertygar faktiskt i den sistnämnda när han intygar att “I’m built for speed”.

Instrumentallåten Revenge (skriven av Ray och Jimmy Page) har återigen ylande munspel, ett hetsigt tempo och frenetiskt ackordspel från Page. (Som tydligen gillade låten så mycket att han ändrade om den lite, satte text till den och gav ut den under sitt eget namn en tid senare, She Just Satisfies på Fontana. Bobbie Graham på trummor.)

Kinksize Session [EP]
[Pye 15714, 10/1964]

Utmärkande för Kinks var att man mycket tidigare än andra samtida engelska grupper, började skriva egna låtar som överträffade plankningarna av de amerikanska R & B-låtarna.

Den här EP:n innehåller tre exempel – I’ve Gotta Go Now, I’ve Got That Feeling och Things Are Getting Better – på hur man redan vid den här tiden håller på att hitta fram en egen stil.

Trevande och lite halvflumigt, men ändå en föraning om vad som skall komma på de närmaste LP-plattorna.

För att inte helt tappa kontakten med rötterna stoppar man också in en version av Louie Louie, som naturligtvis lutar mer mot Kingsmen än mot Richard Berry. Daves djupt nermixade solo är en pärla, men vad fan handlar låten om?

Tired Of Waiting For You / Come On Now
[Pye 15759, 1/1965]

Den första i raden av ödmjuka, melankoliska ballader från Ray Davies. Genialiskt uppbyggd av en man som helt klart visste hur man skrev hitlåtar. Partiet där han sjunger “it’s your life…and you can what you want…but please don’t keep me waiting” är helt magiskt.

Och Ray sjunger låten som bara han kan – försök tänka er Roger Daltrey och och The Who i samma låt och samma text och innehållet hade ändå blivit ett helt annat.

Kinda Kinks [LP]
[Pye 18112, 2/1965]

Det finns egentligen inte särskilt mycket att säga om den här LP:n – bara att den innehåller en massa fina låtar.

Någon nånstans har kallat LP:n “a gentle explosion” och det är en rätt fin beskrivning. De raspiga gitarrerna är borta, ersatta av piano och mer återhållsamma gitarrer.

Om man bortser från en lam version av Martha & The Vandellas Dancing In The Street och att Dave ger sig på ytterligare en Lazy Lester-låt, så finns det väldigt lite R & B på plattan.

Come On Now, Wonder Where My Baby Is Tonight, You Shouldn’t Be Sad och Look For My Baby är alla poplåtar i gungande halvtempo och övriga låtar är ballader i fotspåren på Tired Of Waiting. Inte riktigt lika bra, men ändå.

En låt förtjänar att nämnas speciellt, Got My Feet On The Ground. Som sjungs av Dave och bör ligga bra till för återupplivning av någon företagsam punkgrupp sugna på listframgångar.

“Got my feet on the ground…and I’m standin’ on my own…I don’t need NO one!!”

Everybody’s Gonna Be Happy / Who’ll Be The Next In Line
[Pye 15813, 3/1965]

En svag singel, som rättvist nog bara nådde en elfte plats på listan. Båda låtarna var antagligen ärliga försök att variera gruppens sound, men resultat är dåligt, riktigt dåligt.

A-sidan är pinsamt hurtig och B-sidan irriterande monoton.

Båda saknar helt melodier. Texterna skall vi bara glömma. “Who’ll be the next in line…one day you’ll find out when I’m gone…I was the best one you had…I was the one who gave you love!”

Försök inte övertyga mig att Ray Davies skrivit det där…

Set Me Free / I Need You
[Pye 15854, 5/1965]

Inte mycket till melodi här heller, men Daves gitarr fångar ens intresse redan med öppningsackorden och Ray sjunger helt OK.

Han är nimm när han i första versen nästan går upp i falsett, men aktar sig väldigt noga för att verkligen hamna där.

I Need You bygger på ett riff nästan i klass med det i You Really Got Me. Den överstyrda gitarren som återkopplar i inledningen tillhör Jimmy Page. Möjligen är också solot hans.

See My Friends / Never Met A Girl Like You Before
[Pye 15919, 7/1965]

Ytterligare en “annorlunda” singel, men den här gången en lyckad en. Baserad på ett hypnotiskt, entoningt, “österländskt” tema med gitarr som låter som en sitar.

Ett par år senare käbblade Brian Jones och George Harrison om vem som kommit på “det indiska soundet”. Då hade alla glömt Ray Davies.

Texten snuddar också vid något som Ray ofta ska återkomma till, känslan av att vara missförstådd, ensam, utanför. Baksidan är OK. Som baksida. Nog sagt.

Kwyet Kinks [EP]
[Pye 24221, hösten 1965]

Här sås förändringens frö.

A Well Respected Man är den första Kinks-låten där texten är viktigare än musiken. På ett rätt rått och plumpt sätt ironiserar han över Herr Övre Medelklass-Jones.

Med gift i både röst och penna ger han oss ett fascinerande detaljerat porträtt, men här finns väldigt lite av den medmänsklighet och den förmåga till inlevelse i andra människors situation som skulle komma att genomsyra hans framtida komponerande.

Han sågar precis under den nedre kanten på de kritstrecksrandiga kostymbyxorna…

Musikaliskt, om inte textmässigt, visar även de tre andra låtarna – Wait Till The Summer Comes Along, Such A Shame och Don’t You Fret – på en förändring.

De akustiska gitarrerna är framträdande och helheten är överhuvudtaget akustiskt präglad, man kan mycket väl tänka sig t ex Don’t You Fret sjungen på bred cockney på någon East-End-pub.

Till The End Of The Day / Where Have All The Good Times Gone
[Pye 15981, 11/1965]

Innan Kinks helt steg in i Fas Nummer Två, så ville man antagligen avsluta Fas Nummer Ett med en bang.

Till The End Of The Day är sista singeln med det där metalliska Kingsmen-soundet och dom raspiga gitarrerna.

