Amerikanska Popmästare 1976-79: Från M-T

Ännu en gång är det dags att leta sig igenom spindelväven, öppna den gnisslande dörren och göra entré i popens dunkla paradis. Eller med andra ord: dags för andra delen av Hans Olofssons urval av amerikanska popmästare 1976-1979.

I nummer 1 utgick vi från A som i Jane Aire till L som i Last, Dennis Linde och Richard Lloyd. Den här gången går vi från M som i Moon Martin och Motels till personlige favoriten Dwight Twilley. Hela vägen handlar det om P-O-P.

Den gnistrande, ringande pop vi alltid måste ha, men som vi ibland får gå bakåt i pophistorien för att hitta. Men varför allt detta inledande prat? Låt musiken ta över. Häng på Rickenbackern, ta fram tamburinen och räkna in.

 
 
MOON MARTIN

Moon Martin - Shots From A Cold NightmareJohn “Moon” Martin hade det mesta som krävdes för att bli popstjärna. En förmåga att kunna skriva omedelbara poplåtar med sorgsna förtecken och ett utseende som visserligen knappast gett honom medlemskap i Milli Vanilli, men vars blyga och lite bortkomna blick säkert hade kunnat få en och annan tonårstjej att smälta som inför en söt hundvalp.

Och låtidéerna fullkomlig bubblade ur honom – den ena popdelikatessen efter den andra. Ändå gör han mig bitvis förbannad!

Förklaringen ligger i hans röst och produktionen på hans första plattor. Hans nasala, entoniga och aningen sömniga röst lyckades på ett effektivt sätt att ta bort känslan och Craig Leons produktion förstör många av de ursprungligen suveräna låtarna.

När Moon Martin dök upp hösten 1978 hade han redan gjort några försök i vinylväg som medlem i gruppen Southwind. Efter en usel, en hyfsad och en tredje ganska intetsägande LP med Southwind tog han ströjobb under några år.

Samtidigt lyckades han få med några av sina låtar på ett par plattor med olika artister. Efter Mink DeVilles inspelningar av hans Cadillac Walk och Rolene hade han fått tillräckligt med uppmärksamhet för att själv få debutera, och hans platta Shots From A Cold Nightmare [Capitol ST-11787] kunde ha blivit ett mästerverk.

Detta förutsätter dock, som tidigare nämnts, att vi byter ut Craig Leon och ersätter honom med en mer fräck producent. Dessutom måste Moon Martin själv placeras i ett hörn i studion och låta annat folk ta hand om de vokala insatserna.

Låtmaterialets oantastliga kvalitet hade alltså kunnat få en helt annan inramning. Victim Of Romance är egentligen en av 70-talets bästa poplåtar, men Martin verkar mest hela tiden längta efter fika pausen. Night Thoughts är en suggestiv ballad som visserligen har en fräck uppstickande gitarr i refrängen, men det räcker inte.

Hans egen version av Cadillac Walk når inte närmelsevis upp till “Minkens” version. Efter att Robert Palmer hade fått en stor hit med Martins Bad Case Of Lovin’ You hösten -79 borde vägen legat spikrak mot genombrottet och Moon Martins nästa platta Escape From Domination [Capitol SE-11933, 1979] var också fylld av bra låtar med She Made A Fool Of You, The Feeling’s Right och No Chance som höjdpunkter.

Martins sega och, på ytan, oengagerade röst samt Leons torra produktion är emellertid intakt. Hans egna versioner av Rolene och Cadillac Walk gav honom dock ett par mindre hits i USA, men sedan gick hans karriär utför.

Under det tidiga 80-talet fick vi uppleva honom en tredje och fjärde gång på plattorna Street Fever [Capitol ST-12099, 1980] och Mystery Ticket [Capitol ST-12200, 1982]. Båda plattorna har sina höjdpunkter och trots allt är saknaden efter Moon Martin stor i dessa syntetiska tider. I varje fall hans låtar.

THE MOTELS

The Motels - The MotelsEfter Blondies världserövringar under -78 ville inte Martha Davis vara sämre än Debbie Harry. Efter att ha lett en trio i några år i Los Angeles-området utökade hon sin grupp till fem, och det var givetvis manliga individer som stod bakom henne.

Med det lätt ihågkomna namnet “The Motels” skulle de erövra världen. De kom snabbt upp ur startblocken med debutplattan The Motels [Capitol ST-11996, 1979] som trots sin ojämnhet innehåller några pärlor. Den mest gnistrande är mästerverket Only You.

