The Jesus And Mary Chain – A Taste Of…

Sätt plattan på maxtemperatur. Vänta en halv-timme. Häll i Velvet Underground, Stooges och Sonics. Låt blandningen smälta. När mixen har blivit brun häller ni i en rejäl dos Beach Boys och Phil Spector. Strunta i att kolla datumstämplingen – det här är ingredienser som håller sig. Låt anrättningen koka i en halvtimme. Krydda med Pere Ubu och Einstürzende Neubauten. Serveras rykande het med återkopplad taggtråd.

Bröderna Reids matlagningskonst är måhända inte något för finsmakare. Vi som gillar djärvt kryddade anrättningar lär ha smaken kvar i munnen åtskilliga år framåt. Ni som var med från början har smaskat i drygt sex år nu.

Artikelförfattaren höll sig på den tiden till de gamla beprövade recepten och missade ett par år. Det var ju så på den tiden (och är det fortfarande) att den engelska rockpressens desperata jakt på nya grupper kunde ta sig de mest absurda uttryck – till exempel medvetslösa upphaussningar av mediokra eller på sin höjd hyfsade grupper.

Därför vägrade jag till en början att befatta mig med Jesus & Mary Chain i tron att de var ytterligare en medial hype. Ett misstag jag emellertid fått goda möjligheter att reparera.

En genomgång av gruppens skivor kan möjligtvis uppfattas som en aning onödig eller “out of time”. Många av gruppens B-sidor återfanns på samlingsplattan Barbed Wire Kisses -88 och gruppen har dessutom hamnat en aning i skymundan under de senaste två åren.

Det sista påståendet överensstämmer i och för sig med NOW & THENs egen filosofi (att strunta i trenderna och gräva ner sig i den tidlösa musiken), men läsaren frågar sig kanske ändå om inte gruppens produktion är alltför känd.

Naturligtvis ligger det en hel del i det påståendet, men det är trots allt drygt sex år sedan gruppen debuterade och det har förhoppningsvis tillkommit en del unga lyssnare som vill höra hela historien.

Så håll till godo: här kommer The Jesus & Mary Chain Story.

Bakgrund
Det börjar i East Kilbride, Skottland – bröderna Jim och William Reids hemstad. En förnimmelse av frisk skotsk höglandsluft passerar förbi och vi anar trygghet och traditioner som ett skyddande nät i bakgrunden.

East KilbrideVerkligheten är dock en aning annorlunda. East Kilbride är en tämligen nykonstruerad stad belägen strax sydost om Glasgow. Staden slapp Glasgows ruffiga och nergångna miljöer, men i gengäld saknades all form av tradition eller kulturliv. Ett Rinkeby eller Burlöv – utan någon särskild ryktbarhet. Bröderna Reid skulle ändra på allt detta.

Deras uppväxt har beskrivits som händelsefattig i ordets yttersta bemärkelse, delvis därför att de varit måna om att lägga sig till med samma mystiska skimmer som David Bowie gjorde en gång i tiden.

I intervjuer har inte mycket kommit fram om deras bakgrund och gruppens presskonferenser har givit färre konkreta svar än Ingvar Carlssons.

Klart är emellertid att deras ungdom var ytterst ordinär. Med bakgrund i arbetarklassen fanns det bara två vägar bort från den vanliga stigen mot fabriken – och eftersom man har oerhörda svårigheter att tänka sig speciellt broder William som markerande innerback eller mittfältsmotor – ska vi väl vara tacksamma för att de med rockens hjälp lyckades bryta sig loss från det dystra framtidsperspektiv somväntade bakom hörnet.

Jesus & Mary Chain byggdes dock inte på en dag. Enligt bröderna själva tillbringades fem år i hemmastudion. Under denna tid skapades soundet och imagen: Jesus-&-Mary-Chainismen.

När Jim och William till slut började sända tejper till skivbolagen -83 befann sig rockmusiken i ett stillestånd. Punkens ursprungliga hjältar hade antingen försvunnit eller gjorde karriär i samma USA som de tidigare bespottat i sina texter.

De få som fanns kvar hade plötsligt blivit lika konservativa som den musik de tidigare hade protesterat mot. Slutresultatet visade att punken egentligen knappast hade lyckats förändra någonting. Kanske var det som Jim Reid uttryckte saken i en intervju:

Orange Juice - Blue Boy
Orange Juice – Blue Boy
Half the -77 punk bands were naive, and the other half were lying bastards.

