70-talets verkliga popklassiker! Del 2

LEGEND
Legend - LegendAnything You Do
[Vertigo, 1971]

Jag har Kjell Alinge att tacka för mycket. Utan att han hade den blekaste aning om det var han min musikaliske ledasagare under första halvan av 1970-talet. Ofta spelade han plattor som var omöjliga att hitta i skivaffärerna. Direktimport var ett okänt begrepp för mig.

Men ibland gick plattorna att hitta – Legends Red Boot till exempel fanns i drivor på varuhusen och slumpades bort för en ynka tia. Låten är bland Jupps bästa. Nåt så stort och ovanligt som vit negermusik – riktig blues och inte nån fjuttig plankning.

Det är kanske morgon dagen efter. En ångerfull man står framför kvinnan han älskar men ändå bedragit. Det blir en intensiv, nästan desperat kärleksförklaring. Han är nykter och koncentrerad. Benen är stadiga och blicken likaså. Och inte den minsta antydan till darr eller sludder i rösten. Han ser oss direkt i ögonen och säger:

I’m just a man I’m good for nothin’ And all I can give you girl is good good lovin’ So hold me again like I held you last night The moon and the stars made your eyes so bright Tell me you love me and you know that it’s right You’ll always be needin’ me

Ingen tvivlar på hans uppriktighet. Ingen.

THE ROLLERS
The Rollers - Turn On The RadioTurn On The Radio
[Arista, 1979] (Lyssna/Listen)

Velade med några av Records låtar, men fastnade till slut för den här Rollers-låten. Inte helt ologiskt. Lite tillspetsat är det här den bästa låt Records aldrig gjorde, åtminstone musikaliskt sätt.

Texten är däremot klasser sämre än ordinär Will Birch-standard. Turn On The Radio är så där helt igenom radiomässig. En refräng som fastnar.

Enkla, men effektiva harmonier. Klockrent och felfritt framförande. Inga virtuoser som visar sig på styva linan, bara säkra och raka insatser. Produktionen är tät och jämn.

“Bay City Rollers we love you”.

DWIGHT TWILLEY
Dwight Twilley - Somebody To LoveSomebody To Love
[Arista, 1979] (Lyssna/Listen)

Telefonen är klart överskattad. Det är mer magi med brev och vykort. Favoritvykortet just nu har en bild tagen av fotografen Duane Michals som visar ett ögonblick av total lycka, en man och en kvinna i en öm omfamning. Under är en text tryckt:

This photograph is my proof. There was that afternoon when things were still good between us, and she embraced me. And we were so happy. It did happen. She did love me. Look, see for yourself!

Ett perfekt soundtrack till vykortet måste Somebody To Love vara. Twilleys text är visserligen mer allmän, men melodin är passande sorgsen, sentimental och längtande.

You Were So Warm, Looking For The Magic och Out Of My Hands är andra lika sorgset vackra Twilley-låtar. Låtar som är värdiga uppföljare in i sjuttiotalet till Beatles I’m Only Sleeping och She Said, She Said. Här finns allt Lennons vemod, men också han tydliga anspelningar på Elvis. Twilley längtar.

Somebody to love Somebody that you can depend on Some place in the sun One feeling there’s just no denying

Och även om längtan många gånger känns oändlig så vet vi att det saliga ögonblicket kommer tillbaka.

CRABBY APPLETON
Go Back
[Elektra, 1970] (Lyssna/Listen)

Det finns inte nånting som i mina öron låter så mycket tidigt sjuttiotal som Go Back med Crabby Appleton. Här överträffas Badfinger i övertygelsen om att Beatles lever.

Go Back var samma sunda hälsning till de sömniga beatlarna som Groovies Teenage Head var till Stones.

MICHAEL BROWN / STEVE MARTIN
Various Artists - Ultra Violet’s Hot Parts Love Songs In The Night
[Kama Sutra, 1972] (Lyssna/Listen)

Undrar nån över vad Michael Brown hade för sig tiden mellan Left Banke och Stories ska ni veta att han gjorde musik till porrfilmer.

Så skall ni nån gång gå på porrfilm så är Ultra Violet’s Hot Parts ett säkert tips.