En lugnt guppande låt med bedjande sång från Martha. Den innehåller dessutom ett par av pophistoriens vackraste saxsolon, signerat Martin Life Jourard. Pickupen återvänder även ofta till Closets & Bullets och Counting.

Plattan är dock en aning för kantig och ojämn för att hålla hela distansen ut. Man får känslan av en viss osäkerhet från bandets sida.

I takt med att framgångarna ökade under början av 80-talet checkade jag dock ut från den tidigare så trevliga atmosfären på Motellet!

THE NOW

The Now - The NowOm The Now mig icke veta någonting. Men vem behöver information när gruppen talar så bra med sin musik. Plattan heter The Now [Midsong MSI 014] och kom i slutet av -79.

Åtminstone förstasidan förgylls av bra pop med inledningslåten Can You Fix Me Up With Her som höjdpunkt. You Are The One och I Wanna Go Steady With You kommer inte långt efter och ni förstår vad det handlar om när ni ser titlarna.

Plattan tillhör dessutom en av de bättre producerade från perioden. Javisst ja, en av medlemmarna heter Lennon.

NRBQ

NRBQ - All Hopped UpNja, det här är ju inte pop, men vad är pop egentligen? Humor, melodier, en lyckokänsla, självdistans? Självklart! Och då är NRBQ POP.

Problemet med gruppen är emellertid (missförstå inte det där, det finns självklart inget problem med NRBQ) att de på så gott som varje platta under sin drygt 20 år långa karriär har blandat in ett flertal stilar, men när det väl bestämt sig för tre minuters magi har de få övermän.

Deras två plattor från denna gyllene popperiod All Hopped Up [Red Rooster LP 101, 1977] och At Yankee Stadium [Mercury SRM-1-3712, 1978] innehåller båda ett par magiska popstunder.

På båda plattorna finns dessutom undret Ridin’ In My Car om vilken journalisten Pär Hägred fällde den geniala kommentaren: “Tro mig när jag påstår att det Springsteen tar fyra timmar på sig för att försöka uttrycka får NRBQ gott och väl in i samma sång”.

Vi skall väl inte heller glömma I Want You Bad, som Groovies förresten hade på sin livereportoar, It’s Alright eller de magiska stunderna på under 80-talet med låtar som Never Take The Place Of You, A Girl Like That och Rain At The Drive-In.

THE PALEY BROTHERS

The Paley Brothers - The Paley BrothersSökes: skrikande tonårsflickor med samma goda smak som 60-talets generation.

Finnes: hitjagande duo med utseende som bör kittla tonårsflickornas fantasi.

Varje gång jag håller detta livsbejakande popalbum framför mig vägrar jag erkänna två saker: att Paley Brothers för det första inte fick många svar på sin ansökan och för det andra att det nu är ungefär 13 år sedan debutalbumet The Paley Brothers [Sire SRK 6052] dök upp.

Det känns som om de sitter framför mig här och nu. Producenten Earle Mankey är på sitt allra gladaste humör. Det ringer klanger från Spector, här finns klockor och bjällror och Per Gessle har säkert skivan i sin samling.

Jag hoppar faktiskt över den sedvanliga genomgången av favoritspår. Så gott som varje låt känns som en vän, vare sig framtoningen är hård eller mjuk, tempot snabbt eller långsamt och Sire måste helt enkelt missat något i marknadsföringen.

Numera hittar man plattan för 10-20 kronor och det är givetvis ett hån mot Andy och Jonathan Paley. Efter en lång tystnad dök storebror Andy upp som producent under slutet av 80-talet och han ligger bland annat delvis bakom Brian Wilsons utmärkta, men redan bortglömda soloplatta från -88.

TOM PETTY

Tom Petty And The Heartbreakers -  Tom Petty And The HeartbreakersJodå, den resande Wilburyn Tom Petty började även han sin karriär i blygsam skala och hade ett par hundår innan det stora genombrottet kom 1979-80. Redan några år tidigare dök dock LP-debuten Tom Petty And The Heartbreakers [Shelter SRL 52006, 1976] upp och räddade detta popår.

Petty hade dock försökt sig på en karriär som gruppmedlem i Mudcrutch, men efter ett par singlar fick han nog av alla motstridande viljor i gruppen och det skall vi väl vara tacksamma för.