Det skotska tidiga 80-talsbolaget Postcard gjorde dock ett par hedervärda försök att, fast i popkläder med grupper som Aztec Camera, Josef K och Orange juice, återuppliva scenen.

Deras försök möttes dock av förakt från brödernas sida. De menade att vad som krävdes var något helt nytt och revolutionerande. Och vi skulle inte bli nödbedda.

Influenser
Grundkonceptet hos Jesus & Mary Chain var, för att uttrycka det enkelt, att ta de bästa ingredienserna från olika stilar och ändå göra något eget av det. Från 60-talet hämtades dels Beach Boys och flickgruppernas naiva men ändå tuffa image, dels det tuffa, råa och okontrollerade gitarrljudet. Fuzz och feedback i en härligt kaotisk blandning.

Det räckte emellertid inte riktigt med detta. Den röda tråden drogs vidare i en slingrig väg genom 70-talets industrirock (med namn som Pere Ubu, Residents och till och med Einstürzende Neubauten) och fick sitt verkliga lyft med den ingrediens Ramones tidigare visat behovet av: humor. Sheena hade äntligen blivit vuxen.

Jesus And Mary Chain uppfattades av många som ett subversivt undergroundband, men gruppen drömde redan på detta stadium om att få uppträda i Top Of The Pops, om att få hits. Men på deras eget villkor.

Vägen mot framgångarna var dock fortfarande lång. I början av -84 gjordes de första stapplande försöken att spela live och det var först nu som gruppnamnet kom till. Teorierna om namnets tillkomst är otaliga, men det var förmodligen som broder William förklarade:

It’s a name that sticks in the mind when you’ve heard it, and we’re going to make sure no one forgets it.

För konserterna införlivades basisten Douglas Hart och trummisen Murray Dalglish, men de betydde egentligen inte så mycket. Jesus And Mary Chain har alltid varit synonymt med bröderna Reid.

Gruppen mötte dock mest förakt vid sina spelningar runt Glasgowtrakten, vilket var ungefär vad man väntat sig. Med en musik som mest liknade en sammanhängande massa av oljud, förstår man att det mycket traditionella Glasgow var ointresserat.

Till London

I maj samma år, trötta på Glasgow, beslöt de sig så för att ta London med storm. De kom snart i kontakt med Alan McGee, en skotte som åkt till London för att pröva lyckan. McGee hade startat skivbolaget Creation Records (vars tidiga utgåvor numera kostar skjortan) och drev klubben The Living Room.

Jesus And Mary Chain gjorde sin debut på klubben inför ett tiotal uppskattande i publiken. Redan under denna tid gjorde gruppen det korta och intensiva till sitt varumärke, med en speltid på cirka 20 minuter.

Långsamt började dock gruppen att få en allt större publik och i oktober startade inspelningen av vad som skulle bli Jesus And Mary Chains första skiva.

Upside Down
Jesus And Mary Chain - Upside Down[singel, 1984]

Upside Down var i vissa avseenden en klassiker redan när den kom ut och kanske 80-talets mest revolutionerande skiva. Efter en inledning med bas och tunga, militärliknande ekofyllda trummor formligen exploderar gitarrerna.

De skär genom märg och ben kring Jim Reids domedagsröst.

Men trots oljuden och tempoväxlingarna lyckas de inte dölja att det faktiskt finns en melodi i bakgrunden. Vad som verkade vara gjort i en tagning låg det emellertid mycket arbete bakom.

Gruppen låg i ständiga dispyter med producenter och tekniker om hur ljudet skulle utformas. Ursprunglig producent var Joe Foster från Television Personalities, men enligt McGee var det han själv som gjorde jobbet.

Som B-sida valde gruppen Syd Barretts Vegetable Man, en tidigare (åtminstone officiellt) outgiven låt. Låten är typisk “Sydsk” med sin finurliga men ändå dramatiska och hotfulla melodi. Barrett skrev den förmodligen med demoner jagande i hasorna.

