70-talets verkliga popklassiker! Del 1

Aldrig kommer det att stå i tidningen att popmusiken tog hans liv. Popmusiken är inte farlig. Den är mycket, men inte farlig. Den är ett kort elektrisk rus, en kick som ger ny energi.

Den är en bagatell, ett ögonblicks underhållning, en ettrig fluga i natten. Den siktar mot hitlistorna, det är där den bekräftar sig själv och det är där den gör sig odödlig.

Tyvärr är det oftast de mest talanglösa artisterna och de billigaste tricksen som når dit – och så kommer det alltid att vara. På skoj satte vi oss ner och plockade ut varsin hög låtar som BORDE ha blivit hits under 70-talet men som inte blev det. Håll till godo.

DENNIS LINDE
Dennis Linde - Dennis LindeBurning Love
[Elektra, 1973] (Lyssna/Listen)

Dennis Linde är en kompositör av det där slaget som sitter hemma och skriver låtar av precis vilket slag som helst – Burning Love var den låt som John Fogerty borde ha skrivit åt Elvis.

Nu skrev Linde den istället och Arthur Alexander var först med att spela in den, men det var Elvis som 1972 såg till att den såldes i mer än en miljon exemplar. Lindes egen version dök upp året därpå, som ett av spåren på den första av två sagolikt fina Elektra-LP.

Här är den tätare, rockigare och ännu mer Creedence-lik än i hitversionen. Texten är – säkerligen medvetet – helt uppbyggd på klichéer i förlängningen av titeln och Elvis var vid den tiden så avtrubbad att han aldrig riktigt lyckades få liv i den. Linde levererade den med självmedveten blandning av ironi och ren skär lust.

BIG STAR
Big Star - 3rdKizza Me
[Ardent 1974/Aura 1978] (Lyssna/Listen)

Big Stars tredje LP – inspelad 1974, utgiven fyra år senare – möttes med en blandning av förakt och välplanerad likgiltighet, som tyder på att plattan kanske väckte obehagligare känslor hos recensenterna än vad de var beredda att erkänna.

Själv är det först efter Hägreds lotsning genom Alex Chiltons senare produktion som jag orkat ta mig till plattan helt och fullt. Och det är först nu som jag mitt i all bitterheten, alla nojorna och hela det musikaliska kaoset hittar skönhet och en svårförklarbar frid.

Stormens öga, eller något ditåt. Traditionella “popklassiker” gör sig kanske inte besvär på plattan, men singeln Kizza Me är mycket tung och mycket slagkraftig. Och märkligt erotiskt laddad –

I want to feel you…deep inside… I wanna feel you… yeah… kizza me

Chiltons sånginsats är lysande, hans gitarrspel är snarare ute för att spränga någons sinne än för att utvidga det. Jim Dickinson ger sig på pianot med vad som inte kan kallas annat än välriktat, ytterligt vansinne.

NILS LOFGREN
Nils Lofgren - Nils LofgrenI Don’t Want To Know
[A & M, 1975] (Lyssna/Listen)

I Don’t want to know where you slept last…. I just want out fast!

Kärleksproblem, de eviga. I rockmusiken alltid gångbara. Lofgren exploaterade dom hårdare än någon annan, hittade vid den tiden också ofta balansen mellan det naiva och det sanna. Precis som hans bästa låtar är balanserade elektriskt/akustiskt. I Don’t Want To Know är bästa spåret på en evigt ung LP.

SPEEDY KEEN
Someone To Love
[Island, 1975] (Lyssna/Listen)

Mer kärlek. Och om Nils är för alltid 17, så är Speedy en gammal man. Han har sett allt, gjort allt och det har gjort honom lite bitter, lite desillusionerad och mycket vis.

Allt finns i hans röst. Inte minst i den här sorgsna, längtansfyllda och mycket, mycket vackra balladen. Och att hans karriär, efter två sådana LP, skulle sluta som ett kuriosum på en Ulf Lundell-LP är en stor skam.

