Alla som är rimligt intresserade av svensk rockmusik bör någon gång ha stött på Malmöbandet Problem, inte minst eftersom de var pionjärer inom svensk garagerock i slutet av 1970-talet. Om ni händelsevis inte skulle vara bekanta med Problem, så ger denna djuplodning även de oinvigda ett bra tillfälle att reparera skadan.
Saken är den att det har alltför länge saknats en systematisk genomgång av Problems officiella diskografi. Lennart Perssons axplock i Pop # 3 (1993) nämner enbart vissa av deras allra tidigaste låtar, medan Ingvar Johanssons insiktsfulla hyllning Problem: Huller om Buller (Sound Affects # 24 ) från 1994 visserligen sammanfattar grunddragen i Problems skivutgivning men kan inte sägas vara fullständig. Eftersom Problem har kommit ut med en hel del nytt eller tidigare outgivet material efter 1994, påkallas behovet av en djupare sondering ytterligare.
I denna ”all inclusive”-artikel ska därför PopDiggers spänna bågen hårt och därmed snoka reda på fler detaljer och mer information om varför inspelningarna blev som de blev. Eftersom inga musiker agerar i ett vakuum, får vi dessutom ta del av vilka kontakter Problem hade i musikbranschen och med andra artister samt vilka som var deras främsta inspirationskällor. En sådan ambition innebär att texten också innehåller rikligt med hänvisningar i form av länkar, vilket även borde tillfredsställa redan tidigare övertygade och pålästa Problem-fans.
Och vem skulle vara bättre än Stefan Ahlqvist (gitarr, sång med mera samt den röda tråden i Problem) att redogöra för deras kompletta skivkarriär? Även om uppföljarna till den första EP:n – som kom ut 1978 – inte är hur många som helst, är omständigheterna kring Problems diskografi (som omfattar fem (!) årtionden) desto intressantare. Låt oss därför tillsammans med den minnesgode Stefan få en inblick i vad som försiggick bakom kulisserna i samband med de skivinspelningar som Problem gjorde. Allt utom en rak resa utlovas.
Del 1 (1978)
Första delen (av tre) i denna kronologiska serie handlar om de skivor som Problem gav ut 1978; en EP, två singlar och ett album packade med rättfram garagerock. Garanterat spännande läsning med många abrovinker som visar hur ett nybildat band navigerar i den kreativa processens snärjiga och ibland outgrundliga labyrint.
A. Va Har Ja Gjort? / Ja Vill Inte Ha (Problem)
B. Malmö Sta / Kroppsvisit (Problem)
7” EP. LARM Rock 0001 (1978). Upplaga 1 000 exemplar.
Stefan Ahlqvist: LARM-EP:n är vår första skiva. Även om det står något annat på omslaget, spelade vi in den tidigt i december 1977 i Dan Tillbergs Bellatrix Studios vid Värnhemstorget i Malmö med Peter Berge bakom spakarna. Men den kom inte ut förrän på vårkanten 1978. Anledningen till att det dröjde flera månader till dess att den gavs ut var att testpressningen lät så dåligt att den fick bakläxa.
Alla fyra låtarna var mer eller mindre färdigskrivna långt innan inspelningen av EP:n, för Henrik Herrström och jag hade på kompisbasis hållit på flera sen med våra distade elgitarrer genom en rullbandspelare i Henriks lägenhet på gamla Väster i Malmö – redan då under namnet Problem. Särskilt dubbel LP:n 1969 Velvet Underground Live With Lou Reed som kom ut 1974 gick varm som fan vid den tiden och den inspirerade verkligen oss. Vi spelade till och med Sweet Bonnie Brown – en rätt så enkel låt med inte för många ackord. När vi fick en replokal sommaren 1976 i en rivningskåk på Södra Skolgatan, kom först Håkan Olsson med efter att snabbt ha omskolats från gitarr till trummor eftersom Henrik och jag redan spelade gitarr. Och Håkan kände Gerth Martinsson (sedermera Malmros) som repade med ett annat band i samma hus som vi. Han spelade bas och blev vår fjärde medlem.