Upside Down drabbade independentlistan mer och mer för varje vecka och i februari -85 hade den nått förstaplatsen. Direkt efter singelsläppet sparkades trummisen Murray Dalglish. Ersättare blev Bobby Gillespie (mest känd från Primal Scream). Hans erfarenheter bakom ett trumset var högst begränsade, men hans spelstil passade perfekt ihop med gruppens image och sound.

Under 84-85 blev uppmärksamheten i den engelska pressen enorm. Det handlade inte bara om musiken utan även om gruppens missbruk och glorifiering av droger. Valet av Vegetable Man förbättrade knappast ryktet. Gruppens alltmer vilda konserter var dessutom högvilt för pressen.

Vid denna tidpunkt, efter bara en singel, var gruppen redan jagade av flera storbolag. Vissa likheter med Sex Pistols efter Anarchy In The UK fanns, men gruppens påstådda förstörelse av skivbolagskontor lär mest vara rykten.

Den största anledningen till problemet med att välja skivbolag var att gruppen inte skulle få utforma sitt eget sound. I början av -85 skrev de dock kontrakt med WEAs underbolag Blanco y Negro.

Never Understand
Jesus And Mary Chain - Never Understand[singel/tolva, 1985]

Debutsingeln på Blanco y Negro var i grunden en genialisk, enkel och hitmässig treackordspoplåt. Med ekon från Beach Boys, Tommy James & The Shondells och Sex Pistols lyckades gruppen forma delarna till en riktig pophit. Det fanns bara en hake för radioproducenterna: feedbackoväsendet fanns fortfarande kvar.

B-sidan på singeln, Suck (ursprungstitel: Jesus Fuck) höll inte alls samma klass, utan var bara ett mått på gruppens förkärlek till feedback. Som extralåt på tolvan valde gruppen att göra en cover på Subway Sects Ambition i en helt annorlunda version. Inte ens Jesus And Mary Chain lyckas dock dölja att refrängen lyssnar till uttrycket POP.

Never Understand tog sig till och med upp på den engelska hitlistan, men det var en annan händelse under våren -85 som kom att dra till sig betydligt större rubriker. Vid en spelning på London Polytechnic äntrade gruppen scenen en timme för sent.

Den utlösande faktorn var emellertid att de lämnade scenen efter 20 minuter. Gruppen påstod själva att det var pressen som hade förstorat upp händelsen. I själva verket var det bara ett fåtal ur publiken som hade bråkat, påstod de.

Under hela året envisades gruppen med att spela i bara 20 minuter. Som försvar sade de att det inte finns någon grupp som håller en hel konsert ut, och att Beatles aldrig spelade längre än en halvtimme. Med tanke på alla sömniga, utdragna konserter man tvingats genomlida under åren kan jag i mycket hålla med.

“Upproret” på London Polytechnic gavs ut som bootleg och är numera värd åtskilliga pund. Tja, vill man ha allt så.

You Trip Me Up
Jesus And Mary Chain - You Trip Me Up[singel/tolva, 1985]

Jesus And Mary Chain fortsatte grävandet i pophistorien på sin tredje singel, men fortfarande med bakgrunden intakt. På You Trip Me Up har de på sin resa genom tiden upptäckt Phil Spectors “Wall Of Sound”. Bröderna jobbade hårt med att hitta grunderna till Spectors ljudbild och resultatet är minst sagt bedövande.

Bakom den enorma ljudbilden hittar vi en något drömmande, suggestiv men som vanligt omedelbar melodi. Det är dock möjligt att de gick för långt i sina strävanden att skapa ett eget sound och låten blev inte en lika stor hit som Never Understand.

Baksidan, Just Out Of Reach är monoton, men den hotfulla sången skär genom en nästan lika effektivt som vanligt och det är svårt att värja sig mot den. Bonuslåten Boyfriend’s Dead tillhör tyvärr de mer olyssningsbara (ja, det finns faktiskt sådana) låtarna i gruppens historia.

Som ursprunglig bonuslåt hade man tänkt sig Jesus Suck (omdöpt från Jesus Fuck), men skivbolaget vägrade. Det lär cirkulera ett fåtal exemplar av utgåvan med denna låt, men ingen verkar veta säkert. Creation planerade dessutom att ge ut tolvtumsversionen av Upside Down.

Ett fåtal exemplar lyckades dock komma ut (dock utan Jesus Suck) och de betingar ett pris på åtskilliga hundra kronor. De båda låtarna dök emellertid upp på bootleg-EPn Mouthcrazy. Upside Down är faktiskt ännu bättre i denna tolvtumsversion.

