Amerikanska Popmästare 1976-79: Från A-L

Självklart måste vi ha pop.

Ständigt. Och hittar man det inte i dagens skivflod kan man alltid gå tillbaka till den gyllene perioden 1976-79. Hans Olofsson står för urvalet av guldkornen – den här gången med ögonen riktade mot USA.

För drygt tio år sedan kom en samlings LP som hyllade punk och varnade oss för jazz. Med hjälp av ett par smärre förändringar skulle budskapet idag kunna lyda:

“Dansmusik är trevligt – popmusik är farligt” eller varför inte “Rytmer är trevligt – melodier är farligt”.

Det är alltså fult med melodier idag. Ibland går det dessutom så långt att så fort en låt innehåller både melodi och gitarr är risken stor att den blir stämplad som skabbigt 60-tal. Jag har inte det minsta emot utveckling men man måste komma ihåg att den kan var på både gott och ont.

Tanken att det faktiskt går att kombinera både rytmer och melodier försvann tydligen någon gång i början av 70-talet.

Det har blivit ungefär som med bilar, tekniken har gått framåt, men designen har blivit sämre. Som popälskare lider man alltså alla helvetets kval just nu. Acid House-musiken drar fram som människorna i Orwells 1984, identitetslös, historielös, zombieliknande… I fortsättningen vill jag alltså inte höra ord som scratch, groove och remix eller se kepsar, kedjor och cykelbyxor.

Vi skall istället gå tillbaka till den tid när solen sken, gräset var grönt och fåglarna sjöng “Every Summer Day”. Tillbaka till popmusikens sköna värld, med andra ord – närmare bestämt till den amerikanska popen 1976-79. Varför just de åren? Anledningarna är två: för det första var 1976 året då, som ni vet, saker började hända.

Själv var jag emellertid inte särskilt engagerad i den engelska scenen, utan fann mer gemenskap med USA:s nya popvåg (på den tiden kallades som bekant allt allting för New Wave – något som ter sig ganska främmande. Jag menar: vad hade egentligen Suicide och Blondie gemensamt?). För det andra fanns det fanns det visserligen mycket bra pop även i början av 70-talet, men har sett tillräckligt med till exempel Big Star hyllningar redan.

Ni kommer få ett eget speciellt poplexikon från A till Z. I detta nummer behandlar vi A till L, resten får ni njuta av i nummer två av Now & Then. I nummer tre kommer dessutom tips om bra singlar från perioden samt summering i form av en personlig topplista.

JANE AIRE & THE BELVEDERES

Får jag presentera popbranschens mest hemlige låtskrivare. Liam Sternberg heter han. Ta er en titt på alla pop-plattor ni har hemma. Hans namn lär dyka upp flera gånger. Bland annat skrev han Bangles monsterhit Walk Like An Egyptian, så lite stålar lär han väl ha tjänat.

På Jane Aires första och enda LP Jane Aire & The Belvederes [Virgin V2134] står han för hälften av materialet. Med Jane Aire är jag dock redan ute på farlig mark när målsättningen är att presentera amerikansk pop.

Jane kommer visserligen från Akron men gjorde karriär i England. Det var 1979 som nämnda LP kom, och vilken LP det är! Det känns som att lyssna på amerikansk flickpop från 60-talet, samtidigt som det finns ett aldrig sinande förråd av godis framför en.

Det som först sväljs är två underbara versioner av gamlingarna Breaking Down The Walls Of Heartache och Come See About Me. Men här finns mer.

Den självklara balladen Duke Of Love samt de snabba poplåtarna Take It To The Next Wave och Life After You. Phil Spector hade älskat den här plattan. Själv fortsätter jag att proppa i mig godis.