När Problem började, hade vi ingen sånganläggning utan min sångmick gick rakt in i min gitarrförstärkare. Med tanke på alla covers sjöng jag från början på engelska – mest för att vi fyra skulle få igång svänget och bli tajta. I det läget var själva innehållet i sångtexterna inte så viktigt. Men vi fick också ihop några egna låtar på engelska som hjälper till att lägga grunden till hur vi kom att låta i framtiden. Till exempel hade vi en tidig version på engelska av Ja Vill Inte Ha som heter I Don’t Wanna Cry. Även Huller Om Buller var en tidig låt med engelsk förlaga som också den finns med på en egensläppt LP från 2003 där första sidan har åtta låtar inspelade 1977 i vår replokal på Södra Skolgatan.
Sen så får vi inbrott i vår lokal, men som tur är stals bara en förlängningssladd men dom tog min fuzzbox, vilket var surt. Eftersom vi hade fått bra kontakt med Broni Mühl, som var i färd med att öppna Dad’s Dancehall på Föreningsgatan i Malmö, men även för att vi bor rätt nära Dad’s alla fyra, föll det sig naturligt att vi flyttar vår replokal dit. Där repar också Kal P. Dal. New Bondage och Florida Fun kom dit lite senare. Som betalning för lokalhyran uppträder Problem som förband till Dad’s huvudakter. Vi var bland annat förband till The Jam, The Clash, Ultravox och The Boomtown Rats – och till och med till Magnus Uggla. I och med att vi spelade med sådana band som benämndes ”punk” hamnade också vi lite i den genren. Men vi har aldrig direkt varit ett punk-band, utan istället ett typiskt garage-band. Men den termen var inte så vanlig på den tiden. I samband med det, kan det också vara bra att nämna att långt ifrån alla våra låtar är enkla treackordslåtar.
På EP:ns omslag står i och för sig Lennart Persson som producent, men han blandade sig inte i låtvalet eller soundet, utan var mest med för att lyssna så att tagningarna lät bra och funkade i övrigt. När vi spelar in så är det först live i studion där jag har någon form av ledsång som sedermera ersätts av det slutliga sångpålägget. Vid den här sessionen spelade vi bara in de fyra låtar som kom med på EP:n, för vi tyckte att dessa passade som hand i handske för vår debut. Kroppsvisit och Malmö Sta är ju självupplevda. Ja Vill Inte Ha och Va Har Jag Gjort kom sedermera i nya tappningar på den första LP:n. Och det var jag som ritade karikatyrerna av oss på omslagets baksida.
EP:n fick bra mottagande av Expressens Mats Olsson i mitten av april 1978 i samma artikel som han recenserade Kriminella Gitarrers debutsingel Vårdad Klädsel. Vi spelade förresten tillsammans med Kriminella Gitarrer i Göteborg på Errols kort därefter. I maj 1978 skrev också Christer Olsson en uppskattande recension i Vecko-Revyn.
A. 90 000 (Problem)
B. Huller om Buller (Problem)
7” singel. Smash Records TAR 4 (1978).
Stefan Ahlqvist: 90 000 är vår första singel efter att vi fått kontrakt med Phonogram och deras underbolag Smash Records. Lennart Persson bidrog till att vi kom i kontakt med Phonogram. Han tog ju över efter Mats Olsson som musikrecensent i tidningen Arbetet och han kände mycket folk i musikbranschen, vilket vi hade stor nytta av.
Smash-etiketten skapades för att först ge ut Nick Lowes Jesus Of Cool och Elvis Costellos This Year’s Model med tillhörande singlar. Efter dem kom Linus And His Band album Take It … Or Leave It med Here Comes The Night som singel.
Sen precis därefter, kommer 90 000/Huller Om Buller ut sommaren 1978. Dessa två låtar tillhör dem* (de) som vi spelade in först till LP:n i Bellatrix-studion.