Gruppen själv avslutade våren med att göra fiaskon både på Whistle Test och The Tube.

Just Like Honey
Jesus And Mary Chain - Just Like Honey[singel/tolva, 1985]

Trots tre klassiska singlar hade gruppen ännu inte fått det stora genombrottet. De slets dessutom mellan drömmen om att få egna hits och uppträda på Top Of The Pops och att ändå samtidigt erhålla erkännande från kritikerna.

Just Like Honey skulle bli lösningen på problemen.

Singeln var till att börja med gruppens hittills mest kommersiella. Efter en inledning hämtad från Ronettes klassiska Be My Baby presterar gruppen ännu en gång en härlig poplåt – med ekofyllda trummor och rasslande tamburiner. Feedbacken lyser för en gångs skull med sin frånvaro.

Tyvärr innebar även Just Like Honey starten för sjukan med de många olika pressningarna av varje singel. Barbed Wire Kisses samlade i och för sig många av B-sidorna, men vill man ha allt med gruppen innebär det en hel del huvudvärk.

På samlings-LPn saknades till exempel demoversionen av Honey. Den är faktiskt lika lysande som den “officiella” versionen, men här är det akustiska gitarrer som är mer framträdande.

De andra låtarna som kom på de övriga pressningarna är inte alltför minnesvärda, men du kommer inte undan refrängen i Head hur du än försöker.

Psychocandy
Jesus And Mary Chain - Psychocandy[LP, 1985]

… är tillräckligt recenserad och analyserad. Ännu en djupgående analys känns onödig. Fortfarande ger den mig samma kick varje gång och den kommer att stå med fet stil även i nästa århundrades poplexikon.

Jag kan dock inte lämna den därhän med de fyra ynka raderna.

Hur många plattor finns det med låtar så omedelbara att man nynnar dem halvvägs inne på första lyssningen, eller ballader som gör att den ofta använda textraden “sending shivers down my spine” dyker upp igen?

Hur många plattor finns det med vilda, elektriskt sprakande rocklåtar som hela tiden går en balansgång på anständighetens gräns? Beach Boys, Surfaris, Byrds, Velvet Underground och Stooges transformerade genom Jesus And Mary Chains gitarrer.

Året 1985 slutade triumfartat för gruppen med två singlar i topp på John Peels Festive Fifty och Psychocandy vald till bästa album av NME.I slutet av 85 var de dessutom hos Peel och spelade in fyra låtar (som senare dök upp på dubbelsingelversionen av Some Candy Talking).

Första halvan av -86 blev lugn, åtminstone på skivfronten. Chocken från alla mästerverk året innan hade väl inte lagt sig och lyssnarna behövde säkert tid att återhämta sig.

I början av året avverkades turnéer bland annat i USA och Japan. Gruppen hade dock en lång väg att vandra för att slå igenom i USA. Det blev inte bättre av att de lanserades som något av de nya Sex Pistols, en stämpel de kämpat hårt för att bli av med i England.

Some Candy Talking
Jesus And Mary Chain - Some Candy Talking[singel/tolva, 1986]

Under sommaren anlände den mycket efterlängtade singeln Some Candy Talking. Låten hade använts i livereportoaren ett bra tag och var dessutom nästan planerad att komma med på Psychocandy.

Den hade också kommit på en fri EP från NME.

Precis som föregående singeln Just Like Honey inleder den lugnt, den här gången med ett nästan Byrds-liknande sound, och gitarrkaskaderna kastas mot oss först efter någon minut. Singeln var Jesus And Mary Chains kanske mest kommersiella hittills och den blev mycket riktigt en Top 20-hit.

Gruppen hade dock ett tämligen dåligt rykte bland många discjockeys och när singeln anlände utsattes den direkt för ingående analyser. Låten ansågs av många vara en ren drogsång, men gruppen försvarade sig väl mot anklagelserna och fick faktiskt majoriteten på sin sida.

Det ironiska var dock att Jim Reid erkände att det givetvis fanns droganspelningar i en intervju ett tag senare, och med en inledning som:

I’m going down to the place tonight
So I can have a taste tonight

råder det väl knappast några tveksamheter vad det egentligen handlar om.