Det finns faktiskt inte mycket mer att orda om Petty annat än att debutplattan är en nödvändig investering, inte minst på grund av American Girl – en av de bästa Byrds-hyllningar som någonsin gjorts.

Genombrottsplattan Damn The Torpedos [Backstreet/MCA-5105, 1979] är även den värd att införskaffa. Petty lyckades sedan faktiskt inte nå samma klass förrän mästerverket-89, Full Moon Fever.

PEZBAND

Pezband - PezbandLiksom många andra band i denna genre tillbringade Pez Band (från Chicago-trakten) en hel del år på småklubbar, för att på fritiden göra demoinspelningar i olika studior.

De gjorde till och med en LP, som dock inte gavs ut. Gruppen vandrade vidare på traditionen från Chicagos 60-tals grupper som New Colony Six och Cryan’ Shames och denna ihärdighet gav dem kontrakt med bolaget Passport 1977.

Samma år kom också debuten Pezband [Passport PB 98021], en platta som åtminstone till hälften innehåller klassisk pop. Inledningslåten Baby It’s Cold Outside sitter direkt och var faktiskt på väg att bli en hit men då lämnade Passport distributören ABC och övergick till Arista istället.

Andra njutbara ögonblick är den smärtsamt vackra balladen Runaway, med lidelsefull sång av Mimi Betinis (en man, faktiskt). Nästan i samma klass är When I’m Down och Please Be Something Tonight.

Uppföljaren Laughing In The Dark [Passport PB 9826, 1978] kom som en liten besvikelse. Den är dåligt producerad och innehåller en samling poplåtar som känns sönderhackande.

Gruppen samlade dock ihop sig till tredje LPn, Cover To Cover [Passport PB 9837, 1979] som blev den kanske hittills bästa plattan. Gruppen har noggrant studerat ackordsskiftenas ABC och med tanke på det lyckade resultatet kan man ha överinseende med en del stölder. Didn’t We är en halvlugn låt med smakfull inramning och tillsammans med Back In The Middle och Hero Hero bildar den höjdpunkterna på denna lyckade platta.

Nu önskar jag bara att någon nyfiken producent skulle vilja mixa om plattorna. Jag upphör aldrig att förvånas hur tafatta många av 70-talsproduktionerna låter (jämför med perioden fram till -68).

THE POP

The Pop - The PopDet är väl ingen som kommer ihåg det idag, men det var förmodligen efter en blöt natt som herrar Prescott, McGovern, Swanson, Henderson och Martinez fick den geniala idén: – Vi spelar pop! Varför inte helt enkelt kalla oss för Pop.

Förmodligen såg de horder av vilda tonårsflickor och höga placeringar på Hot Hundred i sitt inre. Som vanligt överskattade man publikens smak och även The Pop kommer att bli utelämnade i historieböckerna.

Med tanke på första sidan på debut-LPn The Pop [Automatic SA 1.01, 1977] borde de åtminstone fått ett par rader. Den sidan innebär i mycket en perfekt Byrds-Beatles-Who-hybrid. Inledningslåtens You Oughta Know Byrds-instrumentering och Beatles-sång gör att man, både en och två gånger, tvingas titta på konvolutet för att se om någon Harrison eller McGuinn finns med.

På andra sidan lämnade dock gruppen alla låtidéer i byrålådan, men det kan aldrig vara fel att göra en cover på Kinks I Need You, vars envetna riff nästan är i You Really Got Me-klass.

Storbolagens desperata jakt efter enstaviga gruppnamn 1979 ledde till att även Popen fick kontrakt. Det var Arista som snappade upp gruppen, men andra plattan Go [Arista AB 4243] har inte riktigt den fräschet som kännetecknade debuten. Och därmed var The Pops saga all.

RAMONES

Ramones - RamonesRamones?

Ja, men var inte de punk? Ingalunda, gruppen är istället utsatt för en av pophistoriens värsta felsorteringar.

Men runt -77 var det självklart väldigt lättbehändigt att placera dem i punkfacket. Titlar som Judy Is A Punk och Sheena Is A Punkrocker drar ännu fler strån till den alltmer växande punkstacken.

De som lyssnat till texten till sistnämnda låt finner bland annat den underbara textraden: “They’ve got their surfboards and they are going to the discotheque a go go”.

Och så fortsätter det i Ramones underbara värld av serietidningspop.