THE BECKIES

Om ni befinner er i USA och dessutom vet i vilken stad Michael Brown bor men inte har fått hans telefonnummer, innebär detta inga större problem. Bland alla andra med samma i telefonkatalogen Michael Brown. Yrke: popgeni (eller popsnickare). Mellan åren 1967 och 1976 bevisade han detta åtskilliga gånger på sex plattor med fyra olika grupper.

Mina favoritplattor i hans produktion är Left Bankes första LP Walk Away Renée/Pretty Ballerina [Smash SRS-67088, 1967] och så hans fjärde grupp Beckies första och enda LP Beckies [Sire SASD-7519, 1976].

Karln har helt enkelt en otrolig förmåga att med hjälp fantasifulla och genomarbetade arrangemang skapa en mycket vacker och stämningsfull musik.

Han glömmer dessutom aldrig popkänslan. Beckies LP består av elva små mästerverk och borde aldrig fått försvinna i pophistoriens dunkel.

BLONDIE

Är det verkligen nödvändigt med ännu en genomgång av av Blondies plattor frågar sig den nyfikne. Var inte målsättningen att få oss att upptäcka obskyra amerikanska pop-plattor istället?

Förvisso, men med tanke på alla tredje klassens Blondie-kopior som har dykt upp de senaste åren (Primitives, Tranvision Vamp, Darling Buds m fl) tycker jag att det är dags att damma av dem igen.

Om inte annat så för att visa att gammal är äldst.

Blondies fyra första LP ligger alla i en elitserien, medan kopiorna aldrig kommer längre än till kvalserien… Jag minns fortfarande chocken efter att ha hört dem för första gången en alldeles speciell sommardag för 13 år sedan. Låten hette X-Offender och inget har varit sig likt sedan dess. Blondie var helt enkelt den felande länken mellan den amerikanska 60-talsflickgruppen Shangri-Las ljuvligheter och den nya vågens energi.

Debuten Blondie [Private Stock PS 2023, 1976] är fortfarande min favorit – kanske för att vi var så få på den tiden. De tre följande plattorna har ni givetvis, men låt mig bara påpeka att mina favoritspår sällan släpptes på singel. Låtar som Pretty Baby, 11:59, Shayla och speciellt Slow Motion får bara inte glömmas, någonsin.

För de som kanske inte upptäckt Blondie heter plattorna, Plastic Letters [Chrysalis CHR-1166, 1978], Parallel Lines [Chrysalis CHR-1192, 1978] och Eat To The Beat [Chrysalis CHR-11225, 1979].

ERIC CARMEN

Lider ni också ibland med dagens ungdom? De har det inte lätt. Tänk er att få sin första kontakt med musik genom Kaj Kindvall och Pepsi-sponsrade videor, istället för med en smäktande, men ändå tuff Eric Carmen, som på radion sjöng om att han så gärna ville ha en hit (Overnight Sensation, Raspberries).

När han väl dök upp hos Kaj Kindvall, med jag tror det var I Wanna Hear It From Your Lips 1985, var det inte precis lika övertygande. Eric Carmens karriär har verkligen pendlat mellan höga berg och djupa dalar.

Rapberries fyra mästerliga plattor 1972-74 markerar väl toppen på hans bergsbestigarkarriär, men även hans första solo-LP Eric Carmen [Arista AL-4057, 1976] bjuder på flera höjdpunkter.

Vi glömmer väl i och för sig All By Myself (kunde han inte ha gett den till Chicago istället?). I Sunrise och My Girl får vi istället höra honom när han är som bäst, sommarstänkt “jag vill gå ut och ta hela världen i min famn” – pop.

That’s Rock’n Roll är en sagolik hyllning till de senaste 35 årens mest hälsosamma sjukdom, och hans version av Drifters gamla On Broadway överträffar faktiskt originalet.

Hans följande plattor ställer jag mig dock mer tveksam inför. Det finns visserligen ett par bra låtar på varje, men han ligger ständigt på gränsen till det oengagerade och utslätade.