The Kink Kontroversy [LP]
[Pye 18131, 11/1965]

Kontroversy sammanfattar på ett helt överväldigande sätt den period Kinks därmed lägger bakom sig. Plattan är centrerad kring Till The End Of The Day, som anger soundet och stämningarna.

Och det som som skapar mycket av spänningen i plattan är att medan texterna präglas av pessimism, aggressivitet och livsleda, så är musiken rastlös, nervöst energiskt och framåtsträvande.

Som om man pressade sig framåt mot intigheten, mot det stora svarta hål där man först svävar som en fågel för att sedan krossas mot botten. Where Have All The Good Times Gone?, It’s Too Late, You Can’t Win, The World Keeps Going Round, What’s In Store For Me?.

Låtarna håller hög klass, allihop. Dom är exakta, noggrant ihopsatta, genomtänkta. Speciellt The World Keeps Going Round, You Can’t Win och plattans höjdpunkt för mig, Where Have All The Good Times Gone. En perfekt skapelse från början till slut.

Från det slamriga trumsoundet och blandningen av elektriska och akustiska gitarrer till Rays ovanligt passionerade sång och Daves gälla andra stämma under den hynotiska refrängen. Man förstår att David Bowie gjorde låten till det centrala spåret på Pinups. (Han gör den bra också!)

Till The End Of The Day är nästan lika fin och gruppens tolkning av Sleepy John Estes Milk Cow Blues är det idealiska öppningsspåret – Rays och Daves röster tränger sig på lyssnaren och gitarrerna sågar sig ut och in mellan rösterna och mellan basen och trummorna på ett … låt oss säga…ytterligt övertalande sätt.

Effekten är jämförbar med att en osynlig hand drar en i slipsen så att man störtar med huvudet före in i plattan.

Dedicated Follower Of Fashion / Sittin’ On My Sofa
[Pye 17064, 2/1966]

Här tar man upp den tråd man börjat spinna på Kwyet Kinks och där speciellt A Well Respected Man.

Den här gången riktar sig Rays ilskna kommentarer till en av dessa modefjantar som vid den tiden befolkade Carnaby Street.

Men fortfarande befinner man sig tydligt i en övergångsperiod – melodin är obefintligt, produktionen bortom all räddning och framförallt så är texten fortfarande mer elak än medmänsklig, mer plump än humoristisk och poängerna mer lättköpta än insiktsfulla.

Men han är i alla fall på väg mot den syntes av text och musik som ska producera sådana mästerverk längre fram.

Baksidan är en monoton och rätt seg sak som skulle kunna vara överblivet kasserat gods från Kontroversy.

Sunny Afternoon / I’m Not Like Everybody Else
[Pye 17125, 6/1966]

Sunny Afternoon tillhör de klassiska sommarsinglarna och blev också Kinks första listetta sedan Tired Of Waiting. Med ett slugt flin och kontrollerad självironi berättar Ray historien om popstjärnan (?) på dekis och vars tillvaro förmörkas av nitiska taxeringsintendenter.

Melodin, framförandet, produktionen var perfekt. Låten kan förövrigt med fördel ses som mittersta delen i en trilogi med House In The Country och Most Exclusive Residence For Sale.

Till råga på allt så är även baksidan ett mästerverk, om än av mindre format. Ray verkar ha skräddarsytt låten åt Dave, som sjunger den som om han verkligen menar vad han sjunger. Melodin är utsökt.

Face To Face [LP]
[Pye 18149, 10/1966]

Med Face To Face börjar Ray Davies verkligen få stil på sitt alldeles speciella formspråk. Han kryper nu med lätthet in i vilka roller och situationer som helst – på den här plattan berättar han små anekdoter om allt från socialt förfall och semestrar på Hawaii till känslolösa studiomusiker (“he’s a session man, a chord progression, a top musician”), tonårsflickor på rymmen och avundsvärda/avskyvärda ungkarlar.

Hans röst är numera mer naken, mer oskyddad och sårbar än vad den varit i tidigare ljudvallar. Men han klarar det. Hans mänsklighet – och hans medmänsklighet – blir bara ännu mer markerad och han har en märklig förmåga att anpassa rösten efter vad han sjunger om. Och det utan att bli vare sig teatralisk eller patetisk.

“Livet är komplicerat”, har han briljant klarsynt sagt vid något tillfälle och han vägrar vara övertydlig i sina budskap och endimensionell i sina bilder. Ett litet, kanske oviktigt, exempel på det är hans sätt att framföra Dandy (Herman’s Hermits hade en stor USA-hit med en bedrövlig cover-version) på den här plattan.

Texten är i och för sig en positiv betraktelse av en ungkarl med extravaganta vanor, men Rays röst innehåller både avsky, löje- och beundran. Kanske t o m lite avund. Ungefär som det kan vara “på riktigt”.

Musikaliskt fortsätter Kinks att övertyga. Man tröskar sig inte längre igenom låtarna med avslitna strängar fladdrande kring gitarrhalsarna, men man är fortfarande charmigt småslamriga och lite lätt fladdriga i konturerna.

Och man aktar sig för att överarbeta arrangemangen. Ändå använder man sig på flera ställen mycket lyckat av både ljudeffekter och orkestreringar.

Men när Sgt Pepper året därpå på ett ytterligt patetiskt sätt skulle segla in i haschdimmor och allmänt uppblåst psykedelia, så håller sig Kinks – naturligtvis – på marken.

Låtmaterialet är … suveränt. (Åt helvete med alla kritiska ambitioner, Kinks är ändå Kinks!) Dandy är redan nämnd, Dave kommer loss i Party Line och You’re Looking Fine, Holiday In Waikiki är en semestersatir som visar att Ray hämtat mycket av sin humor och känsla för detaljer hos Chuck Berry.

Rosy Won’t You Please Come Home, Too Much On My Mind, Rainy Day In June, Most Exclusive Residence For Sale och Fancy är atmosfäriska ballader som Ray sjunger med stor känslighet. I Fancy använder sig Kinks återigen av ett orientaliskt sound, som integreras i musiken på ett sätt som borde få George Harrison att rodna.