I Wanna Be Your Boyfriend, I Remember You, Swallow My Pride, Here Today, Gone Tomorrow, Don’t Come Close, She’s The One med fler är bara några av gruppens otaliga popmästerverk från denna period och de tre plattorna Leave Home [Sire SA 7528, 1977], Rocket To Russia [Sire SA SRK 6042, 1977] och Road To Ruin [Sire SRK 6063, 1978] tillhör det viktigaste i husgerådsväg!

JONATHAN RICHMAN & THE MODERN LOVERS

Jonathan Richman & The Modern Lovers - Jonathan Richman & The Modern LoversDet var mycket redan då, åtminstone sensommaren -77 då en viss Jonathan Richman drabbade Englandslistan med den fantastiska bilåkarlåten Roadrunner – en låt som definitivt inte höll sig till hastighetsbegränsningarna (inga andra regler heller för den delen).

Du ser träden fladdra förbi medan Jonathan vägleder dig. Som ovetande europé tog man för givet att detta var en debutplatta, men som vanligt är skivbranschen alldeles för stor för att läget ska kunna överblickas. I själva verket hade Jonathan Richman varit igång sedan början av 70-talet i gruppen Modern Lovers.

I den återfanns sådana storheter som Jerry Harrison (Talking Heads) och David Robinson (Cars). Efter långa förberedelser debuterade Jonathan och hans moderna älskare med albumet Jonathan Richman & The Modern Lovers [Beserkley BZ 0048, 1976].

Och är det inte skönt att höra en artist som har insett att moder jords väsentligheter inte handlar om fred, välstånd och förbrödring utan istället om vikten av att man vet vilken glassort som marsinnevånarna tycker bäst om (Here Comes The Martian Martians).

Plattan är för övrigt nästan omöjlig att beskriva, men här kommer influenser från 50- och 60-talet fram. Jonathan själv lyckas på ett förträffligt sätt missa alla toner. Så var det sommaren -77 och Roadrunner härjade på Englandslistan.

Efterföljande LP Rock ‘n Roll With The Modern Lovers [Beserkley BZ 0053] innebar dock ett steg tillbaka – rentav på gränsen till sjävparodi. Här finns visserligen mästerverk som Egyptian Reggae (en ännu större hit), Ice Cream Man, Afternoon och Roller Coaster, men många av spåren bär ett löjes skimmer över sig.

I början av -78 tog emellertid Jonathan gruvlig revansch med det mycket bortglömda och underskattade livealbumet Live [Beserkley BZ 0055], faktiskt en av de bästa liveplattorna någonsin.

Dels slipper vi en massa gammal skåpmat – fyra låtar av nio är nyskrivna – dels är de nya alsterna bland det bästa han har skrivit. I tur och ordning antar han rollen som flygplan, insekt och dinosaurie.

Han tar därmed också definitivt död på vissa teorier inom psykiatrin och visar att personlighetsklyvning även kan ha positiva sidor. Till plattans lyckade resultat bidrar inte minst hans eget mellansnack och publikens entusiastiska hojtande.

Ett år senare var han tillbaka för nästa drift med skivköparna, eller som han själv uttryckte saken: Back In Your Life [Beserkley JBZ 0060, 1979]. Flinet i mungiporna lyckas dock inte totalt dölja att Jonathan nu började få problem med att hitta nya ämnen och melodier. Efter denna platta försvann han också mycket riktigt ett tag.

Mitt intresse för Jonathan under 80-talet har varit ganska svalt och jag borde kanske ha följt hans förehavande med större intresse.

THE RUBINOOS

Back To The Drawing Board - Back To The Drawing BoardGe plats för några av Amerikas mest skimrande ädelstenar. – Rubinoos friska, melodiösa och positiva gladpop håller än idag. Underligt nog bättre än någonsin. Det märkte jag inte minst när dessa rader skrevs med Rubinoos musik i bakgrunden.

Rubinoos symboliserar den välbärgade vita high-school-ungdomen. Vänliga, skötsamma pojkar som dock hade ett litet fel; de var hopplöst insnöade i den där treminuterdrömmen.

De föll in i ledet som börjar någonstans i 60-talet med namn som Gary Lewis och McCoys och, som tyvärr fick sitt slut under 70-talets sista år med, förutom Rubinoos, grupper som Undertones, Shoes, bortglömda Advertising med flera. Rubinoos armada, som skulle erövra världen, fick tyvärr även den ett hastigt slut i början av 80-talet.