Singeln innehöll denna gång två B-sidor, varav åtminstone Psychocandy (det är kul med titellåtar som inte finns på LP. Jämför Julian Cope, Elvis Costello och Nomads) var Jesus And Mary Chains mest ljuvliga ögonblick sedan Cut Dead.

Även detta lilla mästerverk anklagades för att innehålla droganspelningar, men om detta stämde var budskapet väl maskerat. Hit är tyvärr en av gruppens sämre alster – en långsamt monotont malande låt.

Det är dock dubbelsingeln som är den mest intressanta. Vi får här de fyra låtarna från Peel-sessionen, Cut Dead, Psychocandy, You Trip Me Up och Some Candy Talking i akustiska versioner och resultatet är givetvis lysande.

Ljudet är naket och primitivt, men i botten finns samma känsla som hos många av 50-talets bluesinspelningar. Jesus And Mary Chain ÄR rock’n roll, sedan spelar det ingen roll hur de uttrycker det hela.

En lustig parentes i sammanhanget är att under den fem år långa “exilen” i hemmet satt bröderna med sina akustiska gitarrer och tyckte själva att deras låtar innehöll fantastiska melodier. Sedan, vid de tidiga livespelningarna, kunde de för sitt liv inte begripa varför publiken inte tyckte detsamma…

Some Candy Talking blev gruppens enda skiva under -86, men det var ett mästerverk som räckte länge. Jesus And Mary Chain hade äntligen blivit ett hitband, dock utan att förlora sin själ. Frågan var bara hur de skulle kunna gå vidare.

Under slutet av -86 och början av -87 gick rykten om att bandet skulle upplösas. William Reid dolde aldrig under intervjuerna sin motvilja mot att turnera och till och med Jim Reid låg på gränsen till nervsammanbrott. Illvilliga rykten om att bröderna hade blivit ovänner började också spridas, men detta var säkert bara spekulationer.

Tidigt -87 startade emellertid inspelningarna av andra albumet. Redan på ett tidigt stadium insåg gruppen att album nummer två skulle låta helt annorlunda – en tanke som egentligen var tämligen självklar.

En ny LP med 14 nya feedbacklåtar hade nog bara känts som en trött upprepning (jämför Clashs och Kinks utveckling).

April Skies
Jesus And Mary Chain - April Skies[singel/tolva, 1987]

Efter nio månaders tystnad låg så den nya singeln redo för att tas till hjärtat. Eller? Här finns visserligen all den dynamik och uppbyggandet mot ett klimax som hade använts i tidigare singlar och låten hade även hitstämpel över sig. En hit blev det mycket riktigt också (första och enda Top 10-hiten), men personligen anser jag att det där lilla extra saknas.

Det beror inte på frånvaron av feedback – den är tuff nog med sitt i mycket klassiska Stonesljud – men en viss oinspiration kan skönjas. Jim sjunger inte längre som om livet stod på spel och resultatet blir åtminstone ett litet “jaså”.

Skivbolaget fortsatte med sitt “mjölkande” med en ny låt för varje pressning, men just under -87 stod gruppen möjligtvis på sin musikaliska topp, vilket gav nya dimensioner till B-sidan.

Singelns baksida, Kill Surf City tog på ett effektivt sätt död på myten om det soliga Kalifornien och ryktet om att där går två flickor på varje pojke. Trots detta vet man om det inte bara var ett uttryck för bröderna Reids galghumor. Deras kärlek till surfmusiken är ändå stor.

De andra låtarna på de olika pressningarna dök upp på CD-versionen av Barbed Wire Kisses. Tolvan innehåller dock en förlängd version av April Skies med ytterligare en vers inlagd. Vidare finns Mushroom, en cover på en låt av den tyska gruppen Can (från Beach Boys, “It’s a long way back to Germany”).

Happy When It Rains
Jesus And Mary Chain - Happy When It Rains[singel/tia/tolva, 1987]

Happy påminde ganska mycket om April Skies i sin uppbyggnad men griper tag i lyssnaren på ett helt annat sätt. Den blev underligt nog bara en Top 30-hit. Nästan alla B-sidorna här dök upp på Barbed Wire Kisses, men låt mig bara få påpeka att både Everything’s Alright When You’re Down och Happy Place är härliga, glada (åtminstone i Jesus ordbok) poplåtar, som säkert hade kunnat bli hits.