I Rosy använder man sig av ett uppslag som Beatles tacklar på ett betydligt plattare sätt i She’s Leaving Home. House In The Country (som Pretty Things spelade in) och Session Man (kan den handla om Nicky Hopkins, som spelar på plattan ?!?) är raka rocklåtar.

Dead End Street / Big Black Smoke
[Pye 17222, 11/1966]

Även om det är en hel värld mellan det som beskrivs i Sunny Afternoon och i Dead End Street, så finns det ändå en länk mellan de båda låtarna.

Rockstjärnan med skatteproblem kan mycket väl ha sitt ursprung på den både bildlika och bokstavliga återvändsgränd som beskrivs i Dead End Street.

Flykten ut ur den sociala misär och hopplöshet som Ray Davies så träffsäkert beskriver i sin text, heter fortfarande fotboll eller rockmusik. När jag letade efter några lämpliga textrader att citera, så gav jag snabbt upp.

Låtens text skall upplevas i sin helhet. Och inte bara nedskriven på ett papper, utan tillsammans med den välavvvägda musik Ray satt till den. Som bara störs av att trombonisten kunde lagt av så där tjugo sekunder tidigare på slutet.

Big Black Smoke är en moralisk liten berättelse om tjejen från landet som råkar på glid i storstadsinfernot. Men det finns ett par fina bilder i texten och Pete Quaifes basgång är mäktig.

Live At Kelvin Hall [LP]
[Pye 18191, våren/1967]

Live-inspelningar är oftast totalt meningslösa. Och det är egentligen konstigt – en musikform som bygger så mycket på spontanitet och omedelbara känslor borde ju gå fram allra bäst på den typen av inspelningar.

Ändå är det bara en handfull live-inspelningar som äger något berättingande – Seeds, MC 5, Get Yer Ya-Ya’s Out, Five Live Kursaals och kanske några till.

Och frågan är om inte Live At Kelvin Hall är den bästa av alla.

Här finns verkligen den totala atmosfären som är en sådan viktig del av en konsertupplevelse. Fan, det är lika mycket publikens platta! En av höjdpunkterna är när Ray får tre tusen tonårstjejer (finnar, tandställning) att sjunga en hel vers av Sunny Afternoon! Totalt kaos.

Och avslutningen – med You Really Got Me och ett långt medley på Milk Cow Blues, Batman och en underbar Tired Of Waiting For You – är helt magisk.

Mr. Pleasant / This Is Where I Belong
[Pye 17314, 3/1967]

Mr. Pleasant gavs inte ut på singel i England, men väl i USA och i en del europeiska länder. I USA la man Harry Rag på baksidan, men när den gavs ut i Sverige och Holland så dök This Is Where I Belong upp i dess ställe.

Och det är bara att tacka och ta emot – låten är en Ray Davies-ballad av finaste slag och bakgrunden är ovanligt tät. Låten inkluderades senare på samlingsplattan The Kink Kronikles.

Waterloo Sunset / Act Nice And Gentle
[Pye 17321, 5/1967]

Ray Davies i särklass vackraste komposition och Kinks ger den precis den varsamma behandling den kräver.

Kompet är bara gitarrer och trummor. Ray överträffar sig själv med sången. Kören är magnifik.

Här finns samma spröda och nästan smärtsamma skönhet som i amerikanska gruppen Left Bankes samtida singeltrio – Walk Away Renee, Pretty Ballerina och Desiree.

Låten heter ursprungligen Liverpool Sunset, men efter att Beatles släppt Penny Lane lät Ray den få namn efter en annan London-station istället. Så att det inte skulle bli för mycket Liverpool på Hit-listan.

Baksidan är en uppmaning till någon ospecificerad flickvän – “take off your false eyelashes and act nice and gentle to me”. Snyggt gitarrspel, men ingenting att hetsa upp sig för.

Death Of A Clown / Love Me Till The Sun Shines [Dave Davies]
[Pye 17356, 7/1967]

Dave Davies första solosingel, men egentligen är det en reguljär Kinks-inspelning.

Skillnaden är att Dave skrivit låten och dessutom sjunger den.

Precis som de efterföljande singlarna under hans namn, så låter den här som om den spelats in hastigt och lustigt i någon paus under en “riktig” Kinks- inspelning.

Man förstår emellertid att den blev en stor hit också- Daves Dylan-inspirerade sång och text är oemotståndlig, den kvinnliga falsettrösten sitter perfekt och refrängen är som gjord för att sjungas som allsång på en pub.

Baksidan, också en av Daves kompositioner, är klart godkänd den också. Båda låtarna dök senare upp på LP:n Something Else.

Autumn Almanac / Mr. Pleasant
[Pye 18193, 11/1967]

En mellanplatta för Kinks. Inte på något sätt dålig, men en klar besvikelse efter Waterloo och Clown.

Framsidan är rätt behaglig, med ett sound och ett arrangemang som man skulle återkomma till längre fram.

Ray iklär sig rollen av en äldre trädgårdsmästare, som är ganska nöjd och belåten med det enkla, saktfärdiga liv han lever.

På baksidan blir han mer elak och ger sig i en fortsättning av A Well Respected Man på herr Medelklass fullt upptagen med att vara oförarglig, till lags och allmänt tråkig.

Something Else By The Kinks [LP]
[Pye 18193, 11/1967]

Something Else är i mycket en fortsättning på Face To Face. Här finns samma samling porträtt, situationsbeskrivningar och stämningsbilder.

Fortfarande utan något egentligt sammanhållande tema – annat än att det handlar om England och människorna där.

Inramade av Death Of A Clown och Waterloo Sunset möter vi t ex den där avundsvärde killen i skolan som lyckades med allt och som vi önskade att vi kunde byta plats med (David Watts), hemmafrun med papiljotter i håret (en ömsint kärleksförklaring i Two Sisters), militären som tycker att livet består av välputsade skor och blanka knappar (Tin Soldier Man) och vi möter jobbaren som drivs till skilsmässa och social misär av svärmodern och hennes överdrivna ambitioner för honom (Situation Vacant).