Tragiskt, det som började så bra. Debutsingeln, en cover på Tommy James & The Shondells gamla I Think We’re Alone Now [Beserkley 5741] blev faktiskt en Top-50 hit våren -77 och den känns som en logisk inledning på gruppens debutalbum The Rubinoos [Beserkley BZ-0051] samma år. Versionen överträffar till och med Tommy James original.

Den något ojämna plattan har fler gladlynta poplåtar, bland annat en suverän version av Cadillacs gamla Peek-A-Boo, med sagolikt gungande piano och de där vanliga handklappningarna (och det sistnämnda kan aldrig vara fel).

Inför andra albumet Back To The Drawing Board [Beserkley BZ-10061, 1979] hade gruppen finslipat popverktygen ytterligare och i ett par av spåren når de faktiskt otroliga höjder. Titeln I Wanna Be Your Boyfriend säger egentligen allt, men inte ens ordens enkla innebörd kan göra rättvisa till Jon Rubins sätt att lägga ut sin innersta önskan.

Promise Me är en sagolik ballad som görs med all den längtan och trånad (det handlar inte om sex, utom om att möjligen få hålla handen) som skulle få Richard Marx att donera alla sina hårlockar för att kunna göra något liknande. P.J Proby hade väl dessutom spräckt fler byxor om han hade hört Rubinoos mästerliga version av Hold Me!

Jag vet det är bara POP, men i detta fall ÄR pop själva livskraften. Som alla bra album finns här dessutom humor i överflöd, eller vad sägs om uppräkningen av gruppmedlemmarna, nederst i högra hörnet av konvolutets baksida:

Jon Rubin
Royse Ader
Donn Spindt
Tommy Dunbar

If you would like to know who played what, buy the first album!

Efter ett misslyckat minialbum 1981 (med bara Rubin och Dunbar), försvann gruppen spårlöst. Förhoppningsvis finns det fler än jag som saknar dem.

THE SCRUFFS

The Scruffs - Wanna Meet The Scruffs?…var ett ovårdat men definitivt inte sjaskigt popband. De hade dessutom en något ovanlig hemvist, åtminstone så här i popsammanhang.

Annars klingar staden Memphis välbekant, men förutom en viss Alex Chilton och hans olika sammansättningar, förknippar vi staden knappast med pop. Efter några års spelande på lokala klubbar blev de uppsnappade av Power Play Records (se Tommy Hoehn del 1) och debuterade med singeln Break The Ice.

Den finns med på Scruffs första och enda LP, Wanna Meet The Scruffs? [Power Play HHLP-5050, 1977], som är en tämligen lyckad blandning av mjukt och hårt. Ingredienser från tidigare nämnda grupper som Cheap Trick och Pez Band lyser igenom även här; feta gitarrackord och rejäla refränger, ofta med stämsång.

Att både Scruffs och Pez Band har sångare som påminner om Eric Carmen är knappast någon tillfällighet. Arvet från Raspberries förvaltas alltså väl även om de givetvis inte når upp till DEN gruppens majestätiska höjder.

Wanna Meet The Scruffs? har en utmärkt förstasida med tuffa rocklåtar som Break The Ice och I’ve Got A Way samt Tragedy med dess lidelsefulla stämsång i refrängen. Efter denna debut försvann Scruffs, liksom så många andra, in i dimman.

BOB SEGARINI

Segarini - Gotta Have PopBob Segarinis karriär är till skillnad mot nyss nämnda Scruffs en riktig långkörare. När han nådde sin höjdpunkt med Gotta Have Pop [Bomp 7072, 1978] hade han vaskat vinyl i drygt 10 år i grupperna Family Tree, Roxy, Wacker och Dudes.

Family Tree har jag inte hört, Roxy-plattan är ganska usel, Wackers plattor är bitvis bra men alldeles för ojämna och Dudes enda LP från -75 är väl den mest lyckade i hans tidigare produktion; före Gotta Have Pop det vill säga!

Redan det fantastiska omslaget på denna LP vittnar om att det väntar något speciellt på skivan. Känslan att nu eller aldrig ligger över plattan. Den gav honom också kontrakt med Epic men även den gode Bob försvann sedan snabbt.