Jag gillar 90 000 skarpt, det är en av våra bästa låtar, tycker jag. Särskilt textraderna:
”Har du sprungit läck eller kört i diket
Eller rent av gått i däck för att någon vatt sniken”
är jag stolt över. Det är faktisk lite Owe Thörnqvist-klass på dem. 90 000 kommer sedermera i en annan mix på LP:n.
Huller Om Buller är en av våra tidiga låtar. Den hette Running Into Danger från början och var starkt inspirerad av Down On The Street med The Stooges. Den engelska texten gjordes om till svensk inför inspelningen.
A. Ja Vill Inte Ha (Problem)
B. Buckle Shoe Stomp (Sandland/Spencer/Boulden)
7” singel. Smash Records TAR 5 (1978).
Stefan Ahlqvist: Ja Vill Inte Ha var med på EP:n och ges ut här som A-sida på singel, fast i en nyinspelning. Samma version finns på LP:n. Låten är rätt enkel och egentligen en parafras av Velvet Undergrounds ackordföljder som Lou Reed ofta använde sig av – särskilt Sunday Morning och I’ll Be Your Mirror.
Men på B-sidan finns ett icke-albumspår, en cover av The Snobs Buckle Shoe Stomp från 1964. Det är en låt som jag alltid har gillat. Största problemet med att göra covern av Buckle Shoe Stomp var att jag hade så jäkla svårt att luska ut texten. Man hör knappt vad dom sjunger. The Snobs är ett engelskt band som framför en vanlig rock-låt – fast de hade en märklig image: de var utklädda till 1700-tals adelsmän med vita peruker och allt. Vi spelade Buckle Shoe Stomp rätt ofta live, så det passade bra att ge ut den som en bonus inför LP-släppet.
Problem (s/t).
LP. Smash Records SLEPT 4 (1978). Upplaga 4 000 exemplar (första upplagan: grön vinyl 2 000 exemplar; andra upplagan svart vinyl: 2 000 exemplar).
Stefan Ahlqvist: LP:n är inspelad i omgångar tidigt sommaren 1978 när det var ledigt i Bellatrix studion. Eftersom albumet skulle ges ut i oktober, fick vi en dead-line på när inspelningarna skulle vara klara, vilket påverkade resultatet på olika vis. Lennart Persson och Dan Tillberg är med på inspelningarna på samma sätt som när vi spelade in EP:n och vi fortsatte också med att spela live i studion, förutom att, precis som innan, göra slutliga sångpålägg efteråt. Därutöver lägger vi på lite annat och jag spelar orgel och akustisk gitarr på ett par spår.
Den ursprungliga tanken var att albumet skulle heta ”Huller Om Buller”. Förklaringen till att det inte blev så är rätt klyddig. Men så här var det: Jag har alltid gillat Captain Beefheart. Captain Beefheart And His Magic Bands första album heter ju Safe As Milk, men albumet har inte med någon låt som heter Safe As Milk. Däremot har deras andra album, Strictly Personal, en låt som heter Safe As Milk. Detta underfundiga faktum tillsammans med att The Monks – som turnerade i Sverige 1967 och spelade in ett TV-inslag som jag såg då – gjorde en LP (Black Monk Time) som har en låt som heter Higgle-Dy – Piggle-Dy. Jag hade ett rätt gediget engelsk-svenskt lexikon på den tiden och jag kollade upp vad ”Higgle-Dy – Piggle-Dy” betyder. Det visar sig vara just ”Huller om Buller” – som jag tycker låter rätt häftigt och det var precis så jag tyckte Problem lät. Just därför gör jag en låt som heter Huller Om Buller. För att då knyta ihop alltihop med hjälp av Beefheart, är det nämligen så att Huller Om Buller – som ligger på baksidan av 90 000 – i linje med hur Captain Beefheart namngav de första skivorna, från början således inte skulle vara med på debut-LP:n – som följaktligen skulle heta ”Huller Om Buller”. Anledningen till att det inte blev så var att den dead-line som vi hade fått, plus att vi inte hade obegränsad tillgång till studiotid, gjorde att jag inte fick tillräckligt med tid att få färdigt texten till Skarpladdad – den låt som egentligen skulle ligga först på andra LP-sidan och som hade funkat perfekt som andra sidans inledningsspår. Emellertid finns en tidig version av Skarpladdad från replokalen 1977 med på samlingen Central Stimulering = Problem (2005) och LP:n Huller Om Buller (2003). Skarpladdad var faktiskt den första låt jag skrev överhuvudtaget. Jag skrev den redan 1970, men då hette den Hot Shot. I och med vår tidspress, hängde vissa delar av texten fortfarande i luften och därför hinner Skarpladdad tyvärr inte spelas in till debut-LP:n, utan vi får lägga in B-sidan Huller Om Buller från singeln istället. Eftersom Huller Om Buller getts ut tidigare, faller den annars så eleganta idén om kopplingen till hur Captain Beefheart döpte sina album. Det är den lite omständliga anledningen till att debut LP:n kom att heta bara ”Problem”.
