Finnkampen i sextiotalspop

Olofssons Lost Treasures erkänner villigt att kunskaperna i finländsk pophistoria lämnar mycket övrigt att önska. Men nu, när Finland vann Hockey-VM och den första Finnkampen i sextiotalspop, är det hög tid att sätta sig i skolbänken och få en lektion av magister Ronnie Österberg.

Det finns ett klipp på YouTube som har fascinerat mig i flera år, inte minst på grund av att låten som framförs är en hejdundrande frisk fläkt jämfört med svenska popvågen, som i slutet av 1964 inte hade genererat något … ähum, minnesvärt. (Klippet finns också på finsk TV:s hemsida med bättre kvalitet, även om det tar lite tid för bilden att bli någorlunda skarp.)

Visst finns det amatörmässiga drag, men My Only One sitter som ett smäck och understryker att kompositören, tillika gruppens sångare Raul Wikström, verkligen fått till en fullträff.

Olofssons Lost Treasures

Jim & The Beatmakers1964

Lägg märke till att sologitarristen Seppo Keurulainen står som arrangör på singeln – något mycket ovanligt vid denna tid för en musiker som fortfarande var tonåring. Hans knappt tolv sekunder långa solo är dessutom fyllt av ljuvliga och snärtiga toner.

Klippet innehåller flera fängslande detaljer. Raul Wikström ser ut att bära tvångströja, eller så var det bara ovanligt kallt i TV-studion just den januaridagen.

Kompgitarristen har gjort slut på lagret av kammar men när det inte hjälpte tog han i ren desperation några klickar Karlsons klister för att kunna nita fast luggen så långt ner som möjligt.

Basisten, vars föräldrar inte gillar det nya hårmodet och därför har ingått en kompromiss med sin son beträffande längden, använder det legendariska men alltmer otidsenliga Gerry Marsden-greppet om sitt instrument, varpå det riskerar att få klangen förstört av armsvett.

Lägg framför allt märke till gullige trummisen Ronnie Österberg, som trots att han inte hunnit fylla sjutton år ändå har koll både på stockarna och lockarna. Han ska nämligen bli något av den röda tråden i denna artikel.

Publiken i TV-studion är ett kapitel för sig; en blandning av pojkar och unga män, som vågat eller fått tillstånd av föräldrarna att låta håret växa och de som nästan tvingas se ut som vore de hämtade från en värvningsaffisch till amerikanska marinkåren.

Notera att Mick Jagger befinner sig i publiken (47 sekunder in i videon) samt grundarna av skolans schackklubb strax därefter, som är överlyckliga bara över att ha släppts in i TV-studion och för en gångs skull slipper bli mobbade i skolan av Pekka och hans gäng.

Betydligt mer allvarliga är begravningsbesökarna som zoomas in vid 1:45. Butter har tidigare haft flera uppgörelser med föräldrarna, för hur ska släkten reagera om de får se ett långhårigt slyngel utan slips på TV? Syrran bredvid – ja, jag har fått för mig att de är syskon – och hennes bästis tog också fel väg när de egentligen var på väg till likvakan.

Notera också handklappskoordineringen, eller snarare brist på den, mellan Butter och Glader (en av de lyckliga som fått låta håret växa) till vänster om Butter.

Jag kan heller inte låta bli att skratta åt en av kommentarerna under videon: ”Love the piss-taking kids in the audience – the rest look like they’re being led to a firing squad.”

Studiomannen måste också få sig en känga. Att döma av kakafonin i början när publiken ska sätta sig, tror han nog att de ska leka ”Hela havet stormar” och inte titta på ett popband.

Ett av Finlands mest populära band, Hurriganes, gjorde en version av My Only One ett tiotal år senare. Det är också ett fascinerande klipp, där trion på ett sätt var före sin tid; de ser mer ut som medlemmarna i Dr. Feelgood eller The Clash än som en typisk rockgrupp anno 1974. (Gruppens legendariske gitarrist, Albert Järvinen, som såg ut som ett mellanting av Alvin Lee, Ian Hunter och Yngwie Malmsteen, hade ännu inte hunnit bli medlem.)

Det finns fler intressanta detaljer; som att det tar nästan femton sekunder innan producenten inser att det är gitarristen och inte trummisen som ska zoomas in under gitarrsolot. Dessutom verkar samma producent hysa motvilja mot att visa hans ansikte.

Hur som helst är My Only One en mycket charmig poplåt i alla väder. Till råga på allt fungerar B-sidan – betydligt mer oslipade The Truth – som ett utmärkt kompliment. Återigen ett exempel på att Jim & The Beatmakers låg före i utvecklingen jämfört med de svenska grupperna, även om The Shanes hade gett ut Let Me Show You Who I Am i samma veva.

Jim & The Beatmakers – namnet Jim hämtades från Fazers chokladstång med samma namn – hade faktiskt bara existerat under ett par månader när debuten gavs ut i oktober 1964. Singeln sålde bra och gruppen upplevde några hysteriska månader på scen.