Michael och Steve Martin återförenades för den här inspelningen, som kom ut strax efter Stories debut-LP. Tillsammans med Two By Two från samma soundtrack tillhör Love Songs det absolut bästa som lämnat Michaels hand.

RASPBERRIES
Raspberries - Let's PretendLet’s Pretend
[Capitol, 1972] (Lyssna/Listen)

Ett ögonblick i vinden. Ett ögonblick av vidunderliga känslor i en annars jämntjock ström av vardag. Att träffa just dig i precis rätt ögonblick.

Och sen försvinner du. Oåterkalleligt. Då. Om jag vore författare skulle jag fylla varje ark med ord till dig.

Vore jag målare skulle dina färger och former vara grundelementen. Vore jag musiker skulle varje ackord stöta på dig.

Nu är jag en obetydlig nolla som bara klarar av att sköta en grammofon.

Men det är klart, är man lämnad med saknaden och det enda man har är en massa plattor där minst 99% av dom just då handlar om det man känner, är det en konst att spela den enda rätta platta. Jag valde Let’s Pretend. Men det är ingen strategi…

GRIN
Grin - 1+1Moon Tears
[Spindizzy, 1973] (Lyssna/Listen)

Jag vet egentligen inte vad som gick snett. Men nån gång runt 1976 kändes det inte rätt längre. Vart tog Nils Lofgrens fräna krut vägen?

På Crazy Horse första spelade han ju kompgitarr som fick en att studsa och jag undrar fortfarande hur han fick fram det där klickljudet på Gone Dead Train.

Både Grins 1+1 och första soloplattan är bländande saker som lovade så himla mycket gott. Båda är fullödiga 70-tals klassiker i samma liga som Big Star-plattorna, Raspberries Starting Over och föralldel också Exile On Main Street, Raw Power och Back In The USA.

Att jag väljer just Moon Tears betyder inte att jag tycker den är outstanding på LP:n, snarare att den oförtjänt kommit lite i skymundan av t ex White Lies, fast den är minst lika bra.

BIG STAR
Big Star - 3rdStroke It, Noel
[Ardent, 1974 / Aura, 1978] (Lyssna/Listen)

Älska Mr Alex Chilton för vad han gör och skit i hur han gör det. Skit i att gotta er i hans olycka.

Lyssna istället på hur han förför, nä våldtar The Letter på plattan Live In London. Och håll med om att Box Tops inte är mycket att gapa efter.

Eller lyssna på Big Stars tredje LP. Tveklöst en värdig uppföljare till Radio City.

Oerhört vacker popmusik och ett sätt att arrangera som för tankarna till Beatles (Rubber Soul) och Left Banke (Walk Away Renee / Pretty Ballerina).

Texterna skulle kunna vara en blåögd tolvårings verk men sättet att sjunga en mans. Alex vill ge oss något skirt och vackert och inte sitt söndervittrade inre. Han tror på vitaminer, inte samtalsterapi…

ROKY ERICSON & BLEIB ALIEN
Starry Eyes
[Mars Records, 1975] (Lyssna/Listen)

Roky goes Buddy Holly!

En fjärt från en lantis i Texas. En dräng med melass i magen och kondomer i plånboken. Släng dig i ladugårdsväggen, pissa i mjölken eller vad fan som helst.

Bry dig inte om världen utanför sista gärdesgården. Kvinnan du håller av högst har bra handlag med spenarna. Ta henne! NU!

STARS IN THE SKY AND THE MILKY WAY BAND
Stars In The Sky - Baby Hold OnBaby Hold On
[Stars In The Sky, 1976] (Lyssna/Listen)

Ryktet säger att farsan heter Barney Kessel, men det är kanske inte nån merit i sammanhanget. Det där med Stars in the sky och Milky band är betydligt fräckare. Och säger jag att det låter lika mycket Groovies som Knickerbockers låter Beatles med Lies så kanske ni hajar…

Låten finns på minst ett par av Bomps oräkneliga samlingsplattor. Där har gruppen döpts till det tristare The Martians och alla band till Kessel-klanen är bortsopade…

FLAMIN’ GROOVIES

Flamin' Groovies - You Tore Me Down (US)You Tore Me Down
[Sire, 1976] (Lyssna/Listen)

För mig står och faller det mesta med Flamin’ Groovies. Är det några plattor som jag överhuvudtaget är rädd om så är det deras. På papperet blir emellertid alla mina privata kärleksförklaringar platta och mest av allt vill jag hiva iväg skrivmaskinen.