Samtliga ovanstående är personliga favoriter, men den charmigt valhänta bossanovan No Return och kärleksförklaringen i Afternoon Tea är inte illa heller. Skandalöst nog var det här Kinks första LP – undantaget Live-LP:n – som inte gick in bland de tjugo mest sålda på den engelska försälningslistan.

Susannah’s Still Alive / Funny Face [Dave Davies]
[Pye 17429, 11/1967]

Daves andra solo-singel och ytterligare en låt med högst nynnvänlig – eller skrålbar – refräng.

Texten är lätt obskyr – för att inte tala om hur svårt det är att uppfatta – men verkar handla om hur den alkoholiserade Susannah längtar efter mänsklig kontakt och värme.

“Whiskey or gin that’s all right, there’s nothing in her bed at night, she sleeps with the covers down, hopin’ somebody gets in”.

Dave skrålar sig igenom texten, Ray bankar på ett piano och blåser ett rätt fint munspelssolo och någon dunkar takten med huvudet mot en lagårdsvägg.

Funny Face kommer från Something Else. Singeln lyckades inte kravla sig in på Top Twenty och följaktligen dröjde det nästan ett år innan nästa försök.

Wonderboy / Polly
[Pye 17468, 5/1968]

Wonderboy har inte världens mest signifikanta budskap – Ray föreslår med en klackspark och ovanlig optimism att vi skall ta livet som det kommer och glädja oss åt de små sakerna runt om oss – men har istället en högst charmant melodi och ett lätt töntigt arrangemang med Dave och Pete fånigt lallande rakt igenom hela låten. Svårt att motstå.

Polly handlar än en gång om tjejen som söker sig mot stadens ljus och sin egen undergång, men Polly tar sig samman till sist och återvänder till föräldrarnas trygga famn. Och det var ju skönt.

Musiken är förunderligt Who-lik, men ändå inte. Någon slår halvhjärtat Townshend-likt på en gitarr och Mick Avory gör sitt bästa för att låta som Keith Moon. Ännu en komersiell flopp.

Lincoln County / No Life Without Love [Dave Davies]
[Pye 17514, 10/1968]

Dave gör ett nytt försök med en skönt nasal rockare, men den här gången kommer han inte ens in bland de femtio låtarna på försäljningslistan.

Därmed lägger Pye ner alla planer på den solo-LP med Dave, som redan är under inspelning.

Följande låtar skulle ha ingått på plattan: The Shoemaker’s Daughter, Creeping Jean, Lincoln County, Groovy Movies, Do You Wish To Be A Man, Are You Ready Girl, Crying, Hold My Hand, Susannah’s Still Alive, Mr. Reporter, No Life Without Love, This Man Weeps Tonight.

En del hade redan getts ut, några skulle dyka upp i olika sammanhang längre fram och de andra verkar förlorade för evigt.

Four More Respected Gentlemen [LP]
[Pye ej utgiven, hösten 1968]

Den här LP:n fanns inspelad och helt klar för utgivning, när man bestämde sig för att skrota hela projektet.

Följande låtar skulle ha ingått på plattan: She’s Got Everything, Monica, Mr. Songbird, Johnny Thunder, Polly, Days, Animal Farm, Berkeley Mews, Picture Book, Phenomenal Cat, Misty Water.

Istället bröt man ut Days på en singel och la resten på hyllan.

Days / She’s Got Everything
[Pye 17573, 9/1968]

Days är helt i klass med Waterloo Sunset. Och har mycket av samma musikaliskt vemodiga karaktär.

Refrängen och själva melodin är lika svår att motstå. Instrumenteringen är lika återhållsam.

Texten visar än en gång på Rays instabila och komplexa personlighet – efter att ha tackat tjejen som gått ifrån honom för den tid de haft tillsammans (!) intygar han att han inte är rädd för att leva vidare, men i nästa andetag smyger det ur honom att han fasar för den kommande nattens ensamhet.

She’s Got Everything är en brötig, gitarrskrapig rockare med ett sound som går ett par år tillbaka i tiden. Ray sjunger den med känd nasal nonchalans.

Village Green Preservation Society [LP]
[Pye 18233, 11/1968]

Här är LP:n som ersatte den spolade Four More Respected Gentlemen. Men även utgivningen av den här var förenad med visst krångel.

När gentlemanna projektet av okänd anledning lagts år sidan plockade man fram låten Village Green, som spelades in redan 1967 och till och med getts ut på singel i Frankrike och eventuellt andra europeiska länder.

Den fick bli utgångspunkten för den här plattan. Till den la man följande elva låtar: Days, Monica, Johnny Thunder, Picture Book, Do You Remember Walter, The Village Green Preserveration Society, Mr. Songbird, Wicked Annabella, Starstruck, Phenomenal Cat och People Take Pictures Of Each Other.

Plattan gavs ut – och drogs in efter tre-fyra dagar!

Plattan gjordes om. När den kom ut igen hade en del av låtarna gjorts i nya versioner (tydligast hör man det på People Take Pictures, som i första versionen är betydligt ruffigare och dessutom har ett slut som klippts bort i version två), Days och Mr Songbird var helt borta, Animal Farm från Four More Respected Gentlemen hade tillsammans med Big Sky, Last Of The Steam Powered Trains, All Of My Friends Were There och Sitting By The Riverside kommit dit i deras ställe.

Av någon anledning gjordes emellertid inte dessa ändringar i Sverige och Frankrike, så i dessa länder fanns hela tiden detta samlarobjekt lätt tillgängligt.

Musiken då? Ppuuu…uuh. (Ska föreställa det ljud som uppstår när all luft går ur artikelförfattaren). Det är förtvivlat svårt att förmedla hur bra den här plattan är. Jag kan skrika och gorma, men orden är ändå otillräckliga.

Jag kan bara säga att det för mig är Kinks allra bästa LP och en av mina absoluta favoritplattor överhuvudtaget. Det dessutom den platta som fick mitt musiklyssnande på rätt köl igen efter att under en tid varit hopplöst bortirrad i teknokratrock och jazzrock å-fan-vet-vad.