Den kanske mest intressanta utgåvan är dock tiotumsversionen. Shake är väl det närmaste gruppen har kommit bluesen. Innan låten exploderar får vi en inledning inte helt olik Bo Diddleys I’m A Man (Shadows Of Knight för garagerockfansen). Sången är hotfull och skär djupa hål i lyssnarens själ. Definitivt inget för mörka nätter.

Mästerverket är dock demoversionen av Happy When It Rains. Låten är enklare, råare och med betydligt mer mollprägel vilket ger låten en helt ny (och bättre) identitet. Tian och tolvan bjuder dessutom på en förlängd version av Happy.

Darklands
Jesus And Mary Chain - Darklands[LP, 1987]

… lyckades åtminstone till 90 procent med den till synes omöjliga uppgiften att följa upp Psychocandy. Borta var i stort sett det förvrängda gitarrljudet och plattan hade betydligt fler lågmälda (och depressiva) låtar.

Favoritspåret är fortfarande titellåten.

Satt till en av de hittills vackraste melodier gruppen gjort, med akustiska och elektriska gitarrer som slingrar sig om varandra, sjunger William med en nästan desperat men ljuvlig stämma. I hans sätt att sjunga får varje ord en viktig betydelse.

William sjöng även på plattans kanske mest speciella spår, Nine Million Rainy Days. Texten skulle kunna vara ett hatfyllt meddelande till en f.d. flickvän:

And the way you are
Sends the shivers, to my head
You’re going to fall
You’re going to fall down dead

Satt till en långsam suggestiv melodi, var den en av gruppens hittills mörkaste låtar.

Avslutningsspåret About You är lika vacker som titelspåret, men dess positiva text och melodi visar upp en delvis ny sida hos gruppen. Båda de två föregående singlarna fanns med, men i tolvtumsversionerna.

Plattan möttes av negativ kritik från många, men det berodde nog på att de hade väntat sig ytterligare en feedbackorkan i LP-väg. Försäljningsmässigt gick det betydligt bättre än för debuten och plattan nådde en sjunde plats som bäst på den engelska hitlistan.

Darklands
Jesus And Mary Chain - Darklands (7" gf)[singel/tia/tolva, 1987]

Även om gruppen fortsatte att göra oinspirerande TV-framträdanden och livekonserter fanns det gott om trogna fans och skivbolaget såg till att mjölka varje nytt singelsläpp med nya pressningar. Sålunda kom Darklands i sex olika pressningar (alla låtar dök upp på samlings-CDn).

Dessa håller emellertid inte alls lika hög klass som B-sidorna på de två föregående singlarna. De engelska skivaffärerna fick dessutom problem genom att CD-singeln var förvillande lik CD-plattan och singelversionen såldes ofta för tolv pund.

Hösten -87 gav sig också Jesus And Mary Chain ut på sin första egentliga turné på ett och ett halvt år. Recensionerna var högst blandade. Några kritiker jämförde till och med gruppen med Dire Straits. Konserterna hade också blivit längre och varade nu i “hela” 45 minuter.

William Reids motstånd mot att turnera hade emellertid nästan blivit ännu större. Medan Jim levde ut myten som rockstjärna satt William för det mesta inlåst på hotellrummet. Mest revolutionerande med turnén var kanske det faktum att den fjärde medlemmen var en trummaskin.

Sidewalking
Jesus And Mary Chain - Sidewalking[singel/tolva, 1988]

…var knappast tänkt som ett singelsläpp. Den kom fram under planerandet av Barbed Wire Kisses. Gruppen tyckte dock mer och mer om den under framtagningsprocessen och beslöt att släppa den på singel i mars. Med en tung rytm, i mycket hämtad från T.Rex Telegram Sam och en refräng i värsta hejarklackstil satt den direkt och många kallade den gruppens hittills bästa singel.

För mig framstår den dock som alltför seg, men det är kul att sjunga med i refrängen på konsert.

Av de olika släppen är det tolvan som är mest intressant. Visserligen är den förlängda versionen av Sidewalking (7.50) helt ointressant, men de två livelåtarna Taste Of Cindy och April Skies är värda att ha. De är inspelade i Detroit. Från den konserten kom också Nine Million Rainy Days som tidningen Sounds gav ut på en EP ungefär samtidigt.