TREVOR WHITE
Trevor White - Crazy KidsCrazy Kids
[Island, 1976] (Lyssna/Listen)

I’m just looking for the good times I won’t bother you so don’t bother me I’m not trying to be cool but I ain’t nobody’s fool

Eddie Cochran log i sin himmel och Trevor White, då gitarrist i Sparks, förväntade sig ett gott skratt på vägen till banken. Inspelningen gjordes flera år tidigare med gruppen The Jook, men White fixade till ljudet och skärpte attacken och hamnade i ett superpoppigt Sweet-sound.

Helt suveränt, och som upplagt för en jättehit. Hade säkert blivit det också om den legat på RCA, Bell eller RAK och inte respektabla Island.

DWIGHT TWILLEY BAND
Looking For The Magic
[Shelter, 1977] (Lyssna/Listen)

Så jävla enkelt, rakt och självklart. Så fräckt. Så fullständigt genialiskt. Elektriskt. Sexigt. Magiskt. Och nån stans mellan hjärta/hjärna och manuspapper dör orden mitt framför ögonen på mig…

KURSAAL FLYERS
Kursaal Flyers ‎– In For A SpinEverything But A Heartbeat
[CBS, 1977 / Line, 1983] (Lyssna/Listen)

Porträtt av en osympatisk dam –

She’s got the smile of sunshine… on a cloudy day

– men också en av Kursaals mest sympatiska inspelningar. Hämtad från gruppens allra sista session och begravd i CBS-arkivet tills tyska Line satte ihop samlings-LP:n In For A Spin. Will Birch, som alltid alltid haft stora vakna ögon, såg till att låten fick en gitarrvägg á la Sex Pistols som drivande kraft.

Att han sen inte riktigt vågat dra fram den i mixen är både synd och förståeligt. Kanske också riktigt. Det handlar ju om pop.

TOMMY HOEHN
Tommy HoehnLoosing You To Sleep
[London, 1978] (Lyssna/Listen)

Om Michael Brown fortfarande lever, så är det i den här låten. En skir, svävande, sensuell melodi och Hoehns trevande, nästan skygga röst väcker mycket angenäma minnen av Left Banke och Stories.

Och om Hoehns röst är helt behärskad / mycket kontrollerad / en ren uppvisning, så lurar sorgen och rädslan precis under ytan.

It’s easy to get too near ‘cause you loose things and a new thing’s just a new fear

TELEVISION
Television - AdventureCareful
[Elektra, 1978] (Lyssna/Listen)

Varför åker jag alltid dit på refränger som innehåller orden “I don’t care” och varför känner jag mig så attraherad av det här arbetsskygga, asociala budskapet från Televisions andra, märkligt förtalade LP? Kanske för att det är infattat i den mest charmerande och förledande melodi Tom Verlaine någonsin knepat ihop?

Kanske för att både Verlaines spruckna röst och det avspända kompet – med knappt nämnbara country-strömningar – talar samma oansvariga språk som texten? Nu släpper jag ner persiennen igen och är det nån som skall jobba idag så är det inte jag…

THE UNDERTONES
The Undertones - Teenage Kicks (GV)Teenage Kicks
[Good Vibrations, 1978] (Lyssna/Listen)

I need excitement…I need it BAD!

Instämmer. Och finns inte just den tjejen och just hennes mjukhet och värme tillgänglig, så kan man ju alltid drömma om henne.
I wanna hold you tight…get teenage kicks right thru the night

Eller skriva en låt.

Och när den ligger etta på hitlistan, så kanske hon ser mig. Och gör inte hon det, så finns det andra som gör det…

THE NIPS
The Nips - All The Time In The WorldAll The Time In The World
[Soho, 1978] (Lyssna/Listen)

Flera sexdrömmar, men utan det drag av självömkan man märker hos Feargal Sharkey och hans kumpaner.

Shane i The Nips hyser inga som helst tvivel på sig själv, han äger världen och tiden är på hans sida.
Får han inte henne idag, så får han henne i morgon. Och en våt dröm blir bara till ytterligare en komplimang ur vänstra mungipan, ytterligare en anledning för henne att genast ge upp allt motstånd.