Att i början på 70-talet återupptäcka den här plattan var att återfå balansen, att nå trygghet, att känna gemenskap och en underlig form av tillhörighet. För även om vi inte var många så var vi ändå några. (Ni vet vem ni är.)

Det var som att tillhöra en underjordisk rörelse med världsomspännande förgreningar och alldeles speciella människor i den oskrivna medlemsförteckningen.

Jag menar, folk som verkligen förstår innebörden av inte vara rädd så länge man får se solen gå ner över Waterloo-stationen, måste vara speciella. “We’ve got to stick together”, skrev Paul Williams när han recenserade plattan för Rolling Stone. Sant, säger jag.

Plattan skulle kunna liknas vid ett fotoalbum fyllt av bleknande bilder av människor och platser från ett förgånget, mindre komplicerat och mer mänskligt samhälle. Och det handlar inte bara om vanlig nostalgi, det handlar om att värna om de små saker och fundamentala värden som bör finnas kvar om samhället ska förtjänas kallas mänskligt.

Inget stort uppblåst politiskt program, utan små, små detaljer mellan raderna. Varken för eller efter har Kinks varit bättre. Och det säger inte lite.

Hold My Hand / Creeping Jean [Dave Davies]
[Pye 17678, 1/1969]

Det blev ingen kostym, det blev en tumvante. Eller hur det nu var. Det här är i alla fall vad som blev kvar av Dave Davies solo-LP.

Hold My Hand håller samma klass som de tidigare inspelningarna och Creeping Jean är en ruffig, gitarrbemängd sak som skulle kunna vara hämtad från Kink Kontroversy.

Ändå gick singeln spårlöst förbi och är nu snudd på den mest svåråtkomliga Kinks-plattan.

Plastic Man / King Kong
[Pye 17724, 3/1969]

Dubbelsidig dynamit.

Båda låtarna är förnäma rockare med nästintill Who-sound och texterna är också förvånansvärt hårdkokta. Plastic Man är en högst personlig och skoningslös attack på någon av Rays ovänner, som alltså är plastig uppifrån och ner och inifrån och ut.

Han inte bara har ett hjärta av plast, hans häck är också gjord av detta ädla material. (Att man dristade sig att påpeka det sistnämnda i låten föranledde för övrigt BBC att bojkotta plattan!).

Men när Dylan kunde vara riktigt raffinerat elak i liknande situationer, så kan inte Ray vara särskilt stygg när han föreslår ett syndastraff – “pull his nose all over this place”!

På andra sidan blir King Kong en symbol för den hänsynlöse kapitalisten som “kan köpa alla som kommer i hans väg” och som har atombomben i sin hand.

“I can blow up your houses…so you better beware!”

Strax efter att plattan getts ut, så lämnar Pete Quaife gruppen. De övriga gruppmedlemmarna får reda på det när de läser det i tidningarna.

Ytterligare en tid senare bildar Pete gruppen Mable Oak tillsammans med ett gäng kanadensare. Man spelar in Ray Davies kompositionen Son Of A Gun och därefter lämnar Pete gruppen. Han lär nu vara bosatt i Köpenhamn.

John Dalton – han kom från gruppen Mark Four, som efter att han lämnat den bytte namn till The Creation – ersatte honom i Kinks.

Then Now And Inbetween [LP]
[Reprise PRO 328, 1969]

The Kinks [dubbel-LP]
[Pye 18326, 1969]

Then Now And Inbetween var en del av en kampanj under mottot “God save the Kinks”, som gruppens amerikanska skivbolag drog igång i ett sista desperat försök att väcka till liv det allt mer dalande intresset för Kinks.

Plattan, som innehåller ett tvärsnitt av gruppens utgivning och har baksidestext av John Mendelsohn, skickades tillsammans med allehanda annat reklammaterial ut till journalister och radiostationer. Till ingen nytta.

När plattan kom ut var den av intresse för Kinks-samlare eftersom ett av spåren var den tidigare outgivna Berkley Mews, men eftersom den låten senare dök upp som baksida på Lola så har plattan numera bara kuriosavärde.

The Kinks var gruppens första engelska samlings-LP och innehåller även ett tvärsnitt – från You Really Got Me till ett par spår från Village Green.

The Kink Kronikles [dubbel-LP]
[Reprise 6454, 1972]

The Great Lost Kinks Album [LP]
[Reprise MS 2127, 1973]

Utgivningen av de här båda plattorna passar ju om man ska gå efter utgivningsåren inte in i den övriga kronologin, men eftersom båda innehåller intressant 60-talsmaterial passar jag på att ta upp dom här.

Kronikles är en utomordentlig samlings-LP, som koncentrerar sig mer på bra LP-låtar och svåråtkomliga singelsidor som King Kong och Mr Pleasant än hitlåtarna.

Dessutom finns här ytterligt sällsynta This Is Where I Belong och tidigare outgivna Did You See His Name?, som låter som om den hörde hemma på Village Green Preservation Society och berättar den sorgliga historian om mannen som drivs in på brottets vanskliga bana och till sist inte ser någon annan utväg än att begå självmord.

The Great Lost Kinks Album består till stor del av tidigare outgivet material. Här finns t ex Misty Water och Mr Songbird från Four More Respected Gentlemen. Och tre låtar Ray skrivit för TV – Til Death Do Us Part, Where Did My Spring Go och When I Turn Off The Living Room Light (den sistnämnda hade tidigare dykt upp på en av bolagets Reprises reklamplattor, The Big Ball).

Här finns Groovy Movies från Dave Davies begravda solo-LP och här finns ytterligare tre outgivna spår från tiden kring Village Green – Lavender Hill, Pictures In The Sand och Rosemary Rose. En guldgruva med andra ord.

Jag skulle hellre avstå från alla mina Jeff Beck-singlar än att vara utan en enda av ovanstående låtar, men ändå är det vissa av dom jag spelar mer än andra.