CDns extraspår, Sidewalking (Chilled To The Bone) visar sig vara en instrumentalversion och är helt onödig att lägga ut extrapengar på.

Barbed Wire Kisses
Jesus And Mary Chain - Barbed Wire Kisses[LP, 1988]

Strax efter singelsläppet gav skivbolaget ut samlingsplattan. Den innehöll 16 låtar (fyra extralåtar på CDn) och bestod mest av tidigare utgivna B-sidor.

Vad samlarna tyckte om detta kanske vi ska lämna därhän.

De blev knappast heller gladare då plattan visade sig innehålla två tidigare outgivna låtar, av vilka åtminstone Don’t Ever Change är en utmärkt, lite melankolisk låt. Det är närmast ofattbart att den lämnades utanför Darklands-plattan.

Albumets sticker, “Special Low Price. Expect To Pay As Little As Possible” blev missförstådd och många säljare tog givetvis fullpris för skivan.

Resten av -88 tillbringades bland annat med turnerande, men bröderna Reid sysslade även med produktionsarbete (Sugarcube: Birthday). De medverkade även på samlingsplattan 21 Years Of Alternative Radio med en tidig version av Inside Me.

Gruppens pauser verkade bli längre och längre och det dröjde alldeles för lång tid innan deras nästa riktiga släpp drabbade oss.

Blues From A Gun
Jesus And Mary Chain - Blues From A Gun[singel/tia/tolva, 1989]

Tunga, tuffa rytmer, kombinerat med melodier, är det verkligen något som har en framtid? Den frågan ställde jag mig i förra numret. Men redan hösten -89 bevisade Jesus And Mary Chain att denna företeelse är, om inte levande, så finns det fortfarande vissa dödsryckning ar i liket.

Med denna singel bevisade gruppen att de kunde utveckla sitt sound ytterligare. Med tunga trummor i bakgrunden och Williams röst på sitt allra kaxigaste humör (hur många röster har karln egentligen?) sopade Jesus golvet med så gott som all så kallad dansmusik.

Gruppen har aldrig låtit så levande och vissa jämförelser med Manchesterbandens drönarpsykedeliadansmusik kan inte undvikas. Skivbolaget gav som vanligt fansen en hel del huvudbry. Sjuans baksida är en långsam pratig låt, dock inte utan en viss charm.

Tolvan innehöll två extralåtar, varav Penetration är ett nytt försök att göra en motorcykellåt i stil med The Living End från Psychocandy. Trots införskaffandet av nya Harley Davidsons blir dock inte resultatet lika smaklöst (fullt) som det tidigare försöket. Man har dessutom lyckats få in en bit från gamla surfinstrumentaler Wipe Out i breaket. På Subway är vi tillbaka i poplandet igen.

Tiotummaren gav oss som vanligt “ännu en låt som inte finns någon annanstans” Break Me Down har det där småtrevliga halvakustiska ljudet som gruppen nu verkade ha tagit patent på. Men det finns ju ofta en CD-singel också som bekant och då förstår ni kanske vad som väntar.

Ännu en gång överraskar Jesus And Mary Chain oss med att öppna portarna till gamla ljuvliga Tamla Motown. De dödar Temptations underbara My Girl effektivt.

Automatic
Jesus And Mary Chain - Automatic[LP, 1989]

Dags för den berömda tredje LPn. Ni vet den där som slutgiltiga kommer att visa ifall gruppen kommer att gå en ljuv framtid till mötes eller om det är dags att gå till de sälla jaktmarkerna.

Jesus And Mary Chains svar blev något av ett jaså.

Albumet hade tagit steget mot mer rytmer – dock utan att förlora sitt varumärke: de omisskännliga melodierna. Denna gång lyckades de emellertid inte riktigt poppa upp med samma regelbundenhet som tidigare.

De tre alsterna Here Comes Alice, Between Planets och Head On är pure pop för både now and then people, och det kändes tämligen logiskt att Head On, med sin omedelbara refräng, valdes som nästa singel.

I spår som UV Ray och Take It är vi tyvärr tillbaka i det sega rytmlandet, där rytmer görs för rytmernas egen skull. Med tanke på den långa konvalescensen borde vi nog ha kunnat vänts oss något bättre från East Kilbrides egna Lennon-McCartney.