Jag vill bryta sönder högtalarna, sticka mig på stiftet och slicka skivspåren i hopp om att få en skymt av idolerna.

Förmodligen ser många Groovies som nåt djävla museum för en förlorad sextiotalsgeneration. Men jag tror inte deras skäl är sentimentala. De låter sig inte generas. Att spela och klä sig annorlunda än vad man gör tror jag hade varit otänkbart för gruppen.

Fixerar man sig inte vid de tydliga referenserna till 60-talets pop upptäcker man att de är tunga, fräscha, fräcka och rätt.

Man upptäcker att Shake Some Action är sjuttiotalets bästa LP, utan tvekan. Det är kungsord.

CHEAP TRICK
Cheap Trick - Found All The PartsTake Me I’m Yours
[CBS, 1977] (Lyssna/Listen)

Det är otvivelaktigt så att pop skall höras på en risig koreansk bilstereo i en pissgul amazon en regnig höstkväll på väg till Karlshamn.

Det var åtminstone så jag ramlade dit på Take Me I’m Yours. Lennart skötte bandspelaren och jag bilen.

Det var en vansinnesfärd i det innersta och mörkaste av Skåne ackompanjerade av Sonics och Iggy Pop.

Nånstans i Eslövstrakten, när allt höll på att gå åt helvete, dök den här låten upp. Det var som att hälla i sig tre starköl på stört. Lugnet sänkte sig blixtsnabbt över slätten. Take Me… är förmodligen inspelad samtidigt som LP:n In Color.

Av någon outgrundlig anledning släpptes inspelningen först flera år senare som ett kuriosum på 10-tummaren Found All The Parts. Jag kommenderar givakt! Låten är ta mig fan den bästa de gjort. Så sant som jag lever.

RAMONES
Suzy Is A Headbanger
[Sire, 1977] (Lyssna/Listen)

Sjuttiotalets Searchers. En tryckluftsspruta laddad med popmusik. Känslan för melodier för tankarna till merseybeat-eran. Attacken däremot påminner om New York Dolls, Dictators och Blue Öyster Cult. Och så har de ett djävligt tufft namn.

“One, two, three, four, come on let’s go”!

WARREN ZEVON
Warren Zevon - Werewolfs Of LondonWerewolfs Of London
[Asylum, 1978] (Lyssna/Listen)

Den 28 oktober 1589 bekände en Peter Stumpf att han haft ihjäl ett flertal människor i Köln. Han var en varulv och bestraffades därefter. Med glödgade tänger ryckte man bort stora köttstycken från hans kropp. Benpipor krossades med en träklubba. Huvudet höggs av och brändes på bål.

Härförleden skrämde en amerikansk varulv i London skiten ur oss på biograferna. Fast den varulven gick ett mer romantiskt öde till mötes. Hans stora kärlek befriade honom med ett skott…

Också Warren Zevon ser varulvar i London. Och det långt innan filmen. Fast hans varulvar är av den mer fina sorten.

I saw a werewolf drinking a pina colada at Trader Vic’s. His hair was perfect”.

Men det är klart, de kan också riva ut lungorna på folk och så.

Little old lady got mutilated last night”.

Märklig att Roky inte hann före…

CHRIS BELL
Chris Bell - I Am The CosmosI Am The Cosmos
[Car, 1978] (Lyssna/Listen)

Ingen skugga må falla över Alex Chilton. Aldrig! Men faktum är att Big Star från början var Chris Bells band och att första LP:n främst är hans verk. Men det var Alex som var stjärnan och som därmed automatiskt hamnade i centrum.

Så Chris schappade. Big Star somnade in ett slag. Flera år senare, närmare bestämt juldagen 1978, körde Chris in i helvetet med en Triumph sportbil, på väg hem från ett party hos Tommy Hoehn.