Til Death Do Us Apart är en smått melankolisk kärleksförklaring i 30-talstappning, Rosemary Rose är ett porträtt av en ensam kärlekstörstande dam som jag inte skulle ha något emot att träffa, Where Did My Spring Go är ett förtvivlat rop från en man som bittert ser sin ungdom rinna bort och When I Turn Off The Living Room Light en historia som framkallar en reaktion som vacklar mellan skratt och gråt.

“We don’t feel as ugly as we really are…when we turn off the living room light”.

Drivin’ / Mindless Child Of Motherhood
[Pye 17776, 6/1969]

Drivin’ är en förtjusande låt som sitter perfekt när den senare dyker upp i sitt rätta sammanhang på LP:n Arthur, men det är en illa vald singel.

Speciellt i ett läge då det är nästan ett helt år sedan Kinks haft en singel på Top Twenty.

Daves Child är textmässigt personlig på gränsen till obegriplighet, men musiken och hans aggressiva sång vittnar om illa dold ilska. Sällan har han låtit så förbannad.

Shangri-La / This Man Weeps Tonight
[Pye 17812, 9/1969]

Shangri-La är ytterligare en låt från Arthur och även om den står bättre för sig själv än vad Drivin’ gjorde, så är det ändå lätt att den missförstås när den isoleras på en singel.

Ray beskriver på ett ganska cyniskt sätt tomheten och nederlaget i det liv Arthur Morgan lever.

Arthur är arbetsgrabben som genom åren offrat blod, svett och tårar för att på ålderns höst nå det som med god vilja skulle kunna kallas lägre medelklass. Men på Arthur framgår det tydligare att Ray istället för avsky hyser sympati för den stackars mannen.

Singelns baksida är en liten musikalisk pärla med svävande sång och sina – för Kinks – ovanligt välarrangerade gitarrstämmor.

Arthur [LP]
[Pye 18317, hösten 1969]

Arthur…Or The Decline And Fall Of The British Empire är inte en platta, det är också en TV-pjäs författad av Julian Mitchell tillsammans med Ray Davies.

Men nu gällde det alltså plattan, som är Kinks första riktiga tema-LP. (Det fanns en tid då man envisades med att kalla denna och andra liknande plattor för popoperor!)

Låt oss med en gång slå fast att den vida överträffar både Pretty Things S F Sorrow, The Whos Tommy och alla andra mer eller mindre misslyckade försök i denna riktning sedan dess.

Vem golvläggaren Arthur Morgan är, det vet ni redan. Det hela utspelar sig på den dag hans son Derek och dennes familj ska emigrera till Australien. Arthur och hans fru Rose kör sonen och hans familj till båten, på vägen har man picknick och under hela dagen tänker Arthur tillbaka på sitt liv och händelser kring det.

Vi upplever i korta scener drottning Victoria, hans uppväxt, kriget, och drömmen om paradiset Australien och vi möter människorna i hans omgivning. Minnena gör honom inte glad, snarare lite bitter.

Och när han ser fartyget med sonen ombord försvinna i den nergående solen, så står det plötsligt klart för honom – “Arthur the world’s gone and passed you by”. Jag tror knappt att han ens hör Rays försäkran om att “we like you and want to help you”…

Historian om Arthur fungerar alltså över förväntan. Mycket förklaras detta av att melodierna på plattan är så starka.

Ens intresse och uppmärksamhet får aldrig chans att vika om hörnet. Har jag någon kritik mot plattan, så är det i så fall mot produktionen och på de bitvis överarbetade arrangemangen (och då menar jag i förhållande till Kinks tidigare inspelningar och inte till den omgivande popmusikens allt mer groteska övertramp).

Man saknar den genuina gruppkänslan från tidigare inspelningar. Orkestreringarna är välgjorda och aldrig direkt i vägen, men känns samtidgt lite onödiga. Ändå är ljudbilden ibland aningen tunn och utspridd. Men det är som sagt marginell kritik.

Lola / Berkeley Mews
[Pye 17961, 6/1970]

“Well I’m not dumb but I can’t understand why she walks like a woman but talks like a man”.

Där har ni några av raderna som fick oss att grubbla på om Lola, som Ray mötte på en klubb där champagnen smakar Coca Cola och stearinljusen är elektriska, var transvestit eller inte.

“I’m not the world’s most physical guy but when she squeezed me tight she nearly broke my spine”.

Helt plötsligt hade Ray skrivit en låt som fångade intresset hos skivköparen även utanför den trängre vänkretsen. Den fyndiga texten satt till en av hans bästa melodier på länge gav Lola en skjuts mot toppen av försäljningslistorna runt om i världen. Och ändå fick vi aldrig klart för oss vad Lola var.

“I know what I am and I’m glad I’m a man…and so is Lola”.

Vadå? Betyder de avslutande orden att Lola är en man? Eller betyder det att Lola är glad för att Ray är en man?

Berkley Mews är en stabil rockare med klinkande piano, slarvigt välplacerade handklappningar och en text som är helt omöjlig att uppfatta. Berkley Mews är en grändliknande gata i närheten av Marble Arch i London. Om det nu kan intressera.

Singelversionen av Lola skiljer sig från LP-versionen genom att Ray på den förstnämnda dricker champagne som smakar Cherry Cola och på den sistnämnda smakar Coca Cola.

Lola Versus Powerman And The Moneyground Part One [LP]
[Pye 18359, hösten 1970]

Vari Ray Davies ställer sig upp och ger musikbranschen en välriktad spark i häcken. Och på köpet låter Kinks som ett riktigt “tajt” rockband igen.

Bra texter, fina melodier, vassa gitarrer.

I låtar som Denmark Street, Get Back In Line, Top Of The Pops och Moneygoround ser Ray med illa dold bitterhet på sin branschs människoförakt, penningjakt och hysteri. Men inte utan glimtar av sin torra humor.

“Life is so easy when your record hot…I might even end up a rock & roll god…it might turn into a steady job”.