THE CARS

Inte heller alltför obskyrt, men när de debuterade 1978 med Cars [Elektra 6E-135] kunde väl ingen ana vad som skulle komma senare.

Debuten skiljer sig från många av grupperna i denna artikel, mycket på grund av Cars annorlunda sätt att närma sig popmusiken.

Många av låtarna har en annorlunda ljudbild än vad som är brukligt inom denna genre. Andra LP:n Candy-O [Elektra 5E-507, 1979] har några lyckade spår men är en aning för ojämn.

CHEAP TRICK

Cheap Trick, årtiondets skämt eller en genialisk popgrupp? Det är det här med imagen.

Två killar som kunde kittla tonårsflickornas fantasi, en tredje med ett utseende som till och med hade kunnat få Carl Bildt att framstå som en komiker och så den fjärde… hur kan man på ett hyfsat sätt beskriva en förvuxen barnunge?

Det blev ju inte bättre av att han dessutom var gruppens viktigaste medlem…

När Cheap Trick debuterade på LP 1977 hade de redan en lång historia bakom sig. Tre av medlemmarna hade redan 1969 gjort en LP under namnet Fuse, och 1973 kom sångaren Robin Zander med i gruppen.

Efter ett par år av turnéer låg så debutplattan på diskarna. Cheap Trick [Epic PE34400, 1977] är i och för sig ingen dum debut, men det är de två nästföljande plattorna In Color [Epic PE 34884, 1977] och Heaven’s Tonight [Epic JE 35312, 1978] som gör att de har fått plats i denna exklusiva skara.

De innehåller klassiker som I Want You To Want Me, Surrender och On Top Of The World, alla framförda med ett stort flin på läpparna.

Att de dessutom hade den goda smaken att göra Moves California Man, gör inte saken sämre. Gruppens popularitet ökade stadigt, speciellt populära var de i Japan.

Därifrån kom också den konsert som gav upphov till live-albumet Cheap Trick At Budakan [Epic JE 35795, 1979]. Jag är alltid misstänksam mot live-plattor och mina farhågor besannades delvis. Här finns tyvärr det vanliga köret med utdragna låtar och en del andra onödiga utflykter. Från samma år fick vi också en försmak inför fjärde studiealbumet i form av den utmärkta singeln Voices [Epic 50814].

Efterföljande LP Dream Police [Epic FE 35773] lever tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna. Titellåten och Everything Works If You Let It är emellertid fina. Vad som hände under 80-talet med gruppen är ett stort mysterium. De fick till slut sin etta med The Flame för två år sedan, men vem orkar bry sig.

DUROCS

Pop-a-lama. Världen är ibland full av små lyckliga ögonblick. Låt oss ta vara på de små magiska stunder som finns och göra det bästa av dem. Om tio år har alla glömt dem, men varför inte leka medan vi kan.

Med detta motto stegade herrar Scott Matthews och Ron Nagle in i studion några varma sommardagar 1979, på bästa Phil Spector-Nick Lowe-humör. Ut strömmade lekfull, livsbejakande popmusik. Plattan heter förresten också Durocs (debuten ska ha samma namn som gruppen eller artisten) och återfinns på Capitol ST-11981.

FLAMIN’ GROOVIES

Flamin’ Groovies, gruppen som är föremål för den ena hyllningen efter den andra. Det är då kanske på tiden med en betraktelse ur en liten mer neutral synvinkel.

Missförstå mig inte, några sågningar av gruppens plattor kommer inte att förekomma (Groovies ligger trots allt på min “All Time Top 10”).

Jag kan emellertid inte instämma helt och hållet med dem som anser att allt efter Flamingo är optimal musik.

Nu skall artikeln handla om åren 1976-79 och detta begränsar urvalet till tre riktiga studioplattor. Shake Some Action [Sire SASD-7521, 1976] behöver ingen närmare presentation. För mig är det också ett av de bästa pop-albumen som gjorts.