Varje låt hade liksom sin speciella inramning. Den rätt så långa Iskalla Kårar och De E Okey, spelades till exempel in live i studion tillsammans med Linus på munspel. Linus hängde i Bellatrix-studion och han hade ju, precis som vi, också kontrakt med Smash Records. Eftersom han var en jäkel på munspel, frågade vi om han ville vara med på vårt album, vilket han tackade ja till. Iskalla Kårar, vars takt lånar rätt mycket från The Seeds varumärke, tonar ut lite konstigt; den slutar rätt abrupt. Orsaken till den snabba toningen är att hela masterbandet tar slut under inspelningen! Det är således rena turen att vi var nästan färdiga med låten; den skulle ändå inte bli så mycket längre, så vi slapp att spela in den igen.
Boss Moss, albumets första låt, har lånat sin speciella struktur, låtuppbyggnad, från Iggy And The Stooges Search And Destroy, naturligtvis utan att i övrigt jämföras med den. Men båda låtarna börjar med gitarrsolo, sen kommer en vers, ett stick och därefter ytterligare något annat. En kul koppling som jag var fullt medveten om när jag skrev Boss Moss.
De E Okey kan man säga är en typisk variant av Louie Louie fast med andra ackord men med samma takt. Sticket är lite lustigt (”Inga berg är för höga för mej/Ingen flod är för bred”), precis som det plötsliga slutet.
Vodka Pepsi Rus är en kul grej. Alla fattade inte att jag sjöng: ”Skål, skål Mister Molotov/Skål, skål fröken Lucy Ball”. Det rimmar ju inte riktigt, men jag är glad för den typen av halvrim. Men texten kom ju så småningom med på Central Stimulering = Problem för dom som inte hänger med.
90 000 är som sagt en annorlunda mix än den version som finns på singeln.
Även om Problem står som kompositör till alla låtarna, skrev jag all text och musik. Och det är inte helt fel att det står så, eftersom jag inte bestämde exakt hur de övriga i bandet skulle spela låtarna. Det klurade de själva ut. Det var också en liten vinkning till de övriga bandlemmarna att även de skulle få tummarna loss och hjälpa till att börja skriva låtar. Jag var ju inte som Nisse Hellberg precis, någon som spottar ur sig låtar, så jag emottog tacksamt de andras eventuella bidrag. Vår inställning till vem som skulle stå som kompositör var motsatt den självupptagenhet som många av de svenska proggbanden stod för. Problem var ju klart anti-proggare och när Björn Afzelius på en av sina soloplattor som var populär vid den tiden, redogjorde för exakt vem som spelar vad på alla låtar blir detaljgraden direkt löjlig…
Jag är fortfarande mycket nöjd med LP:ns upplägg och låtordningen hänger ihop bra, men det enda som är synd är som sagt att Skarpladdad inte hann komma med. LP:n fick genomgående mycket bra recensioner. Både Expressen och Aftonbladet, som på 70-talet av någon princip måste tycka olika, rosade den. Mottagandet i pressen kunde faktiskt inte ha varit bättre och det innebar också att många live-spelningar följde.
Be the first to comment