Get Back In Line är en ovanligt vacker och gripande, men sorgligt undanskymd, Kinks-klassiker. En av mina favoriter. På plattans andrasida vänder sig Ray mer mot samhället i stort med sin förvirring och sin förtvivlan.

“Power man don’t need to fight, power man don’t need no guns, power man got money on his side…power man driving me insane”.

Men det finns lösningar.

”I don’t know how but I’m gonna try…I’ve just got to be free…and it won’t be long…because we’re right and they’re wrong”.

Daves båda låtar, Strangers och Rats, är snudd på det bästa han gjort. Tuffare och mer desperata än någonsin tidigare. Men avslutningen på Strangers tillhör Mick Avory. Närmare än så kommer han aldrig ett trumsolo…

Enligt obekräftade uppgifter från vanligtvis dåligt underrättade källor, så existerar det i Pye:s arkiv en helt färdig inspelad andra volym uppbyggd kring Lola.

Percy [LP]
[Pye 18365, 1971]

När inte bara Lola utan också uppföljaren Apeman (som hämtades från Lola-LP:n) blev en mäktig hit, så satt Ray helt plötsligt mitt uppe i smöret.

Han ombads göra musiken till Percy, en sällsynt löjlig film om en penis-transplantation med Britt Ekland i en av de kvinnliga huvudrollerna.

Ray började med att skriva God’s Children, en låt som med kraft vänder sig emot sådana barbariska transaktioner…

Plattan med soundtracket innehåller inte mycket av egentligt intresse. Sju av de tolv spåren innehåller sång, men resten är instrumental musik utan egenvärde. Det är klart har ni alltid längtat efter att få höra Kinks i en långsam blues, så go ahead.

Kolla i så fall också upp The Way Love Used To Be, en stillsam och atmosfärisk ballad, och Willesden Green, en country & western-parodi värdig Bonzo Dog band.

Muswell Hillbillies [LP]
[RCA 8243, 1971]

Nytt skivbolag och för första gången dyker nya medlemmen, pianisten John Gosling, upp på ett skivomslaget. Fast egentligen hade han blivit medlem redan året innan.

Han var den första som sökte jobbet och han fick det. Dessutom utökades gruppen, mer eller mindre permanent, med tre blåsare från The Mike Cotton Sound. Dom skall förbli namnlösa.

Plattan Kinks sista riktigt bra. Och det står jag för. Den presenterar ett persongalleri bestående av människor och inte av statister i något teaterspektakel.

Här finns nutidsmannen som inte ser skogen för alla skjutglada poliser och nitiska byråkrater.

“This is the edge of insanity…I’m a 20th century man but I don’t wanna be here”.

Kanske är det samma man som åker på badortssemester?

“The sea’s an open sewer…but I don’t care…I’m breathing through my mouth so I don’t have to sniff the air”.

Kanske är det han som av samhällets press drivs ner i alkoholens avgrund?

Här möter vi också mulliga Annie som har svårt att tacka nej till livets gastronomiska frestelser och här finns tjejen som vittnar bort i kvinnofängelset Holloway Jail.

Här finns gubben som hela livet jobbat med förmän och andra förmyndare flåsande över axeln och alltid blivit tillsagd precis vad han skall göra och inte göra.

“He was just a working man…simple rules and simple plans…fancy words he didn’t understand…he loved with his heart…he worked with his hands”.

Här finns städerskan…eller var hon tunnelbanevakt…som ställer en fråga.

“If life’s for livin’…what’s livin’ for?”.

20th Century Man / Skin And Bone
[RCA 74-0620, 1971]

Nerklippt version av LP-låten. Två verser saknas. Utgiven i Holland.

Totalt ointressant.

Supersonic Rocket Ship / You Don’t Know My Name
[RCA 2211, 6/1972]

Rocket Ship är en charmig, men rätt onödig nonsenslåt. Baksidan är Dave på Dylan-humör igen, men han har gjort det mycket bättre tidigare.

Singeln blir Kinks sista platta som lyckas ta sig upp på Englands Top Twenty. Är det verkligen sex år sedan?

Everybody’s In Showbiz [LP]
[RCA 2035, november 1972]

Vid den här tiden hade Kinks efter många års stillasittande börjat turnera runt hela världen igen. Tyvärr, åtminstone om det skulle resultera i plattor av så bedrövlig kvalitet som den här. Den första LP:n, som är studioinspelad, består till största delen av gnällig kverulans. Ray beklagar sig över hur trist det är att turnera, hur dålig maten är på motorvägsfiken och hur lite sömn han får.

Tyckte han att livet som turnerande rockstjärna var så pyton, så kunde han ju lämpligtvis ha stannat hemma istället!

Det finns emellertid ett lysande undantag på studio-plattan – Celluoid Heroes. En av Rays allra finaste kompositioner och en av Kinks allra bästa inspelningar. På ytan är det en hyllning till Hollywood och dess stjärnor, med utgångspunkt i det berömda trottoargalleriet och stjärnornas autografer i cementen på Hollywood Boulevard.

“Rudolph Valentino looks very much alive…he looks up ladies dresses as they sadly pass him by”.

Men låten har också en annan dimension.

“I wish my life was a non-stop Hollywood movie show…because celluloid heroes never feel any pain”.

Ray vet så väl att själv och vanliga människor ofta inte kan undfly smärtan, bara försöka drömma sig bort från den. Det är inte alla som har kraft nog att att ge sig på orsakerna.

Live-LP:n, som är inspelad på Carnegie Hall i New York, visar på ytterligare ett dilemma för Kinks musik. Av någon underlig anledning hade det vid den här tiden spritt sig en föreställning, bland recensenter och publik, att en riktigt bra Kinks-konsert var en som började som en dryckesfest och slutade i kaos.

Man uppmuntrade Ray att jönsa bort sina klassiker, att hälla öl på publiken, att göra parodi på sig själv. Han sluddrade sig igenom Waterloo Sunset, drog igenom Tired Of Waiting For You ungefär dubbelt så snabbt som han borde och konserternas “höjdpunkter” bestod oftast i att han snubblade med huvudet före i trumsetet eller rätt in bland högtalarstaplarna. Musiken schabblades bort på bekostnad av pajaseriet.