Men sedan börjar problemen. Now [Sire K-6059, 1978] är en utmärkt platta även den, men den måste betraktas ur två synvinklar; hur många egna låtar som är bra, och hur många av coverlåtarna som överträffar tidigare bästa version. På två år har de bara lyckats åstadkomma sex nya låtar och av dem kan väl ingen på allvar påstå att Yeah My Baby tillhör någon av Groovies mer minnesvärda alster, knappast heller All I Wanted.

Min favorit bland de egna låtarna är Don’t Put Me On men den är delvis en omarbetad version av en av gruppens tidigare låtar (Blues From Phillys). Beträffande coverlåtarna måste ni väl ändå hålla med om att Feel A Whole Lot Better, Ups And Downs och Paint It Black (som kom på den svenska upplagan) har gjorts bättre i original.

Problemen blir än mer akuta på Jumpin The Night [Sire K-6067], 1979]. Denna gång har de dessutom valt underliga coverlåtar. Jag hoppas verkligen att Roger McGuinn och David Crosby har sluppit höra 5D respektive Lady Friend (jämför covervalen på Shake Some Action).

TOMMY HOEHN

Tommy Hoehn tillhörde liksom Scruffs (kommer i nästa nummer) kretsen kring det lilla bolaget Power Play, ett försök att återge Memphis sin forna glans. Vi vet hur det gick med det försöket. Efter en singel med gruppen Prix fick han kontakt med Power Play, och efter en solosingel på bolaget kom LP-debuten 1978 med Losing You To Sleep (men nu på London SH-U 8536, engelskt skivnummer).

Plattan är inspelad i Ardent Studios och en viss Alex Chilton finns med på ett hörn.

På omslaget är Hoehn kusligt lik en nerbantad Carl Wilson. Musiken då? Jo, eftersom han är med här så klarar han sig med godkänt men inte mycket mer. Hey Polarity och titel låten höjer sig över mängden, men efter en genomlyssning är inte längtan att vända tillbaks till första sidan alltför stor. Om det nu finns likheter med lillebror Wilson till utseendet, så påminner hans röst ibland om Alex Chilton men roligare än så blir det inte.

JULES AND THE POLAR BEARS

De senaste åren har vi hört mer OM och AV popsnillet Jules Shear än MED honom.

Gamla flickvännen Aimee Mann i Til’ Tuesday gjorde en hel LP medavskedslåtar till honom (bland dem pärlan J For Jules) och både Bangles, Cindi Lauper och Tommy Conwell har satt in pengar på banken till honom genom att göra hans låter till hits
– medan han själv kämpat i motvind, senast med nya bandet Reckless Sleepers och sin akustiska Sverige-inspelade LP.

Den utvecklingen är svår att föreställa sig när man lyssnar på debuten med Jules And The Polar Bears, Got No Breeding [Columbia JC-35601, 1978]. Sällan har skivspåren brunnit av självförtroende som i titelspåret. Jules, med sin nasala röst, rabblar fram orden som en subterranean homesick young man som måste säga allt NU! Bandet står som på tå och spelar i ett hetsigt, svettigt tempo – med korta, eldiga stick av en elva man stark blåssektion.

Det låter som om de skall erövra världen och när de sedan glider över i den ljuvliga, behagligt gungande Soul Of Many Places förstår man att här handlar det om pophistoria. Visserligen bara ett kort avsnitt, men ändå. Hela Got No Breeding speglas av samma kaxiga självsäkerhet – skapad av fem unga män (förutom Shear även Stephen Hague, keyboards, Kenny Altman, bas, den förträfflige Richard Bredice på gitarr och David Beebe, trummor) som samlat en hög av hits och bara väntat på sin tur.