Dessförinnan fick vi dock som sagt pop i tillräckliga mängder. Det inledande titelspåret tillhör de som helt enkelt måste citeras. En önskan om lite enkel popmusik istället för den syntetiska smörjan som härjade just då på hitlistorna:

I remember when I was I boy Boy I could recall every phrase and rhyme Of every song I ever heard”…

….och Bob förbereder refrängen med dessa tungt argumenterade rader.

But now all the words seem to run together. And none of it seems to make too much sense. It’s a synthesized mess.”

Refrängen lämnar jag till er att upptäcka. Låten blir knappast sämre av att den har en hitkänsla i Nick Lowes eller Dwight Twilleys klass! I Don’t Want To Lose You har Beatles stämpel på sig och han har dessutom den goda smaken att göra en cover på Slades kanske bästa låt When The Light’s Are Out.

SHOES

Shoes - Present TenseRaden av enstaviga gruppnamn blir allt längre, men å andra sidan är inte the Shoes vilket band som helst. Nej, de ligger nästan i topp på den amerikanska popligan. Med tanke på att de härstammar från den lilla staden Zion i Illinois är det inte bara en bedrift – det är ett smärre under.

Gruppen verkade heller inte sikta mot stjärnorna med någon större målmedvetenhet, även om drömmen om hits säkert fanns i baktankarna. Shoes debuterade i liten skala redan 1975 med albumet Un Dans Versaille, som dock bara lär existera i ett fåtal exemplar.

Ofoget upprepades till en början även med nästa album Black Vinyl Shoes som spelades in redan -76 men bara gavs till radiostationer. Två år senare kunde dock även vi dödliga få tag på den [PVC 7904, senare även på Sire SRK 6075].

Plattan är inspelad under primitiva förhållanden i en av gruppmedlemmarnas vardagsrum. Trots detta har de lyckats få fram en spännande ljudbild med lätt fuzzade och vassa gitarrer. The Shoes styrka ligger mycket i att de har tre bra låtskrivare i gitarristerna Gary Klebe och Jeff Murphy samt broder John Murphy på bas.

Samtliga sjunger dessutom mjukt, de stryker en liksom medhårs. Vid en hastig lyssning kan rösterna möjligtvis uppfattas som veka och tafatta, men då gör man sig själv en otjänst. Garys, Jeffs och Johns sångröster är dessutom förvillande lika varandra (här kan man dra vissa paralleller med NRBQ, bara för att få med dem ännu en gång!). Black Vinyl Shoes innehåller hela 15 låtar, varav åtminstone 8-9 är små mästerverk med Do You Wanna Get Lucky?, Fatal och Okey som höjdpunkter.

Det dröjde dock till hösten -79 innan Shoes skulle ta klivet upp bland stjärnorna. Efter Knacks genombrott, sensommaren samma år började storbolagens hetsjakt på nya stjärnskott och Elektra lade vantarna på Shoes. Bland alla suveräna plattor -79 höll sig Shoes långt fram i tätklungan. Present Tense [Elektra SE-244] är ju egentligen det optimala popalbumet, ett kärt möte mellan Beatles, Byrds och Searchers.

Här finns mycket av gruppens varumärke; mjuka följsamma låtar med tolvsträngade gitarrer i massiva staplar, men även läcker tuggummipop samt några spår i den hårdare skolan.

Även här har de tre låtskrivarna fått ungefär samma utrymme. Mest kända är väl Tomorrow Night och Too Late, men jag tycker att broder John står för höjdpunkterna. Hans vackra Your Very Eyes skulle väl kunna beveka även den minst kärlekshungriga tonårsflickan och refrängen i Cruel You fastnar som en kardborre.

Under 80-talet gjorde i och för sig en grupp med namnet Shoes några plattor. Namnen och utseendena var de samma, men någon måste bytt ut innanmätet. Soundet är intakt, men melodierna – vem glömde melodierna?

P.S. Ni vet väl att Shoes ännu en gång gick ut på promenad ganska nyligen!

THE TOMS

The Toms - The TomsToms, Toms? Vem? Den senaste i raden av världserövrande popsångare eller några som blev förpassade till bakgårdarna.

Ingendera. Bakom namnet döljer sig en person och ni som undrade vem Thomas J. Marolda var (i redaktionsrutan, under tillägningar i #1) har äntligen fått svar på frågan.

Fast man blir knappast klokare på det! Bakgrunden var en annons i den amerikanska skivsamlartidningen Goldmine 1981.