CD-versionen kom med två extralåtar. Drop är ännu en av de lugna, smått hypnotiska låtar som gruppen har skämt bort oss med under åren. Sunray förpassar vi däremot till sopnedkastet.

Till sist ett tips till er som har vinylversionen. Spela Here Comes Alice på 45 varv, och ni får en ny suverän låt – rena Tracks-hiten.

Head On
Jesus And Mary Chain - Head On[singel/tolva, 1989]

Head On släpptes som sagt på singel i slutet av -89, men det var knappast låten i sig som tilldrog sig min uppmärksamhet. Nej, ögonen riktade sig istället mot skivbolaget som denna gång passerade gränsen för anständighet. Jag vet faktiskt knappt hur jag ska reda ut röran i detta tilltrasslade nät, men jag ska göra ett försök.

Sjuans baksida In The Black faller i kategorin “ratat LP-material”. Terminal Beach på tolvan är däremot Jesus på gammalt gott pophumör.

På CD-singeln dök Drop upp igen men nu i en akustisk version. Även Break Me Down lyckades ännu en gång haka på tåget – till råga på allt i samma version som tidigare.

Jag har dock sparat det bästa till sist, nämligen singelboxen. I den låg fyra singlar, förutom de tidigare B-sidorna In The Black och Terminal Beach, även två nya låtar.

Deviant Slice är nästan olyssningsbar medan I’m Glad I Never ännu en gång lyckas kombinera det monotona, lugna, suggestiva och kanske till och med den hoppfulla sidan hos gruppen. Tyvärr är den alltför kort.

Jag vill även varna för att boxen ibland har dykt upp, innehållande endast en singel. På skivmässor i England har man dessutom försökt sälja boxen styckad, som enskilda singlar.

Slutsumman lyder på att här finns sex bra B-sidor och det var verkligen synd att åtminstone en del av dem inte kom med på Automatic. Under fjoråret tappade jag faktiskt kontakt med Jesus And Mary Chain och deras förehavanden under året är för mig en aning höljda i dunkel.

I början av året dök de dock överraskande upp på samlingsplattan The Last Temptation Of Elvis med sin mycket speciella version av Guitar Man.

Rollercoaster
Jesus And Mary Chain - Rollercoaster[EP/tolva, 1990]

Efter ännu en tystnad som kändes lång som en allsvensk fotbollsmatch bankade, eller åtminstone knackade, Jesus And Mary Chain på dörren ännu en gång. Rollercoaster var naturligtvis hitmässig, men det ska gruppen kanske hellre tacka Bob Dylan för. Det har väl inte undgått många att en låt vid namn Mr. Tambourine Man ligger i bakgrunden.

Silverblade och Lowlife tillför knappast något positivt till Jesus historien och deras cover på Leonard Cohens Tower Of Song känns som ett misslyckat grepp. Vi får dock förmånen att ännu en gång njuta av den geniala textraden:

I said to Hank Williams: how lonely does it get
Hank Williams hasn’t answered yet
Bur I hear him coughing all night long
A hundred floors above me in the tower of song

Innan 1990 var till ända fick vi ännu en gång förmånen att höra dem på en hyllningsplatta. Denna gång var det Roky Erickson som var föremålet. Jesus And Mary Chain bidrar med Reverberation (doubt) och de gör låten med sitt moderna sound.

Framtiden?

Jesus And Mary Chain har tyvärr hamnat en aning i skymundan sedan de gyllene tiderna 1985-88. Det hjälper inte att de viftar alltmer med tummarna. Färre och färre stannar till för att plocka upp dem. Den engelska pressens jakt på nya grupper att “hypa” har nog bidragit en del till tystnaden.

Den fjärde LPn kommer nog att bli helt avgörande för Jesus framtid. De måste kanske lägga om stil och samtidigt ge oss en platta med lika starkt material som på Psychocandy för att ännu en frälsning ska ske.

Ett år hemma i föräldrahemmet i East Kilbride kanske skulle göra susen?

HANS OLOFSSON
Ursprungligen publicerad i Now & Then #2
[Torpedopop 2004]

Sign me up for PopDiggers newsletter!

1 Trackback / Pingback

  1. Zoë Howe: Barbed Wire Kisses – The Jesus and Mary Chain Story - PopDiggers

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*