Chris hade just bildat ett band tillsammans med Hoehn och stod i begrepp att släppa sin första platta efter uppbrottet med Big Star. En singel kom ut. Och som genom ett ödets ironi hette den I Am The Cosmos och släpptes på Car Records. Sen blev allt tomt. Chris bror gick i kloster och med sig tog han broderns alla tejper…

CHRIS STAMEY AND THE dB’S
Chris Stamey - (I Thought) You Wanted To Know If And When
[Car, 1978] (Lyssna/Listen)

Den här låten äter pansar. Tuggar sig igenom saligheten med hull och hår. Med samma styrka och kraft som You Really Got Me, My Generation och Satisfaction.

Ingen ber Stamey att hålla igen.

Han går in i studion när bomben exploderar och lämnar kaoset när saneringstrupperna just ska till att rensa upp. I kulisserna skymtar en saligt leende Alex Chilton.

NIPS
Nips - Gabrielle (Chiswick front)Gabrielle
[Soho, 1979] (Lyssna/Listen)

MacGowan är ett hopplöst fall. Alltid solkig, skitig, flottig, gapig och allmänt odräglig.

Dessutom har han katastrofal klädsmak och ful som stryk. Ingen stil med andra ord.

Dessbättre skriver han äckligt bra poplåtar och tar sig därför med lätthet in i den här kretsen. Sjunger dessutom med precis rätt arrogans. Och hans band är helt okej i all sin enkelhet. Kanske ännu bättre är att han tar saker och ting med en klackspark och dagen som den kommer. Han är en glad skit och hans skratt smittar.

Han säger: Livet är kort, så lev ut det nu! Hans glädje är inte tillkämpad och han leker utan att låtsas. Gabrielle är en hälsning till alla sura viktigpettrar som tar livet på allvar och har tråkigt.

LAUGHING DOGS
Get ‘Im Outa Town
[CBS, 1979] (Lyssna/Listen)

Först ska det sägas att den här singeln överglänser allt annat de gjort. Jag trodde länge att handlingen utspelades i någon dammig västernhåla, där en Bandera skoningslöst lynchas av lagens män. Blev jävligt besviken när jag upptäckte att det istället rörde sig om en simpel kärlekshistoria.

Det var synd för låten hade annars varit som klippt och skuren för den western jag alltid velat göra. Äh, skit samma, jag kan ju ändå inte rida…

ED SIRRS
Ed Sirrs - I Think I Think To MuchI Think I Think To Much
[Oval, 1979] (Lyssna/Listen)

Mina drogvanor stannar vid sortimentet på Systemet. Det är enklast så. Inte bara på ett moraliskt plan. Risken är nämligen minimal att rätt som det är vakna upp i ett sammelsurium av unkna sandaler, gnisslande sitarer och stinkande rökelse.

Det känns för det mesta ganska cool ändå. Jag vill inte leva livet svävande på en mönstrad flygande matta. Aldrig. Och finns det nåt som jag sällan står ut med så är det helstenade musiker eller häftiga typer som predikar sina sinnesbedrifter. Okej, She Said, She Said är ju inte direkt pissig, men tillhör ändå undantagen.

Ett annat undantag är Ed Sirrs I Think I Think To Much. Till formen ett psykedeliskt luftslott. Men genom röken, det flytande ljuset och det ut- och invända soundet sticker en hypnotisk melodi och ett allt sant evangelium ut…

“I think I think too much I get too serious I think I’m giving up I think… I think too much”

Det var inte jag som sa det…

NICK LOWE
Nick Lowe - Cruel To Be  KindCruel To Be Kind
[Radar, 1979] (Lyssna/Listen)

Det var hett den där onsdagen i början av juni 1979 när Labour Of Lust kom till stan. Groovies-LP:n Jumpin’ In The Night kom samma dag och Records debut ett par veckor senare.

Sommaren hade börjat bra!
Jag vet inte vilken av dem som jag spelade mest, alla ser idag lika raspiga ut. Men det är faktiskt oväsentligt.

Viktigare är att de spelades. Dag som natt. Och på hög volym så att alla sura grannstudenter slet sitt hår. Till början var jag inte helsåld på Cruel To Be Kind. Kanske var jag skraj för hur den nyvunna kärleken skulle ta Lowes tydliga text.

Men det räckte att nån god själ på Rock On pluggade den en het dag för att jag styv i korken skulle slå fast att låten minsann var Nick Lowes i särklass bästa.

Per Hägred
Ursprungligen publicerad i Feber #2, 1990.
[Torpedopop 2004]

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*