I den stod det: “When the classic status of this 1 man Shoes/Emitt Rhodes/Beatles pop is finally well known enough, you can bet this private release will be selling in the $50 range! Get this cheap while you can – a fantastic pop record!”.

För en gångs kändes det inte som falsk marknadsföring! The Toms [Black Sheep BSLP-0001, 1979] kännetecknades av samma känsla som ni äldre säkert kände när ni höll i en nyss utkommen Beatles-platta. Tolv poplåtar med stort P och texterna behandlade bara ett ämne – love, love, love.

Hits refränger, hakar i en enda salig, lycklig blandning. Det vilar inte samma desperata känsla som hos Dwight Twilley, men även Toms har lidit kärlekens alla kval. Plattan är oerhört jämn och stark, saknar möjligtvis det där lilla extra mästerverket, men det är bara marginell kritik.

Låtar som The Door, Think About Me och Better Than Anyone Else borde fått CBS och alla andra att vifta med penningpungen.

Slutliga frågan: plattan är givetvis helt omöjlig att få tag på? Den borde vara det, men jag har sett den ett par gånger i Sverige under de här åren och priset har legat på 20-25 kronor. Ingen verkar alltså veta vilken guldgruva de rear, men nu vet 10 000 till i Sverige vem Thomas J. Marolda är. Glöm honom inte!

Han gjorde även platta två år senare under namnet Tom Foolery [Black Sheep BSLP 0002]. Den är bitvis lika bra men förstörs mycket av den inlånade, oerhört träige gitarristen Paul Plumeri.

DWIGHT TWILLEY

Dwight Twilley - TwilleyDwight Twilley har problem. Det råder lågkonjunktur just nu för riddare av olycklig kärlek. Han hade visserligen svårt att hitta drömprinsessan redan i slutet av 70-talet, men tiderna har försämrats radikalt sedan dess. Nu är Dwight Twilley inte vem som helst utan en av pophistoriens giganter och han skulle kunna pryda vilken piedestal som helst.

Hans brist på framgångar är en av världens stora mysterier, fullt i klass med Snömannen och Bermuda-triangeln. Det finns visserligen förklaringar, såsom hans rädsla att stå på scenen och problem med skivbolag.

Men rättfärdigar de det faktum att Twilley är en av popvärldens förlorade guldägg?

En summering av hans karriär görs egentligen inte på en sida, utan han borde kanske fått en egen artikel. Nu när han dock är placerad här, får jag väl det bästa av den.

Twilley och hans huvudsakliga partner i vad som skulle komma att bli Dwight Twilley Band, Phil Seymour, träffades redan 1967. De tillbringade ett flertal år i en hemmabygd studio. Här formades säkert mycket av Twilleys sound, inspirerat av namn som Beatles, Gene Pitney, Beach Boys, Elvis och Bee Gees.

Efter några misslyckade projekt fick Denny Cordell på Shelter Records tag på en demotejp och han gillade vad han hörde. Debutsingeln I’m On Fire [Shelter 40380] klev ända till sextonde plats på Hot Hundred sommaren 1975 och framtiden borde ha sett ljus ut.

Här åstadkom emellertid Denny Cordell ett av pophistoriens stora klavertramp. Han fick för sig att skicka gruppen till England och under två månader spelades material in för minst två LP-plattor. Cordell var emellertid missnöjd med resultatet och planerade singeln Sharks gavs aldrig ut.

Efter en lång väntan kom dock uppföljaren You Were So Warm [Shelter 40450], ett utropstecken i pophistorien. Efter ett par sekunder hade han brutit ner allt motstånd. Hans längtande, klara röst borde ingen kunna värja sig mot och när dessutom låten innehåller ett flertal magiska gitarrpassager anar man en topplista med Dwight Twilleys namn överst.

Det ironiska i sammanhanget var att Shelter hade råkat i ekonomiska trångmål. Utan den nödvändiga pushningen lyckades inte låten kravla sig upp ens till de lägre regionerna på Hot Hundred. Även den efterföljande debut-LPn Sincerely [Shelter SRL-52001, 1976] lät vänta på sig alldeles för lång tid, men när den väl dök upp blev den en efterlängtad present.

Förutom ett par anonyma spår på sidan ett är den nämligen en debut så god som någon och influenserna från de tidigare nämnda namnen finns hela tiden i bakgrunden. Twilley själv dansade säkert runt i studion, lycklig som ett litet barn. Här finns klassiska, ljuvliga poplåtar med 60-talsförtecken som Just Like The Sun och Three Persons.