Och lika tuffa som de är i Got No Breeding och You Just Don’t Wanna Know, lika ljuva är de i Home Somewhere och Lovers By Rote – men med texter som sticker ut som ett finger i en söt efterrätt (för att nu låna Nisse Hellbergs favoritliknelse), med mörka minnen och träffsäker vardagscynism. Glatt pop-tralala har aldrig varit Shears modell… Uppföljaren Fenetics [Columbia JC 36138] året därpå är också av god klass, men utan samma starka melodier.

Och när ändå bara en handfull skivköpare var intresserade upplöstes polarbjörnarna i slutet av 1980. Julle själv gick vidare och gjorde, med Todd Rundgren som producent och Stephen Hague bland musikerna, solo debuten Watch Dog 1983. En lika klart lysande poppärla som banddebuten. Men det är en senare historia…

GREG KIHN

Popbranschen är märklig. Här kämpar Greg Kihn på skiva i sju år och sedan kommer genombrottet med en av hans sämsta låtar Jeopardy (jag tänker inte ens nämna skivnumret) och vi tidigare frälsta gapar av förvåning och förtvivlan.

Greg Kihn tillhörde det numera ökända stallet från bolaget Beserkley som även hade namn som Jonathan Richman och Rubinoos.

Fyra LP fick vi förmånen att ta till våra hjärtan från den gode Greg under 70-talet.

Därefter försämrades kvaliteten gradvis, men ni vet hur det är då genombrottet verkar vara flera mil bort och fordringsägarna börjar knacka på dörren… 1976 kom i alla fall debutplattan och Greg Kihn [Beserkley BZ 0046] är inget han behöver skämmas för.

Nu innehåller plattan inte så mycket pop, utan mer en lågmäld framtoning ungefär i Jackson Browne och Elliott Murphy. Detta hindrar mig emellertid inte från att plocka ut favoriter som Any Other Women med sin påträngande refräng eller Kid From Louieville där Greg visar att han redan på den tiden var beundrare av nämnde Murphy. Ett plus också för hans version av Jerry Butlers gamla He Will Break Your Heart.

Inför andra albumet Greg Kihn Again [Beserkley BZ 0052, 1977] hade han skaffat sig ett stadigt kompband, och det känns underligt att de inte nämns som kompgrupp. De backar nämligen upp hans gitarr (behöver jag nämna att det är en Rickenbacker?) och ger musiken den extra lilla poptouch som behövs. Mest omskriven är kanske hans version av Springsteens For You men även det egna materialet har utvecklats.

Politics är till exempel kryddad med Buddy Hollysound, en alldeles ljuvlig skapelse. Och som om detta inte var nog gör han Hollys Love’s Made A Fool Of You också. Again rankar jag som hans kanske bästa LP och efter detta lilla mästervek framstår tredje LP:n Next Of Kihn [Beserkley BZ 0056, 1978] som något av en besvikelse.

Avsaknaden av ett kommersiellt genombrott tar sig tyvärr uttryck i ett planlöst irrande mellan olika stilar. Här finns visserligen tuffa rocklåtar som Cold Hard Cash och Museum men många spår bär dessvärre anonymitetens stämpel över sig. Och en pop-LP med bara åtta låtar – så gör man bara inte.

Vår vän tog dock en gruvlig revansch med fjärde LP:n With The Naked Eye [Beserkley BZ 10063, 1979] som är tillbaka i Again-land.

REGGIE KNIGHTON

Reggie Knighton dök upp som gubben i lådan 1977 för att försvinna lika snabbt ett år senare. Ingen verkade heller ha någon kännedom om hans tidigare förehavande, och därför har jag tyvärr inga fakta om honom.

Debuten Reggie Knighton [Columbia PC 34685] hyllades som något av ett mästerverk av en enig svensk kritikerkår.

Och visst är den bra, men i ärlighetens namn ganska ojämn. Knighton verkar osäker på vilket ben han skall stå och resultatet av det blir tyvärr ett par hårdrocksflirter för mycket.