I’ve been dreamin’ over your picture baby… creamin’ over you

Bakom sig har han vad som låter som en tidig upplaga av Pretty Things i full flykt. Handklapp på precis rätt ställen – överallt! – och en lika välplacerad refräng – nästan överallt! – gör ändå det hela till pop och inget annat.

Och en gång fick hitlåtar vara så här skramliga…

THE DICKIES
The Dickies - Give It BackGive It Back
[A & M, 1978] (Lyssna/Listen)

Tala om skrammel. Kaliforniens The Dickies – säkert vägledda av förre Sparks managern John Howlett – var en billig japansk transistorkopia på Ramones och rasslade sig igenom definitiva versioner av PF Sloans Eve Of Destruction, Black Sabbaths Paranoid och pekoralet Nights In White Satin av ni-vet-vem. Versioner som definitivt var mer pop än punk, trots allt oväsendet. Men allra bäst är deras egen Give It Back, som på en minut och fyrtio sekunder avslöjar hela bredden av gruppens popsensibilitet.

Mullrande trummor, feedback, kpist-gitarrer och ett löjligt pianosolo kan inte dölja att melodin (läs: riffet!!) är osvikligt vanebildande och refrängen som gjord för att skrålas i skydd av den övriga kakafonin.

PIX PICKFORD
Long Drop
[UA, 1979]

En verklig bagatell, säger jag mig själv var gång jag hör den, men så förtvivlat välkonstruerad att jag lika ofelbart åker dit varje gång.

Receptet är en mycket vit mans uppfattning om reggae-rytmer, en förförisk blandning av Hammond-orgel och marimbas, en melodi som hela vägen matchar sina hakar och en mycket inställsam sånginsats från Pickford. Vem det nu kan vara, förresten.

THE RECORDS
The Records - TeenaramaTeenarama
[Virgin, 1979] (Lyssna/Listen)

Så här efteråt – med facit i hand – kan man konstatera att The Records aldrig nådde riktigt ända fram. Åtminstone på platta, på scen var gruppen suverän.

Will Birch valde inte bara folk med rätt frisyr till bandet, han hade faktiskt en massa goda idéer också. Och de sounds han hörde inne i huvudet var, om inte revolutionerande, så i alla fall utsökta.
Problemet var bara att när han skulle ha ut de där sounden, så var det alltid något som kom i vägen – antingen en halvbra sångare, döva producenter eller oförstående skivbolagsmänniskor. Teenarama är ett av en handfull spår som funkar.

Sugar candy is all you ever eat… you’re so skinny you’re so sweet

Må vara en gammal mans fantasier om tonårsflickor, men jag köper dem ändå. Om inte annat så för att låten i sig är en så välkonstruerad popskapelse, och framförandet fläckfritt.

FINGERPRINTZ
Fingerprintz - Tough LuckTough Luck
[Virgin, 1979] (Lyssna/Listen)

Fingerprintz var också ett engelskt band som försökte – resultatet blev ett par hyfsade singlar och några halvdana, aldrig mer än lovande LP-plattor. Plus Tough Luck, som är en helt igenom lysande skapelse från början till slut. Inledningen med sin bitterljuva cynism och i det närmaste a cappella-sång fångar en direkt och har inom femton sekunder utvecklats till en rasande första klassens du-får-skylla-dig-själv hatlåt.

Jimme O’Neill sjunger den så att nackhåren reser sig. Texten är bara skoningslös, men i rösten finns alla de andra känslorna också. Sorg, besvikelse, vanmakt, längtan och kärlek som gör ont.

20/20
20/20 - 20/20Tell Me Why (Can’t Understand You)
[Portrait, 1979] (Lyssna/Listen)

Från debut-LP:n. Som jag glidit förbi, men som Jeremy i Barracudas fick mig att leta reda på igen. Förmodligen är den aningen psykedelisk – konstiga ljud dyker upp då och då och folk sjunger om gula piller och om att de flyger ur den här tiden – men mest är det pop. Och mest och bäst pop är Tell Me Why. Earle Mankeys produktion är exemplarisk – speciellt om man betänker att den är gjord för amerikanska CBS – och rymmer både muskler och luft.