I spår som TV och Losing You finns mycket 50-talsinfluenser, bland annat rockabilly och doo-wop. Båda singlarna finns dessutom med och då skall ni veta att I’m On Fire tillhör de mindre minnesvärda alstren.

Plattan försvann naturligtvis helt i mängden – tragiskt nog. Vännen Dwight gav dock inte upp utan fortsatte sin marsch mot det perfekta albumet. I slutet av -77, mitt i punkyran, dök han upp med en välbehövlig andningspaus. Twilley Don’t Mind [Arista AB 4140] har en mer tajt produktion och känns kanske mer genomarbetad än debuten.

Samtidigt är den något mer ojämn och en pop-LP med bara nio låtar känns en aning snålt. Detta är emellertid bara marginell kritik. Åtminstone hälften av spåren borde ha legat i topp på Hot Hundred. Looking For The Magic har, bland annat av Lennart Persson, kallats för 70-talets optimala poplåt och det vete f-n om han inte har rätt.

När Dwight glider in i refrängen med orden “…In My Eyes…”, uppbackad av piskande trummor och ringlande gitarrer skapas övernaturlig pop-MAGI. På andra sidan hittar vi dessutom 70-talets optimala popballad vid namn Sleeping, drygt sex minuter lång trollkonst.

Twilley har aldrig sjungit så ljuvligt, han ger varje ord liv och dramatik. Twilleys ständigt återupprepade kärleksteman skulle lätt kunna kännas uttjatade, men han hittar ständigt nya vinklar och ger varje mening, varje ord, känslan som om sista chansen har gått.

Trying To Find My Baby med en refräng nästan i klass med Looking For The Magic och ljuvlig sång av Phil Seymour och Chance To Get Away står även de över det mesta som görs nu för tiden.

Seymours naiva, ljusa och lite barnsliga röst ger ännu mer styrka åt låtarna. Tredje LPns betydelse har jag, och många andra, ordat om tidigare. Vinna eller försvinna heter det ju som bekant. Twilley gjorde något annorlunda, han både vann och försvann.

Ett påstående som kanske kräver en förklaring. När Twilley [Arista AB 4214] dök upp i början av -79 hade Twilley avslutat sitt samarbete med Phil Seymour, men han hade definitivt inte slut på låtidéer. Plattan är en av de 10-15 bästa i pophistorien, och kom inte med några motargument!

Varje spår hade kunnat skickas tillbaka igen till pressningsfabriken för att dyka upp i 45-formatet och det är faktiskt nästan komiskt att spela den här LPn och samtidigt läsa alla hyllningar till dagens pop-grupper och höra deras pinsamma försök att klura ut hur mälådi stavas. De förtjänar inte ens att tvätta underredet till Dwights PV (jodå, han har en sådan också).

Inledningen är magnifik. Balladen Out Of My Hands är ännu en högdramatisk skapelse, nästan i klass med Sleeping. De tunga stråkarna ligger precis rätt och refrängen är som ett berg. Refrängen i Nothing’s Ever Gonna Change So Fast får en att vråla så att grannarna bankar i väggen.

I Betsy Sue gör han sedan upp räkningen med dåtidens rockabillygrupper: läs Matchbox och Whirlwind. Twilley behärskar tydligen allt. Andra sidans I Wanna Make Love To You är mer nummer ett material. En styrka hos Twilley är att han ofta har ännu ett underbart parti efter refrängen, på typiskt Twilley-manér.

Det tog tre år till nästa LP kom ut och jag orkar inte kommentera detta vidare. Under 80-talet fortsatte Twilley sina botaniseringar i olycklig kärlek med varierande framgång. Plattorna Scuba Divers, Jungle och Wild Dogs når knappast upp till den tidigare standarden, men de är naturligtvis ändå nödvändiga investeringar.

Trots Tom Pettys hjälpande hand med Jungle och en ny Top 20-hit med Girls (definitivt inte något av plattans bästa spår), lyckades inte Twilley i längden beveka amerikanarnas alltmer krympande hjärnor. Och när ni läser detta kan Twilley ha fyllt fyrtio…

Ursprungligen publicerad i Now & Then #2, 1991.

Sign me up for PopDiggers newsletter!

1 Trackback / Pingback

  1. Even More Real Pop Classics Of The 1970s - PopDiggers

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*