Uppföljaren, softa poplåten You Can’t Go Away från året därpå, lutar sig mer mot Peter & Gordon och Chad & Jeremy och nådde inte alls samma framgångar. Men så får vi bara ordinär beatpop på menyn.

Jim & The Beatmakers upplöstes dock senare samma år på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter. Raul Wikström och Seppo Keurulainen återförenades i en grupp som senare skulle kalla sig Jormas – ett namn som var en gimmick och inspirerat av Tages.

Gruppen skivdebuterade 1965 med en rivig version av Teddy Randazzo & The Dazzlers Dance To The Locomotion.

De gör också en fräck version av New Orleans, som låter lika bra som The Namelosers Tio i topp-hit.

Jormas skulle bli en av landets mest populära popgrupper, åren 1966–1968, men de ska ha varit betydligt bättre live och kom inte riktigt till sin rätt på skivorna. Deras största hits kom dessutom med finländska versioner av stora hits från USA och England, som God Only Knows och Penny Lane.

En av gruppens bästa stunder blev Tomorrow Is Hers – en låt med spännande temposkiften, som tangerar freakbeatgenren. Pseudonymen F. Akon–F. Zome är ingen mindre än Bengt Palmers och Anders ”Henkan” Henriksson och måste ha varit ett av deras bästa bidrag under detta namn. Jag tror också att skivan bara lanserades för den svenska marknaden.

(Jag ska bara nämna att några av länkarna nedan har översatts med Google translate, eller så kan man själv trycka på ”översätt”, men jag kan inte garantera att det fungerar i samtliga fall.)

Jormas var också något av en supergrupp, där sångaren Pepe Willberg och gitarristen Hasse Walli haft långa karriärer i musikbranschen.

Men nu undrar ni kanske vart den där unge trummisen från Jim & The Beatmakers tog vägen? Jo, efter ett par inhopp i The Sounds och The Scaffolds, förenade han sig med inflyttade engelsmannen Jim Pembroke i gruppen Pems.

Österberg och Pembroke skulle så småningom bli ett radarpar inom finsk rockmusik och 1967 bildade de Blues Section, tillsammans med bland andra Hasse Walli.

Gruppens skivdebut, Call Me On The Telephone från våren 1967, har tagit en matsked The Small Faces och kryddat anrättningen med en tesked John Mayall’s Blues Breakers.

På uppföljaren, Hey, Hey, Hey, hörs det sannerligen att de under dessa månader upptäckt en viss amerikansk gitarrist som hade flyttat till London hösten 1966 …

Jag har inte hört samtliga låtar med Blues Section, men jag har ändå svårt att tro att någon av dem kan överträffa suveräna Semi-Circle Solitude från 1968. Den håller faktiskt samma klass som Tages bästa låtar.

Efter att Blues Section upplösts senare samma år gick Pembroke och Österberg vidare och bildade gruppen Wigwam. (Österberg hade dessutom gett ut ett par solosinglar på finska under namnet Ronnie, som var mer riktade mot mainstreampubliken.) Som så många andra ambitiösa band vid denna tid sneglade man mot progressiv musik.

Efter att deras debutalbum Hard n’ Horny väckt uppmärksamhet, ville ingen mindre än legendariske mångsysslaren Kim Fowley erbjuda sina tjänster i skivstudion. Kanske var drömlika …. Geographical And Astronomical Mistakes en av de låtar han tände på.

Resultatet blev Tombstone Valentine, som blev gruppens kanske mest kommersiella album med sin blandning av The Beatles, Procol Harum, Traffic och The Band, även om det inte är någon favorit bland fansen. Ett av plattans bättre spår, Wishful Thinker, visar ännu en gång vilken fin sångare Jim Pembroke var och att bandet hade potential för att slå igenom internationellt.

Pembrokes kraftfulla domedageröst gör Grass For Blades till en klassiker i proggenren.

Jag ska inte gå in mer på Wigwam, eftersom gruppen hade en ganska lång karriär, med några avbrott på vägen. Det finns mycket information både här (på engelska – från Jim & The Beatmakers och framåt) och här för den som vill gå vidare, vilket också gäller gruppens album. De finns för övrigt på Spotify.

Det finns dock en intressant intervju med Pembroke i Hufvudstadsbladet från 2018, där man bland annat kan läsa att gruppens debutalbum just då fanns till salu för 1200 euro. (Det gäller dock bara förstapressningen på 400 handgjorda exemplar.)

Ronnie Österberg hade alltså hektiska år som musiker, men hans liv slutade i tragik. Han begick nämligen självmord 1980 efter att ha gett upp kampen mot en allt svårare diabetes.

Jim & The Beatmakers lever och frodas, däremot, tänkte jag säga. De har i alla fall uppträtt då och då under de senaste åren – nu med Hasse Walli på gitarr!