Det är istället i balladerna han visar sin styrka. Trilogin Fidelity, Tricentennial Woman och speciellt All Night Long räcker för att albumet trots allt räknas till 1977 års bättre. I dessa tre alster visar han med sin kombination av slagkraftiga melodier och humoristiska texter att kärlekstexter inte enbart behöver vara banala. Vad sägs till exempel om följande rad från All Night Long:

I don’t wanna be no Adolf Hitler, baby, I just wanna sing my lovesongs to you” (byts senare ut mot Charles Manson).

Uppföljaren Reggie Knighton Band [Columbia PC 35286] kom året efter och nu var Reggie hopplöst vilse i hårdrocksdjunglen. Ack, så det kan gå.

THE LAST

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som bekant, och den sista gruppen i del 1 av artikeln är väl värd att vänta på. The Last förtjänar sitt utrymme, speciellt med tanke på att de kämpat länge med sin egen filosofi i en hård och oförstående värld.

Gruppen bildades 1976 med mottot: “Dedicated to the abolishment of regressive and boring music trends, and the revival of those musical forms that made life in the 60’s so exciting, in the belief that one has to go backward in order to get forward”.

Naturligtvis förstår ni att detta var alldeles för svårbegripligt för den stora massan, indoktrinerad med Led Zeppelin, Styx, Eagles m fl. Gruppens starka medlemmar var Joe Nolte på sång och gitarr samt Vitus Mature på keyboards. Vid årsskiftet 1977/78 kom deras debutsingel She’s Don’t Know Why I Am Here på eget bolag. Låten är en underbar kombination av gammalt och nytt. Tänk er Byrds i new wave-kostym så får ni en god uppfattning hur det låter.

Så småningom hamnade gruppen under Greg Shaws vingar och 1979 fick skivköparna det oerhörda privilegiet att få höra gruppen på en hel LP. Albumet L.A. Explosion! [Bomp-BLP 4004] kunde blivit en av de där plattorna som man tar med sig till den berömde öde ön, men tyvärr har gruppen tagit sig vatten över huvudet.

Den innehåller nämligen 14 egna låtar och en oinspirerad version av Be-Bop-A-Lula. I gengäld är det som är bra så (…) bra att det hade behövts en svordom i parantesen. Every Summer Day är en låt – nej ett stycke – som har fascinerat mig i mer än tio år nu.

Det är lätt att irritera sig på nostalgiflykten i låten, men en början som “I wanna go back to when the world was free, when all my friends were just like me, Southern California 1963…” faller åtminstone jag pladask för.

Det är dessutom ingen nackdel att melodin är av det himlastormande slaget – det finns faktiskt mer eller mindre två låtar i den. Huvudtemat består av att Beatles möter Beach Boys med Four Seasons som tillfälliga besökare. I mittpartiet får de även besök av Ventures och Eddie Cochran. Jag rankar faktiskt låten som en av de 20 bästa jag någonsin hört… I This Kind Of Feeling låter de som Beatles i slutet på 1963 och låten hade stått sig utmärkt på With The Beatles.

She Don’t Know Why I Am Here finns med även här och bildar tillsammans med Looking At You, Century City Rag och Someone’s Laughing den bästa och godaste sexpacken någonsin. Varför är då inte albumet det optimala mästerverk som det kunde ha blivit?

Jo, som sagt så håller dessvärre inte det egna materialet fullt ut. Ett par tvivelaktiga punkförsök drar ner betyget. Tänk om de hade gjort som Flamin’ Groovies Shake Some Action, åtta egna och sex väl utvalda covers. Tanken svindlar…

Under 80-talet har gruppen gjort ett par plattor, nu mer i någon sorts psych-pop-stil. Resultatet är dock på sin höjd godkänt.

DENNIS LINDE

Dennis Lindes musik kanske inte håller sig inom popens ibland snäva ramar. Mitt humör befinner sig emellertid på en konstig nivå just nu, och därför platsar även han i denna elitserie.