Lyssna bara på hur perfekt det försiktiga hi hat-tickandet matcher den stammande refrängen, eller hur han tonar baklängestejperna in och ut ur mixen för att skapa spänning i partier som annars hade sackat.

Naturligtvis hjälper det också att Steve Allen sjunger en bra text på ett sätt som gör den ännu bättre.

You turn me on, turn me off I’m a phone that’s ringing downstairs. Don’t know why I’m being used seems I’ve set myself up to lose

SHOES
Shoes - Present TenseToo Late
[Elektra, 1979] (Lyssna/Listen)

Det fanns två amerikanska grupper jag var helt övertygad om att jag måste ha med i den här genomgången – Ramones och The Shoes.

Ramones föll bort, för att jag inte kunde bli ense med mig själv om vilken låt jag skulle välja och det höll på att gå samma väg med The Shoes.

Så många bra låtar, så jämna LP att helheten kändes svår att bryta. För mig har nämligen attraktionen i The Shoes inte främst legat i det utmärkta låtmaterialet utan i den nästan “genomskinliga” och ytterst sinnliga stämning som skapats av gruppens speciella sätt att kombinera röster, gitarrer och produktion.

Jag har därför mera konsumerat hela LP än enstaka låtar och det är först efter lång rannsakan jag utnämner Too Late till den optimala Shoes-inspelningen. Men det är toppen på ett isberg.

THE DISTRACTIONS
The Distractions - Time Goes By So SlowTime Goes By So Slow
[Factory, 1979] (Lyssna/Listen)

Precis som hos The Shoes så finns det i Distractions musik något flyktigt, översinnligt som är svårt att beskriva. Ett vemod som sprids med vinden, en sorgens och längtans sensualism. En lyssning till Time Goes By So Slow och ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. Sjungen av en riktig engelsk soulsångare, skriven av gitarristen Adrian Wright – fast det står något annat på etiketten – och ursprungligen tänkt som en B-sida. Blev istället en alldeles självklar A-sida och en av dom där sällsynta singlarna där allting stämmer.

Du kan spela den hundra gånger utan att hitta en svag punkt, och den står helt utanför både tid och trend. Spela den år 2009 och återupptäck oskulden.

Och för guds skull – skaffa redan idag Nobody’s Perfect, deras enda och mycket älskade LP! 2000-talet kan bli mycket kallt utan den.

RICHARD LLOYD
Richard Lloyd - AlchemyBlue And Grey
[Elektra, 1979] (Lyssna/Listen)

Vad är det för humör jag befinner mig i?

Blue And Grey är ytterligare en av dessa förföriska vemodigheter om kärlek och längtan, där det inte riktigt går att avgöra om det är den besvarade eller den obesvarade kärleken som är skönast.
Eller förleds man kanske av inramningen, som är förförisk om något?

Melodin är ljuvlig och förs mycket effektfullt fram i två plan, med ett fett och fuzzat gitarrljud i botten och en upplyftande orgelslinga nånstans högt, högt, uppe i taket av ljudbilden. Och så Lloyds pianosolo på slutet, som är lika genialiskt som det är simpelt.

SUICIDE
Suicide - Dream Baby DreamfDream Baby Dream
[Ze/Island, 1979] (Lyssna/Listen)

Två själar möts och allt det där ni vet. Dream Baby Dream är soundtracket för dom där allt för sällsynta stunderna – det är aldrig mer än stunder – korta eller längre, då resten av världen är mycket långt borta och allt andas värme, åtrå, närhet, balans och trygghet.

Ett själsligt tillstånd som är som en doft, lika förförisk som den är flyktig. Dream Baby Dream är en skiva som garanterat aktiverar luktorganen.

LENNART PERSSON
Ursprungligen publicerad i Feber #2, 1990.
[Torpedopop 2004]

Sign me up for PopDiggers newsletter!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*