Ungefär här, mitt i denna usla platta, dog en bit av mitt tidigare så djupa engagemang och intresse för Ray Davies och hans Kinks.

Och inte blev det bättre av att han började dra ut idéer som han tidigare med genialisk skärpa och insikt klarat på tre minuter, till sega teaterföreställningar på fyra eller fler LP-sidor.

Han har under åren som gått skrivit en handfull låtar jag inte skulle vilja vara utan – Sweet Lady Genevieve, Sitting In The Midday Sun, Mirror Of Love – men det har med åren blivit allt längre mellan de små mästerverken. Allt för långt.

En gång i tiden kom dom så tätt att man inte hann hämta andan emellan. Men när jag ska försöka knacka ner några anledningar till varför Kinks en gång var världens bästa rockgrupp och till och med överträffade både The Who och Rolling Stones…ja, då står det bara stilla och händerna drabbas plötsligt att skrivkramp.

Det enda jag kan komma på är att Ray Davies har det vackraste mellanrum jag sett mellan några framtänder.

Kinks kovers

Det lär finnas mellan 150 och 200 olika inspelningar av Kinks-låtar med andra artister. Jag tänker alltså inte ens försöka göra upp en lista på alla dessa.
(ni hittar en imponerande lista här/PopDiggers).

Nästa steg var att plocka fram andra artisters inspelningar av Ray Davies-kompositioner, som Kinks själva inte spelat in. Jag slutade att räkna vid 25, mest därför att det jag hörde inte var särskilt bra. Det står helt klart att Ray sparade sina bästa låtar till Kinks.

Jag nöjer mig alltså med att plocka ut de bästa och därmed mest intressanta. Några frågetecken har också smugit sig in. Första covern var antagligen The Orchids version av I’ve Got A Feeling [Decca F 11861], som producerades av Shel Talmy. Jimmy Page gjorde om Revenge till She Just Satisfies [Fontana TF 533].

Gruppen The Applejacks fick originallåten I Go To Sleep [Decca F 12216] och den amerikanska sångerskan Peggy Lee gjorde i sin tur en cover på samma låt [Capitol 5488]. Alla ovanstående är hörvärda utan att vara speciellt lysande.

Betydligt bättre är Dave Berrys version av Rays This Strange Effect [Decca F 12188] från 1965. Kinks spelade själv ofta låten under sina scenframträdande och även i Berrys version låter den tilltalande balladen som tagen direkt från Kinda Kinks.

Det lär även ha getts ut en inspelning av låten med Kinks själva, i så fall på samlings-LP:n Saturday Club.

Är det någon läsare som har denna LP eller känner till innehållet på den, så är jag tacksam om ni hör av er.

Helt klart är emellertid att en av Kinks amerikanska fanklubbar för ett par år sedan gav ut just Kinks This Strange Effect på en ensidig singel i en upplaga på 500 exemplar.

Ljudkvalitén är inte den bästa, men jag tror ändå att man kan slå fast att det inte är den inspelningen som eventuellt getts ut. Det är snarare fråga om den demonstrationsinspelning gruppen gjort åt Dave Berry.

Just en sådan demonstrationsinspelning av låten End Of The Season kom producenten Alan Freeman över året därpå. Han gick direkt in i studion med Birmingham-gruppen The Uglies och kopierade låten och Kinks arrangemang [Pye 17178].

Det är alltså förklaringen till att Uglies kunde presentera låten i exakt Kinks-arrangemang – ett helt år innan Kinks släppte ut sin version på LP:n Something Else!

1966 kom ytterligare två hör- havärda covers. Gruppen The Thoughts lyckades med Shel Talmys hjälp göra One Night Stand [Planet 118] till en semi-klassiker.

Ännu bättre, ja snudd på verklig klassiker, var Barry Fantonis inspelning av Little Man In A Little Box [Fontana TF 707]. Fantoni var en känd TV-personlighet och nära vän till Ray.

Enligt de ursprungliga planerna skulle de båda spela in en hel LP tillsammans, men dessvärre stannade det vid denna singel.

Ray skulle vid den här tiden också ha skrivit en rad låtar för David Garricks första LP, men inte heller det projektet fullföljdes. Däremot ryktas det att Ray skrev en låt åt Garricks kompgrupp The Iveys, som senare skulle bli mer kända under namnet Badfinger.

För att ytterligare komplicera det hela, så lär den singel låten dök upp på endast getts ut i Sverige! Jag har lyckats spåra upp en Iveys-singel från 1966 – When Love Means So Much To You [Columbia DS 2298] – och det förefaller inte otroligt att den bara getts ut i Sverige.

Men båda låtarna är skrivna av paret Desmond Henley och Mario Ferrari! Finns det ytterligare en svensk singel med Iveys? Alla uppgifter som kan skingra den här mystiken tas tacksamt emot.

Efterhand avvecklade Ray allt mer sina åtagande utanför Kinks och det finns egentligen bara en platta till att kommentera – amerikanska gruppen The Turtles LP Turtle Soup [White Whale 7124].

Turtles hade bestämt sig för att göra en rak, enkel rockplatta och Ray Davies tillfrågades om han ville producera. Han tackade ja och resultatet ligger ljudmässigt nära Village Green Preservation Society.

Plattan är Turtles allra bästa, men blev dessvärre en kommersiell flopp. Och därmed beslutade sig Ray tydligen för att hålla sig till Kinks i fortsättningen.

Under 70-talet har han sporadiskt och utan större framgång ägnat sig åt Kinks eget skivbolag, Konk. En halvhjärtat affär om något.

LENNART PERSSON
Urprungligen publicerad i Larm #7
[Torpedopop 2004-09-20]

Artikeln tillägnas Mats Olsson (för fiskögon och annat på Rönneholmsvägen), Uffe Lindqvist (för allmänt goda vibrationer) och Will Birch (för han är 70-talets bästa Ray Davies).