Dennis Linde ja, det var väl han som skrev Burnin’ Love en av Elvis få anständiga låtar under 70-talet, tänker somliga av er. Sanningen är som vanligt inte lika enkel. Efter en debut 1970 med en LP som är så bortglömd att jag bara för ett par år sedan fick reda på att den existerade, gjorde han två utmärkta plattor på Elektra i början av 70-talet.

Han verkar tillhöra det fåtaliga klientel som kan, utan minsta fördomar eller rädsla, blanda ihop en alldeles speciell deg av olika stilar. Lyckligtvis fick vi åtminstone en chans att höra honom på en LP under de här gyllene popåren.

Under The Eye [Monument MG 7608, 1978] är en något ojämn platta, det skall erkännas, men det som är bra är nästan å andra sidan… (se The Last). There Goes My Baby Again med sitt ringlande piano och tunga trummor tillhör periodens mer ljuvliga ögonblick. Titellåten och The Good Ship Rock And Roll är två utmärkta låtar i gränslandet mellan pop och rock.

Gamla Ghost Riders görs i ett mycket modernt arrangemang som borde vara dömt att misslyckas, men på något oförklarligt sätt lyckas Linde ro båten i land. Hela LP:n är förresten fylld av behagliga rymdliknande ljud som gör denna platta till en kosmisk upplevelse. Till sist: hur kan en talang av Lindes dignitet bara försvinna?

P.S. Fy på mig: jag glömde underbara popballaden In The Music.

RICHARD LLOYD

Det har hänt ett par gånger i pophistorien. Gruppen har upplösts eller en inflytelserik medlem har lämnat in och alla förväntar sig att stjärnan skall gå vidare mot en framgångsrik solokarriär.

Men i ett par fall har vi fått ett annat händelseförlopp än väntat. Jag tänker bland annat på Soft Boys, ELO och engelska The Beat.

I Televisions fall blev vi inte lika överraskade. Tom Verlaine lyckades bäst om vi räknar i kommersiella termer.

Att den bästa av hans solo-plattor inte på långa vägar når upp till Richard Lloyds debut-LP Alchemy [Elektra 6E-245, 1979] är dock en helt annan sak. Tyvärr är inte Alchemy någon LP som brukar nämnas alltför ofta då listor skall sammanställas. Redan vid utgivningen slog Elektra något slags omvänt rekord när det gäller kostnaden för marknadsföring och skivan passerade obemärkt förbi den stora skaran av lata skivköpare. Vi få som har skivan vårdar säkert den mycket ömt och det finns det anledning till.

Betyg som magisk eller kommentarer som mästerverk kanske lite utnötta vid det här laget, men det är någonstans i dessa trakter som vi trots allt hamnar. Stilen på Alchemy befinner sig långt från Televison- land. Istället handlar det om enkel, melodiös gitarrpop och gitarrsolona lyser nästan med sin frånvaro. Lloyds röst känns heller inte lika ansträngd att höra på som Verlaines.

Det är dessutom en av de alltför fåtaliga gånger som synthesizers har använts på rätt sätt. Låtkvartetten Alchemy, Woman’s Ways, Should Have Known Better och Blue And Grey får mig att överleva vintermånaderna varje år. Speciellt Blue And Grey med sin mystiska, sorgsna och oerhört vackra melodi, gitarrerna som klättrar på varandra – och en stämsång som får det att att klumpas i halsen.

Och hur lyckas han få en orgel att låta som en flöjt? Efter debuten stängde han tyvärr in sig med sprutan och när han efter nästan fem år kom tillbaka från andra sidan var det en trött och gammal Richard Lloyd vi fick se. Hans inspelningar från 80-talet har inte varit direkt dåliga men känns ändå så förbannat tragiska på något sätt.

HANS OLOFSSON
Ursprungligen publicerad i Now & Then #1, 1990.
[Torpedopop 2003]

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*